Förvandlingen

Jag har skrivit tidigare om hur jag brukar le mot folk jag möter på min morronpromenad. Och  om den varierande respons jag får. En del ler tillbaka, en del ser uppriktigt förvånade ut, en del bara glor, en del säjer nåt. De som säjer nåt är ofta nyfinländare. Eller mormonpojkar. Litet enklare har de att möta mej och min hälsning de som är med hund eller barn. Då är det liksom legitimt.
Oberoende av reaktionerna fortsätter jag och idag fick jag en så fin belöning. En äldre kvinna kom emot, vintergrå i ansiktet. Rynkig. Hon vågade besvara mitt leende och vips var hon skönheten själv Ögonen glittrade, rynkorna blev glada skrattrynkor och tom det vintergrå försvann. Jag hoppas att åtminstone skuggan av leendet fanns kvar när hon mötte nästa person.
Le mot varann och visa upp de vackra människor ni är!