Konstens natt - torsdagen före skolstart. Så har det varit i Vasa länge. Var det nu så att det handlar om Konstens natt nummer 21 i år. Och vädret är alltid fint! På något sätt blir detta underbara virrvarr av människor och programpunkter och öppna hus i en kväll som blir att mysigare och mörkare en vändpunkt. Hösten är inne, skolorna börjar. Och det är ett tjohej-farväl till sommaren. Åtminstone för mej. Älskar hösten!
Det här året är ju annorlunda - som allt annat i mitt liv. De flesta konstnätter har B och jag vandrat omkring och gjort ungefär samma saker från år till år. Och ändå känns det inte illa i år - jag ska dela åtminstone en del av kvällen med väninnan N. Ser fram emot det och nu drar jag!
torsdag 9 augusti 2012
onsdag 8 augusti 2012
Oordning på torpet
Jag hade idag på min skördefärd besök av granntorparinnans trevliga barnbarn, 6 år på det sjunde. Han var av den bestämda åsikten att min trädgård var vanvårdad. Gräset behöver klippas sa han och han var nog inte så imponerad av mina små försök att för hand rensa litet bland ogräset. Du får nog låna mommos trimmare. Och visst hade han rätt, gossen. Gräsklipperiet har lagts åt sidan. Jag far för att skörda. Idag hade jag faktiskt tänkt sätta min lediga dag på att sköta trädgården men så regnade det på förmiddagen och nu på kvällen skördade jag och rensade smått. Men bara det blir fina klara höstdagar - då ska det jobbas!
Inomhus städade jag upp efter att jag tillsammans med M hade fått upp årets avlagringar på vinden - och där fick jag beröm av gossebarnet (som inte hade varit inne i mitt hus tidigare). Det finaste hus han hade sett! Tackar och bockar.
Inomhus städade jag upp efter att jag tillsammans med M hade fått upp årets avlagringar på vinden - och där fick jag beröm av gossebarnet (som inte hade varit inne i mitt hus tidigare). Det finaste hus han hade sett! Tackar och bockar.
tisdag 7 augusti 2012
Inte färdigt
Trots att det kanske (åtminstone för stunden ) är färdigskrivet så är det garanterat inte färdigtalat. Jag behöver få älta. Hoppas ni står ut. Behöver inte nödvändigtvis få berätta om hur jag har det utan jag kan behöva få berätta om B. På något sätt tror jag att det är ett sätt att hålla hans minne levande - hos er, mina vänner.
Om jag hittar nån sorgegrupp med en bra ledare ska jag gå med. Där antar jag att man får tala med människor som har liknande erfarenhet som man själv. Och där kan jag tala utan att bli en belastning för er., mina vänner. Men jag behöver nog få tala litet med er också - ni kände ju honom...
Om jag hittar nån sorgegrupp med en bra ledare ska jag gå med. Där antar jag att man får tala med människor som har liknande erfarenhet som man själv. Och där kan jag tala utan att bli en belastning för er., mina vänner. Men jag behöver nog få tala litet med er också - ni kände ju honom...
Färdigskrivet
Nu har jag skrivit det jag hade tänkt skriva om tankar kring sjukdom, död och liv. Det har varit gott att skriva av sej och jag hoppas jag inte har gått över gränserna för vad man kan skriva...
Det att jag slutar betyder inte att det inte skulle finnas mer att skriva om - det kommer säkert att komma - och inte heller betyder det att sorgen och saknaden skulle vara borta. Kommer aldrig att försvinna!
Men det att jag har börjat jobba betyder nog att ett nytt blad vänds. Det har varit gott att börja jobba och också att kunna jobba utan oro över hur B har det hemma. Att få känna att man är helt och hållet närvarande.Och nu hoppas jag att det ska komma andra teman att skriva om. Det är underbar tid årstidsmässigt. Mörka kvällar och i bästa fall varmt och doftande. Skörden är mogen och jag har tid att njuta av naturens terapi bara jag tar mej för att göra det. Jag jobbar dock bara 40%.
Det att jag slutar betyder inte att det inte skulle finnas mer att skriva om - det kommer säkert att komma - och inte heller betyder det att sorgen och saknaden skulle vara borta. Kommer aldrig att försvinna!
Men det att jag har börjat jobba betyder nog att ett nytt blad vänds. Det har varit gott att börja jobba och också att kunna jobba utan oro över hur B har det hemma. Att få känna att man är helt och hållet närvarande.Och nu hoppas jag att det ska komma andra teman att skriva om. Det är underbar tid årstidsmässigt. Mörka kvällar och i bästa fall varmt och doftande. Skörden är mogen och jag har tid att njuta av naturens terapi bara jag tar mej för att göra det. Jag jobbar dock bara 40%.
måndag 6 augusti 2012
Slimmat
Det är inte bara min lekamen som blev slimmad under sjukdomsperioden utan också mitt liv. Jag har skrivit om att jag inte har umgåtts just med nån - ja, tom talat i telefon med väldigt få. På Facebook har jag kommenterat. Och att jag har trängt undan mitt liv hemma genom att inte städa och inte laga mat (men det har ju haft sina skäl). Men också annat, rena njutningar har jag skalat bort. Delvis för att jag inte har orkat men också för att jag har haft filosofin att jag inte ska besudla det trevliga med de tunga tankar och känslor jag har varit fylld med under sjukdomstiden. Jag har inte gått på Loppis, inte gått i butiker, inte spelat musik, inte spelat orgel, inte handarbetet. Nu är det mej en glädje att ta itu med allt detta. Det där med att komma utanför hemmet och att träffa folk har ju varit ett litet problem men med vänhjälp har det börjat funka.
Och jag tror faktiskt att det var rätt att slimma livet - och frågan är om något annat skulle ha varit möjligt...
Och sen blev det ju så att praktiskt taget alla de stora helgerna - jul, nyår, påsk, valborg, midsommar - har firats i sjukdomens skugga. Undrar hur det kommer att kännas när de kommer på nytt...
Ska byta ut min femårsdagbok trots att två år återstår så jag slipper läsa hur det var åren före - både de vanliga åren och detta senaste, det tuffa.
Och jag tror faktiskt att det var rätt att slimma livet - och frågan är om något annat skulle ha varit möjligt...
Och sen blev det ju så att praktiskt taget alla de stora helgerna - jul, nyår, påsk, valborg, midsommar - har firats i sjukdomens skugga. Undrar hur det kommer att kännas när de kommer på nytt...
Ska byta ut min femårsdagbok trots att två år återstår så jag slipper läsa hur det var åren före - både de vanliga åren och detta senaste, det tuffa.
söndag 5 augusti 2012
Ointressanta
När vi fick veta att B inte skulle få någon behandling tyckte vi att det var skönt att få vara i fred. Att kontroller skulle göras på den egna hälsostationen. Att slippa allehanda tröttande undersökningar på sjukhuset (ofta med dystert resultat) och få skapa rutiner i det lilla liv vi hade. Och det klarade vi faktiskt - det blev harmoni. Och med facit i hand vet jag att det var det enda rätta.
Men ibland kunde jag längta tillbaka till tiderna efter hjärtoperationen när B låg på sjukhus - hur trött han än var då. Men då var han intressant för den medicinska sakkunskapen -så inte nu... Då såg nån till honom och hade vårdansvaret - och det upplevde jag inte alla gånger nu... Han var en riktig patient då,inte nu... Och det gjorde ont.
Att vi vid tiderna för hjärtoperationen kunde tro på ett tillfrisknade gjorde ju den tiden otroligt mycket annorlunda också men det vågar jag inte ens tänka på.
Men ibland kunde jag längta tillbaka till tiderna efter hjärtoperationen när B låg på sjukhus - hur trött han än var då. Men då var han intressant för den medicinska sakkunskapen -så inte nu... Då såg nån till honom och hade vårdansvaret - och det upplevde jag inte alla gånger nu... Han var en riktig patient då,inte nu... Och det gjorde ont.
Att vi vid tiderna för hjärtoperationen kunde tro på ett tillfrisknade gjorde ju den tiden otroligt mycket annorlunda också men det vågar jag inte ens tänka på.
lördag 4 augusti 2012
Eget hem
Jag har allt haft svårt att föreställa mej hur man som efterlevande ska kunna bo kvar i ett hem som man delat - när den andra inte finns där. Hur man varje dag ska klara av att se saker som påminner om den andra - leva i dofterna.
Därför kände jag också redan under B:s sjukdomstid en tacksamhet över att jag hade ett eget hem att gå till. Att få lämna hans hem som dels innebar så många minnen från tiden före sjukdomen och dels som innebar ett hem präglat av sjukdomen. Och dofterna som var de samma före, under - och nu är desamma också efter hans död... Att ha ett hem som inte visste om sjukdom och död och som kunde ta emot mej i något som var som förr. En annan sak var ju att jag inte var som förr.
Nu efter B:s död känner jag på samma sätt. Jag har svårt att tänka mej att gå ensam till B:s hem... För att inte tala om villan - så som det känns nu kommer jag aldrig att kunna fara dit mer.
Därför är det litet konstigt hur viktiga minnessakerna är. De saker som jag har fått med mej från B - mest sånt som jag själv har gett honom och som har varit viktiga för oss men också annat - den stora gröna anoraken och den vackra rutiga skjortan som ska krama om mej då jag använder dem. Den fula träsleven, en liten skedköpt under en Seinäjokifärd. Dricka kvällste ut Pentikmuggen med dubbelöra. Ta en liten konjak i finglasen. Och så det konstiga - jag kände också ett behov av att känna doften av honom, och det blev då en ful bomulltröja - en som inte ska tvättas - som jag kan snusa på.
Därför kände jag också redan under B:s sjukdomstid en tacksamhet över att jag hade ett eget hem att gå till. Att få lämna hans hem som dels innebar så många minnen från tiden före sjukdomen och dels som innebar ett hem präglat av sjukdomen. Och dofterna som var de samma före, under - och nu är desamma också efter hans död... Att ha ett hem som inte visste om sjukdom och död och som kunde ta emot mej i något som var som förr. En annan sak var ju att jag inte var som förr.
Nu efter B:s död känner jag på samma sätt. Jag har svårt att tänka mej att gå ensam till B:s hem... För att inte tala om villan - så som det känns nu kommer jag aldrig att kunna fara dit mer.
Därför är det litet konstigt hur viktiga minnessakerna är. De saker som jag har fått med mej från B - mest sånt som jag själv har gett honom och som har varit viktiga för oss men också annat - den stora gröna anoraken och den vackra rutiga skjortan som ska krama om mej då jag använder dem. Den fula träsleven, en liten skedköpt under en Seinäjokifärd. Dricka kvällste ut Pentikmuggen med dubbelöra. Ta en liten konjak i finglasen. Och så det konstiga - jag kände också ett behov av att känna doften av honom, och det blev då en ful bomulltröja - en som inte ska tvättas - som jag kan snusa på.
fredag 3 augusti 2012
Om bön
Bön är väl något som man i många fall håller väldigt privat. Nån kanske säjer - jag tänker på dej och menar i själva verket - du är i mina böner. Men under B:s sjukdomstid har det blivit helt naturligt att människor talar om att be. Och det på ett lika naturligt sätt som de skulle säja - vill du ha ett glas vatten. När det har krisat till sej har det skickats meddelanden om förbön, nån berättade att hon frågade sin man om han nämner oss i sin aftonbön (och det gjorde han) - och flera som jag inte hade en aning om att de använder bönen kunde helt naturligt skriva i nåt meddelande att de ber för oss. Och försås de som jag visste om från förr...Och då det blev så naturligt! Inte nåt överfromt prat utan som om det bara skulle höra till. Kanske för att jag själv ber upplevde jag det så starkt att jag var buren. Men visst var jag också buren av människor som berättade att vi är i deras tankar... Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mej utan alla bedjare och tänkare omkring mej. Tack!
torsdag 2 augusti 2012
Om begravningar
Vi designade B:s begravning helt och hållet. Och det hade ju att göra med att vi ville ha en civil begravning - det fanns ingen regi. (eventuellt skulle man ha hittat modeller på nätet men vi klarade det så bra själva). Jag vill hoppas att vi långt skulle ha designat den också om den skulle ha varit kyrklig. Men i de flesta fall antar jag att det nog blir så att de anhöriga inte orkar tänka utan tar det som bjuds. Så gjorde vi också inför mammas begravning.
Jag har emellertid alltid varit kritisk till begravningar - inte nödvändigtvis till kyrkans modeller utan till det praktiska.
Och det första handlar om kistan (det var ju en sak där vi också var konventionella med B - med en vacker träkista). Jag skulle vilja ha ett system där varje församling håller sej med ett "kistskal" där man sedan kan lägga in den enklaste tänkbara kista med den avlidna i - tex en pappkista för en som ska kremeras. Den kommer inte att synas utan det som syns är församlingens vackra skal - lika för rik och fattig. Vid jordbegravning något stabilare - tex faner. Hörde faktiskt att man nångonstans på ett sätt tillämpar det här redan så att församlingen tillhandahåller ett "täcke" som läggs på en enkel kista. Tycker att det speciellt vid kremering är helt vansinnigt att bränna upp en träkista som kostar över 1000 euro och i fallet icke-kremering helt vansinnigt att gräva ner något som förmultnar så långsamt som trä.
Det andra handlar om den s.k. kistbuketten - helt onödigt att ha en påkostad sådan. I vår ceremoni med årstidscirkeln ingick att kistan dekorerades med olika föremål - ett brinnande ljus (vår), en varm sten (sommar), en blåbärskvist (höst) och en knotig gren (vinter). Men också om man inte har en sådan ceremoni skulle jag gärna se kistan dekorerad med material från naturen- litet beronde på årstid - ris, stenar, mossa, blommor, ljung, lingonris för att ta några exempel.
Det tredje handlar om blomsteruppvaktningen. Den tycker jag kunde vara minimalistisk. Så fick vi ha det och jag tyckte det såg underbart vackert ut med rosor (vita och röda) och någon enkel bukett. Och om man har kistbegravning så tycker jag inte om det konstiga system vi har med att de anhöriga en stund efter det att de har lagt mer blommorna ska gå efter dem för att ta dem till graven och lägga ner den på nytt. Ett förslag - någon (anhörig eller annan) samlar alla blommor i en korg (församlingens) och alla blommor bärs/körs till graven och läggs ut av en person.
Och sen adresserna - de tycker jag kan ersättas med ett kontonummer så går pengarna direkt till det man önskar - inget spill till omkostnader. Om man har en stor begravning med minnesstund kan man ju läsa upp namnen från ett utdrag från banken.
Själv undanbad jag mej tom kondoleansblommor till hemmet och det blev väldigt bra. Några kom med blommor och det var fint - naturligtvis är jag glad över blommor , men tycker att typ 20+ buketter inte känns bra. Istället har jag fått massor med kondoleanskort och -brev och dem har jag ju kvar.
Det är vad jag anser om begravningar. Och jag inser att jag måste skriva ner och delge mina släktingar detta - och också innehållet i ceremonin - trots att den blir kyrklig. För man kan påverka.
Och jag inser också att om begravningar skulle bli som jag förseslår så finns det två yrkeskategorier som högt skulle protestera - bagravningsentreprenören och blomsterhandlarna...
Jag har emellertid alltid varit kritisk till begravningar - inte nödvändigtvis till kyrkans modeller utan till det praktiska.
Och det första handlar om kistan (det var ju en sak där vi också var konventionella med B - med en vacker träkista). Jag skulle vilja ha ett system där varje församling håller sej med ett "kistskal" där man sedan kan lägga in den enklaste tänkbara kista med den avlidna i - tex en pappkista för en som ska kremeras. Den kommer inte att synas utan det som syns är församlingens vackra skal - lika för rik och fattig. Vid jordbegravning något stabilare - tex faner. Hörde faktiskt att man nångonstans på ett sätt tillämpar det här redan så att församlingen tillhandahåller ett "täcke" som läggs på en enkel kista. Tycker att det speciellt vid kremering är helt vansinnigt att bränna upp en träkista som kostar över 1000 euro och i fallet icke-kremering helt vansinnigt att gräva ner något som förmultnar så långsamt som trä.
Det andra handlar om den s.k. kistbuketten - helt onödigt att ha en påkostad sådan. I vår ceremoni med årstidscirkeln ingick att kistan dekorerades med olika föremål - ett brinnande ljus (vår), en varm sten (sommar), en blåbärskvist (höst) och en knotig gren (vinter). Men också om man inte har en sådan ceremoni skulle jag gärna se kistan dekorerad med material från naturen- litet beronde på årstid - ris, stenar, mossa, blommor, ljung, lingonris för att ta några exempel.
Det tredje handlar om blomsteruppvaktningen. Den tycker jag kunde vara minimalistisk. Så fick vi ha det och jag tyckte det såg underbart vackert ut med rosor (vita och röda) och någon enkel bukett. Och om man har kistbegravning så tycker jag inte om det konstiga system vi har med att de anhöriga en stund efter det att de har lagt mer blommorna ska gå efter dem för att ta dem till graven och lägga ner den på nytt. Ett förslag - någon (anhörig eller annan) samlar alla blommor i en korg (församlingens) och alla blommor bärs/körs till graven och läggs ut av en person.
Och sen adresserna - de tycker jag kan ersättas med ett kontonummer så går pengarna direkt till det man önskar - inget spill till omkostnader. Om man har en stor begravning med minnesstund kan man ju läsa upp namnen från ett utdrag från banken.
Själv undanbad jag mej tom kondoleansblommor till hemmet och det blev väldigt bra. Några kom med blommor och det var fint - naturligtvis är jag glad över blommor , men tycker att typ 20+ buketter inte känns bra. Istället har jag fått massor med kondoleanskort och -brev och dem har jag ju kvar.
Det är vad jag anser om begravningar. Och jag inser att jag måste skriva ner och delge mina släktingar detta - och också innehållet i ceremonin - trots att den blir kyrklig. För man kan påverka.
Och jag inser också att om begravningar skulle bli som jag förseslår så finns det två yrkeskategorier som högt skulle protestera - bagravningsentreprenören och blomsterhandlarna...
onsdag 1 augusti 2012
En stor, tom kallvind
Tänk vad bra att du har den här vinden där du kan förvara saker - sa M igår när vi i våra anletens svett baxade upp årets "avlagringar". Vi befann oss på den oinredda delen av vinden på Sundomtorpet. Frågan är om det är så bra... Skulle jag inte ha den skulle jag inte kunna ta vara på allt möjligt som annars skulle slängas. Har stolar så jag skulle kunna ordna ett bönemöte modell större. Har mattor, hur många meter som helst. Och rester från byggande och renoverande, både i stan och på torpet. Och fönster och lösa glas. De senaste föremålen kom från två ställen. Dels var det mosters lösöre plus en del möbler som behövde ett hem och dels kom det en massa redskap som hade bott i B:s garage. Allt baxades upp på vinden - tom det stora mosterköksbord som inte kunde slängas eftersom en morbror har tillverkat det. Tack M för din logistikoptimism där - det var inte det enkaste att få det uppför trappan. Men nu är alltså den stora tomma kallvinden på torpet proppfull. Stackars den som ska reda upp efter mej!
tisdag 31 juli 2012
Alltså jag vet inte...
En person frågade mej om det värsta är över nu när begravningen har varit. Mitt svar var att jag inte vet. Hur ska jag veta vad som kommer. Jag har inte förlorat min käraste tidigare. Jag vet att tiden mellan B:s död och begravningen var lugn - men jag har också märkt dagarna efter begravningen att livet kan kännas som en berg- och dalbana. Ibland helt lugnt och så plötsligt är jag nere i det svarta, vassa. Men jag klarar mej upp ur det. Det kan komma av minnen från sjukdomstiden, längtan efter något som varit, något som vi gjort tillsammans...
Det kan också komma om jag känner att jag gör nåt jag inte mentalt är redo för ännu. Så jag får ta mej i akt - jag är ännu konvalescent.
Det kan också komma om jag känner att jag gör nåt jag inte mentalt är redo för ännu. Så jag får ta mej i akt - jag är ännu konvalescent.
måndag 30 juli 2012
Tack för bantningstipsen - not!
Slank till semestern! Återupptäck din midja! Ät grönt och smalt! Så skriks det mot en i veckotidningar och på hälsosidor på nätet. Har det senaste halvåret hastigt bläddrat förbi dem. Med ett fnysande. Det har nog inte varit för många kilo som har varit problemet för B och mej det senaste halvåret. Tvärtom. Egentligen ett dagligt problem för B. Han har inte kunnat äta tillräckligt, inte känt smak, inte känt hunger. Och jag har oroat mej och säkert tjatat. Trodde ju han skulle dö svältdöden. Det var ju förstås bara vad jag trodde. Men han blev ju så svag! Och bara skinn och ben. Den sista tiden blev det bättre - han kunde i någon mån äta, men bara litet...
Och jag förstod precis hur han kände det för jag som är så matglad fick vissa tider kväljningar av mat. Måste tvinga i mej mina smörgåsar på jobbet. Åt förmodligen för lätt mat eftersom det var sådan som gick bäst för B (trots att jag försökte tanka extra mat hemma). Men sen är det väl nog så att sorg och stress gör att man magrar.
Magrat har jag gjort och det tycks vara svårt att få kilona tillbaka trots att jag nu äter mycket och bra. Och gärna. Tycker själv det ser snyggt ut utan valkar under bysten men det får nog inte fortsätta. Måste få på mej några kilo till. Dessutom tror jag att det inte ser snyggt ut i ansiktet. Blir så snipig.
Men som sagt - snarare gödningstips än bantningstips. Tack.
Och jag förstod precis hur han kände det för jag som är så matglad fick vissa tider kväljningar av mat. Måste tvinga i mej mina smörgåsar på jobbet. Åt förmodligen för lätt mat eftersom det var sådan som gick bäst för B (trots att jag försökte tanka extra mat hemma). Men sen är det väl nog så att sorg och stress gör att man magrar.
Magrat har jag gjort och det tycks vara svårt att få kilona tillbaka trots att jag nu äter mycket och bra. Och gärna. Tycker själv det ser snyggt ut utan valkar under bysten men det får nog inte fortsätta. Måste få på mej några kilo till. Dessutom tror jag att det inte ser snyggt ut i ansiktet. Blir så snipig.
Men som sagt - snarare gödningstips än bantningstips. Tack.
söndag 29 juli 2012
Absurt
Ni som lever i ett parförhållande - har ni nånsin tänkt på hur mycket av era diskussioner som handlar om framtiden. Och nu tänker jag inte på nåt storstilat som att bygga hus, byta jobb utan det där vanliga - typ på midsommaren... , tänk när man får börja köpa glögg igen..., underbart när kvällarna blir mörkare..., tror jag ska köpa nya gardiner när det blir rea.... Det är mycket sånt vill jag mena. Allt det där var borta. På sin höjd kunde vi tala om veckans lördagssupé/söndagsmiddag. Och det gjorde vi och gladde oss - väl medvetna om att vi inte visste hur många det skulle bli... Så länge krafterna räckte. Den kväll B blev dålig hade vi just plockat fram grillen och skulle grilla kassler i kaptensmarinad... Och att tala om det som varit - det var också svårt. Tyckte jag. Tänkte att det gör ont att bli påmind om händelser som aldrig kommer att upplevas igen. Typ - minns du när vi var i Seinäjoki, minns du hur skönt det var när vi simmade den där augustikvällen, oj, vad det var mysigt när vi tog in julgranen... Typ. Men det kanske var mitt eget problem . Jag vet inte. Men det var en absurd känsla. Att leva i ett nu som var så skört. Var B sämre var det jobbigt, var det bättre blev man glad - men - det kommer inte att förbli såhär. Men faktiskt - när det var nån längre lugn period (och man fick vara ifred från alla hemska undersökningar och tröttsamma färder till sjukhus) kunde man vagga sej till ro i nån sorts rutin som fungerade. Trots att den var en skugga av det liv vi var vana att leva. En annan sak som var positiv var att vi var så måna om varann. Inget missförstånd fick uppstå. Allt skulle redas ut. Och risken för missförstånd fanns - jag var nog helt utmattad ibland. Men vi redde upp - väl medvetna om att den lilla tid som fanns kvar inte skulle fyllas av tjafs.
Min trygghet blev platsen bredvid B i hans breda säng - bara då visste jag hur han hade det. Och livet sträckte sej inte utanför ett nu. Men vi hade det bra där - vi diskuterade , jag löste korsord, vi såg på TV, jag hade min minidator med så vi kunde surfa och kolla saker. Och min skärpta B fanns kvar - det var bara kroppen som tog slut...
Skulle nån ha frågat vad jag saknade mest under sjukdomstiden skulle svaret ha varit - framtiden.
Min trygghet blev platsen bredvid B i hans breda säng - bara då visste jag hur han hade det. Och livet sträckte sej inte utanför ett nu. Men vi hade det bra där - vi diskuterade , jag löste korsord, vi såg på TV, jag hade min minidator med så vi kunde surfa och kolla saker. Och min skärpta B fanns kvar - det var bara kroppen som tog slut...
Skulle nån ha frågat vad jag saknade mest under sjukdomstiden skulle svaret ha varit - framtiden.
Vidare.nu
Nu är begravningen över och nu borde livet återgå till det normala. Sådär rent teoretiskt. Men första dagen av det "normala" blev nog inte så lätt. Det var inte lätt att skörda för lördagssupén - den som vi ju skulle ha ätit tillsammans. Och speciellt inte när den samtidigt skulle ha varit födelsedagssupé.
Men sen är det väl nog det också att när den första känslan av lättnad över att slutet blev så fint och lugnt och glädjen över att få vara med och ordna en fin begravningsceremoni börjar vara i bakgrunden så kommer andra saker upp. Och det är närmast den jobbiga sjukdomsperioden som spökar nu. Små filmsnuttar spelas upp och jag bara tänker på hur jobbigt han hade det. trots att han hela tiden var positiv och kunde njuta av de små trevligheter vi ändå kunde ha. Men det är väl bara att se hela filmen... Och sen var det också annonsen - det var ganska starkt att se B:s namn i pränt i en dödsannons (trots att jag ju hade sett den tidigare).
När det gäller att gå vidare handlar det ju inte bara om samhällsanpassning. Själen ska också anpassas. Den där inre friden saknas nu - det känns litet som en nåldyna i mej...Och då tror jag vi ska ställa in siktet på en högre nivå än tidigare. Jag vill tro att jag går ur detta som en starkare och visare människa. Jag får försöka ta till mej det som ju alltid finns - naturens dofter, smådjuren på gården, maten, dofterna, människorna - och verkligen ta det till mej. I långsam takt. Jag borde ju ha tid nu. Kanske kommer det att kännas som om jag har för mycket tid ibland...
Jag ska med andra ord öva det som den nyhjälplösa människan har gett ett namn - mindfulness
Men sen är det väl nog det också att när den första känslan av lättnad över att slutet blev så fint och lugnt och glädjen över att få vara med och ordna en fin begravningsceremoni börjar vara i bakgrunden så kommer andra saker upp. Och det är närmast den jobbiga sjukdomsperioden som spökar nu. Små filmsnuttar spelas upp och jag bara tänker på hur jobbigt han hade det. trots att han hela tiden var positiv och kunde njuta av de små trevligheter vi ändå kunde ha. Men det är väl bara att se hela filmen... Och sen var det också annonsen - det var ganska starkt att se B:s namn i pränt i en dödsannons (trots att jag ju hade sett den tidigare).
När det gäller att gå vidare handlar det ju inte bara om samhällsanpassning. Själen ska också anpassas. Den där inre friden saknas nu - det känns litet som en nåldyna i mej...Och då tror jag vi ska ställa in siktet på en högre nivå än tidigare. Jag vill tro att jag går ur detta som en starkare och visare människa. Jag får försöka ta till mej det som ju alltid finns - naturens dofter, smådjuren på gården, maten, dofterna, människorna - och verkligen ta det till mej. I långsam takt. Jag borde ju ha tid nu. Kanske kommer det att kännas som om jag har för mycket tid ibland...
Jag ska med andra ord öva det som den nyhjälplösa människan har gett ett namn - mindfulness
lördag 28 juli 2012
Två dagar...
Igår begravning och idag 60-årsdag. Det går nästan i kors. Fick kondoleanskort och gratulationskort från samma familj med några dagars mellanrum. Men det är väl så här ibland i livet. Och födelsedagen blev en historia i stillhet. Och inte hade jag tänkt fira på nåt märkligare sätt om allt skulle ha varit som förr heller. Vi hade talat om att resa. 50-årsdagen blev en resa till Tallinn - kanske 60-årsdagen skulle ha blivit en upprepning.
Det var nog ganska jobbigt att vara i Sundom och skörda för födelsedagssupén. Den som jag nu tillreder för att inta på balkongen om ett tag. Mycket läckert blir det säkert med egen nypotatis, blomkål, biff med vitlökssmör, egna grönsaker och vin som grannen gav mej i present. Och egna jordgubbar till efterrätt. Men inte skulle det ju vara så här! Den här supén skulle vi ju äta tillsammans.
Men vem har sagt att allt får fortsätta som förr? Därför gäller det nu att ta vara på det som finns kvar. Smaklig måltid, Sippan!
Det var nog ganska jobbigt att vara i Sundom och skörda för födelsedagssupén. Den som jag nu tillreder för att inta på balkongen om ett tag. Mycket läckert blir det säkert med egen nypotatis, blomkål, biff med vitlökssmör, egna grönsaker och vin som grannen gav mej i present. Och egna jordgubbar till efterrätt. Men inte skulle det ju vara så här! Den här supén skulle vi ju äta tillsammans.
Men vem har sagt att allt får fortsätta som förr? Därför gäller det nu att ta vara på det som finns kvar. Smaklig måltid, Sippan!
fredag 27 juli 2012
En dag fylld av känslor
"Härlig är kvällen, fridfull och ren... " Det var ett ord som kom för mej just när jag satt på balkongen med mitt sorgeljus tänt och tog ett glas rött för B. Ganska fin känsla efter en unik dag. Att vara med om sin älskades begravningsceremoni och komma hem med känslan av att vara rikare än förut - det måste väl betecknas som fint. Men så hade vi skapat ceremonin själva , Dotter M och jag. M regisserade och skrev texter utifrån våra diskussioner. B fick en ceremoni som passade honom - en civil begravning. Högtidlig, varm och intim. De närvarande bjöd på sej själva och M:s livscykeltänkande satt så bra. Och naturen. Och brorsbarnets gitarrspel. Och kollegans sång. Vi hade faktiskt en präst som höll i trådarna - privat. Hon läste tex mitt tal - försökte inte ens själv. Det hela avslutades med minglande på gräsmattan med Pommac i glasen. Och jag fick komma hem uppfylld av att vi gav B en fin och värdig begravning.
klistrar in programmet.
klistrar in programmet.
LIVETS ÅRSTIDER – Cirkelceremoni i Bo Gunnar Pensars anda,
27.07.2012 i Stora Kapellet
Begynnelsemusik: Zachris Pensar
Sång ur pappret: Old Lang Syne, gitarr Sixten Granroth
Cirkelöppning: Samling gemensamt vid kistan, text & symboler Monika PG med familj
Visa på vägen: Sång Ruth Lawast, gitarr SG. Spegling av Jarl Hemmer
Farväl vid kistan: Sippan, Monika med familj, Bos bröder med familjer, Sippans syskon med
familjer, vänner, samt kondoleansuppläsningar och eventuella blomsterhyllningar
Cirkelavslutning: Samling gemensamt, årstidernas farvälord, Old Lang Syne
Ord på vägen: Ur Muminpappan och havet av Tove Jansson, Siv Jern
Musik: ZP
Pappans tankar blev trötta
och han var hela tiden medveten om
att familjen stod
och väntade bakom honom
och höll sig tyst.
Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."
torsdag 26 juli 2012
Frissan - terapeuten
Redan då jag bokade tid märkte jag det - den här människan är inte rädd för min sorg. Jag berättade - hon har träffat mej många gånger under B:s sjukdomstid och jag har kommit med sämre budskap varje gång - och hon sa bara lugnt - vi ses på torsdag så får vi tala mera. Och så var det. Hon lät mej berätta och hon frågade på ett lämpligt sätt. Tårarna kom och hon bara klarade av det. Unga människan! Men det har väl inte med ålder att göra... Tackade henne för att hon klarade av att lyssna. Hon hade dessutom träffat den friska B som satt i stolen bredvid klippstolen och gav instruktioner om hur hon skulle klippa...
onsdag 25 juli 2012
Sommarkläder hej, hej
Idag har jag en lång tid befunnit mej i min walk in closet (även kallad centralgarderob). Dels är det nödvändigt att sanera ibland. Inspirerad av scarfsanerandet och väninnans rejäla utrensning igår tänkte jag att nåpgra plagg skulle hamna i Rödakorspåsen. Ganska nöjd faktiskt. Åtta plagg i påsen och ytterligare två som blev utlokaliserade. Det är mycket för att vara jag!
Dels behövde minnet friskas upp när det gäller sommarkläder. Praktiskt taget hela sommaren har jag gått klädd i joggingdräkt och mysbyxor inomhus. Undantag midsommarhelgen. Det har bara inte varit läge för annat. Riktigt trevligt att se allt det som jag brukar använda på sommaren. Saker som köptes ifjol som egentligen är nya ännu. Känns skönt att ha koll på klädläget igen.
Dels behövde minnet friskas upp när det gäller sommarkläder. Praktiskt taget hela sommaren har jag gått klädd i joggingdräkt och mysbyxor inomhus. Undantag midsommarhelgen. Det har bara inte varit läge för annat. Riktigt trevligt att se allt det som jag brukar använda på sommaren. Saker som köptes ifjol som egentligen är nya ännu. Känns skönt att ha koll på klädläget igen.
tisdag 24 juli 2012
Saknad.sen
Jag skrev ett tidigare inlägg på temat saknad.nu om saknaden i vardagen och allt det praktiska som man har varit van att dela. Och den saknaden fanns ju redan när B levde.
Den andra saknaden den Stora saknaden, den Eviga saknaden - den är inte heller bunden till tid. Minns en gång - B var ännu ganska kry då - när jag på Strömsö såg ett inslag från metallskroten. Brast ut i gråt. Kopplade det så starkt till vår något konstiga promenadväg längs nedlagda järnvägsskenor som gick förbi metallskroten. Och det var en grej som säkert ar unik för oss - att gå den konstiga vägen. Och därför blev det så starkt. Det var vårt och vi kommer aldrig att ha det igen. Samma sak gäller (om vi nu ska hålla oss till geografi) alla de rutter vi tog på våra söndagspromenader. Och det handlar ju om hela stan! Plaststolarna utanför Othello där vi tog tapetserarkaffe ifjol den här tiden. Och villan. Oj vad det rev i mej att se de bilder M lade upp i söndags. Bilder från Lilla villan - som vi med gemensamma krafter hade restaurerat och gjort till vår. De kära vyerna, de kära detaljerna. Det stället kan jag inte mer besöka!
Prisma-varuhuset har jag inte kunnat besöka under B:s sjukdomstid. Det var pårt gemensamma lördagsprojekt - att veckslutshandla på Prisma. Visste inte hur jag skulle kunna närma mej det. Men så for jag dit med en god vän- tog tjuren vid hornen - och lyckades! Fick Prisaterapihjälp. Tack N.
Och B:s hem - dofterna och minnena. Går ganska bra nu när M finns där men att gå dit ensam senare - det blir svårt. Förstår inte hur man skulle klara av att bo ensam kvar i ett hem som man delat med sin kära.
Och fotona - kan inte se på foton av B just nu - inte en tanke på att ha ett pappersfoto framme.
Jag vet att saknad. sen kommer att vara evig. Hur ont det kommer att göra vet jag inte men jag vet att den kan kommma när jag minst anar det - ett föremål, en plats, en doft, en tidpunkt - anything.
Jag hoppas ag ska klara av att ta saknaden som ett tecken på att jag har älskat.
Den andra saknaden den Stora saknaden, den Eviga saknaden - den är inte heller bunden till tid. Minns en gång - B var ännu ganska kry då - när jag på Strömsö såg ett inslag från metallskroten. Brast ut i gråt. Kopplade det så starkt till vår något konstiga promenadväg längs nedlagda järnvägsskenor som gick förbi metallskroten. Och det var en grej som säkert ar unik för oss - att gå den konstiga vägen. Och därför blev det så starkt. Det var vårt och vi kommer aldrig att ha det igen. Samma sak gäller (om vi nu ska hålla oss till geografi) alla de rutter vi tog på våra söndagspromenader. Och det handlar ju om hela stan! Plaststolarna utanför Othello där vi tog tapetserarkaffe ifjol den här tiden. Och villan. Oj vad det rev i mej att se de bilder M lade upp i söndags. Bilder från Lilla villan - som vi med gemensamma krafter hade restaurerat och gjort till vår. De kära vyerna, de kära detaljerna. Det stället kan jag inte mer besöka!
Prisma-varuhuset har jag inte kunnat besöka under B:s sjukdomstid. Det var pårt gemensamma lördagsprojekt - att veckslutshandla på Prisma. Visste inte hur jag skulle kunna närma mej det. Men så for jag dit med en god vän- tog tjuren vid hornen - och lyckades! Fick Prisaterapihjälp. Tack N.
Och B:s hem - dofterna och minnena. Går ganska bra nu när M finns där men att gå dit ensam senare - det blir svårt. Förstår inte hur man skulle klara av att bo ensam kvar i ett hem som man delat med sin kära.
Och fotona - kan inte se på foton av B just nu - inte en tanke på att ha ett pappersfoto framme.
Jag vet att saknad. sen kommer att vara evig. Hur ont det kommer att göra vet jag inte men jag vet att den kan kommma när jag minst anar det - ett föremål, en plats, en doft, en tidpunkt - anything.
Jag hoppas ag ska klara av att ta saknaden som ett tecken på att jag har älskat.
Icke rum
Jag tror att vi alla har upplevt det. I samma stund som en patient blir inskriven på sjukhus är det nån som börjar tänka på att skriva ut den.. Om inte nån annan så patienten själv. Men också systemet. Och det förstår jag - det handlar om dyr specialistvård på ett sjukhus och när den är gjord fortsätter grundvården annanstans - via det kommunala eller hemma. Men när det gäller att skriva ut patienten för att han/hon ska få komma hem betyder det också att vårdansvaret överförs till patienten - eller ofta i praktiken till den anhöriga. Vi fick uppleva det många gånger. Och hur sen ensam hemma veta när det är dags att söka hjälp. Hur hög feber? Hur svullna fötter? Hur trött? Bara några exempel. Och vägen till en säng går via akuten och där väntar man. Och väntar. Vårt rekord var visst 13 timmar. Och så får man en säng - och det startar om på nytt. Det värsta var den gång B var utskriven från en avdelning och skulle in på en annan senare. Blodprov togs och ingenstans fick vi svaren. Superstressigt.
Också nu när han på slutet var så svag talades det om flyttning. Tack och lov kom vi aldrig så långt - också en flyttning skulle ha varit ansträngande då.
Minns från min mammas sjukdomstid att det var samma sak. Och hon hann bli flyttad till den fina avdelning som jag kallar Vasas hospice - på Vasa stads sjukhus. Hon fick eget rum och jag minns att jag tackade för att det finns en avdelning där man får vara sjuk i fred och tíll och med dö...
Också nu när han på slutet var så svag talades det om flyttning. Tack och lov kom vi aldrig så långt - också en flyttning skulle ha varit ansträngande då.
Minns från min mammas sjukdomstid att det var samma sak. Och hon hann bli flyttad till den fina avdelning som jag kallar Vasas hospice - på Vasa stads sjukhus. Hon fick eget rum och jag minns att jag tackade för att det finns en avdelning där man får vara sjuk i fred och tíll och med dö...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)