Kommunal lyx i Vasa

Ja, det kan man nog kalla vår fina simhall. Med en 50 m bassäng och en 25 m förutom barnbassängerna. Och det lyxigaste är att man för en simhallsbiljett får gå på gym, ledd jumpa, simma, basta och gå på vattenjumpa. Har man dessutom tykybiljetter från jobbet kostar det ju praktiskt taget ingenting. Köpte idag ett armband med 10 simhallsgånger och betalade under 10 euro.
Och om man dessutom är dagledig och kan välja en tid när det inte är så tjockt på motionsbanorna är lyxen total. Så var det idag och nu kan jag dessutom med gott samvete ta det lugnt i soffan tills det bli körövning.

Man har dock haft eleganta

Skor alltså. Vackra skor är något som tilltalar mej. Nyinköpta skor brukar få "bo" på orgelpallen ett bra tag bara för att jag ska se dem och njuta av dem.
Tidigare var skoreor fest. Alla skor passade min smala fot. Jag hade klack, jag hade pumps . jag hade fina lackfestskor. You name it.
Numera kollar jag en och endast ensak - är de tillräckligt breda. Nåja en sak till - de får inte bli världens systerdojor trots att de är breda och bekväma.
Det som är skillnaden mellan förr och nu är hallux valgus. På vänstra foten mest. Så det är den som bestämmer. Konstaterade att mina nyköpta promenadskor bara blev vänsterprovade i butiken. Högern glömde jag bort - men den passade nog. Mina gamla är nog helt ok men de har blivit så fula av att hallux har trängt på.
Biträdet i fredagens skobutik var väldigt engagerad i min fot - hon var ju kosmetolog som hon sa.
Skorna blev köpta med 30% rabatt och pryder orgelpallen ett tag till.

Osunt

Jag tror det är osunt att leva så i sina egna kretsar som jag gör just nu. Visst går jag ut på aktiviteter och visst umgås jag med folk men en stor del av tiden har jag bara mej själv. Och det är jag ju minsann inte ensam om - så här lever otaliga människor. Men åtminstone för mej tycks det leda till att jag ältar det som hänt - inget stör mina tankar med sundare saker än att fundera på vad som hänt under dagen och vad som eventuellt borde ha hänt. Men det är så nu och bara man är medveten om vad som är vad funkar det.

Insändare: Terminalvård

Imorse visste jag efter att ha läst Vasabladet att jag ska skriva en insändare om terminalvården i Vasa. Har sett den två gånger så nära nu att jag vill dela med mej. Positivare än mycket som har sagts men ändå med förbättringsförslag. Skickade iväg den idag och hoppas Vbl tar in den - och ganska snabbt eftersom diskussionen är igång. Tänkte att ni, mina läsare skulle få ta del av den redan nu - och man vet ju inte om den över huvud taget publiceras. Så här skrev jag:

"Terminalvården i Vasa

Jag kan inte tiga still när man sopar golvet med terminalvården i Vasa. Min upplevelse är att den inte är dålig nu men att den kan bli ännu bättre. Vill på intet sätt förringa det som sagts av andra – det finns helt säkert olika upplevelser. Det viktiga är att vi vågar diskutera utan att tala förbi varandra.

För litet mer än åtta år sedan avled min mor på avdelning A4 på Vasa stadssjukhus. Jag kan minnas den lättnad jag kände när hon fick plats där. Jag uttryckte att det var gott att komma till en avdelning där man får vara sjuk, ja till och med dö. Att slippa bollandet mellan avdelningar på Vasa centralsjukhus. Där minsta lilla vistelse i hemmet betydde en omgång via akuten. Där man började tala om flytt/utskrivning nästan så fort hon hade kommit in. Och visst förstår jag – centralsjukhusets vård är dyr och specialiserad , den är inte grundvård.
På A4 fanns en personal som fungerade på det sätt som Mary Andrén-Pada så fint talade om i sitt dimissionstal till vårdare (Vbl 21.1). En personal som förutom kunnande också hade hjärtat med i vården. De fanns till både för min mor och oss anhöriga. Ett speciellt team var avdelat för de rum som användes för terminalvård. Men vårdarna var också en del av vården av en hel stor avdelning med tungskötta patienter. De borde ha fått fokusera. Min mors rum var litet men hemtrevligt och kunde med små medel ha gjorts hur fint som helst.

I somras dog min partner på centralsjukhuset – också efter en flytt mellan olika avdelningar och rum. Och ännu när alla måste ha insett att han inte hade långt kvar talades det om att han skulle flyttas från onkologen till Vasa stadssjukhus. Onkologen där rummet var det bästa tänkbara och personalen erfaren, kunnig och omtänksam. Man fick en känsla att man måste slåss för att han skulle få lugn och ro sina sista dagar. Och det borde inte anhöriga behöva göra i den situationen. Det blev ingen flytt. Han dog innan beslutet definitivt fattades.

Om vi inte kan få ett hospicehem till Vasa anser jag att vi borde få en hospiceavdelning – fysiskt placerad i anslutning till Vasa stadssjukhus eller centralsjukhuset. En avdelning där personalen får fokusera på att vårda dem som är i livets slutskede. En miljö där både de sjuka och deras anhöriga får slappna av, medvetna om att avdelningen är en plats där man både får vara sjuk och dö."

 

Gå ut med kameran

Hundägare brukar säja att det är så lätt att komma sej ut när man har hund. Hunden behöver gå ut. Detsamma verkar gälla kameraproffs. I Facebookgruppen Vaasan seudun luonto läser jag ofta att medlemmarna spetsar sej på bra fotoväder, ibland är det solsken  och ibland är det kyla och storm som får dem att tjuta av längtan att få gå ut och föreviga naturen på Söderi eller molnträsket eller vart de nu drar. De som är aktiva där är till största delen proffs till halvproffs med kameror och bilder därefter. De har rashundar som beter sej. Men också odresserade byrackor behöver motion - och jag tror att jag litet har inspirerats av dem - ut med lilla kameran i fickan - man måste ju bara fånga naturen på bild! Ut och gå med kameran!

Moster Milda fyller 60

Så står det i mitt tentdagsexempel till mina abiturienter. Jag försöker ge dem tips hur de ska strukturera sina 3 läsveckor inför skrivningarna. De första oprogrammerade läsveckorna nånsin. Försöker hjälpa dem så att de får nåt gjort inför skrivningarna men också så att de inte drunknar i läsandet. Att de förstår att de behöver frisk luft och sociala kontakter tex. Och då kommer moster Milda in i bilden- hon representerar det faktum att de också nu är en del av sin familj och att det kan hända saker där också en abiturient förutsätts delta. Och moster Mildas 60-årsdag är en sån sak  - hon kan inte rå för att hon fyller just under tentläsningen.
Det som jag egentligen vill skriva om är att moster Milda har blivit så ung. I dagens läge är hon yngre än jag själv. När jag lånade henne första gången var hon en gammal tant. Men där kan jag inte uppdatera. Abiturinternas moster Milda fyller 60!

Ännu en

Ännu en trevlig Loppisgrupp på Facebook. Är från förr med i många - dels ett par som jag självadministrerar och dels i andras - med vitt skilda teman. Inredning, glas, retro, efterlyses, allmänna. Och nu då idag en så speciell som Marimekko-loppis. Fantastiska saker - också att bara titta på. Och jag bet att det är bra saker - har en bekant som har köpt mycket Marimekko på nätet. Ville bara rekommendera. Här en länk.

Katter för fred

Som kattokig blir jag ju så glad när det händer nåt på fronten som når över nyhetströskeln. Gladdes över att läsa om Tarjas Halonens katter medanm hon var president. Och igår fick man se när hon mottog sin fräsande nya katt - en gåva från Rysslands president Medvedjev. Fräset kom av att kattstackaren blev stressad av mediauppbådet. Tarja lovade att den blir en vanlig familjekatt långt borta från rampljuset.
Med anledning av gårdagens kattgåva tänkte jag så här. Om världens ledare skulle ge en katt (eller en hund) till en annan ledare skulle det finnas ett sådant band dem emellan att diskussionerna eller vad det heter när statsöverhuvuden samtalar gå på ett mjukare sätt. Kanske det inte blir kriser och krig mellan länder så lätt om landets ledare har ett husdjur som motparten har gett. Kanske till och med unge av eget husdjur. Så i min drömvärld där parollen blir "Katter för fred".

Överflöd

Som fortsättning på gårdagens inlägg kan jag nu berätta att jag har städat in allt tillbaka. Tvättat, putsat och sorterat. Och njutit. För det är ju inte alls som nån på Facebook föreslog efter att ha sett min bild - Loppis nästa. Jag har många vaser och ljusstakar, ja - men det är kära tingestar!
Kom dock att tänka på att det var bättre förr. Före överflödet. När man tog fram ljusstaken för stora ljus, ljusstaken för små ljus. Och kanske värmeljusstaken. Och lilla vasen . Och stora vasen. Då hade man koll på vad man hade. Men sen kom de - presenterna, arvegodset, de billiga nyinköpen, satsningen på nåt dyrare, loppissakerna. Och till slut var det ett faktum - jag har ett överflöd av vaser och ljusstakar! Och älskar dem alla. Och så länge de ryms in i skåpet så... Och så länge man ser dem så att man minns vad man har.

Sorteringsbehov

På något sätt har jag ett stort behov att gå igenom mina saker just nu. Till och med att dokumentera dem. Och dessutom - vilket jag nog inte lyckas så bra med - städa ut nån pryl. I morse kom turen till hyllorna med vaser och ljusstakar. Allt lyftes ut på köksbordet och två stolar och det kommer inte in i skåpet på nytt förrän jag har putsat allt. Dimmiga vaser och stearinfläckade ljusstakar kommer att vara ett minne blott. Och vad man hittar när man rotar. Dels vackra saker man har glömt att man äger och dels sånt som har blivit placerat på fel ställe. Vilken guldgruva!

                                                  En del av det som ska putsas

Några kvar

Julen är utstädad för den här gången. Sorgligt men man kommer över det. Det var ganska enkel match i år eftersom jag inte hade nån julgran.
Kanske för att ha litet jultröst brukar jag låta några julprydnader få vara med året om. Det är gamla kära saker som på något sätt är en del av mej.
Den första är julgubben med lyktan (bild 1). Den fanns i mitt barndomshem och användes av någon anledning som ljusstake. Ovanpå lyktan kladdades ett ljus fat. Tårta på tårta.
Den andra är en typ som jag inte riktigt minns varifrån den har kommit (bild 2). Orealistisk så det förslår. Minismå fötter och spinkiga ben. Och i famnen på tomten finns en flugsvamp (!) som är tänkt som ljushållare.
Den tredje är ett helt gäng med verkligt gamla piprensartomtar från Monå (bild 3). De sitter alltid uppflugna på kökshyllan och vaktar de tomma giftflaskorna. Alltid smakar det  litet jul!

Bild 1

 

Bild 2

 

                                         

Bild 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skattebyrån

Igen hände det. Det att beskattningen av hyresinkomster kom som separata inbetalningar istället för att ingå i inkomster totalt och alltså beskattas med det vanliga. Vet inte hur många gånger jag har fått ändra detta. Tyckte väl nog att beskattningsprocenten var i lägsta laget med då nu hyresinkomsterna var med i utredningen så...
Nåväl, jag knallade iväg till skattebyrån och det hade många andra också gjort. Tio före mej i svenska kön (som faktiskt idag drog sämre än den finska). Tack och lov hade många gett upp så det var inte tio som skulle in. Eller så hade de gjort som jag såg många göra - ta en kölapp av vartdera slaget.
Satt bekvämt - hade tid. Men ack o ve om jag skulle ha varit en var där på lunchrast! Och inget nät hade de. Men jag hade plattan med så jag kunde läsa min bibbabok. Och störas av en mummi som med gäll röst kommenterade allt hon gjorde med barnbarnet.
Det som slog mej här precis som på tåget - alla våra apparater -plattor, datorer, telefoner - gör att vi sitter tysta och knypplar för oss själva. Ingen tycks ha behov av kontakt med andra. Synd
Fick ärendet uträttat - proffsigt beteende som vanligt. Kom ut med ett skattekort med sju procentenheter högre inkomstskatt.
Men det bästa av allt - jag kunde själv hemma kopiera skattekortet! Heja multiapparaten!

Det sitter i

Idag skulle jag köra hem en bekant från sjukhuset. Och jag märkte hur de svåra sjukhusminnena från ifjol vällde fram. Parkera bilen - nu gick det lätt pga tidpunkten... Ställa in parkeringsbrickan. Och det råkade vara samma A-trappa där jag sprang så otroligt många gånger då. Det var praktiskt taget min enda motion då. Idag åkte jag hiss för att det skulle kännas annorlunda.
Men sådär kommer det väl att vara. Det som jag var med om ifjol har nog satt så djupa spår att en del av dem säkert kommer att finnas där resten av mitt liv. Men några ska väl gå att radera och det som man måste leva med - tex att ta sej till sjukhuset - får man väl försöka slipa ner med hjälp av enkla saker som att ta hem bekanta som har varit inne för dagkirurgi...

Kotikissa eller eremit

Jag har alltid trivts med att vara hemma och har i vissa skeden av livet t.o.m. tyckt att det har blivit för litet tid för att vara hemma. Nu har det ju faktiskt blivit mycket tid för att vara hemma och jag har börjat funderas om jag håller på att bli eremit. Det vill jag ju inte och det får jag inte heller. Men då det är så mysigt att bara slarva på hemma och mysa. Se tv, syssla vid datorn (och plattan) , läsa, handarbeta, pyssla. Går jag ut på stan tycker jag att det är så gott att få komma hem och ta en kopp kaffe. Och gott så - tänk om det skulle vara så att jag tycker det är hemskt att vara ensam hemma. För det är ju det jag är. Ensam. Det är bara så stort företag att engagera sej och bjuda hem nån. 

Men risken är ju att man blir alltför bekväm. Tycker att jag försöker ta mej ut på olika saker - men sen hastigt hem. Kurser - ja - men skönt att komma hem. Promenader - ja, men ganska korta har de blivit - så skönt att komma hem

Får se ni när det blir ljusare om det blir nån ändring - annars får jag nog tilltala mej själv på skarpen.  

Platt-skatt

borde man åläggas att betala om man använder sin surfplatta för mycket. Det har jag gjort sen jag fick en platta på prov. Har lekt med den nästan dag och natt. Inte hunnit med nåt annat. Först skulle man ju bekanta sej med en pekplatta (hur får man fram tangentbordet) och sen med operativsystemet Android. På plattan med allt vad det betyder. Appar. Jepp, vad det finns! Bibba-appen har krånglat så jag har inte kunnat läsa en normal svensk deckare än. Men så hittade jag ett spel - eller det är det ju inte utan korsord med motspelare. Och jag blev genast såld. Wordfeud - ett namn jag knappt kan uttala. Har spelat med främlingar och vänner och i början tyckte jag att jag måste fylla i mitt drag så fort motspelaren hade gjort sitt. Vilken stress! Och att sluta för att gå och lägga sej! Måste riktigt skapa regler för mej. Och nu är det balans.
Har lekt helt ohämmat och fick idag vid skanning ett felmeddelande. Kör plattan på nåt sätt på för hög nivå. Kanske kom det när jag kopplade ihop den med stora datorn. Apuva - vet inte vad jag har gjort. bäst att ta det lugnt nu.
Och den platta jag har ska inte bli min - vill ha en med inbyggd 3g. Men fortfarande tror jag det blir en Android No brand. I väntan på en juste o billigare Windowsplatta. Våga vägra iPad!

Nyårs - must

Bara must en dag som denna

                                                 

                                                                                                                       

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten Mot rymdens norrskenssky och markens snö; Det gamla året lägger sig att dö... Ring själaringning över land och vatten! Ring in det nya och ring ut det gamla I årets första, skälvande minut! Ring lögnens makt från världens gränser ut, Och ring in till sanningen till oss, som famla! Ring våra tankar ut ur sorgens häkten, Och ring hugsvalelse till sargad barm Ring hatet ut emellan rik och arm Och ring försoning in till jordens släkten Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, Och ring den frusna tiden åter varm Ring ut till tystnad diktens gatularm, Men ring till sångarhjärtan skaparglöden Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, Förtalets lömskhet, avundens försåt Ring in det rätta på triumfens stråt, Och ring till seger mänsklighetens fanor Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike; Det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, Ring in den tusenåra fredens rike! Grevinnan och betjänten ( i färg) Och soppan Mulligatawny (Currysoppa eller Nyårssoppa) Denna soppa serverar betjänten till grevinnan varje nyårsafton i TV. Soppan är ursprungligen indisk. Den är faktiskt god. Men vad du än gör när du serverar den, snubbla inte!2 gula lökar 1 äpple 2-3 tsk curry 1 msk smör 2 msk vetemjöl 1 1/2 liter hönsbuljong (tärning går bra) ca 4 dl kött från grillad kyckling 2 msk kokt ris salt och vitpeppar saft från 1/2 citronHacka lök och äpple fint. Fräs detta tillsammans med curry i smöret. Strö över vetemjölet, rör om och späd med buljongen. Låt soppan koka på svag värme under lock i ca 15 minuter. Tillsätt fågelköttet och riset. Smaka av med salt och vitpeppar och ev citronsaft. Same procedure as every year, James! Och vad var det nu som grevinnan ville dricka till soppan? Happy new year (Abba)

Sakna julen

Jag saknar julen. Har gjort det redan ett tag. Ända sen julaftonen. Jag njuter jullov men saknar julen. Långt för julaftonen börjar jag inställa mej på myset och traditionerna. Och när klimax - julaftonen - har varit börjar jag känna ett vemod över att det tar slut. Vill nog ha kvar pynten och lulla in mej i myset - men den dämpade känslan inför det faktum att allt ska städas bort - den blir allt starkare. Och sen när det är dags måste det ske med överraskning. Kan inte säja - i övermorgon städar jag ut julen - nej det måste ske med överraskning. Speciellt då jag har haft julgran har förändringen varit så stor.
Sen när allt väl är ute - då vill jag städa och vädra ut vintern. Ta in luft och ljus.
Överkänslig - ja säkert men sådär är det. Nu är jag ännu inne i jullovstiden som jag faktiskt njuter mycket av trots att allt är så annorlunda...

Lavare necesse est

Rubriken är en egenhändigt skapad travesti på Navigare necesse est -och jag hoppas den betyder Att bada är nödvändigt. Det har visat sej att jag har badat mest varje kväll under jullovet. Inte nödvändigtvis så mycket vatten men väldoftande badskum (julgåva från mej till mej), enbart stearinljus, saltbit och ett glas vin samt lektyr. just nu är det gamla nummer av Språktidningen som gäller. Och förstås telefonen inom räckhåll. Lyxigt så det förslår.
Badkar har jag haft i alla lägenheter där jag bott själv. Stora badkar. Tom i min lilla etta fanns ett fullångt kar. Och varje gång jag har flyttat in har flyttdagen avslutats med ett doftande bad. Jag har badat in mej i huset. Dock inte där jag bor nu. Huset var så nytt att det fanns dusch - och bastu. Men jag klarade mej inte utan kar så det köptes separat.
Eventuellt kommer badivern från barndomen. När vi efter ett år i en liten lägenhet utan dusch (vi fick gå till snälla släktingarna för att bada) flyttade in i en lägenhet med ett stort badkar blev badandet kvällsnöje för mej och min syster. Jag var så ivrig att jag tom badade i kallt vatten en sommar när det sparades på varmvattnet i huset. Eller ivrigt är väl fel ord - jag var en arg tonåring som protesterade mot sparandet på det sättet. Jag minns att det resulterade i munherpes....
Men tillbaka till nutid. Rosig och skön efter dagens bad ska jag njuta av resten av min kväll. Kanske en film...

Vägd och befunnen...

... för lätt. Ja det har jag vetat att läget var när Bo var sjuk. Idag gjorde jag det som jag brukar då och då - uppdaterade min Exceltabell där jag bokför vad jag väger. Sic! Jag väger mej nämligen varje morgon. Sic! Men det är nu vad jag gör. Och det var en så klart nedåtgående trend hela året fram till och litet efter Bos död. Och ganska snart började det gå uppåt. För att idag vara så att jag väger över 7 kg mer än vad jag vägde som minst när det var som värst. Och det finns ju inte så väldigt mycket att ta av. Jag vet att det syntes på mej - mager och dessutom med dålig sömn och oro i blick. Kan ju inte ha varit så uppbygglig syn. Men så var det bara.
Jag var inte så väldigt oroad över hur kilona rasade. Jag minns att det var lika när min mamma var sjuk och dog. Och det hjälper inte så mycket att göda sej - det är som om kilona inte skulle fastna när man är mitt i oron och ångesten. I början av hösten gödde jag mej medvetet - nu finns inget sånt behov längre...
Tvärtom - nu ska det bli promenader och andra aktiviteter!

Klara julen

Jag måste ju nog erkänna att jag tänkte en hel del på hur julen skulle bli. Den första julen utan Bo. Och jag har märkt att mina nära också har funderat - en del har kunna uttrycka sin oro, i andra har jag bara känt av den. Eller kanske oro är fel ord - snarare har jag upplevt att man har tänkt och känt omsorg. Tack för det. Och det är ju nog en känslig tid - man har minnen och jul ska vara gemenskap. Hittills tycker jag att det har gått helt bra. Jag var julaftonen med min syster och hennes man och det kändes gott. Och jag dekorerade och njöt in julen som vanligt före julen. Och alltid då och då överfölls jag av ett stråk av saknad - ja mer än ett stråk. Men det får man bara räkna med. Saknaden är min följeslagare numera.
Men att det har gått så pass bra trots jag har att göra med att jag har så stark julidentitet i mej själv. Bo kom med i mitt julfirande och gladdes och njöt men det var nog jag som  var moderatorn tror jag. Och den julstyrkan har jag kvar nu - och det är ju fortfarande samma hem, mitt hem, som jag reder till jul. Och köper mat som jag njuter av. Och spelar in filmer jag ser. Och vistas på datorn och Facebook. Datorn är ett gott sällskap.
Sen är det ju också det att förra julen var en jul av ängslan och oro. Bo var på sjukhus efter hjärtoperationen och var svag. Hopp hade vi ju naturligtvis då men det var ändå jobbigt. Och så nytt. Känns nog som en lättnad att inte behöva uppleva den oron nu.
Och ännu en sak - jag har alltid njutit av att vara ensam - naturligtvis har den njutningen varit starkare i vetskapen om att jag snart skulle få träffa Bo - dela nånting, tala i telefon. Gå på promenad. ha supé tillsammans. Det är borta nu men vanan att vara ensam hjälper mej.
Allt det här är ju bara spekulationer och funderingar. Vet inte hur jag mår om nån dag men just nu är det inte så illa. Det vill jag signalera till er som funderar därute.
Sen är jag så glad över att ha blivit bjuden hem till gamla trygga goda vänner på nyår.