torsdag 30 mars 2017

Samla sömntimmar

Man har ju läst hur viktigt det är att sova tillräckligt. Jag sover inte tillräckligt. Undrar när jag har gjort det. Men jag fungerar trots det. Jag fungerade också medan jag jobbade. Och kände mej inte ens trött.
Men jag har ändå bestämt att jag ska satsa på sömnen. Allt jag bara kan. För jag märker nog en skillnad. Jag känner en lätthet - som väl inte går att förklara ens - om jag har sovit litet mer än jag brukar. Och jag har dessutom kommit till att det inte är så viktigt att sova allt i ett sjok.
Vaknar jag klockan 4 och så småningom läser tidningen - ja, då går det att somna om. Och jag lyckas faktiskt ganska ofta. Ibland får jag muta magen med en smarrig smörgås men sen brukar det fungera. Och det fungerar eftersom ingen klocka ringer på morgonen
Sen har jag lärt mej att min rytm är viktig. Jag ska släcka senast 23. Och jag ska varva ner med en riktig pappersbok innan jag släcker.
Att sova en snutt på dagen räknas också in. Det skulle jag gärna sätta i system men det finns liksom inte riktigt rum för det. Bara på veckosluten.
Och ja, den enorma mängd frisk luft jag får varje dag - den måste ju vara till hjälp.
Det där att få betablockerare visade sej vara väldigt lyckat. De fungerar riktigt bra där de finns i burken i köket. I början tog jag av dem - mätte tryck och puls och de var normala. Sen lät jag bli att ta och mätte tryck och puls och de var normala. På den vägen är jag nu. Och man behöver inte alltid veta varför saker fungerar.
Sen tror jag det är lugnande att veta att varje "känning av hjärtat" inte betyder högt tryck eller hög puls. Det har jag ju kunnat mäta.
Alltså - allt fokus på sovandet. Och jag upplever att det lyckas mer och mer. Utan insomningshjälp.



tisdag 28 mars 2017

Rörmokare wannabe

Var det nu nödvändigt att påskstäda köksavloppet? Jo det var det. Det har luktat på ett sätt som både gårdskarlen och jag tyckte var onaturligt för ett köksavlopp.
En bidragande orsak är en klantig rörkoppling. En lång vågrät väg före stanklåset. Gissa om det lagras stinkmaterial där.
Vet av erfarenhet att det är ganska lätt att skruva loss avloppsrör men inte lika lätt att skruva fast så det blir tätt.
Men jag körde igång och frossade i gegga som jag fick ut ur rören. Så skruva tillbaka. Hur såg det ut? Ibland hade jag för få stumpar och ibland för många.
Efter en lång svettig stund var alla delar på plats. Anade redan en blotta - och visst - där läckte det.
Nu har jag gett upp och inväntar gårdskarlen imorron bitti. Kunde själv -nästan.
Nu kanske det är luktfritt en månad eller så. Och sen borde man igen... OM de här ångtvättarna håller vad de lovar i TV-Shop-reklamen - att putsa avloppsrör med ångan - då borde jag nästan köpa en bara för den sakens skull. Det här rördelspusslet vill man nog inte lägga allt för ofta.




Nytta med drömmar?

Jag brukar - mot bättre vetande - påstå att jag inte drömmer. Det är nämligen ytterst sällan jag minns nåt av natten - annat än smörgåsätande och tidningsläsning.
Imorse somnade jag efter tidningsläsningspausen och drömde. Verkligen - drömde. Fast jag vill nu inte påstå att drömmen var nåt att ha och jag var glad att vakna ur virrvarret och inse att det var en dröm.
Slutet på drömmen minns jag. Jag fanns i en stor hiss. Plötsligt sades det att hissen ska tömmas - det är katastrofövning. Jag skulle åka med en man i bil till nåt uppsamlingsställe som han beskrev som väldigt vackert. Det passade inte mej alls. Jag skulle tillbaka till skolan för att hålla dagens andra lektion trots att jag nog var pensionär. Vi befann oss i Helsingfors och jag visste inte hur jag skulle ta mej till skolan - ganska klart eftersom det var min riktiga skola - Korsholms gymnasium. Och inte hittade jag till Kinamuren där jag bodde. Min chaufför fick telefonsamtal från sin dotter som hade problem. Anorektiker var hon. Medan han gick för att tala gjorde jag upp en plan. För att hinna till skolan skulle jag ta tåget till Åbo. Om tågen gick tillräckligt tätt skulle jag nog hinna. Klockan var 13.20 typ och skolan höll ju på till 15. Mannen kom tillbaka och jag bad honom köra till stationen medan jag försökte ringa till rektor T. Telefonen var inte riktigt tjänstvillig heller. Mina sista ord i drömmen var att jag sa till min chaufför - kör nu bara, jag tar itu med dej sen. Han var nämligen ledsen över samtalet med sin dotter.
Huhu. Drömmer jag sånt där varje natt utan att minnas låter det inte alls så terapeutiskt med drömmar som det säjs. Eller så är det så där galet splittrat i min skalle och drömmen sorterar det som finns där i min frånvaro.




måndag 27 mars 2017

Inte bara jag

Också andra än jag går i pension. Personer som jag är beroende av. Mina läkare tex.
Redan för ett tag sedan blev jag tvungen att byta gynekolog. Det gick bra och nu har jag en som kommer att jobba länge än. Och en som bokför mina uppgifter på dator - det gjorde inte min förra.
Idag konstaterade jag att denna omgång av tandläkarbesök blir den sista hos min nuvarande tandläkare. Gläds med henne att steget är taget men sörjer själv. Det var hon som fick min långvariga tandläkarskräck att försvinna. Jag har aldrig varit nervös, aldrig behövt ha ont vid ingreppen. Och dessutom har vi haft så skoj. Mycket att diskutera. Så tack för det.
När det gäller ny tandläkare vill jag välja noga. Vill troligen ha en med svenska som modersmål (eller annars perfekt tvåspråkig) - gärna en som inte är i någon mastodontklinik. Har känts så gott att komma till det svenska rum som min nuvarande tandläkare har bjussat på. Mysigt litet väntrum - nästan alltid nån bekant som har haft tiden före mej.
Berätta gärna om nån trevlig, ung tandläkare som fungerar bra på svenska. Ska nog fråga av min nuvarande också innan vi skiljs.
Tänk vad sådana här personer blir viktiga - tandläkaren, gynekologen och förstås frissan. De är ju så mycket mer än yrkesfolk. Man har förtroende för dem och de känner en.
Märker att jag inte nämnde läkaren. Min hvc-läkare. Glömde bort henne troligen för att jag aldrig träffar henne. Men hon är nog också bra. Fast hon har mej att klämma in statiner.



söndag 26 mars 2017

Klädglädje

Jag har under de senaste veckorna köpt flera klädesplagg. Mitt under pågående fasta!
Det har till stor del att göra med att jag har fyndat - reans slut och andra specialare.
Men det har nog också att göra med att det har funnits ett behov. Och en lust. Jag har ju upplevt att jag har haft kläder i massor - varje vecka har jag plockat fram nåt som jag har gillat. Rivet ur arkivet. Alla de där semifestkläderna jag har tvingat mej att köpa inför skolfester - de har blivit bra springkläder - "rippankläder" som man säjer i Malax. Men så plötsligt så känns det som om jag ju just hade den där outfiten, som om det inte finns variationsmöjligheter mera. Det är ju inte helt sant men ändå en känsla som jag vill bejaka. Jag tycker nämligen att det är viktigt att man känner sej bekväm med det man klär på sej. Att man får uppleva att man är välklädd när man går ut.
Det hänger väl också ihop med att åtminstone jag tilllåter mej att vara hur slarvigt-mysigt-mjukt klädd som helst hemma. Jag tror inte jag ska berätta hur jag just nu är klädd.
Då jag går ut vill jag se en kontrast till hemmaklädseln. Och därför - med spanögonen öppna har jag gått ut i min stadslördag.
Har kommit hem med ett par vackra vristskor som beredde mej glädje ren när de stod på parad på orgelpallen. Där hann de inte vara länge innan de skulle ut i tjänst. Och de är så bekväma - förutom att de är vackra. Sensation! Så svårt att hitta skor för halluxfötter.
Har också kommit hem med en intressant tunika som jag kommer att ha stor glädje av i sommar - både som klänning och med byxor. Den var så skön att jag hade svårt att ta den av mej efter klädprovninsrumban.
Och dessutom blev det en poncho i linne (har nu tre färger). Ett plagg jag storgillar. Med det kan man ge vilken stass som helst ett lyft. Bra ytterplagg på sommaren.
Så tre plagg har jag shoppat. Och totlpriset ligger en bra bit under 100e. Och jag vill påstå att det inte är fåfänga som får mej att köpa kläder trots att de gamla i garderoben inte har tagit slut. Det är lust och livskvalitet att få klä sej på ett sätt man gillar. Utan att gå till överdrift i inköpen. Nöjd och glad.
Får nog ha spanögonen på ett tag till. Skulle behöva en ny vårkappa och skulle vilja ha en vårfräsch randig bomullstunika. Men det går också bra utan.


fredag 24 mars 2017

Fiilis

Kände mej i det närmaste endorfinstinn då jag körde hem från det tillfälliga stuudentskrivningsövervakningsjobbet idag. Man hade jobbat och det var fredag. Det här resulterade i att jag var på mitt bästa och mest utåtriktade humör och bemöttes därefter. På Hongkong, på bensinstationen och på Lidl. Överallt ljuvliga mänskokontakter. Hongkonghjälpen lyfte glatt in min kalksäck i bilen. Och trevlighelgtjoanden på alla ställen. Som sagt - som man sår får man skörda.
Och det som gav endorfinerna förutom att det var fredagefterjobb då?
Jo att komma in min vana skolmiljö som avslappnad pensionär. Träffa kollegerna. Och konstatera att de nog är viktiga personer för mej. Kramar och goda samtal och människokontakter blev resultatet. Det var vi en gång och på nåt sätt är det ännu vi.
Själva vakttillfället där jag fick uppleva digital studentexamen för första gången. Allt gick så smidigt och det var så naturligt för de unga att skriva på dator. Och hur annars.
Och att filosofera över dem som satt där. Det som jag hann göra i måndags också under mina pass på "vanlig" skrivning. Allvarsamma och målmedvetna satt de där och skrev. Och så vuxna och vettiga att möta. Trots att jag var en utomstående. Nåja - jag har ju träffat dem när de var ettor. Gullungarna!
Det är meningsfullt att ha haft en arbetsplats som man gärna återvänder till!
Och dessutom var det fredag kvar när jag kom hem.






torsdag 23 mars 2017

Student-andra-inhemska

Efter all virrighet kring utttalanden om obligatoriskt studentprov i det andra inhemska språket kändes det gott att läsa dagens blad. Det virriga stod en viss herr statsmininster för. Det goda var en nyhet att det finskspråkiga gymnasiet i Karleby undersöker möjligheten att de studerande skulle kunna avlägga språkexamen i tjänstemannasvenska. Det som nu ingår i alla högskoleexamina - både på yrkeshögskola och universitet.
Blir glad eftersom en avart av det här har varit min kungstanke länge, länge - men jag har varit mer radikal. Mer om det om en stund.
Jag fick faktiskt framföra mina tankar i riksdagen. Närmare bestämt i kulturutskottet i maj 2004. Inför reformen av studentexamen. Den reform som gjorde modersmålet till det enda ämne som var absolut obligatoriskt. Tre ämnen till måste skrivas - men de får fritt väljas. Och detta ledde till att det andra inhemska språket blev valbart. Och vad det ledde till kunde man ju förutspå. När jag läser mitt PM minns jag vagt att det också var nåt förfärligt med tidtabellen med tanke på studerandenas planering. Det med tidtabellen blev korrigerat men helt klart var det redan då att det stora med obligatoriska ämnen skulle genomföras. Det jag var med om var nog bara en formalitet - man skulle höra fältet. Minns att en ledamot satt och läste tidningen medan jag förde fram mina synpunkter.
Imponerande långt PM var det jag hade skrivit (på svenska och finska)och jag tänker inte trötta ut er med det. Om nån önskar det kan jag skicka - hi.
En sak ska jag dock citera - min piska och min morot. Som jag tog med eftersom jag utgick ifrån att reformen skulle genomföras.

  • Så till piskan; universiteten borde kräva ett avlagt studentexamensprov i det andra inhemska språket för inträde eftersom de i de flesta fall har ganska höga krav på teoretiska kunskaper i det andra inhemska språket för erhållande av examen. Det vore samhällsomoraliskt att ställa det så att universiteten börjar ha egna studentexamensliknande prov vid inträde och ännu värre, blir tvungna att ge gymnasial undervisning i det andra inhemska, när vi nu en gång har både undervisning och prov inom andra stadiet.
  • Moroten kunde vara att en viss prestation (förslagsvis vitsordet eximia på medellång nivå och magna på lång nivå) dels skulle motsvara en del av det sk lilla språkprovet och dels motsvara de krav  (nöjaktiga kunskaper torde vara minimikrav) som ställs för  erhållande av slutexamen.
Och det är speciellt moroten jag vill lyfta fram här - det som är mera radikalt än Karlebyförslaget som talar om direkt undervisning för språkexamen  (det jag kallar lilla språkprovet). Jag talar för att ett visst vitsord i det andra inhemska skulle vara en del av språkprovet. Och jag håller fast vid det - och det skulle sporra till att skriva studentexamen i det andra inhemska - och försöka skriva bra dessutom.
Sen har Karlebymodellen en mycket ful motivering (som förstås min modell också faller under). Citerar artikeln i Vbl. "En del tar språkexamen i slutskedet av sina studier och då kan det hända att de  egna språkfärdigheterna inte längre är lika goda som de var under gymnasietiden"
Hallå - språkexamen ska ju visa språkkunskap - inte ett papper som gör att man får sluta bry sej om att hålla uppe kunskaperna. För det kan väl inte vara så att språkprovet är ett sådant knoppologiprov att det inte har nån verklighetsanknytning? I så fall - desto större orsak att koppla in studentexamen.


onsdag 22 mars 2017

Nätdejting

Såg imorse ett program i serien Prisma. Om nätdejting. Programmet var brittiskt eller amerikanskt och man försökte testa algoritmerna som ligger bakom matchandet på nätdejtingsajter. Man kom väl fram till att matchandet kan vara en god start.
Och mina tankar gick till det faktum att jag också gärna skulle vilja. Träffa nån. Som skulle säja "du och jag" till mej. Det var ju så här att det var så gott att vara tvåsam med B att jag gärna skulle vilja uppleva det på nytt.
Jag har massor med kontakter och vänner. Och faktiskt också en del manliga vänner som jag är förtrolig med. Men ingen som säjer "Du och jag".
Jag gör nog inte speciellt mycket för att träffa nån heller. De ringer ju som bekant inte på dörren. Och jag vill inte sitta på krogen. Dans? Nja.
I princip tror jag ju på att man kan träffas var som helst. Men sannolikheten är så liten. Att "Mannen med hunden" ska komma emot på min morronpromenad. Att "Han i kassakön" ska råka finnas där just när jag är där. Och med åren blir det glest med dem man träffar ute i jobbsammanhang. De har precis som jag själv pensionerat sej och gått hem. Men de finns ju där någonstans.
Facebook då? Javisst - men i så fall nån som man kommer i kontakt med via bekanta. Eller via nån grupp. Men hur sker det? Jag kommer INTE att göra som de snygga militärerna från utlandet som söker kontakt med mej för att de tycker jag ser stilig ut.
Men nätdejtandet då? Hur skulle man våga gå in i ett sånt maskineri? Känner man sej utsatt? Jag skulle klara av om ingen skulle söka kontakt men tycker det skulle vara jobbigt att säja nej till nån som söker kontakt. Speciellt om man har träffats. För jag antar att sånt måste hända. Man kan ju inte passa med alla.
Kollade efter programmet två sidor för att se vad de vill veta om mej. Den första - kontakten.fi - ville veta mitt stjärntecken. Alltså seriöst!!! Den andra - var det nu match.com - skickade nästan genast ut en chattare som frågade o jag behöver hjälp. Klickade diskret på Stäng. Sen också - om man registrerar sej så har jag förstått att det kan vara trixigt att komma sej ut. Och så kan det börja komma räkningar.
Och sen en sak - finns det över huvud taget 60+ -män på dejtingsidor?
Ja hoho - såna tankar fick jag efter programmet.
Och jag vet ju att jag har många bekanta som har varit inne på dejtingsidor - och många bekanta som har träffat sin partner den vägen. Snälla - ge en novis litet råd i detta grannlaga ärende. Kanske som personligt meddelande om det känns att det blir för privat.



tisdag 21 mars 2017

Samanvändning

Såg en annons på Facebook. En dam som efterlyste en Mummonmökki för hon ville gräva i jorden. Annonsen kunde inte lämna mej ifred och följande dag svarade jag.
Att jag inte vill hyra ut men att hon gärna får komma till mitt torp och samanvända jorden. Det finns massor med mark att gräva upp. Det finns t.o.m. rum att få kalla eget. Vi skulle komma och gå som vi vill, ibland vara samtidigt, ibland separat. Säja till när vi vill vara ensamma där.
Och damen blev ivrig. Vi chattade en del och igår träffades vi. Jag upplevde att vi ska komma överens.
Win-win för båda tycker jag. Hon får odla och sköta jord. Och jag är ju glad för varje spadtag som tas på min tomt. Och kanske nåt jobb där det behövs fyra händer också blir gjort.
Hon såg vad som behöver göras. Kom från sin rekognosceringstur och talade om rishögen.
Det blir nog bra det här.
Sen vet jag ju inte hur det mentalt känns att inte vara ensam på täppan. Troligen bra.
Så nu ska vi vara glada att vi vågar testa det här okonventionella sättet att få vara med torp. Det första projektet blir nog vårräfset.






söndag 19 mars 2017

Envis måste man vara

Nya balkongdörrar som öppnas utåt ger nya möjligheter till gardin av kappmodell. Men stången passar inte för vilken upphängning som helst.



 Den där "stabiliseringskroken" gör att man inte ju kan använda vanligt träpåstångsystem. Lär mej om nymodigheter på kuppen - ett band som sys bak på gardinen.


Stången in där pennan är. Envist påstod jag att jag inte vill ha fler synliga sömmar så det där sydde jag för hand. Med en viss möda och armarna högt fick jag upp den nystrukna. Hängde inte bra. Insåg att det måste sys på maskin. Krånglade ner. Med armarna högt.
Symaskinen riggades upp. Plötsligt föll hela spolhuset ut. I många delar - inga skruvar och ingen logik. Hur få in alla delar och dessutom få undertråden att löpa på rätt sätt? Aldrig sett att det fanns tre delar där. Med mycken tankemöda och mycket testande fick jag det fixat.
Sen - nålen var av. Det hade jag inget minne av. Tack och lov hittade jag en ny och lyckades pillra in den på rätt sätt.
Sen gick sömmandet geschwint. Och efter en del arbete med armarna uppåt lyckades jag få gardinen på plats. Och jag blev nog ganska nöjd. Sömmen - den jag ville undvika - den märker jag inte. Tycker jag att jag hört någon säja det?
Men nu hänger de där - något mindre släta än den första gången men tillräckligt bra. Nånstans tar min envishet slut.
B


torsdag 16 mars 2017

Med milt våld

Som jag skrev igår upplever jag att dagarna är så korta att det inte finns rum för nåt extra. Att jag egentligen inte får så mycket gjort. Men - det finns nog luckor att få in saker bara man vill.
Jag har kvar ett ganska stort antal saker jag vill göra men som jag inte bara får till. Jag tolkar det så att det är en del av apatin efter B:s död och därför tillåter jag mej att låta bli.
Men två saker vet jag att jag bör göra - läsa och handarbeta. Vet att de gör gott och vet att jag nog egentligen vill.
Därför har jag lagt på ett extra kol här. Nästan tvingar mej själv.
Jag måste läsa några kapitel i sängen innan jag somnar. Och jag tycker det bär frukt. Borde nu bara tvinga mej att gå till bibban också - högen på nattduksbordet är nästan slut.
Stickandet - det som jag har avbrutit så fort jag mött litet motstånd - det är det andra jag nästan tvingar mej till. Har nu alltid en sticksöm synligt framme. Tar tag i den när det blir nån lite stund tom. Och tex passar det utmärkt att sticka och se nyheter och dokumentärer. Ett problem är bara de där avbrutna sticksömmarna - jag har glömt så mycket. Var finns mönstret, vilka stickor använde jag, hur många maskor brukar jag reservera för tummar på vantar? Men det har gått bra och jag har flyt just nu. Korsnäsvantarna ligger framme. Tror det får bli flera par nu när jag har koll på mönster och stickor.
Så fast jag ska vara snäll med mej själv så kan det behövas litet milt våld för att sparka igång goda aktiviteter. Som jag nog njuter av.


onsdag 15 mars 2017

Kortare dagar

Jag tror att dagarna blir kortare när man blir äldre. Eller för att vara mera exakt - när man blir pensionär.
Tänk nu. Oberoende av hur tidigt eller sent man vaknar vill man ha en lugn stund med tidningen och sedan ett lugnt morronmål. Och ibland vill man se nåt trevligt som man har burkat. Och så ska kontorsarbetet skötas.
Sen blir det dags för förmiddagspromenaden. Därefter dusch och kaffe. Och vet ni - då har nästan halva dagen gått. Åtminstone så mycket att det är dags att laga mat.
Efter det borde man ju helst ta en tupplur men det är sällan läge för det. Nåt eftermiddagsprogram väntar. Fast nån Sudoku, Wordfeud och CrossBoss ska man väl hinna med. Och nån chattstund.
Kvällsmat och eventuellt kvällsprogram. Eller soffhäng.
Och varje dag ska det planeras in ett motionspass av något slag. Och de ryms in, räknas in i programmet.
Och tick tack är det läggdags med småprat över chatten. Och nåt kapitel i en pappersbok.
Ni ser själva - det är inte mycket extra man får in. Tur att fredagarna är fredade!


söndag 12 mars 2017

Renässans för tidningen?

Minns ni den tiden när det var viktigt att se ett tv-program för att hänga med i diskussionen följande dag på jobbet, i skolan och på dagis. När man visste när ett program kom och anpassade sitt liv efter det. Det talades tom om att kyrkokören slutade så att folket skulle hinna hem till Peyton Place (en serie som förmodligen kom medan jag var tv-lös i Åbo).
Sen kom möjligheten att spela in program (först på VHS- och Beta-kassetter och sen på hårddisk och i någon mån dvd). Och då började vi time-shifta. Jag så till den milda grad att jag egentligen ser bara nyheter live - allt annat ser jag när det passar mej. På det stadiet är jag i huvudsak.
Följande steg var ju att man inte har traditionell tv utan ser via dator - Arenan eller Netflix eller nåt annat medium. Grejen är alltså att man ser när man vill - och inte när alla andra ser.
Det betyder att man inte har nåt man sett som är gemensamt när man kommer till jobbet, skola och dagis.
Tänkte att dagstidningen på ett sätt för åtminstone den vuxna befolkningen kan vara en ersättare för tv-programmen. Förutsatt att man som jag har tid att läsa densamma. Debattartiklar, reportage. Och dessutom från tidningar man inte själv prenumererar på eftersom artiklarna "öppnas" för vem som helst om de delas på tex Fb. Själv ser jag fina artiklar från Husis. Jag upplever starkt att dagstidningen spelar en stor roll i mitt liv och att det är intressant att dela med andra. Och den är ju färskvara så där läser man gärna i takt med andra. Länge leve bladet!





lördag 11 mars 2017

Populistpartier

Jag fick mej en tankeställare imorse då jag läste ett reportage om populistparter i allmänhet och Sannfinländarna i synnerhet. Den som intervuades var är stark man från Landsbygdspartiets tid. Reijo Rinne heter han.
Han menar att det bästa för Sannfinländarna skulle vara att Jussi Halla-Aho väljs till partiordförande. Då "ryms" partiet inte mera i regeringen och kan dra sej ur innan allt är förlorat.
"Det passar inte ett populistiskt parti som Sannfinländarna att sitta i regeringen" säjer han. Då hoppar jag till. Den som inte passar i regeringen ska väl inte heller finnas som parti. Eller? Alla partier borde ju vilja ta sitt ansvar och vilja ha regeringsposition. Men ok, nu har Sannfinländarna fått pröva på det och det var inte roligt längre. Borde alltså få dra sej ur. Ska vi ha såna partier?
Jo, säjer Rinne. De behövs för att samla de missnöjda väljarna. Om dessa inte har en hemvist drar missnöjet ut på gatorna. Ett slags vuxendagis alltså.
En risk är också att partiet splittras i dragkampen mellan Sampo Terho och Halla-Aho. Och att det tynar bort om det fortsätter i regeringsställning.
Konstig tanke - ett parti som ska finnas för att kanalisera missnöje - i opposition.
Jag brukar alltid tycka att de som ropar högst borde få sitta med och bestämma och se att det inte är så enkelt.




fredag 10 mars 2017

Don efter person

Jag har en matapp från K-affären. I telefonen. Där blir jag erbjuden Egna förmåner (Omat edut) som kan fås i den butik där jag har beställt mitt förmånskort (tror jag). Åtminstone vet jag att mina förmåner får jag på Citymarket i centrum. Och det fungerar faktiskt. Trots att det inte syns i prisangivelsen räknas rabatten bort när jag betalar.
Tyvärr är det väl så att jag får rabatt på sånt som jag ofta köper. Tex. naturell joghurt, romkräm (Pirkkakaviar), Becel för att nämna några exempel. Vanliga trista vardagsprodukter. Dessutom misstänker jag att man håller koll på min inköpstakt. Joghurten kommer ofta när joghurten håller på att ta slut. Storebror ser mej.
Inget fel med det där - det är ju bra saker. God rabatt på den dyra Becel Pro Aktiv-förpackningen brukar det dessutom vara.
Men på nåt sätt skulle jag vilja att de skulle locka med nåt mera spännande - sånt där som jag inte "håxar på" själv. Soltorkade tomater, inlagda oliver, specialmjöl, nötter t.ex. För att få mej att variera litet och för att få mej att tänka i nya banor.
Men det är väl som med allt annat i livet - som man sår får man skörda.


torsdag 9 mars 2017

Uggleutfärd

Uggleutfärd i nattmörkret. Det har jag länge velat vara med om. Igår var en dylik utannonserad av Ostrobotnia Australis. Och jag fick en kväll jag kommer att minnas.
Det hela började med en föreläsning i klubblokalen. Intressant men jag får nog repeterar - det var så många arter och många hoanden. Tex här kan man både läsa och lyssna.
Jag valde ett utfärdsmål där det skulle vandras i skog. I Naturaområdet i Risö närmare bestämt.
Dit for vi - tre män, en pojke och jag. Till en sagoskog med mjuk vit snö överallt. En skog som trots mörkret var ljus tack vare snön. Vi behövde inte pannlampa för att se. Annat än när vi skulle betrakta något spår i snön. Spår som ofta pojken gjorde oss uppmärksamma på. Då lyste vi och stannade upp och filosoferade över vart de var på väg och varifrån de kom, de smågnagare och rävar som satt spår i snön. 
Mina medvandrare var väldigt naturkunniga och läste högt i den naturbok vi hade hamnat mitt i.
Vi gick längs upptrampade/uppkörda stigar. Med jämna mellanrum stannade vi upp och lyssnade efter ugglehoanden. Där stod vi stilla och tyst, tre män, en pojke och jag. Jag upplevde en så stark andakt varje gång vi stannade. Vi stod i ett naturens tempel. I ett skede lystes vår vandring upp av månen.
En gång träffade vi på människor - pojkar som testade snöskoterkörning på skogsvägarna. Helt underligt med ljud och lukter mitt i det rena.
I övrigt var det bara vårt småprat som hördes. Och mellan det - en kompakt tystnad. För det var så här att vi inte hörde en enda uggla.
Men vi fick en underbar kväll i naturen - tre män, en pojke och jag.

Bild från nätet - men så här såg det ut



onsdag 8 mars 2017

Ännu med

Jag går med stor iver in för mina förtroendeuppdrag i församlingen.
Jag läser ivrigt anvisningarna inför mitt uppdrag i valnämnden inför kommunalvalet.
jag tycker det är mysigt att sitta och utföra uppgifter vid datorn (önskar jag kunde säja "i mitt kontor" men det blir nog "i soffan"). Jobbliknande uppgifter, administrativa uppgifter.
Jag tycker om att lära mej nytt på föreläsningar - att hänga med vad som händer i samhället, både i min näromgivning och i landet och världen.
Det har förstås att göra med att allt det här har jag tid med nu när jag är pensionär.
Men jag tror det finns en annan aspekt i det också. Det känns gott att fortfarande vara med. Att till en del få vara med om att fatta beslut. Att få komma med åsikter i diskussioner. Att känna att man är en del av något större.
Precis som då man jobbade fast arenan är en annan nu. Och takten långsammare. Och vad är bättre än det. Vi som är i den tredje åldern har mycket ork kvar om vi får vara friska.
Vi har dessutom tid att motionera för att hålla oss kvar i tredje åldern så länge som möjligt. Motionen är en del av jobbet.
Precis som under jobbtiden blir veckosluten viktiga när man har ett digert program. Och jag tillåter mej ju dessutom att freda fredagen. God balans.


fredag 3 mars 2017

Twitter och de andra

Jag har ett Twitterkonto. Hur annars. När jag skapade det var jag litet aktiv och följde folk: Skrev kanske nån gång själv också. Men så tyckte jag det blev trist och slutade kolla.
Men nu verkar det ju som om världen och Finland skulle styras via Twitter. Media citerar politiker och andra tongivande - I en tweet från imorse sade XX... Det verkar ibland nästan som om man skulle kunna starta ett krig via Twitter.
Imorse hörde jag om någon idrottare som skadats. Han lär ha twittrat från sin sjuksäng och berättat att han är ok. Man meddelar alltså världen via Twitter. Innan pressen vet nåt.
Har jag missat nåt nu och fastnat i min bekvämlighet när jag tror att jag klarar mej med Facebook. Och Instagram - men bara när det gäller bilder.
Jag är ju inte den som vill veta vad kändisar sysslar med. Men nog vad politiker skriver och sysslar med. Och framför allt vill jag veta vad mina vänner sysslar med och vad de debatterar.
Hur är det, mina vänner, missar jag nåt när jag inte följer er på Twitter?