Därtill nödd

 Mobile Pay, Pivo, Siirto, OP Mobil - you name it. Allehanda mobilversioner som gör min bankupplevelse enklare. Nyfiken som jag är tar jag ner alla jag snubblar över och glömmer sen bort att använda dem.
Ända tills nu när jag har varit utan dator en vecka typ och varit hänvisad till platta och telefon - och på kuppen gått in för mobilversionen av min bank.
Och oj vad enkelt det är. Betala räkningar med att läsa av streck-kod. Bara klicka för att godkänna e-räkningar. Inga kodlistor behövs.
Det var så behändigt att jag lärde väninnan med ny telefon att använda detsamma i sin bank. Vi var båda imponerade.
Nu bekom jag just min nya dator men jag tror jag kommer att hållla mej till OP-mobilen. Ditknuffad av omständigheterna.

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

Det viktiga ögat

I söndags när jag klev upp ur ett stort dike på kollo såg jag i höger öga en stor svart kvist som rörde sej. Nästan kusligt och jag måste riktigt kolla om jag hade når skräp i håret. Icke. Det stora blev mindre och syntes då och då - ett fenomen som är känt. Kika mot himlen eller en vit yta så får du se.
Nåväl, jag tänkte inte på det men på måndag kväll såg jag ljusglimtar (skulle inte kalla det blixtar) och då börjar man fundera.
Fick mej på tisdag till Silmäasema och lyckades få en annullerad akuttid till idag. 
Var just där och det var inte något allvarligare. Glaskroppsavlossning - inte ovanligt när man blir äldre. Må ha varit det jag hade på andra ögat när jag för åttta år sedan var på ögonpoli.
Inget görs - ska kolla synfältet med jämna mellanrum.
Den fina läkarstationen hade ansiktsskydd för kunder. Läkaren hade också skydd men i nåt skede måste vi båda ta av oss - vi ångade så att apparauren blev immig.
Där jag väntade fanns också en kaffeatomat - antar att jag skulle ha fått ta.
Kostar det så smakar det!
Nöjd att det inte var nåt med näthinnan och nöjd med att jag fick mej till läkare.

10+

Jag har inte anlitat kommunal tandvård som vuxen - inte förrän idag.
Det lossnade en bit av en lappad och lagad kindtand igårkväll. Var rädd att det skulle förvinna mer så jag ringde min tandläkare imorse. Hon var på väg på semester och rådde mej att kontakta HVC.
Och faktiskt - fick en akuttid redan idag. En rask ung man och dito tandskötare fixade det. Tom permanent.
Snabb service, kompetent folk och trevligt bemötande. Tack samhället.
Hade tänkt ta en bild av tvättställena som var i olika höjd  - olika åldrars folk går där. Såg så skojigt ut. Men si det glömde jag.
Att komma till tandläkarstället var en annan historia - Gerby, Tallmarksvägen. Och jag som har varit till grannen församlingen hade inte en susning om hur jag skulle köra. Google maps hjälpte. Genom vägarbetesområdet in på Tallmarksvägen där jag såg hälsostationen men ingen bilinfart. Körde av och an men nix. Till slut parkerade jag på församlingens P-plats (förlåt). Berätta gärna för mej ni som vet - var kör man in till hälsostationen med bil?

Då ingen direkt förbjuder så

Nästan varje onsdag på konserterna i kyrkan har jag blivit tvungen att påpeka avståndsregeln (snällt nog) för folk som försöker sätta ej för nära mej. Senaste onsdags kommentar tror jag innehåller många risker - damen pekade neråt bänkraden och konstaterade att där satt man minsann tätt. Nåja det betyder ju inte att hon får sitta nära mej - men sådär rent principiellt var det en viktigare kommentar. Vaktmästaren går inte runt med kyrkstöten och petar på folk som inte efterföljer rekommendationerna som finns i tamburen. Ingen går och sätter sej på de bänkar som är avstängda med band men det där med avstånd... Och då ju andra sitter nära kan det ju inte vara så illa.
Jag vill själv med mitt exempel visa att man håller avstånd.
Det är ju nog så att smittade och döda skulle vara fler i vårt land om vi inte skulle ha haft så tuffa retriktioner - stängt Nyland, satt in besöksförbud på vårdhem och sjukhus, stängt skolor och dagisar, påbjudit karantän och starkt uppmanat riskgrupper att vara försiktiga. Det sades och vi lydde och nu ska vi fortsätta fast det är lugnt - trots att ingen jagar oss. Dels för att försöka håll tillbaka den nya omgång som redan tycks svepa över delar av världen (eller är det kanske en släng av den första ännu) och dels för att försiktighetsåtgärderna ska sitta i ryggmärgen om vi skulle drabbas av att antalet smittade börjar stiga. Tycks vara svårt också i nuläge att få ner antalet till noll.
Såg just en diskussion med biträdande överläkare Eeva Ruotsalainen från HUS. Hon verkade övertygad om att vi har att mota en andra våg i höst och då har vi på personnivå tre saker att göra 1) tvätta händerna 2) hålla avstånd 3) använda mask där vi inte kan hålla avstånd.
Blir glad när jag hör experter rekommendera masker - jag skulle gärna se att det blir vanligare - helst förstås masker som skyddar både mej och andra men åtminstone masker som skydar andra. Har alla sådana i en buss är alla skyddade. De må då vara hemsydda eller köpta, tvättbara eller engångsmasker.
Tycker våra myndigheter är handfallna där - ska det vara så svårt att våga komma med maskrekommendationer. Tom masktvång (med undantag) kunde behövas i vissa sammanhang.

Så vingligt

På väg till Citymarket. Ser en magerlagd man i 40-årsåldern som har svårt att hållas upprätt. Varje gång han försöker stiga upp med sin tunga stora väska faller han bakåt. Dunsar med rygg och ibland huvud i gatan. Man kan ju bara inte se på det där. Frågar om han är sjuk och behöver hjälp. Han sträcker handen mot mej och jag drar upp honom men orkar inte hålla vingelpettern som faktiskt luktar starkt av sprit. Får hjälp av en bekant och vi leder den motspänstige till en bänk på gågatan. Han vill gå åt annat håll - det visar sej att han ska med tåget. Ännu en person sällar sej till hjäparskaran och vi bestämmer att han nog är ett fall för nån klokare än vi så jag ringer 112. Bestäms att det är polisen som ska komma. Alldeles vit i ansiktet är mannen och försöker ta sej upp. Vi får honom att sitta - en stund. Innan polisen hinner komma har han- kanske styrkt av vilan - lyckats få balans mellan kropp och väska och går ganska raskt mot stationen. Polisen kommer och de far för att kolla upp honom.
Sjuk, drogad eller bara full? Undrar om de vill ha honom på tåget - och vad polisen bestämmer att göra.
Vi tre som blev kvar för att vänta på polisen upplevde i alla fall att vi gjort vad vi kunnat.
Själv konstarerade jag två saker: 1) När mannen sträckte handen mot mej och jag sedan släpade honom till bänken glömde jag allt vad Corona heter. Jag som är spå noga me avstånd. En av medhjälparna hade sinnesnärvaro att bjuda på handsprit  2) När jag ringde 112 glömde jag att jag har appen i telefonen - appen som skulle ha gjort att räddningsverket direkt skulle ha sett var jag fanns.
Hoppas mannens fortsatta dag blev optimal och att han inte var Coronasmittad.

Änglar finns

Jag träffade just en. På ett äldreboende. En vuxen kvinna som tydligen hade ett år kvar av sina studier och jobbade tillfälligt på stället. Till mångas stora sorg tydligen - man uttryckte en stark vilja att ha henne kvar. Både anhöriga och boende.
Till det sa hon att hon nturligtvis kommer att komma på besök när hon återgår till studierna. "Inte lämnar jag er". Man får hoppas att hon kan komma tillbaka efter avslutade studier för så mycket har jag sett av hennes värme och engagemang att jag förstår att hon kommer at bli en alldesles fantastisk vårdare.
När jag gick såg hon med allvar och värme på mej och uttryckte sin glädje över att jag hade kommit - hur viktigt besöket var för den boende. Och det var något som verkade vara viktigt för henne själv också.
Jag träffade också en kerub på stället. Ett änglabarn som tycktes finnas till hands med gott humör och tjänstvillighet. Så ung att han nog var en sommarjobbare. Tänk vilken bit av livet han får lära sej mera om under det sommarjobbet!
Vi fick för övrigt träffas inomhus nu - i en aula. Med ansiktsmask och spritade händer.
Man bokade tid och så ordnades det.

På plats

"Eftersom vi inte kan resa utomlands i år väljer vi att resa i hemlandet"- så säjer de flesta finländare som blir intervjuade. Jag trodde finländare drar till sommarstugorna när semestern börjar och hålls där hela tiden. Själv reser jag ju inte just alls.

Trevligt att du får miljöombyte när du har kollo säjer folk åt mej. Nej, o nej - jag behöver inte miljöombyte. Har jag glädje av kollo är det inte av den orsaken.

Antar att jag hör till en minoritet - den som vill vara stationär. Jag skulle kunna (och vilja) vistas på Kaserngatan i mitt hem hur länge som helst utan att byta miljö. Eremit?

Jag passade alldels utmärkt in i mina två "karantäner". Njutit helt och fullt av tiden under fotrehabiliteringen och också den frivilliga karantänliknande tillvaron i början av Coronatiden. 

Blir aldrig slut med uppgifter och pyssel i mitt hem. Känns nästan syndigt att bara vara.

Nå, nu rör jag ju på mej. Mera ute på stan och så kollo förstås. Och ikväll konsert. Men med hemmet som bas.

Och lustigt nog - förmodligen för att det inte är lämpligt - så längtar jag efter en dagstripp till mysiga Umeå. 

Minnesdag

Idag är det åtta år sedan B dog. En laddad dag men inte som det var de första åren. Då planerade jag noga vad jag skulle göra och inte göra för att det skulle bli rätt. I år var jag på vippen att glömma att det var idag - hade inte tänkt på dagen så mycket på förhand. Men ännu är minnena starka - minns nog varje sekund av kvällen på sjukhuset. När vi fick vara med honom och känna att han var med oss trots att han redan var på väg bort.
Men åtta år har ändrat på en hel del i vad som kommer upp till ytan. I början var månader och dagar en påminnelse om den tuffa sjukdomstiden.
I våras minns jag att jag sa åt Mo att våren är en tid av minnen. Och jag märkte att jag inte tänkte på minnen från sjukvåren utan på minnen från den vår då vi började umgås, då var det också vår. De härliga minnena hade trängt undan de svåra. Och det gladde mej. Jag kunde välja det goda. Trots att jag inte någonsin ska glömma de tuffa tiderna. Jag behöver inte bara plocka fram minnena från de tiderna stup i kvarten mera.
Ikväll vill jag dock stilla mej och minnas den här dagen i lugn och ro med mitt minneljus - som jag har gjort alla minnesdagar. Minnas den här dagen men också alla möjliga andra dagar. Vi fick många.


.

 "Långt sedan du har gått
  lever ditt väsen kvar,
  gömt i det mjuka dunklet som omger mej."
                                               Josef Kjellgren

                                          

Teknikstrul

Del två av min natt brukar ofta bjuda på drömmar jag minns. Så också i natt. En mardröm var det.
Alla kommunens (troligen Korsholm) skulle delta i nån sorts undersökning. Först skulle man dock registrera sej. Jag var i början av gänget och möttes av en gammal tjockdator med liten skärm. Min handledare var en som (också i verkligheten) inte var den mest slängda på datateknik. Och en slängd skulle jag ha behövt. Ingenting lyckades för mej. Ibland försvann det jag skrivit och ibland visste jag inte var jag skulle trycka. Handledaren bara suckade och funderade hur det nu skulle vara Och en tålmodig kö av kommunalare stod bakom mej. Maran pågick en lång tid. Sen plötsligt kom en ny administratör som med litet finurlig blick sa att registreringen också kunde göras på papper - det var ju dock bara fyra uppgifter som skulle fyllas i. Fick ett papper och en kulspetspenna som hade legat i vatten och inte fungerade. Följande penna lyckades jag få igång och jag tror det hela slutade lyckligt. Var helt matt när jag vaknade.
Kan tilläggas att jag i passet mellan del ett och del två av sovandet läste vad Fb minns och där fanns  den här ...

Ännu kan vi

Var på väg från stadssjukhuset igår. En likbil var på väg från kapellet. Alla bilar väntade för att evntuella bilar som hörde till följet hinna med. Och när likbilen var på väg upp på stora vägen stannade trafiken av så att den och dess följe fick företräde trots att de var väjningsskyldiga.
Blev så glad över den visade respekten.
Litet av det gamla - man stannade upp och herrar tog av sej hatten när ett likfölje körde förbi.

Procentlappar

Läser i dagens blad att över 5 000 000 e delas ut till KPO:s kunder. Helt automatiskt - bonuskort - uträkning - pengar på ett konto.
Osökt gick mina tankar till barndomen och motsvarigheten till utdelningen. Handelslagets (samma bolag på den tiden) kvittenser samlades och när året var slut satt de och adderade både mamma och moster. Och inga räkneapparater hade de. Sen lämnades kvittenserna och slutsumman in och en viss procent av det man hade handlat för fick man tillbaka. Inte som pengar om jag minns rätt utan man fick köpa nåt för bonusen. Vet inte om det var begränsat det man fick köpa - har en känsla att det mest handlade om kastruller. Och procentlappar kallade de kvittenserna.
Inte hundra på att jag minns det här korrekt - jag var så liten. Minns inte ens att mamma skulle ha fortsatt med det här efter att vi hade flyttat till Vasa.
Berätta gärna mer ni som minns bättre/har ett vuxenminne av fenomenet.

Ta ansvar - i smått och i stort

Köpte take-away-kaffe på stan idag. Vid automaten stod det med stor text - Kahvia 1,50. Hittade ingen kopp/mugg så jag gick till kassan. Fick min mugg och fick betala - 2 e sa tjejen. Och det stod också på prislistan vid kassan. Aj ja- det stod 1,50 vid automaten. Då ändrade hon och slog in 1,50.
Nu är jag inte upprörd över priset- jag kan gott betala 2 e för en kopp kaffe. Och egentligen inte upprörd över att priset var olika på olika ställen.
Det jag är upprörd (nå det är väl att ta i) över är att tjejen inte hade nåt annat att komma med än att slå in det pris jag sa. Säj att jag har läst fel, kolla om det är så. Säj att det där priset gäller för nåt medlemskort. Be om ursäkt för att två priser figurerar. Beklaga och säj att det ska korrigeras.
Visa litet yrkesstolthet! Ha koll på det du gör! Ta ansvar - i smått och i stort. Och känn att du behärskar situationen.

Tillägg. Köpte kaffe på samma ställew idag 30.5. Det visade sej att 1,50 var priset för pensionärer. Me säj det då!

...som aldrig säjer nej

Är nog mycket medveten om att musik kopplas till händelser och väcker händelser och situationer till liv..
Men det var en ovanligt stark upplevelse idag.
Var på väg hem och bilradion spelade Sommarn som bor i dej. Jag kastades hastigt med minut- och meterangivelse tillbaka till Åbo våren 1973. Närmare bestämt en småregnig förmiddag när jag sprang runt på ärenden i främmande hus och främmande kvarter. Jag samlade dokument och intyg som jag behövde för att börja mitt jobb till sjöss. På Wasa-Umeå-rederiets färjor med start i Vasa. Minns inte men jag tror att jag den sommaren jobbade enbart på rutten Vasa-Umeå. Som purserbiträde.
Hade antagligen hört låten på transistorradion i studielyan innan jag gick hemifrån och det var väl inte så konstigt - den hade ju just segrat i Melodifestivalen.
Minns precis stämningarna den där dagen - jakten på intyg - vaccinationer, lungröntgen, officiella papper och sånt jag kunde sköta från Åbo för att vara klar att börja så fort jag kom hem till Vasa. Småregn. Nästan så att  jag gick med karta för att hitta allt.
Sommarlovsstämning, jobbförväntan - härlig ungdomsvår! Och så låten i huvudet.
Och idag - flashback tack vare musik i bilradion. Tog den i repris via Youtube.

Sommar´n som aldrig säger nej

Malta

Det är måndag och gatan blänker vått
Under en himmel som är grå och nött
Det är tisdag och människorna har brått
Det är ett vimmel som är grått och trött

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är sommar'n som aldrig säger nej
Sommar'n som bor i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n som aldrig säger nej

Man har slitit och jobbat som ett djur
Och man vill bara komma härifrån
Hela da'n satt man där i varsin bur
Och all färg man såg var färgen av neon

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är…

Källa: Musixmatch

Schack med döden

Jag fick en så stark vision igårkväll när jag såg Sanna Marin rapportera om de långa samtal regeringsmedlemmar fört under dagen. Om hur man stegvis ska klara av att öppna samhället.
Jag såg för mej hur de satt inne i en bubbla med att schackspel framför sej. Pjäserna var folket och på andra sidan brädet satt corona - döden och sjukdomen.
Att planera dragen - enas om dragen och väga fördelar och nackdelar mot varandra. Vad gör Döden om vi gör så här? Går det att ta tillbaka ett drag om det visar sej att det inte fungerar? I riktig schack går det inte.
I riktig schack tänker och handlar pjäserna inte själva utan står där man har bestämt att de ska stå. Så gör inte de här pjäserna, folket. Det behövs bara en korg med eftertraktade billiga joggingskor på Lidl så glömmer de här pjäserna var de är placerade och hur draget är gjort. De glömmer corona, döden och störtar till.
Må beslutsfattarna göra de riktiga dragen så vi en dag får ropa schack! Och må vi, pjäserna i spelet, förstå vår roll och bete oss därefter.

Kotikissa

Det att jag är en stor kotikissa är till fördel i coronatider. Kände så stark tillfredsställelse idag då jag kom hem från morronpromenaden - nu får jag vara hemma resten av dagen utan att någon tid är bokad.
Jag tycks aldrig tröttna på det obokade. Betyder ju inte att jag inte gör saker. Idag var det jumpa med Svt1 till att börja med. Och balkongodlingsinledning. Och datasnack och därtillhörande test. Och en stund under Cura efter maten - förstås. Och telefonsamtal. Och handarbete.
Nu just la jag en bröddeg. Det är väl det folk gör nu just. Kom så spontant (brödet håller på att ta slut) att det blev att ta det som fanns i ingrediensväg. Har inte bakat på eviga tider så det var inte mycket att välja på. Rågmjöl och havregryn och torrjäst av gammal god årgång. Nu på jäsning. Så får vi se sedan.
Resten av dagen - tja - sysslorna tar aldrig slut. Kotikissatillvaro!

Trist stad

Fick sån lust att se stan. Inte bara vägen till matbutiken. Så när jag antog att shopparna hade gått hem gick jag på kvartersvandring. Och där såg jag inte mycket.
Tomma lokaler - uthyres. Fler än jag kom ihåg.
Coronastängda butiker - också stora sådana.
Och alla caféer och matställen stängda förstås- men det visste jag ju.
Butiker med förkortad öppettid. Gillar jag - och dessutom var jag ju inte på väg in nånstans.
Men det värsta - vi har ju inte skyltfönster (eller skådefönster som B sa) mera. Och jag som hade tänkt fönstershoppa och kolla vårmodet. Ytterst få plagg fick jag korn på.
Och ja- praktiskt taget folktomt. Shopparna hade gått hem - om de nu alls hade varit ute idag.
Stackars stad och stackars företagare. Man får bara önska att livet kommer igång igen snart.

Coronatid

Också buset på nätet tycks ha tid att röra på sej i coronatid - eller så tror de att vi mottagare har det.
Jag lyfter varje dag ut fler som tror att de ska följa mej på Instagram - allt från seriösa herrar till lättklädda bruttor.
Jag gick själv på en liten Fb-nit härom dan. En person med svenskklingande namn sökte kontakt. Min standardfråga - du sökte kontakt - känner vi varann - fick ett något så när rimligt svar på svenska och jag släppte in. Brukar göra det - och kasta ut om de börjar bete sej. De får gå där som katta.
Men den här hängde sej på i chatten och jag insåg snabbt att det var ett troll. Och inte var det lätt att få honom blockerad heller - han bara inte fanns. Började dessutom ringa på Messenger. Pust - det där skulle jag inteha gjort. Till mitt försvar må nämnas at jag jag just hade tagit mej upp ut eftermiddagsvilan. Fick honom blockerad och nu är det lugnt.
Idag - eller igår och idag - fick jag två utpressningsmail. Samma innehåll - olika avsändare. Man hotadeatt publicera komprometterande bilder som man påstod sej ha. Till min arbetsgivare, på nätet. Om jag inte betalar en summa inom 24 timmar. Polisanmälde. Har uppfattat att många andra har fått samma mail.
Sånt i den stora stora världen i coronatider.

Den första diktboken

Jag är rik. Jag återupptäcker och nyupptäcker dikter i böckerna i min bokhylla. De är många - både dikterna och böckerna.
Just nu har jag tid att plocka fram dem och söka. Jag har bestämt att  såhär i coronatider bjussa mina Fb-vänner på Dagens dikt. Så länge och så ofta jag har lust.
Och på vägen fastnar jag ju i det underbara. Tänk att kunna förädla ord som poeten gör!
Jag minns att jag kände mej rik julen 1966 också. Då fick jag min första diktbok. Viktor Rydbergs dikter. Som ju faktiskt inte är den mest tillgängliga diktbok man kan ge en 14-åring. Men jag var så lycklig och jag minns att jag deklamerade de något konstiga dikterna framför spegeln i min alkov. Och säkert läste jag någon dikt från min egen bok när det var min tur att läsa Dagens dikt i skolan.
Kanske den här

Din sorg är din

Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!Din sorg är din, och du bör bära henne.



Eller den här

På floden

Din frid, var han en drömgestalt,
som ej du återfinner,
så blicka i en ström, där allt
hänböljar och försvinner.

Vad än du mist, vad än du led ---
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna, som strömma.

Se ned, tills ögat tårbemängt
knappt skönjer, hur de ila;
i stilla drömmeri försänkt
får då ditt hjärta vila.

Som i en dröm du ser ditt själv ---
en bild som vattnet bryter ---
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.

Inte direkt dikter för en trånande pubertetstjej. Men de fanns i min egen bok.

Många, många diktböcker har flyttat in i min bokhylla efter det. Böcker som jag nu har tid att fördjupa mej i. Bok efter bok. Och räcker inte det så är det bara att söka på nätet.
En som jag strax ska fördjua mej i är en samling kärleksdikter - Så länge du har lust. Kanske nån blir Dagens dikt i min Fb-uppdatering. Det är ju vår!

Rätt att söka

Har haft ett tort antal främmande människor i mitt hem ett tag nu - och ja, vi har hållit avstånden.
Härliga professionella människor som har fixat min vatttenskadade toalett.
Speciellt två kom jag att tala mera med (och obs - det var nog inte mitt fel att vi kom att tala mera).
Filosoferat litet över de här två och speciellt deras karriärväg - något som ju alltid ska diskuteras när studiehandledaren är med.
Båda var superlämpliga för sitt jobb- professionella, sociala och  - yrkesstolta.
De hade båda startat med gymnasieutbildning som de av olika orsaker hade hoppat av. Och speciellt tjejen hade flera yrkesutbildningar (eller delar av dylika) med i bagaget. Också en sak som livet hade styrt.
De hade båda fått rätt och tillåtit sej själva att välja och välja om tills de hade hittat det som var deras.
Underbart med flexibilitet i valet. Och resultatet av det hela är två fantastiska yrkesmänniskor/hantverkare som helt säkert har nån nytta av de utbildningar de har i ryggsäcken.
Och deras professionalitet fick jag ta del av och är så nöjd med resultatet.
Nu är det klart - inga främmande människor i hemmet mera. Handtag och kranar putsade med handsprit och toan är i full användning igen.