tisdag 31 juli 2012

Alltså jag vet inte...

En person frågade mej om det värsta är över nu när begravningen har varit. Mitt svar var att jag inte vet. Hur ska jag veta vad som kommer. Jag har inte förlorat min käraste tidigare. Jag vet att tiden mellan B:s död och begravningen var lugn - men jag har också märkt dagarna efter begravningen att livet kan kännas som en berg- och dalbana. Ibland helt lugnt och så plötsligt är jag nere i det svarta, vassa. Men jag klarar mej upp ur det. Det kan komma av minnen från sjukdomstiden, längtan efter något som varit, något som vi gjort tillsammans...
Det kan också komma om jag känner att jag gör nåt jag inte mentalt är redo för ännu. Så jag får ta mej i akt - jag är ännu konvalescent.

1 kommentar:

  1. För mig var det ett tydligt sorgeår. Alla helger, väder och firardagar behöver levas igenom innan det "vassa" släppte sitt grepp. Sedan var det som om det gråa vadmalstäcket skulle lyfta lite. Sorgen sitter kvar hela livet, men den byter form med tiden. Till det bättre.

    Kram.

    SvaraRadera