Insändare: Terminalvård

Imorse visste jag efter att ha läst Vasabladet att jag ska skriva en insändare om terminalvården i Vasa. Har sett den två gånger så nära nu att jag vill dela med mej. Positivare än mycket som har sagts men ändå med förbättringsförslag. Skickade iväg den idag och hoppas Vbl tar in den - och ganska snabbt eftersom diskussionen är igång. Tänkte att ni, mina läsare skulle få ta del av den redan nu - och man vet ju inte om den över huvud taget publiceras. Så här skrev jag:

"Terminalvården i Vasa

Jag kan inte tiga still när man sopar golvet med terminalvården i Vasa. Min upplevelse är att den inte är dålig nu men att den kan bli ännu bättre. Vill på intet sätt förringa det som sagts av andra – det finns helt säkert olika upplevelser. Det viktiga är att vi vågar diskutera utan att tala förbi varandra.

För litet mer än åtta år sedan avled min mor på avdelning A4 på Vasa stadssjukhus. Jag kan minnas den lättnad jag kände när hon fick plats där. Jag uttryckte att det var gott att komma till en avdelning där man får vara sjuk, ja till och med dö. Att slippa bollandet mellan avdelningar på Vasa centralsjukhus. Där minsta lilla vistelse i hemmet betydde en omgång via akuten. Där man började tala om flytt/utskrivning nästan så fort hon hade kommit in. Och visst förstår jag – centralsjukhusets vård är dyr och specialiserad , den är inte grundvård.
På A4 fanns en personal som fungerade på det sätt som Mary Andrén-Pada så fint talade om i sitt dimissionstal till vårdare (Vbl 21.1). En personal som förutom kunnande också hade hjärtat med i vården. De fanns till både för min mor och oss anhöriga. Ett speciellt team var avdelat för de rum som användes för terminalvård. Men vårdarna var också en del av vården av en hel stor avdelning med tungskötta patienter. De borde ha fått fokusera. Min mors rum var litet men hemtrevligt och kunde med små medel ha gjorts hur fint som helst.

I somras dog min partner på centralsjukhuset – också efter en flytt mellan olika avdelningar och rum. Och ännu när alla måste ha insett att han inte hade långt kvar talades det om att han skulle flyttas från onkologen till Vasa stadssjukhus. Onkologen där rummet var det bästa tänkbara och personalen erfaren, kunnig och omtänksam. Man fick en känsla att man måste slåss för att han skulle få lugn och ro sina sista dagar. Och det borde inte anhöriga behöva göra i den situationen. Det blev ingen flytt. Han dog innan beslutet definitivt fattades.

Om vi inte kan få ett hospicehem till Vasa anser jag att vi borde få en hospiceavdelning – fysiskt placerad i anslutning till Vasa stadssjukhus eller centralsjukhuset. En avdelning där personalen får fokusera på att vårda dem som är i livets slutskede. En miljö där både de sjuka och deras anhöriga får slappna av, medvetna om att avdelningen är en plats där man både får vara sjuk och dö."