Jag tror att vi alla har upplevt det. I samma stund som en patient blir inskriven på sjukhus är det nån som börjar tänka på att skriva ut den.. Om inte nån annan så patienten själv. Men också systemet. Och det förstår jag - det handlar om dyr specialistvård på ett sjukhus och när den är gjord fortsätter grundvården annanstans - via det kommunala eller hemma. Men när det gäller att skriva ut patienten för att han/hon ska få komma hem betyder det också att vårdansvaret överförs till patienten - eller ofta i praktiken till den anhöriga. Vi fick uppleva det många gånger. Och hur sen ensam hemma veta när det är dags att söka hjälp. Hur hög feber? Hur svullna fötter? Hur trött? Bara några exempel. Och vägen till en säng går via akuten och där väntar man. Och väntar. Vårt rekord var visst 13 timmar. Och så får man en säng - och det startar om på nytt. Det värsta var den gång B var utskriven från en avdelning och skulle in på en annan senare. Blodprov togs och ingenstans fick vi svaren. Superstressigt.
Också nu när han på slutet var så svag talades det om flyttning. Tack och lov kom vi aldrig så långt - också en flyttning skulle ha varit ansträngande då.
Minns från min mammas sjukdomstid att det var samma sak. Och hon hann bli flyttad till den fina avdelning som jag kallar Vasas hospice - på Vasa stads sjukhus. Hon fick eget rum och jag minns att jag tackade för att det finns en avdelning där man får vara sjuk i fred och tíll och med dö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar