Hur?

Hur kunde det ske? det har vi frågat oss många gånger. Hur kunde enorma mängder människor dödas inför ögonen på "vanligt folk" utan att någon ingrep? Den frågan ställde sej också den gäst vi hade som skolbonus idag. Emerich Roth - som upplevt flera koncentrationsläger - mist sin familj så när som en syster. Det var var de vanliga människorna som var den största boven - de som kunde ha stoppat det om de hade reagerat. De och den som inte älskade barnet Adolf Hitler. Emerich Roth hade inte själv efter det att han blev frigiven talat så mycket om sin tid i koncentrationsläger. Men en dag när han på en gata i Sverige såg ett gäng unga män göra Hitlerhälsningen utan att någon reagerade bestämde han sej. Det måste berättas för att vi inte ska glömma. Och han berättar ännu - nästan 90 år. Tack och lov finns hans film kvar - hemsk och naken - den dag han inte mer orkar. För vi får aldrig glömma! Jag trodde jag hade sett tillräckligt av judeförföljelse och förintelse via de många spelfilmer jag sett. Men det här var nog något annat. En som själv hade varit med. Jag får vara lycklig över att mina skador inte syns utanpå svarade han på en fråga om han han men, fysiska eller psykiska, efter lägervistelsen. Och han sa också att han själv kom upp till ytan genom att kunna hjälpa människor i sitt yrke, socialarbetare. Och vi satt knäpptysta - hela skolan - och jag tror vi suckade och fällde en tår ibland... Tack för att du hjälper oss att minnas!

Handarbetets död?

Varför handarbetar jag inte mera? Är det för att datorn tar så mycket av min lediga tid? Eller är det avsamma orsak som jag inte fixar med dockskåpen eller spelar på orgeln. Min oföretagsamhet. Jag tror på det senare. Den oföretagsamhet som är nästan obegriplig. Jag som har haft aktiviteter på gång mest hela tiden. Jag har emellertid varit barmhärtig med mej själv och tänkt att det kommer när tiden är mogen. Man vet inte vad som händer om man tvingar sej till något som inte känns gott. Men jag måste nog erkänna att det där med att jag inte handarbetar är något som retar mej litet. Dels är det så bra terapi både att handarbeta och att se resultatet av verksamheten. Och dels skriker mina fina mönstervantar efter att få tumme två klar.
Men som sagt - barmhärtighet har rått.
Nu försöker jag dock litet med lämpor få igång det. Fick tak i ett stickat sjok som ska rivas upp -Och det brukar sätta igång mej. Riva upp och sticka nytt - det kan jag ju bara inte motstå. Vi får se. Upprivningen är i full gång. Och det dammar säkert bra - garnet är lurvigt. Sen ska det bli muddar av olika slag och så hoppas jag att det ska fortsätta med andra handarbeten av bara farten.

Luktande dofter

Jag har ett otroligt känsligt luktsinne. Brukar säja att jag ska bli mögelhund då jag går i pension. Och så har jag ett fantastiskt luktminne. Minns hur underbar doft jag smorde in mej med under studietiden. Men jag minns också hur det luktade på avstjälpningsplatsen Sunnanvik när vi körde ut ett kylskåp dit på 80-talet. Kan framkalla lukten i min näsa. Dessutom har jag en hud som tycks ha sådanr pH-värde att det är ytterst få parfymer som passar. Det är typ Alyssa Ashleys Musk och Nina Riccis L´Air de Temps. Allt annat som doftar gott får jag så lov att spruta på kläderna. Det här i kombination med det extremt goda luktsinnet göratt jag ofta lider av dofter. Härom veckan skulle jag snusa på en doft på loppis och lyckades ha en del av varan över mina händer. Yäk innan jag hade skrubbat bort det. Idag blev jag omkramad av en person som hade en mycket dominant parfym. Och det doften fastnade på mej så till den milda grad att jag lider. Och det var inget fel på doften , den var ingen billig doft men den var bara inte min.

Sade och smorde in sina händer i den nätbeställda myskkrämen - och den lockar mej att snusa och njuta - den positiva sidan av luktkänsligheten. Luktnojan kanske man borde säja.

Dåliga filmer

Älskar att se film och spelar in allt som verkar intressant. Intressant är sånt som rör livet, relationer typ. Ofta vet jag inte vad jag spelar in - har bara titeln att gå efter. Och många gånger går jag på nitar. Som idag tex då jag hade spelat in nåt som hette Före första snön eller något liknande. Det lät ju som en mysig film i juletid. Med familjer som trasslade till det, nån som var ensam och hela det där köret. Inte sant? Jo pytt! Det handlade om en man som hos en spågubbe(!) fick veta att han skulle dö före första snön. En annan som jag drabbades av var nånting ...in Paris där huvudrollstypen plötsligt var nånstans där han kunde umgås med sina favoriter Ernest Hemingway o därmed jämförbara. Och nångång har det kommit in nåt från andevärlden. Och jag skulle vilja säja till filmmakarna - om ni tänker ta in dylika  konstigheter - gör det så tidigt att man inte sitter en timme och ser på en mysig film och sen först... Ge oss en chans att skippa filmen i början.
Och på tal om timme - varför görs det så långa filmer nuförtiden? Vem har tid att försjunka i en film som ta över två timmar? Oftast inte jag och det resulterar i att jag snabbspolar när det inte händer nåt - typ man kör över prärien, man vandrar längs gatorna. Men nånting går förlorat när man inte tar in hela filmen.
Man kan ju undra varför jag fortsätter trots att det är så här motigt. Jo, guldkornen finns alltid! Och jag måste erkänna att jag ibland slötittar på nån så dålig film att jag inte gärna skulle erkänna det...

...och jag är jultokig

Jag älskar julen. Inte den kommersiella, grälla, penningslukande, stressframkallande julen utan den stillsamma, traditionsbundna, mysiga julen. Och jag vill njuta av min jul så länge som möjligt. Före julen. Därför stämmer jag inte in i klagokören som tjuter över varuhusen som börjar i oktober. Jag njuter av att se det vackra. Därför älskar jag det mörka oktober-novembervädret. Det leder mot julen. Jag smyger in julen i hemmet - redan nu blir ljusen mer jullika, pepparkakor och klementiner (jo de hade kommit idag) köps, julteet får dofta. Ingen  stress med presenter. Julstädning - ja på ett sånt sätt att det känns bra. Julmusik spelas redan - instrumentalt - men snart kommer orden med. Njuter när kören börjar öva inför jul och advent. Och dofterna inte att förglömma - mysk för hela slanten. Och när hyacinterna kommer följer de mej med sin doft dag och natt. Och så kommer stora julsångboken fram och det spelas hejvilt på tramporgeln - den som har hållare för levande ljus. Glögg har ännu inte köpts men det ligger i luften...

Gillar

Eventuellt har jag filosoferat på det här temat förr men upprepning skadar inte. Det handlar om min förtjusning över den omedelbara feedback man får när man gör en uppdatering på Facebook - antingen en direkt uppdatering eller en länk till ett blogginlägg. Härliga kommentarer, svar på frågor men också ett enkelt gillande. Och detta gillande är äkta - det vill jag tro. Det är helt olika människor som gillar beroende på vad det handlar om - är det data, katt, odling, livet eller vad det nu kan vara. Ofta förstår jag precis varför någon gillar - den läser mellan raderna, förstår... Blir bara så glad. Litet förvånad är jag över att jag får så många gillanden när jag lägger upp mina anspråkslösa bilder - det är som om bilder skulle vara nåt speciellt. Och kanske de är det - visst blir man glad när nån delar med sej. Så bara sådana funderingar idag.

Lärarbonus

Bodil Jönsson skrev nånstans att Internet gör att pensioneringen inte känns så jobbig. Det finns kvar när så mycket annat försvinner. Tror att jag kommer att hålla med men jag tror att också en annan sak kommer att förgylla mitt eventuella pensionärsliv. Och den förgyller mitt liv redan nu. Att träffa fd elever ute i livet. Att se att det går dem väl - att med studiehandledarens rätt få fråga var de befinner sej i studierna och hur det går - och få rediga svar. Att få njuta med dem när de har hittat sin plats. Ofta är rollerna ombytta. Det är det som är experterna - de som jobbar och tar hand om mej på ett eller annat sätt. Idag hade jag tex två av dem på däckbyteriet. Vilken lycka att få mötas människa mot människa. Ibland minns jag inte vad de heter men huvudsaken är väl att jag vet vem de är...Och de är många och tar inte slut i första taget. Definitivt en lärarbonus!

Lätt som en plätt

har det blivit att byta däck sedan jag blev bekväm och började anlita däckhotell. Det fanns egentligen ingen annan lösning när jag inte längre hade B:s garage som uppbevaring. Ett stort framsteg från när jag stod på gyttjiga gård och bytte på familjens tunga Taunus med bilens egen domkraft och skruvnyckel! Minns att jag tom en gång hade sönder nåndera. Sen blev det bekvämare när B kom in i bilden med sitt garage. Men smutsigt och tungt var det och på alla sätt oläckert. Det tyckte inte B - han njöt av bilvården och gjorde bytandet till ett event. Men så småningom blev vi bekväma och började skurra däcken över gatan till däckbyteriet som sedermera flyttade en bit utanför stan. Smutsiga tunga däck in i bilen (i påsar) och ut till däckbyte nånstans - nä inte det heller...
Nu är det rent av lustfyllt! Beställer tid, kör ut och sen gör jag inget annat än umgås med kararna. Och mina fd elever som jobbar på mitt däckhotell. Toppen! Jag har både råd och lust.

All inclusive

Det här blir ett ganska avslöjande och känsligt blogginlägg men det pockar på att bli skrivet.
Under mina år med B lärde jag mej hur fint det är att vara tvåsam. Och jag vill inte sticka under stol med att det känns ensamt nu och att jag gärna skulle vara tvåsam igen. Ha någon om vilken jag kan säja - du är min. Någon som är mer än en vän. Någon som ser på mej med en blick som säjer - du och jag.
Men det finns en sak som denna någon bör vara medveten om. Ska man vinna mitt hjärta måste man våga tala om B. Tala med mej om honom. Och se att det i det hjärtat finns ett rum för honom. Och det är inte svårt - dörren står vidöppen. Den slår inte så mycket som för ett år sedan men den är vidöppen. Den kanske inte är vidöppen om ett tag men den kommer alltid att stå på glänt. Och rummet kommer att vara bebott. Är en bit av mej.
Jag tror inte att den som eventuellt kommer in i mitt liv ska bli jämförd med B - det finns ett nytt eget rum att flytta in i.

LdB Bronze

Min bruncreme sedan länge - LdB Bronze - saluförs inte längre i Finland. Enligt nätdiskussioner ( jo sånt diskuteras också) har jag förstått att den finns i butik i Sverige. Umeå - Åhléns - hittade inget i hyllorna. Tänkte passa på att fråga efter en kemikaliehandel (man kan ju inte tala om droghandel som vi gör/gjorde i Finland) då vi betalade nåt på klädavdelningen. En manlig anställd blandade sej i diskussionen (tanke - vad skulle du veta om mina krämer) och frågade vag jag var ute efter. Ldb. Menar du Bronzen? Ridå - en man som vet vad det är... Visste berätta att den finns på Ica Maxi i Holmsund...
Nåja det om det. Blir alltså att köpa på nätet.

Sörjt färdigt?

Jag fick frågan för ett tag sedan. Har du sörjt färdigt? Jag var glad över frågan. Att frågeställaren vågade ställa den. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Kan man svara på den? Jag sa väl  något som - det vet man inte. Har du fått sörja? - den frågan hade jag kunnat svara ja på. Jag föreställer mej att sorg och saknad går hand i hand och att proportionerna ändras med tiden. Känner väl det redan - sorgen har en mindre andel redan nu. Men på något sätt har jag tänkt att sorgen alltid kommer att finnas med som ett litet stråk tillsammans med saknaden. Som kommer att hugga till då och då - men inte så ofta när det har gått en lång tid. Kom att tänka på min mamma som dog för 9 år sedan. Och jag vill nog mena att det handlar om saknad och minnen numera. Mjuka varma känslor. Har sorgen kanske bleknat? Och när jag tänker på min pappa som dog på 70-talet upplever jag att det handlar om minnen.
Men en partner? Jag vet inte.

Sången ädla

känslor föder. Vi fick läsa idag att körsång är bra för hjärtat. Kommer ett inslag i närbild ikväll. Jag känner inte hur mitt hjärta reagerar men jag vet att det gör mej gott att sjunga i kör. Och stämbanden hålls i trim. Viktigt när man är lärare. Kom att tänka på hur stor bit av mitt liv kören har varit under mitt jobbiga år. Vi hade två tv- inspelningar på hösten och i våras Vivaldis Gloria. Med allt vad det betydde i form av övningar, väntan, underliga tider och nya situationer. Ja, och sedan firade vi körens 90-årsjubileum. Och hur jag upplevde käörlivet trevligt. Den sociala biten och det att ha ett gemensamt mål. Och - det att få sjunga!
Också det lilla är viktigt. Att öva på onsdagarna - öva för en mindre sak - en högmässa tex. Sjunga med nån annan kör eller ensam. Tex idag ska vår kör tillsammans med Sundomkören sjunga i högmässa kl 13. Känns bra fast det brukar bli bråttom med söndagssysslorna. Är på god väg - idag blir det ingen stress. Och vem vet - kanske går jag ännu på konsert ikväll. Mera musik och körsång åt folket!

Sömnskoleläxa

Vi kommer att ha lov från sömnskolan nästa vecka eftersom det är skolornas höstlov. Skola som skola. Men vi fick hemläxa. En A4 med uppgifter - andninngsvöningar och rörelseövningar. Och jag ska faktiskt göra dem. För jag tror på det här. Tror på satt jag ska kunna fokusera på andning och avslappning att jag en vacker dag ska kunna somna om när jag vaknar på natten. Eller ännu hellre - vara så avslappnad att jag sover en hel natt. Som jag gjorde senaste natt. Efter att ha slappnat av i sömnskolan. Helt fantastisk känsla att vakna utvilad kl 6 och ha sovit utan piller! Men jag tror ju nog att jag får kämpa för att kunna slappna av lika bra på egen hand som jag gör under timmer på fredag morgon. Men det är värt kampen!

Nostalgitripp

Att få fara på kryssning till Umeå är stort - att få göra det med väninnan från ungdomstiden (som nog är väninna nu också) är större. Det var ju vi som gjorde det. Då förr. Kvistade över till den mysiga staden på andra sidan Kvarken. Då när båtarna som mest hade 4 avgångar från varje stad per dag. Då när jag också jobbade på färjan. Men tillbaka till ungdomsresandet. Start på morgonen - god mat ombord, antingen á la carte eller "gående bord". Trängsel med andra kryssare i bussen. De där som man sen kände ingen på stan dagen lång. Besök på kaféet i andra våningen. ut och in i butiker. Matbutikerna var speciellt intressanta. Men apelsinmarmelad, kakmix, knäckebröd, Bregott, mönstrat toapapper, tvålar och annat mys som vi tyckte att vi inte fick hemma. Indiska. Bokhandlarna. Den lilla Tobaksaffären där man gjorde slut på sina sista kronor. Trängsel i bussen med de andra kryssarna. Hemfärd med båten sen kväll. Kanske en drink och en svängom i baren. Mätt på intryck. Och så förstås - taxfree på båten hem. Såå billigt.
Imorron när vi far är vi mycket mera vuxna. Och en hel del kommer säkert att röra sej kring - minns du... Mycket är borta ; taxfree, de många matbutikerna i centrum. Vet inte heller hur det är med mat på båten numera heller.
Men mycket har kommit till. Vårt behov av att umgås och dela med oss. Och att göra det i nostalgimiljö känns riktigt bra. Och kaféet på andra våningen finns kvar. Och kronor och ören. Vi ser fram emot en givande dag.

Oj,oj - inget nät

Plötsligt slutade modemet att fungera. Testa testa. Kolla ett annat telefonjack. Kolla trådkoppling. Ingenting det den efterlängtade symbolen att nät nås. Panik. Man kommer ju inte ut! Kan inte skriva och diskutera med min support. Nå - man har ju 1M WiFi via Tp-lik och modem. Jess - och på det är jag nu - kvällen är räddad. Men av nån anledning funkar inte mailprogrammet. Alla mail jag skickade hamnade i utkorgen. Troligen kommer ingen mail in heller. Skolmailen blev räddningen! Allt borde vara skickat. Men så hittar inte plattan Wifi-nätet från linken. Puh - nå det får bli en Wordfeudfri kväll. Nätberoende -det är vad jag är! Nytt modem ska skaffas med det snaraste!

Stressiga söndag

Mitt eget fel. Jag vill suga på karamellen söndag och ta ut allt av den. Vill äta ett långsamt och skönt morgonmål, vill se en hellång film i soffan, vill surfa runt litet. Sen är det en bra dag att planera den kommande veckan; bokföra, betala räkningar, jobbet - både det som ska hända och kläderna. Och sen vill man kanske ut en sväng, som idag en loppisrunda. Eller ta en promenad. Och så är det ofta nåt bokat - ibland kören, ibland bio, ibland som idag ett möte. Och så ska matlagningen smygas in mellan aktiviteterna. Men söndagen är lång så det brukar nog gå bra. Men helt klart är att jag inte normalt står klar på torget för att gå med Kävelyklubi klockan 10.

På stan

Älskar mitt offentliga vardagsrum. Speciellt på lördagar. Och speciellt efter en sommar när lördagarna har tillbringats på torpet. Glad i hågen styr jag alltså stegen mot stan och Rewell center. Där serveras kaffe med dopp. Det visar sej att är den internationella lärardagen och Oaj 40 år som firas. Det hade ine riktigt landat i min hjärna. Bekanta, uppträdanden och god förplägnad - inte illa.
Inte heller illa att jag faktiskt hittade två klädespersedlar - förutom de böcker jag köpte till skolan. Tre plastkassar hade jag alltså i handen när jag via Saluhallen styrde stegen hem. Började genast prova nya tröjan med olika kombinationer. Och plötsligt - var är den tredje kassen? Tack och lov den billigaste. Ringde hallen. Nej. Klädde på mej och gick ut. Och på brandgatan bakom hallen, i en lövhög, låg min lilla plastpåse med en behå. Löv också inne i påsen. Tre kassar var alltså exakt en för mycket att hålla reda på för shoppingovana jag. Slutet gott, allting gott.

Sov gott

Var idag för första gången på sömnskola. Ja den heter väl inte så men jag tycker om att kalla den så. Folkhälsan kurs för seniorer (!). Med Johnny G. Förväntningarna var höga. Och de uppfylldes faktiskt. Vet att det inte finns någon Sesam öppna dej-lösning till sömnproblem på så sätt att man går på kurs och så sover man som en stock. Men jag tror på att lära sej att slappna med hjälp av olika övningar. Här verkar det fokusera på att andas rätt. Vi andades ut och in i långsam takt och kände hur luften gick ut och in. Vi vände till höger och vänster och rätade ryggen och krökte ryggen. Vi lärde oss att djupandas. Tror att det kan vara till nytta i stressituationer men nog tror jag också att jag ska kunna vänja min kropp att lugna ner sej så mycket att det går att somna. Ibland.
Det bästa med träffen var att det var så skönt. Sköna öppna människor som vågade tala om sina sömnproblem och en ledare som var lyhörd för oss. Lugn och fin stämning. Och det intressanta var att jag hade en mycket skön känsla i kroppen när jag gick hem. Avslappnad och samtidigt pigg. Var så trött när jag gick - dålig natt - att jag var rädd att jag skulle somna i sömnskolan. Tihi.
Ser fram emot nästa fredag. Och jag tror inte att nån av oss märkte något av bullret utanför fönstret. Byggbullret. Halva kvarteret är en byggarbetsplats. Och vi var bara i vårt lugn.

Liten tuva...

stjälper stort lass heter det. Har just upplevt det. Igår mådde jag verkligt dåligt. Så dåligt att jag med ungdomars sätt att tala skulle säja att jag hade ångest. Kanske jag hade ångest. Inget direkt att peka ut som orsak. Det var bara att knega på och konstatera att bra aktiviteter dämpade känslan för stunden. Typ frissabesök och kören. Men den kom tillbaka senare - känslan av att allt bara är tungt.
Idag känns det mycket bättre. Och jag vet att en del saker - små saker- har retts upp. Nånting har bokats (mitt problem med obokat som ska bokas). Flera små saker har lösts, tuvorna är borta. De stora sakerna är oförändrade. Och lasset rullar vidare -tungt men tydligen så att jag orkar dra det.

C-kassetten

C-kassetten fyller 50 år i år. När man skriver om den måste man nästan lägga in förklarande bilder. Det finns många av yngre modell som inte vet vad en C-kassett är. Som inte vet vad en blyertspenna och en C-kassett har med varandra att göra.
Väninnan i tonåren hade en bandspelare med spole och det var också vad man länge använde i språkens hörförståelser. Men så kom det revolutionerande - C-kassetten. Kompaktkassetten. Som man kunde spela in ljud på. Min bror hade en spelare som tydligen inte hade nån radiodel för han spelade in med mick från radio - genom luften. Jag har en sådan inspelning .- och mitt i en julsång ropar nån JUSSI i bakgrunden.
Själv har jag haft många "stereoanläggningar" som har haft en radio, skivspelare, kassettdäck och förstärkare. Kopplat till jättehögtalare. Dessutom "transistorradio" med kassettspelare. Och man spelade in - från radíon, från skivor - och kassetterna märktes, låtarna namngavs. Gavs i present. Och visst minns vi ljudet vid "wind" och "rewind" och klicket när bandet tog slut. Ibland blev det bandsallat och då behövdes blyertspennan.
Så småningom ersattes de av CD-skivor och streamingmusik. Och kassetterna samlad damm. Eller återanvändes så att banden vävdes till väskor och tallriksunderlägg. Bekom 181 kassetter av min syster härom året. Fin musik som jag ibland spelar upp. Nån som känner lust att väva nåt?
Det mest exklusiva och för dagens teknik främmande var att C-kassetten användes som lagringsmedium när jag i tiderna undervisade programmering i Basic. De flesta av skolans datorer hade den som enda lagrinsmedium.
Själv är jag nog beredd att ge upp de flesta av mina C-kassetter - bara jag får behålla den med julmusiken som störs av JUSSI.