Hon hade tårar i ögonen när hon gick ur rummet. Den medelålders skötare som jobbade när Bo började vara på väg från oss på riktigt. Vi hade bett om att få vara ensamma, dotter M och jag, med Bo. Vi sa att vi inte är rädda och att vi klarar oss. Och när hon gick ut såg jag tårarna. Det var så starkt. Att våga visa empati och släppa fram egna känslor på det sättet.
Vi har träffat många av den goda sorten under färden. De som har förstått, varit vänliga och mjuka och tagit sej tid trots att man vet vilken tidspress de lever under. Men vi har också - speciellt på en av avdelningarna - träffat på motsatsen. Eller åtminstone uppfattat det så. Har eventuellt skrivit om det tidigare men det finns så på ytan ännu. Den skötare som inte lät med få ta del av Bos blodvärden för de "fanns i hans papper" , som inte lät mej tala med läkaren eftersom "potilas on siinä iässä että ymmärtää mitä lääkaäri puhuu". En sån attityd visar nog att man inte har förstått grejen. Det att en lugn anhörig betyder en lugn patient. Och annars också - att se en annan människas nöd - oberoende av vilken roll man har i ett människomöte.
Nån enstaka gång har nån också sett mej och på nåt sätt sagt något uppmuntrande. Det har känts bra.
Huhuh, vilket viktigt jobb vårdarens är! Läkarna ska få en egen kria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar