Jag skrev ett tidigare inlägg på temat saknad.nu om saknaden i vardagen och allt det praktiska som man har varit van att dela. Och den saknaden fanns ju redan när B levde.
Den andra saknaden den Stora saknaden, den Eviga saknaden - den är inte heller bunden till tid. Minns en gång - B var ännu ganska kry då - när jag på Strömsö såg ett inslag från metallskroten. Brast ut i gråt. Kopplade det så starkt till vår något konstiga promenadväg längs nedlagda järnvägsskenor som gick förbi metallskroten. Och det var en grej som säkert ar unik för oss - att gå den konstiga vägen. Och därför blev det så starkt. Det var vårt och vi kommer aldrig att ha det igen. Samma sak gäller (om vi nu ska hålla oss till geografi) alla de rutter vi tog på våra söndagspromenader. Och det handlar ju om hela stan! Plaststolarna utanför Othello där vi tog tapetserarkaffe ifjol den här tiden. Och villan. Oj vad det rev i mej att se de bilder M lade upp i söndags. Bilder från Lilla villan - som vi med gemensamma krafter hade restaurerat och gjort till vår. De kära vyerna, de kära detaljerna. Det stället kan jag inte mer besöka!
Prisma-varuhuset har jag inte kunnat besöka under B:s sjukdomstid. Det var pårt gemensamma lördagsprojekt - att veckslutshandla på Prisma. Visste inte hur jag skulle kunna närma mej det. Men så for jag dit med en god vän- tog tjuren vid hornen - och lyckades! Fick Prisaterapihjälp. Tack N.
Och B:s hem - dofterna och minnena. Går ganska bra nu när M finns där men att gå dit ensam senare - det blir svårt. Förstår inte hur man skulle klara av att bo ensam kvar i ett hem som man delat med sin kära.
Och fotona - kan inte se på foton av B just nu - inte en tanke på att ha ett pappersfoto framme.
Jag vet att saknad. sen kommer att vara evig. Hur ont det kommer att göra vet jag inte men jag vet att den kan kommma när jag minst anar det - ett föremål, en plats, en doft, en tidpunkt - anything.
Jag hoppas ag ska klara av att ta saknaden som ett tecken på att jag har älskat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar