Så lugnt så lugnt

Jag undrar när jag har haft så lugna sommardagar som jag har nu. Ingenstans jag måste fara, inget gräs att klippa, inget ogräs att rensa.
Men det blir väl så när man är mellan torp och kollo. Det mesta på torpet är redan inpackat och kan inte flyttas ännu.
Idag fick jag dock beskedet att huset är färdigbyggt och att uthuset byggs idag. Det närmar sej.
Men först ska golvet behandlas och sen kommer elektrikern. Och in något skede ska köksinredningen in.
Men som sagt - det närmar sej. Så fort golvet är klart får jag så smått börja ta in lådor med saker.
Härligt. Och jag vet att det kommer att bli ett pusslande med det ena och det andra redan nästa vecka.
Ska förska hålla lugnet över helgen nu.
Fredad fredag, dimission och studentfest imorron. Allt har sin tid.

För nån vecka sedan

Herman

Händige Herman har flyttat in i grannhuset. De hade tidigare en också men det verkar som om denna nya (ny-?)pensionerade man skulle ha tagit över. Han målar, sågar döda kvistar, bygger, städar. Och ser ut att njuta av det hela.
Jag vill också ha en Herman i vårt hus. Det finns så mycket man kunde göra för husets trivsel om man skulle ta vara på de resurser som finns i ett höghus. Och om folket skulle vara med på noterna.
Tidigare hade vi talko varje vår. Tom så jag ställde till korv-och öloläsk-tillställning efter. Det var inte önskat och så småningom togs talkodagen också bort. Synd tycker jag.
Blev så glad igår då jag kom hem och såg en av husets herrar försöka reparera en dörrpump. Vi var flera på plats och vi försökte hjälpas åt - goda råd - lämpliga skruvar. Sånt där gillar jag! Inte ska an skriva till gårdskarlen för minsta lilla sak som ska göras. Dessutom får man ett starkare band till huset och grannarna om man gör nånting.
Själv brukar jag sköta blommorna smått - och så komposten förstås. Vet att jag borde ta itu med trädgårdsmöblerna. Men det skulle vara kuligare om nån skulle vilja vara med.
Händige Herman - var är du? Vi behöver också en!

Bilstropp

Igår var jag parkerad utanför marketen. En snedparkering. Medan jag och väninnan klev i och dörrarna var öppna - på min sida försiktigt öppnad eftersom jag hade en bil bredvid mej.Luft mellan min dörr och bilen.
Ägaren kom ut och kom runt sin bil och kikade efter hur min dörr var öppnad. Utan att säja nåt. Lär dessutom ha sett sur ut.
Trodde väl att tanten skulle a dängt dörren i hans Audisida. Arma bilstropp!
Han skulle bara veta hur försiktiga tanter är. Och dessutom - att det inte var nån tant han såg utan en bilvan vuxen kvinna. Som haft körkort och bil längre tid än han själv.

Tanten

Om man räknar med dagens möte har jag träffat henne tre gånger. De två tidigare var på vintern då hon var på väg till simhallen. Minns att jag har hjälpt henne till en väntande bil då det var halt. Redan andra gången sa hon precis som idag - Pitkästä aikaa! Så vi hade nog korn på varann från första stund.
Hon är en tant på 89 år som bor i ett stort hus i Kappsäcken - vid gatan jag går på min morgonprommis. Idag blev det en lång pratstund. Hon berättade om förr i världen i Kappsäcken - om vem som bodde i de olika husen och om vad som hände där. Mycket handlade om tider före kriget - om henne som hade höns som hon nackade och sålde på torget, om folk med med väldigt exotiska namn och annars också om hur området var förr.
Oj vad det var intressant! Jag har ju alltid vurmat för Kappsäcken och har och har haft många bekanta i husen där. Och vad sånt här borde dokumenteras.
Mina vänner som bor i Kappsäcken och läser det här - ta kontakt med den härliga tanten så får ni veta mer om ert hus.

Sista pillret

Jag har alltid tyckt väldigt illa om att äta statiner. Alltså kolesterolmedicin. Det råder så många olika uppfattningar om dem. Och det tycks också vara olika uppfattningar beroende på vilken läkare man talar med.
Min har varit väldigt bestämd. Och jag har följt hennes anvisningar men klagat. Har ju inte känt av några biverkningar.
Nu har hon tydligen mjuknat. Senast vi talades vid hade hon dessutom hittat den räknare som tydligen har funnits länge - också på nätet. När hon la in mina värden kom hon till att jag omedicinerad har en ökad risk på 4% att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar inom 10 år. Om risken är 10% ska man ta en diskussion med patienten. Så - då bestämde hon att jag kan sluta.
Äntligen! Blir intressant att se om jag märker nån förändring.
Slutade inte genast - hade ju ett antal piller kvar. Men ikväll tar jag det sista.
Välkommen du nya statinfria värld!

Manualer

Jag fungerar så att när jag köper nån ny manick - stor eller liten - så kan jag oftast själv. Dvs jag testar och prövar och startar och kör. Sen tar jag fram manualen för att hittar finesserna. Och gärna överlista tillverkaren.
Det har varit mycket nytt nu - spis, kyl-frys, soffa, dammsugare. Och alla har funkat - men alla har jag varit tvungen att kolla upp. Spisen - ugnsfläkten blåste  ut för varm luft vid luckan, kyl-frysens olika fack, dammsugarens munstycken (och hur man får dem bytta).
Och ännu har jag att läsa på om varmluftsugnens förträfflighet och det faktum att jag upplever att kylen har slutat tjuta om jag lämnar dörren öppen. Ja och sen måste jag hitta en skiftnyckel till soffans ben - den som kom med passade ine muttrarna så benen är påskruvade bara med handkraft.
Allt sånt här ska kollas nu medan garantin är i kraft. Och medan de minns mej och vad jag köpt - de duktiga gossarna på Gigantti. De har många goda råd.
Pröva själv men ta råd och lär dej finesserna. Det är min melodi.

Så misslyckad och älskad

Jag satte mycket tid på att välja soffa för ett antal år sedan. Hade hem tygprover. Valde bort butiker där de  värsta tuggummituggande "bilhandlarna" fanns, kollade noga tygets hållbarhet.
Men ändå tog det inte länge förrän tyget i sittdelen i min gula skönhet sprack. 6 veckor på reparation (i Lahtis om jag minns rätt). När den kom tillbaka tog det inte länge förrän tyget i den gula skönheten sprack. Samma procedur - 6 veckor utan sittdel. När det hände tredje gången orkade jag bara inte utan tog loss tyget och sydde själv. Och nu har det hållit.
Det är en bäddsoffa med superfin bäddmekanism. Tung som bara den. Ochdet är illa för den är så låg att ingen dammsugare ryms in under den. Hur kan man ställa till det så?
Tyget var ljust och känsligt och efter ett tag var den så fläckig att jag måste byta tyg på sitsen. Ett tyg som också blev fläckigt och nu är soffan täckt av en filt. Riktigt snyggt.
Men - så blev den nersutten. Sitter man två i den stjälper man nästan i famnen på varann.
Så - när det skulle bli ny fanns det några kriterier som skulle uppfyllas - tyget inte så ljust, sittdelen i separata kuddar - inte hela längden i ett, ingen bäddmekanism, tillräckligt höga fötter. Sån har jag beställt för mer än en månad sen. Och snart kommer den nog.
Men - jag kommer att sakna min gula! Den har blivit en famn för mej. Den var min trygghet under tider av sjukdom och död. När jag lägger mej i den - vilket sker ofta - känns det som att jag är hemma. Dessutom ryms jag fast datorn är parkerad i ena ändan av soffan. Och dessutom älskar jag den gula färgen.
Vad trist det ska bli med den magra brunaktiga nya soffan! Får hastiga tag ställa till kuddar som ger färg åt det hela.
Den fina bäddmadrassen ska delas itu och bli madrass i kolonihuset.
Men hoho - tänk att man älskar en soffa som är så misslyckad!

Aningen rädd

Trots att det är så bra på köpochsäljsommarhusfronten är jag aningen rädd. Nånstans därinne.
Tänk om det blir som Sundomtorpet med det nya. Att jag inte får ro där. Njuter bara av att jobba och senvill jag dra till stan. Att jag inte ska vilja sova där. Att jag igen får dåligt samvete för att jag inte tycker om att vara där.
Eller att jag ska sakna Sundom för mycket. Men då måste jag göra som min kloka vän sa - tänka på varför jag lämnade Sundom. Och dessutom tänka på det fina som varit.
Kontiga tankar men jag har ju upplevt det förr. Med Sundom men också faktiskt med en lägenhet jag köpt. En på Skolhusgatan. Där jag började planera utflytt nästan samtidigt som jag flyttade in.
Men jag vill ju tro att det blir bra med Åminne. Att jag ska bo in mej i Blåsippan (så måste ju huset bara heta). Att jag ska göra sånt jag drömmer om. Stiga ut på morgonen och äta morgonmål i en blommande trädgård. Mysa inne i det lilla huset. Speciellt tänker jag på augustikvällar när jag får tända ljus. Umgås med folket som bor på kolonien. Grilla, odla (utan att det tar alla mina krafter). Bara känna att jag klarar av att dela mitt sommarliv mellan stan och kolonien.
Och en viktig sak - att jag har koll på mitt bohag. Efter saneringen bör det vara möjligt.
Jag tror och hoppas att det blir bra fast glädjefjärilen har sällskap av ängslans fjäril.
Min blivande granne H frågade om jag kommer att vara på plats på midsommar. Svarade ja men att jag känner mej som en liten flicka första gången hemifrån.

På köpet

Det kom så starkt att jag blev förvånad. Egentligen genast när det blev klar att det blir köp och sälj. Det som kom är känslan av lycka över att jag kan bo kvar i min trivsamma lägenhet. I ett hem som i högsta grad är älskat. Att jag kan bo ett stenkast från stans centrum, mitt andra vardagsrum. Att jag kan vandra de traditinella promenadrutterna.
Det är ju så här att jag har sökt nåt större. Sökt och trott mej hitta - men inte kunnat slå till och lämna det jag har. Senast för ett år sen var jag ju på G igen.
Orsaken till sökandet har varit att jag har behövt mera rum för att få hem mina möbler från Sundom - för att kunna sälja det och börja odla på kolonilott i Sandviken. Så det att inte ha sundom är ju nog inget nytt.
Men nu löste det sej. Möblerna kommer att vara parkerade i Åminnehuset på Åminnekolonilotten. Och jag får bo kvar i lugn och ro. Och förhoppningsvis ha glädje av Åminne också.
Känner glädjefjärilar fladdra vid tanken.
Kanske jag borde sluta prenumerera på bostadsnyheter? Eller kanske inte..

Köpa och sälja

Det har på nåt sätt varit så spännande tider med köp och sälj att det inte ens har blivit blogginlägg.
Nu är både köp-och säljkontrakt i hamn och det enda som kan sätta käppar i hjulet är det faktum att Åminne har inlösningsrätt. Det betyder att fram till den 15 maj kan en aktieägare köpa det jag har köpt. Ingen tror att det kommer att ske så troligen blir jag ägare till kolonilott 63.
Det var nog egentligen mera spännanade på säljsidan än på köpsidan. Också för att jag bestämde att göra allt utom köpebrevskrivandet själv.
Mitt blogginlägg om att jag säljer väckte intresse. Flera anmälde sej. Mäklaren kom ut och värderade. Skyhögt tyckte jag och sänkte inför visningen. Som faktiskt blev den enda visningen.
Köparna in spe kom med ett motbud som visade sej vara det jag hade tänkt att jag kan gå ner till och vi slog till utan dess vidare köpslående.
Mäklaren tyckte nog att jag sålde för lågt - men hur skulle hon kunna veta.
Hur skulle hon kunna veta att jag skulle ha gått sönder under en lång tid av visningar. Visningar som skulle ha krävt att jag håller trädgården i skick. Att jag under sommaren springer där och klipper gräs när jag vill vara på det nya.
Hur skulle hon kunna veta att jag inte skulle ha klarat av spänningen med bud och motbud och eventuellt gå tillbaka till ruta ett.
Hur skulle hon kunna veta att det var de här köparna som skulle ha det. Att det var de som älskade stället redan när de såg det. De här som kommer att ta hand om det bättre än någon annan. De här om såg alla skavanker utan att bli förskräckta.
Hur skulle hon kunna veta att jag inte tycker det spelar så stor roll om jag får litet mer eller litet mindre. Den mellanskillnaden ger jag som ett tack till mitt älskade torp. För att det ska få de bästa ägarna.
Och hur skulle hon kunna veta om jag efter en lång visningskamp (och kanske med arvode till henne) skulle få nåt högre pris. Själv tror jag att priset var just precis rätt.
Och dessutom - vi var så nöjda och glada båda parter - vi hade inte pinat varandra med bud och motbud. Jag fick överräcka en av de stora nycklarna med en kram och så gick vi och tog ett glas skumpa. Bästa tänkbara sätt att avsluta en fin affär.

Loppisovana

Det är länge sen jag har skrivit. Beror inte på att inget har hänt - snarare tvärtom. Det händer så mycket att det nästan svindlar.
En sak som händer är att jag tömmer Sundomhuset på sånt som inte ska med till Kolonihuset. Och det är mycket det.
Inget körs bara sådär till Stormossen. Allt sorteras och portioneras ut. Katthuset, Hundgården, Hoppets stjärna, Röda korset.
Och nätloppisar. Och det är om det jag ska skriva egentligen.
Om hur jag gjorde bort mej igår när jag la upp mina omåttligt populära pinnstolar. Inspirerad av Marketplace på Fb la jag ut i flera loppisgrupper. På nåt sätt uppfattade jag att Marketplace är nån "takgrupp" som håller i fler trådar och som låter en grupp se vad som händer i en annan. Så icke - förstås. Det betydde att det tjoades från den ena gruppen efter den andra - folk som inte såg varann. Förklarade och ursäktade. Har gått redan - återkommer om det inte blir affär. Personliga meddelanden långt in på kvällen då jag ville sova. Konstigt nog verkade ingen bli ledsen - de bara accepterade. Tåligt folk här på Loppis.
Men aldrig mer ska jag lägga ut på fler ställen - finns nu också annonser jag tycker jag inte kan ta bort eftersom det finns kommentarer där.
Tips till er som sitter med gamla möbler - pinnstolar verkar vara it!
Och folk är ivriga - ett par har velat köpa en rottingstol som syns i bakgrunden på en bild. Och just gick symaskinen - hämtas imorron.

Änglakören

Underbart med alla mänskor som hejar på mitt torpbytarprojekt. Och tack vare Fb vet"alla" om vad jag håller på med.
Folk är mer eller mindre uppdaterade.Det blir diskussioner irl och det blir fb-chattar och flödesuppdateringar.
Idag vistades jag hur länge som helst på stan och fick prata av mej och dela glädjen.
Och chattade och fick anlita bollplank.
Och tänk att mänskor är så med mej i mina funderingar! Och vill mej så väl.
Jag känner ej buren på en stor våg av godhet. Tack för det mina vänner!

Intet är som...

Pirr och glada fjärilar. Det är vad jag har i kroppen nu. Efter att ha varit på besök på Åminne koloniområde. Sett ett hus som i grunden var lika som det jag skulle få. Sett det underbara läget för tomten. Tre hus i rad - områdets lilla väg och skog bakom, till höger H med man - sen ett porlande stordike och en vacker björkskog, till vänster osålt hus. Framför - utsikt över hela området, börjande med de äldsta och minsta husen. Gula, tillbyggda, litet sneda som om de skulle klamra sej fast vid varandra. Inbäddade i grönska - det såg jag redan nu.
Och husets storlek skulle räcka bra till! Har just ritat in de möbler jag vill ha med mej.
Har faktiskt nästan bestämt att jag säjer ja - men vill ändå ha litet tid att sova på saken.
Det fina i övrigt med kolonilottsboende (som faktiskt är ett aktiebolag) går jag inte in på här. Det får ni läsa i länken.
Men sen bara resten då. Klara av att lämna Sundomtorpet. Tömma Sundomtorpet. Säja förlåt Sundomtorpet. Få Sundomtorpet sålt. Men det SKA gå om något fint nytt finns om hörnet.
Och jag tror att det gäller att följa fjärilarna nu. Lyssna till glädjefladdret.
Och faktiskt - "mitt" hus är inflyttningsklart senast den 1 juni.
Och alltså tänk - jag börjar kolla och det finns ett hus i vardande - på toppenplats! Wow.
Det finns för övrigt att par färdigbyggda hus till salu också. Komsi, komsi.

Eko - jo, pytt

Min eltandborste -som nog inte är mycket använd - orkar inte med en tandborstning på en laddning mera. Så kan vi ju inte ha det.
Byta batteri? Ingen självklarhet verkar det så jag satte Youtube på ärendet. Fanns massor med instruktioner så det går nog.
Men det fanns också varningar. Och det verkar som alla byten involverar en lödkolv. Löda bort - löda fast.
Betyder det nu att man varje gång batteriet i en eltandborste tröttnar så ska man skaffa en ny apparat och göra sej av med den gamla. Den går ju inte heller att användas med sladdström. Mycket illa!
Där skulle nån Braunkonkurrent ha nåt - tillverka en borste där batteriet kan bytas. Alternativt gå ut med en länk till nån lödkolvsägare som skulle åta sej att byta batteri.
Tänker nog öppna min egen och se hur det ser ut där inne. Kanske man skulle låna en lödkolv...
Tack och lov har nån Braunkonkurrent redan hittat på att tillverka billiga bytesborstar - eller ska vi säja bytesborstar till normalpris.

Fel dag

Hade något så ovanligt som en depparedag igår. Var ensam hela dagen och det gav rum för tankarna. Och tankarna rörde det faktum att jag trodde det samtidigt var B:s och min årsdag (den första gången vi gick ut tillsammans - och det brukade vi fira) och den dag då han fick sin hemska diagnos (den dag jag alltid kommer att minnas varje minut av). Det här tillsammans gjorde att jag tvingades genom känslomangeln och resultatet var en dag av nedstämdhet. Sånt måste man ta.
Litet lustigt är dock att jag tog fel på datum. Jubileumsdagen är idag - den 9 april - Mikael Agricoladagen precis som det anstår en finsklärare. Och diagnosdagen är den 11.4. I övermorgon. 1983 resp 2012.
Vi ska tro att jag har tagit ut känslorna färdigt så att det får bli normala harmoniska dagar nu när de kommer på riktigt.

Så var vi där igen

Det är nog den här tiden på året - eller litet senare - den brukar ge sej till känna oron och olusten inför torpet. Mitt älskade mysiga torp som är mej övermäktigt. Torpet där jag mest bara klipper gräs. Och ser saker som är ogjorda. Och där jag inte vill sova. Och allt möjligt.
För det mesta brukar det slå sej till det att jag söker egnahemshus. För att få allt under ett tak och för att få odlingsmark.
I år har det konstigt nog slagit sej på fritidshus eller tomter. Det jag vill ha är en liten minitomt vid vatten och med bilväg. Där jag skulle få bygga ett hus från CA-Boden. Ett fräscht litet hus.
Eller ett ganska nybyggt sommarhus - helst vid vatten.
Spännande att kolla på sånt. Aldrig gjort tidigare.
Var också inne på Åminne Kolonilotter och kollade. De har nu börjat bygga litet större så det kunde vara ett alternativ. Trots att de fortfarande bygger fula hus.
Huvudsaken att jag får odlingsmark, fräscht hus och en plats att placera de kära möblerna jag ärvt. Vi ska hoppas att en fortsättning följer.

Mindre och mindre

Då jag bytte köksinredning fick jag mindre utrymme för mina kärl. Blev ett pusslande.
Då jag bytte ursprungliga gröna kylfrysen till ny för ett stort antal år sedan fick jag mindre utrymme. Har numera ett litet frysskåp på balkongen också.
Då jag nu bytte fick jag ett större skåp men en mindre frysdel. Det är så sa de som sålde. Panik nästan när jag skulle ha in allt. Och balkongfrysen fylldes. Dessutom är hyllorna nu just placerade så att inte en flaska ryms stående. Men det får väl bli nån omorganisation när påskmaten är äten.
Men det är nog litet kritiskt då man betänker att vi är i slutet av säsongen.
Ännu en sak blev mindre. Och det hade jag inte noterat i butiken. Lådan under spisen - där jag har förvarat en mängd ugnsfat - den är minimal. Säjer minimal.
De anser tydligen att jag ska göra mej av med mitt överflöd och dessutom sluta att odla och leka hamster. För det är ju bär som fyller min frys. Buu, vill inte!

Fyra brev

För det mesta är det reklam som kommer med dagsposten. Därför litet speciellt när det idag kom 4 brev (skulle kanske heta fyra brevpost i Sverige). Så specielllt att jag vill dela med er.
Det första brevet kom från Vasa elektriska som visste berätta att de tar i bruk ett nytt faktureringssystem vilket betyder att faktureringsrytmen kommer att avvika. Check.
Det andra var en inbjudan från min bank. Inbjuda till en placeringskväll. Borde kanske gå med tanke på att min lilla experimentplacering i fonder hittills har lett till att jag har gått på minus. Är man försiktig, eko- och hållbartänkande blir det väl så. Må fundera.
Det tredje kom från disponentbyrån. Handlade om EU:s nya bestämmelser om personregister. Ett ärende för disponenten men berör också styrelsen. Torde vara samma stuk som det jag ska skolas i imorron via SFS - föreningars medlemsregister. Ett tu tre kan jag mer än disponenten. Bäst att ta med brevet på skolningen.
Det fjärde slutligen kom från Telia som glatt berättar att de uppgraderar mitt telefonkonto - både med hastighet, datamängd, talminuter, sms-antal - och förstås månadspris. Jag vill inte ha 600 minuter/600sms. Det räcker så bra med200/200 som jag haft. Använder sällan den kanalen att jag ringer/messar och gör jag det gör jag det via Whatsapp eller andra gratisformer. Klarar mej med den surfhhastidhet och den datamängd jag har - kör dessutom på wifi då jag är hemma. Inte mer än 2 e till per mån - 17,90 blir 19,90 men ogillar ändå. Vill ha det jag har beställt! Det enda billigare är nu att betala per minut och per sms - det får bli vid det de föreslår. Med ett ogillande.
Att sånt en måndag när posten kom. Imorron kommer ingen för då är det tisdag.

Förvandlingen

Jag har skrivit tidigare om hur jag brukar le mot folk jag möter på min morronpromenad. Och  om den varierande respons jag får. En del ler tillbaka, en del ser uppriktigt förvånade ut, en del bara glor, en del säjer nåt. De som säjer nåt är ofta nyfinländare. Eller mormonpojkar. Litet enklare har de att möta mej och min hälsning de som är med hund eller barn. Då är det liksom legitimt.
Oberoende av reaktionerna fortsätter jag och idag fick jag en så fin belöning. En äldre kvinna kom emot, vintergrå i ansiktet. Rynkig. Hon vågade besvara mitt leende och vips var hon skönheten själv Ögonen glittrade, rynkorna blev glada skrattrynkor och tom det vintergrå försvann. Jag hoppas att åtminstone skuggan av leendet fanns kvar när hon mötte nästa person.
Le mot varann och visa upp de vackra människor ni är!

Skönt men...

Älskar sportlov. Och har känt av att jag har haft sportlov. Lediga dagar, fantastiskt väder, sol, uteliv, umgänge och tom en sportlovspizza.
Men nånting har fattats. Vi brukade resa på sportlovet. Vi brukade ibland fara till Åbo för att träffa bekanta. Vi brukade fara till Jeppis för att samtidigt träffa släkten. Vi brukade fara till Kokkola för att shoppa. Vi var tom en gång till Tuuri.
Kom på mej själv med att sakna de där resorna. De där enkla små resorna. Och det är ju förstås inte resorna jag saknar.Utan det där att sätta sej i bilen eller på tåget och känna - du och jag. Det där att göra nånting tillsammans för att tillsammans är viktigare än göra. Göra är bara en liten krydda.
Och det var vad som saknades i sportlovet. Exakt en B för litet.