Änglakören

Underbart med alla mänskor som hejar på mitt torpbytarprojekt. Och tack vare Fb vet"alla" om vad jag håller på med.
Folk är mer eller mindre uppdaterade.Det blir diskussioner irl och det blir fb-chattar och flödesuppdateringar.
Idag vistades jag hur länge som helst på stan och fick prata av mej och dela glädjen.
Och chattade och fick anlita bollplank.
Och tänk att mänskor är så med mej i mina funderingar! Och vill mej så väl.
Jag känner ej buren på en stor våg av godhet. Tack för det mina vänner!

Intet är som...

Pirr och glada fjärilar. Det är vad jag har i kroppen nu. Efter att ha varit på besök på Åminne koloniområde. Sett ett hus som i grunden var lika som det jag skulle få. Sett det underbara läget för tomten. Tre hus i rad - områdets lilla väg och skog bakom, till höger H med man - sen ett porlande stordike och en vacker björkskog, till vänster osålt hus. Framför - utsikt över hela området, börjande med de äldsta och minsta husen. Gula, tillbyggda, litet sneda som om de skulle klamra sej fast vid varandra. Inbäddade i grönska - det såg jag redan nu.
Och husets storlek skulle räcka bra till! Har just ritat in de möbler jag vill ha med mej.
Har faktiskt nästan bestämt att jag säjer ja - men vill ändå ha litet tid att sova på saken.
Det fina i övrigt med kolonilottsboende (som faktiskt är ett aktiebolag) går jag inte in på här. Det får ni läsa i länken.
Men sen bara resten då. Klara av att lämna Sundomtorpet. Tömma Sundomtorpet. Säja förlåt Sundomtorpet. Få Sundomtorpet sålt. Men det SKA gå om något fint nytt finns om hörnet.
Och jag tror att det gäller att följa fjärilarna nu. Lyssna till glädjefladdret.
Och faktiskt - "mitt" hus är inflyttningsklart senast den 1 juni.
Och alltså tänk - jag börjar kolla och det finns ett hus i vardande - på toppenplats! Wow.
Det finns för övrigt att par färdigbyggda hus till salu också. Komsi, komsi.

Eko - jo, pytt

Min eltandborste -som nog inte är mycket använd - orkar inte med en tandborstning på en laddning mera. Så kan vi ju inte ha det.
Byta batteri? Ingen självklarhet verkar det så jag satte Youtube på ärendet. Fanns massor med instruktioner så det går nog.
Men det fanns också varningar. Och det verkar som alla byten involverar en lödkolv. Löda bort - löda fast.
Betyder det nu att man varje gång batteriet i en eltandborste tröttnar så ska man skaffa en ny apparat och göra sej av med den gamla. Den går ju inte heller att användas med sladdström. Mycket illa!
Där skulle nån Braunkonkurrent ha nåt - tillverka en borste där batteriet kan bytas. Alternativt gå ut med en länk till nån lödkolvsägare som skulle åta sej att byta batteri.
Tänker nog öppna min egen och se hur det ser ut där inne. Kanske man skulle låna en lödkolv...
Tack och lov har nån Braunkonkurrent redan hittat på att tillverka billiga bytesborstar - eller ska vi säja bytesborstar till normalpris.

Fel dag

Hade något så ovanligt som en depparedag igår. Var ensam hela dagen och det gav rum för tankarna. Och tankarna rörde det faktum att jag trodde det samtidigt var B:s och min årsdag (den första gången vi gick ut tillsammans - och det brukade vi fira) och den dag då han fick sin hemska diagnos (den dag jag alltid kommer att minnas varje minut av). Det här tillsammans gjorde att jag tvingades genom känslomangeln och resultatet var en dag av nedstämdhet. Sånt måste man ta.
Litet lustigt är dock att jag tog fel på datum. Jubileumsdagen är idag - den 9 april - Mikael Agricoladagen precis som det anstår en finsklärare. Och diagnosdagen är den 11.4. I övermorgon. 1983 resp 2012.
Vi ska tro att jag har tagit ut känslorna färdigt så att det får bli normala harmoniska dagar nu när de kommer på riktigt.

Så var vi där igen

Det är nog den här tiden på året - eller litet senare - den brukar ge sej till känna oron och olusten inför torpet. Mitt älskade mysiga torp som är mej övermäktigt. Torpet där jag mest bara klipper gräs. Och ser saker som är ogjorda. Och där jag inte vill sova. Och allt möjligt.
För det mesta brukar det slå sej till det att jag söker egnahemshus. För att få allt under ett tak och för att få odlingsmark.
I år har det konstigt nog slagit sej på fritidshus eller tomter. Det jag vill ha är en liten minitomt vid vatten och med bilväg. Där jag skulle få bygga ett hus från CA-Boden. Ett fräscht litet hus.
Eller ett ganska nybyggt sommarhus - helst vid vatten.
Spännande att kolla på sånt. Aldrig gjort tidigare.
Var också inne på Åminne Kolonilotter och kollade. De har nu börjat bygga litet större så det kunde vara ett alternativ. Trots att de fortfarande bygger fula hus.
Huvudsaken att jag får odlingsmark, fräscht hus och en plats att placera de kära möblerna jag ärvt. Vi ska hoppas att en fortsättning följer.

Mindre och mindre

Då jag bytte köksinredning fick jag mindre utrymme för mina kärl. Blev ett pusslande.
Då jag bytte ursprungliga gröna kylfrysen till ny för ett stort antal år sedan fick jag mindre utrymme. Har numera ett litet frysskåp på balkongen också.
Då jag nu bytte fick jag ett större skåp men en mindre frysdel. Det är så sa de som sålde. Panik nästan när jag skulle ha in allt. Och balkongfrysen fylldes. Dessutom är hyllorna nu just placerade så att inte en flaska ryms stående. Men det får väl bli nån omorganisation när påskmaten är äten.
Men det är nog litet kritiskt då man betänker att vi är i slutet av säsongen.
Ännu en sak blev mindre. Och det hade jag inte noterat i butiken. Lådan under spisen - där jag har förvarat en mängd ugnsfat - den är minimal. Säjer minimal.
De anser tydligen att jag ska göra mej av med mitt överflöd och dessutom sluta att odla och leka hamster. För det är ju bär som fyller min frys. Buu, vill inte!

Fyra brev

För det mesta är det reklam som kommer med dagsposten. Därför litet speciellt när det idag kom 4 brev (skulle kanske heta fyra brevpost i Sverige). Så specielllt att jag vill dela med er.
Det första brevet kom från Vasa elektriska som visste berätta att de tar i bruk ett nytt faktureringssystem vilket betyder att faktureringsrytmen kommer att avvika. Check.
Det andra var en inbjudan från min bank. Inbjuda till en placeringskväll. Borde kanske gå med tanke på att min lilla experimentplacering i fonder hittills har lett till att jag har gått på minus. Är man försiktig, eko- och hållbartänkande blir det väl så. Må fundera.
Det tredje kom från disponentbyrån. Handlade om EU:s nya bestämmelser om personregister. Ett ärende för disponenten men berör också styrelsen. Torde vara samma stuk som det jag ska skolas i imorron via SFS - föreningars medlemsregister. Ett tu tre kan jag mer än disponenten. Bäst att ta med brevet på skolningen.
Det fjärde slutligen kom från Telia som glatt berättar att de uppgraderar mitt telefonkonto - både med hastighet, datamängd, talminuter, sms-antal - och förstås månadspris. Jag vill inte ha 600 minuter/600sms. Det räcker så bra med200/200 som jag haft. Använder sällan den kanalen att jag ringer/messar och gör jag det gör jag det via Whatsapp eller andra gratisformer. Klarar mej med den surfhhastidhet och den datamängd jag har - kör dessutom på wifi då jag är hemma. Inte mer än 2 e till per mån - 17,90 blir 19,90 men ogillar ändå. Vill ha det jag har beställt! Det enda billigare är nu att betala per minut och per sms - det får bli vid det de föreslår. Med ett ogillande.
Att sånt en måndag när posten kom. Imorron kommer ingen för då är det tisdag.

Förvandlingen

Jag har skrivit tidigare om hur jag brukar le mot folk jag möter på min morronpromenad. Och  om den varierande respons jag får. En del ler tillbaka, en del ser uppriktigt förvånade ut, en del bara glor, en del säjer nåt. De som säjer nåt är ofta nyfinländare. Eller mormonpojkar. Litet enklare har de att möta mej och min hälsning de som är med hund eller barn. Då är det liksom legitimt.
Oberoende av reaktionerna fortsätter jag och idag fick jag en så fin belöning. En äldre kvinna kom emot, vintergrå i ansiktet. Rynkig. Hon vågade besvara mitt leende och vips var hon skönheten själv Ögonen glittrade, rynkorna blev glada skrattrynkor och tom det vintergrå försvann. Jag hoppas att åtminstone skuggan av leendet fanns kvar när hon mötte nästa person.
Le mot varann och visa upp de vackra människor ni är!

Skönt men...

Älskar sportlov. Och har känt av att jag har haft sportlov. Lediga dagar, fantastiskt väder, sol, uteliv, umgänge och tom en sportlovspizza.
Men nånting har fattats. Vi brukade resa på sportlovet. Vi brukade ibland fara till Åbo för att träffa bekanta. Vi brukade fara till Jeppis för att samtidigt träffa släkten. Vi brukade fara till Kokkola för att shoppa. Vi var tom en gång till Tuuri.
Kom på mej själv med att sakna de där resorna. De där enkla små resorna. Och det är ju förstås inte resorna jag saknar.Utan det där att sätta sej i bilen eller på tåget och känna - du och jag. Det där att göra nånting tillsammans för att tillsammans är viktigare än göra. Göra är bara en liten krydda.
Och det var vad som saknades i sportlovet. Exakt en B för litet.

1918

I lördags uppmärksammades en bit av händelserna 1918. Med en enorm militärmönstring och parad för att hedra minnet av jägarnas återkomst. I min egen hemstad Vasa - för det var ju också här de samlades då för 100 år sedan. Och jag förstår att paraden betydde mycket för många
Ståtligt och fint, ja. Men på nåt sätt måste jag åtminstone för mej själv reda ut begreppen och räta ut frågetecknen innan jag lyckas klämma fram en högtidlighetens tår.
!917 - ryska kejsaren hade abdikerat. Kunde Finland då gå sin egen väg och lämna Ryssland?
Socialdemokraterna hade majoritet i lantdagen och krävde mer autonomi.
Arbetarna krävde ökade rättigheter - våld och laglöshet förekom. Matbrist och ekonomiska svårigheter.
Olika beväpnade styrkor mobiliserade sig. För att upprätthålla ordning och för att kunna ta makten om Ryssland kollapsade. Röda garden från arbetarnas håll och skyddskårer på borgerligt håll.
Finland förklarade sig självständigt i december 1917 då lantdagen röstade. 100 för - 88 mot.
Motsättningar mellan de beväpnade grupperna ledde till fullt inbördeskrig 1918.
Lantdagsupplösning - nyval - de borgerliga fick majoritet.
27 januari 1918 - en revolutionär regering - det så kallade folkkommissariatet - upprättades.
28 januari 1918 - de vita trupperna i Österbotten började avväpna de ryska garnisonerna.
I februari återkom en stor del av de unga gossar, de sk jägarna, som under första världskriget skolats i Tyskland. Jägarrörelsen kom till som en reaktion på förryskningen.
Jägarna hälsades i Vasa av Mannerheim på samma ställe där vi i lördags 100 år senare firade minnet av händelsen.
Finland var i princip delat i syd (rött) och nord (vitt).
De vita fick övertaget. Det största slaget utkämpades i Tammerfors - de sista gatustriderna utkämpades i Helsngfors. Då hade tyskarna kommit till undsättning.
Efter det - fångläger - sår som det tog lång tid att läka.
Först under vinter- och fortsättningskriget blev landet litet mer sammansvetsat. Det yttre hotet hjälpte till.
Faktauppgifterna är tagna från en storartikel som Yle publicerat. Den känns läsvärd. För det är ju så här att det här har man inte talat om. Det var så sårigt. För det handlade ju om ett brödrakrig. Rent konkret ibland - bröder i samma familj stod på olika sidor.
Det jag frågar mej är - kunde man inte ha löst landets problem på nåt annat sätt? Båda sidor ville ju se ett självständigt Finland. Och ett inbördeskrig är ju nog det sista ett land vill drabbas av. Eller var det bara så att det eskalerade utan att någon egentligen klarade av att hålla i trådarna. Och att de grymheter som båda sidor gjorde sig skyldiga till - var de verk av enskildas hämndbehov?
Och misären i fånglägren. Det måste ju vara nåt som kunde ha undvikits. Trots att det var hunger och fattigdom i landet. Bristande insyn, hämndbegär? Oberoende - en verklig plump i vår historia - det är vad fånglägren var.
Tillbaka till början och paraden i lördags. Naturligtvis ska man fira jägarnas återkomst. Men på nåt sätt - hur vet jag inte - borde man uppmärksamma helheten, båda sidor i kriget. I talet som hölls på torget (hörde det inte själv) ska det ha sagts att jägarna inte kunde föreställa sig att de kom hem för att slåss mot egna landsmän. Och så var det väl.
Men ändå saknade jag nånting och kunde inte klämma fram tåren.
Hoppas på en diskussion när jag lägger upp blogginlägget på Facebook. Jag känner mig både naiv och obildad när det gäller händelserna 1918. Och jag vill veta mera om det som ingen har talat med mig om.

Kontaktproblem

Anta att jag är med i en grupp som ska samla ihop (många) människor för ett projekt där de ska boka olika tider enligt ett schema. Hur når man dem?
I den bästa av världar skickar man ett gruppmail som innehåller en länk till en onlinebokning där folk får prick in önskade tider. Saken är biff. Problemet är att det inte fungerar.
Gammalt system - någon ringer upp folket, skriver in i ett schema, pappersbrev skickas till alla med schemat bifogat. Och med personlig tid i brevet. Ett säkert men otroligt arbetsdrygt system.
Ett mellanting. Man ringer upp, gör schema, skickar schemat som bilaga i epost till de berörda som bekräftar.
Det har jag trott på - tills jag har insett hur osäkert det är. Läser folk epost? Hamnar mailet i skräpposten? Bekräfta - vaddå- jag har ju läst. Skulle troligtvis bli en hel del efterarbete med telefonsamtal till höger och vänster. Och den som ringer skulle inte vara jag. Och dessutom - så många låter bli att svara när samtal kommer från främmande nummer.
Så vad gör man? Det är ett generellt problem idag. Att få tag i folk. En del fungerar med epost, endel med Facebook, en del med Whatsapp, en del med telefon. Men tydligen aldrig alla på samma sätt.
Detta gäller både unga och äldre personer.
Är det nu så att vi måste syssla med snailmail, pappersbrev? I dagens värld?
Kan bara som slutkläm säja att jag lyfter på hatten for eleverna i datastödgruppen som nu klarar av att boka ochbekräfta tider för träffar. Heja seniorerna!

Bil - not

Min bil står tryggt (tror jag) under biltaket. Med motorvärmaruttag.
Men den står för det mesta. Jag vandrar på mina ärenden. Tar dramaten till hjälp för tunga saker.
Igår var den igång då jag var till torpet. Före det - ja, jag undrar hur länge den hade stått orörd.
Årsmodell 2006 - medkörd typ 47.000 km.
Men det är klart att jag ska ha bil. Jag ska till torpet, ska ibland köröva utanför stan, ska köra norrut och till folk som inte bor i stan.
Men att som jag hittills har gjort - fundera på ny elbil -det tror jag nog är litet bortkastad funderingstid. Fast det skulle locka med alla små finesser. Och kanske jag skulle köra i ren körglädje då.
Kommer mej väldigt sällan ut till butiker utanför stadskärnan. Och till sopinsamlingsställena därstädes. Plast- och mjölkburksinsamlingen här hemma säjer att det skulle vara dags.
Och nu säjer bilen det också. Den ska servas trots att jag inte just kör. Det är på tid om inte kilometrarna räcker till.
Så nu blir det utfärd. Troligen imorron. Och då ska alla samlade utanförstanärenden utföras.

10 februari

Idag är det B:s födelsedag. Minns nog men på något sätt är hans dödsdags datum starkare etsat i mitt minne.
Jag antar att det har att göra med att han aldrig i mitt huvud kommer att bli äldre än han var när han dog. Hans födelsedagar slutade då.
Jag kan tänka mej att det skulle vara annorlunda om jag skulle ha en aktiv gravkontakt. Det har jag inte av praktiska skäl.
Jag besöker graven när jag har vägarna förbi - inte regelbundet eller på speciella dagar.
Det som kommer fram idag på hans födelsedagar är minnen från födelsedagar vi firade tillsammans. Goda minnen är det. Tacksam.

I grupp eller ensam

I samband med ett möte idag testades ett bild-/frågebatteri som man skulle jobba kring i smågrupp. Helt ok diskussion hade vi i gruppen men när vi blev tillfrågade om vad vi tycker om metoden för egen del kunde jag inte låta bli att tala om min aversion mot grupparbeten.
Det finns två typer.
Dels det som vi gjorde idag - tala kring ett tema "för att tala". Och hur social och pratglad jag än är ogillar jag. Känner mej manipulerad och tycker det är helt onödigt. Obs! Jag förstår att det kan vara toppen för många i många sammanhang. Och just det vi talade kring idag är säkert super där det ska användas. I äldregrupper. Kanske för att väcka minnen. Kanske för att få igång ett samtal. Men icke för mej, nej. Har drabbats av sånt i det verkliga livet. Kanske när föreläsaren har blivit trött.
Den andra typen är minst lika obehaglig. Man jobbar med ett verkligt problem i smågrupper. Och sen presenteras arbetet -av den ena sekreteraren efter den andra trots att allt blev sagt redan efter den första gruppens presentation, Där gällde det att hastigt se till att man blev ordförande för att slippa bli sekreterare. Fast som ordförande skulle man hålla i trådarna så till den milda grad att man inte hann tänka på själva problemet.
Nå - nu karrikerar jag. Jag förstår att man inte kan föra en diskussion med ett fyllt auditorium och att det därför ordnas smågruppsdiskussioner. Men usch!
Och det där med att jag är så social. Man kan ju undra. Då jag är så dålig på mingel. Märkte det så tydligt i måndags då jag gick ensam på Runebergsfest. Något som jag gillar. Att gå ensam alltså. Och helt ok att kommunicera vid kaffet. Men sen när jag steg upp och skulle röra mej bland folk - då rymde jag. Då tog jag fram min telefon o chattade litet och efter en stund gick jag in i ett tomt auditorium och satt och njöt. När jag fick sällskap njöt jag lika mycket och diskussionen flöt. Men det där ostrukturerade småpratet man förväntas delta i i en stor männsiskoflock - inget för mej. Skulle inte passa på cocktailparties.
Social - nästan översocial - men bara i vissa sammanhang.

Fatta beslut

2018 på hösten är det församlingsval. Snart borde jag fatta beslut om huruvida jag ställer upp. Detta med tanke på valnämnd och det där med jäv.
Jag är med som förtroendevald nu. Första gången. I församlingsrådet och i diakonikommittén. Och jag måste säja att jag trivs med det. En öppen diskussionsmiljö har jag fått uppleva och att jag har fått vara med om att fatta beslut i väsentliga frågor.
Har stuckit ut hakan ibland. Fått uppleva debatt. Men också där upplevt att det har varit sakligt.
Det som gör att jag ibland har tvekat en aning med tanke på att kandidera för en ny period är min tid. Jag hinner gott och väl med rådet och diakonin - men det har en tendens att bli en massa arbetsgrupper och annat som kommer till. Plus att man kanske förväntas vara med i frivilligarbete med stor iver när man är förtroendevald. Inga problem att tacka nej men för mej är det ju alltid ett visst problem att säja nej.
Men - det positiva överväger absolut och jag har nog inte gjort mitt klart ännu i min församling. Det lutar mot att jag kandiderar men ska fundera ett tag ännu. Sen - i så fall - skulle det ju gälla att bli invald också.

Gemensamt ansvar 2018

"Gemensamt ansvar är en folkrörelse för kärlek till nästan. Det är den evangelisk-lutherska kyrkans årliga storinsamling, som hjälper nödställda i Finland och u-länderna, oberoende av härkomst, religion eller politisk övertygelse."

Så säjs det i årets broschyr för Gemensamt ansvar. Och trots att kyrkan står för insamlingen är det ju minsann allas vår gemensamma sak. Ingen kan väl låta bli att beröras av temat - människors nöd. Ingen kan väl blunda för att vi som har möjlighet till det skall hjälpa. 
Republikens president är insamlingens beskyddare.

"Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans.
Den känner inga rika bara fattiga som den föder.
Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige,
det är en del av hans eget som du ger tillbaka"

Så säjs det i sången.
Litet fakta som också framkommer på kampanjsidan.

470.000 finländares inkomster räcker inte till för skälig minimikonsumtion
I Afrika och Mellanöstern lever över 20 miljoner människor på svältgränsen.

Av de insamlade medlen går 40% till att hjälpa finländare. 20% förmedlas via Kyrkans diakonifond som delar ut ekonomiska bidrag till människor i nöd i Finland och 20% går till det hjälparbete församlingarna utför via diakonin.
De 60% som återstår går via Kyrkans utlandshjälp till katstrofhjälp i utlandet.

Man kan bidra till insamlingen på många sätt och insamlingssätten varierar från församling till församling. Vasa svenska församlings medlemmar har fått en bankgiroblankett instucken i förra veckans Kyrkpressen. Referensnummer 305789. Dessutom kommer vi att använda insamlingsbössor - mer om det senare. Ja, och så ska det bli lotteri . Huvudvinsten är en tavla.
Man kan betala på modernt sätt också via telefonen. Information i broschyrerna
Många kollekter kommer att gå till Gemensamt ansvar.
Inkommande söndags högmässa som samtidigt ät startskottet för insamlingen och psalmaftonen i Brändö kyrka är exempel på tillfällen där det kommer att samlas in kollekt för GA.

Och det där med bössinsamling. Tre fredagar i följd - den 9.2, den 16.2 och den 23.2  kommer vi att stå med insamlingsbössor i Citymarkets aula i centrum av Vasa. Vill du stå och samla in pengar och med din tid bidra till att lindra nöd - ta kontakt. Jag sammanställer listor på insamlare.
En och en halv timme av din tid - och du gör skillnad.
Kontakta mej på Facebook eller på epost siv-britt.hoglund@outlook.com.
Tack för uppmärksamheten.
Jag låter Stig Dagerman få sista ordet

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Släpp fram de unga

I det röstningsområde där jag satt i valnämnd var det väldigt många unga som röstade. Unga föräldrar, studerande, kompisgäng som kom tillsammans. Förstagångsröstare som behövde info innan de gick in i röstningsbåset.
När jag kom hem och valvakan redan hade pågått ett bra tag uppfattade jag att också här fanns de unga med. Unga åsikter kom fram, valvaka med studentföreningen Politivas (?). De unga som uttalade sej hade mogna åsikter och uttryckte sej bra.
De unga vill och kan. De är intresserade av politik. Men vad bjuds de att rösta på? Nästan enbart gubbar och gummor. Ok, det här var ett presidentval och där är det ganska naturligt att det krävs en viss erfarenhet av kandidaterna.
Men - med tanke på kommande val - hur viktigt skulle det inte vara att få fram unga kandidater. Unga kandidater tillsammans med de erfarna som också behövs. Unga kandidater som skulle få unga och andra att inse att politik inte är nåt enbart för de namnkunniga som redan mamma och pappa har röstat på. Få ännu fler unga att inse att vi alla är politiska och att det är viktigt att ta del. Nya fräscha röster - höjning av röstningsprocenten.
Jag säjer inte att det inte skulle ha funnits unga kandidater tex i senaste kommunalval men det finns säkert plats för många fler. Släpp fram de unga!

Bokhyllan

Bokhyllan - mitt liv. Så känns det ibland.
Det var superviktigt för mej att skaffa böcker när jag skapade mitt eget hem. Både skönlitteratur och facklitteratur. Gick med i bokklubben Bra böcker som innehöll båda - kanske litet för mycket ibland. Bokhandelns rea var en fröjdetid.
I mitt nuvarande hem finns böckerna i en Lundiahylla som sitter som en smäck i gången mellan tambur och sovrum.
Och nu är det tid att döstäda bokhyllan. Nu har jag blivit så klok att jag inser att det jag inte vill läsa, det vill ingen av mina arvtagare heller läsa. Dessutom behöver jag hyllutrymmet för mitt pyssel. Och ännu - det är en viss känsla om man vet att de böcker som finns kvar i bokhyllan betyder nåt.

Därför är det nu dags att beskriva bokhyllan - så länge den är (nästan) fylld med böcker. bara att hänga med.
Hyllan är tredelad och jag har ganska bra koll på vad som finns var.
Del 1:
Mina (och äldre släktingars) skolböcker och dem kommer jag att behålla. Läsebok för de små (tryckår 1934) kan man ju bara inte göra sej av med. Bara de intressantaste av mina egna är kvar.
Mina dagböcker - ett evigt dilemma. Vad gör man med dem? Nog intressanta dokument. På samma hylla samlar jag årsberättelser från min skoltid - både egen och jobbtid.
Faktaböcker. Mest på temat hälsa verkar det. Och mitt i raden ståtar uppslagsverket från mitt barndomshem. Lilla jätten. Vad säjs om boken med över 1500 sidor. I tunt papper.Tryckårssidan är tyvärr borta. -40-talet säjer Google. Oj vad jag har läst i den!
Gamla fotoalbum - mors och fars. Historiker. Vasa, Jakobstad, skolor. Rariteterna pappas militärminnen och mammas sånghäften. Och Boken om vårt land som jag har i flera versioner.
Studietiden - svårt att skiljas från de fina böckerna.
Pysselhyllor finns redan. Där bor tex en massa stickgarn.
Kontorsmappar. Sånt som så småningom blir digitalt. Rådet är det redan men husbolagen släpar efter.
Stickmönster samlade ur tidningar. Sångtexter.
Del 2:
Skönlitteratur. Där gallras det och bara de kära böckerna sparas. Testläser såna som jag inte minns och avgör efter det.
Svenska språket tror jag man kan kalla följande hylla. Skolböcker, författare tex.
Trädgård har en egen hylla. De böckerna har betytt så mycket att de måste få vara kvar trots att jag ofta söker information på nätet nu. Och visst är det skoj att pappers-googla ibland när man söker namnet på en växt. Den stora boken om trädgård levererar.
Bra böckers lexikon. Frågan är vad man ska göra med den gamla kunskapen i vackra böcker. Och detsamma gäller Läkarlexikonen - som ju säkert innehåller en hel del gammal och felaktig information.
Kokböcker - plats för gallring men absolut inte alla. Det är stämning att ta fram julmatsboken och planera. Och att läsa Annas poetiska böcker om kryddor, mat och julmat. Dessutom finns min mammas gamla kokbok där. Mycket intressant. Och Marta förstås.
Noter - som borde portioneras ut. Sånt som jag aldrig kommer att spela.
Del 3:
Diabilder. Har ingen diavisare så de borde digitaliseras bums.
Bibelböcker som jag kallar dem - de andliga böcker som fyller en hel hylla. Lär inte vara värda nåt fast tryckåret är 1800-tal. Men de är ju så vackra!
Sångböcker - aldrig så jag skulle kasta dem. Att inspireras av en julsångbok, Evert Taube-visor och annat - det går inte an via nätet. En papperssångbok, orgeln och jag = feeling. Dessutom - allsångsstunder vid brasan på torpet - det kräver ju pappersböcker.
Ordböcker. Många gamla. Språklexikon. SAOL. Bläddrar då och då fast det är nätet som gäller för det mesta. Två av dem är statíonerade på toa där det löses korsord (schh).
Dikter. Kära dikthyllan. Som nu två somrar i rad har tömts och transporterats ut till torpet inför diktläsardag med P. Så de ska ju förstås vara kvar. Inför nya somrars diktdagar.
Storböcker - mest sådana som kom i Bra böcker-paketen. En del har tagit bort redan och jag tror att det ska finnas mera att ta av där. Varför skulle jag läsa om akvarifiskar eller Karolinerna i stora tjocka böcker.
Fotoalbum - väldigt prydlig hylla efter fjolårets fotostädning. Allt i album nu. Och mera kommer inte -annat än tackfoton av folk som uppvaktats.
Se där - så mycket man kan skriva om böcker.
Men - vad händer med böcker som gallras ut? Ja - inget slängs förstås. Storböcker brukar jag få ut via Fb , skönlitteraturen går till bibbans bytesbord. Mycket tar omvägen via torpet - helt onödigt. För de blir inte mer lästa av att de tas dit. Där finns numera också ett maffigt bibliotek.
Ja, ja. Tänk att man upplevde böcker så värdefulla när man var ung vuxen och började samla. Nu verkar det som om världen skulle drunkna i böcker. Alla vill de och ingen vill ta i bytesgrupper på Fb. Antikvariat och stenfotslopppisar tar inte emot. Synd. Kanske nån som läser behöver en bok eller flera?

Kyrkan kan

Jag kommer just från kyrkoherdeinstallationen i min kyrka. En ståtlig tillställning där också biskopen deltog. Massor med folk på intallationsmässan och vid tillställningen efter.
Också andra som är nya i tjänsten installeras eller välsignas. Tom jag som nyinvald förtoendevald blev välsignad till uppgiften tillsammans med de andra. Och jag minns att det kändes bra. Och högtidligt.
Nu finns det förstås en andlig dimension i det som kyrkan gör vid de här tillställningarna men också en helt världslig bit vill jag mena - man presenterar de nya för folket.
Och när det gäller den biten tycker jag att det övriga samhället kunde ta efter.
Sådana funktioner som berör en kommuns invånare kunde uppmärksammas.
Några exempel - en skolas nya rektor, en ny kommundirektör/stadsdirektör, en ny polischef, kanske en ny vårddirektör. En liten tillställning - öppen för allmänheten - där den nya blir välkomnad och får visa upp sej för dem den ska tjäna.
Och varför inte - ett nytt fullmäktige kunde också på nåt smidigt sätt bli välkomnat till sin nya uppgift.- och få visa upp sej utan att behöva servera valfläsk.
Såna tankar efter kyrkoherdeinstallationen.

Matavfall

Jag läser på Yle:s hemsida om en person som lever på det han hittar i avfallskärl. Mat alltså.
 I samma artikel berättas att inom EU kastas det 173 kg mat per person och år. Och att var tionde brödbit, potatis och frukt i Finland hamnar i avfallskärlet.
Kom att tänka på mej själv. Jag slänger inte mat. Det är regeln. Tänker, fryser in, lagar mat planerat. Och faktiskt. Praktiskt taget inget hamnar i avfallskärlet. Något undantag - nån mögelostbit som blivit stenhård, nån gräddslatt som blivit dålig. Det händer sällan. Och - faktiskt i år - en del av den egenodlade potatisen och praktiskt taget all egenodlad lök som blivit dålig i förvaringen.
Det handlar nog om attityder mest tror jag. Och min attityd är att ta vara på "gudslånet". Finns ingen anledning att bete sej ansvarslöst här trots att vi lever i ett överflöd.
Och det bioavfall som kommer - typ fiskrens och skal av frukt och potatis - det läggs förstås i bioavfallskärlet.
Tillbaka till personen som lever som "dyykkari". Artikeln berättar vad allt han hittar i kärlet. Och nog är det ju otroligt hur mycket användbart - oöppnat - med outgånget datum som finns där. Men han anser också att han vågar äta sånt där datum gått ut. Och att han aldrig tagit skada.
Men han har andra idéer också. Inte använda toapapper utan bidédusch, inte skaffa barn för att inte belasta jorden.
Nåja - jag kan nog inte heja på dykandet - av hygieniska skäl - men vill istället slå ett slag för att vi ska tänka mera på hur vi hanterar livsmedel. Vi ska inte behöva kasta 173 kg mat per år. Vi ska inte just alls behöva kasta något bara vi tänker. Jag tänker - alltså kastar jag inte.