Sommarkläder hej, hej

Idag har jag en lång tid befunnit mej i min walk in closet (även kallad centralgarderob). Dels är det nödvändigt att sanera ibland. Inspirerad av scarfsanerandet och väninnans rejäla utrensning igår tänkte jag att  nåpgra plagg skulle hamna i Rödakorspåsen. Ganska nöjd faktiskt. Åtta plagg i påsen och ytterligare två som blev utlokaliserade. Det är mycket för att vara jag!
Dels behövde minnet friskas upp när det gäller sommarkläder. Praktiskt taget hela sommaren har jag gått klädd i joggingdräkt och mysbyxor inomhus. Undantag midsommarhelgen. Det har bara inte varit läge för annat. Riktigt trevligt att se allt det som jag brukar använda på sommaren. Saker som köptes ifjol som egentligen är nya ännu. Känns skönt att ha koll på klädläget igen.

Saknad.sen

Jag skrev ett tidigare inlägg på temat saknad.nu om saknaden i vardagen och allt det praktiska som man har varit van att dela. Och den saknaden fanns ju redan när B levde.
Den andra saknaden den Stora saknaden, den Eviga saknaden - den är inte heller bunden till tid. Minns en gång - B var ännu ganska kry då - när jag på Strömsö såg ett inslag från metallskroten. Brast ut i gråt. Kopplade det så starkt till vår något konstiga promenadväg längs nedlagda järnvägsskenor som gick förbi metallskroten. Och det var en grej som säkert ar unik för oss - att gå den konstiga vägen. Och därför blev det så starkt. Det var vårt och vi kommer aldrig att ha det igen. Samma sak gäller (om vi nu ska hålla oss till geografi) alla de rutter vi tog på våra söndagspromenader. Och det handlar ju om hela stan! Plaststolarna utanför Othello där vi tog tapetserarkaffe ifjol den här tiden. Och villan. Oj vad det rev i mej att se de bilder M lade upp i söndags. Bilder från Lilla villan - som vi med gemensamma krafter hade restaurerat och gjort till vår. De kära vyerna, de kära detaljerna. Det stället kan jag inte mer besöka!
Prisma-varuhuset har jag inte kunnat besöka under B:s sjukdomstid. Det var pårt gemensamma lördagsprojekt - att veckslutshandla på Prisma. Visste inte hur jag skulle kunna närma mej det. Men så for jag dit med en god vän- tog tjuren vid hornen - och lyckades! Fick Prisaterapihjälp. Tack N.
Och B:s hem - dofterna och minnena. Går ganska bra nu när M finns där men att gå dit ensam senare - det blir svårt. Förstår inte hur man skulle klara av att bo ensam kvar i ett hem som man delat med sin kära.
Och fotona - kan inte se på foton av B just nu - inte en tanke på att ha ett pappersfoto framme.
Jag vet att saknad. sen kommer att vara evig. Hur ont det kommer att göra vet jag inte men jag vet att den kan kommma när jag minst anar det - ett föremål, en plats, en doft, en tidpunkt - anything.
Jag hoppas ag ska klara av att ta saknaden som ett tecken på att jag har älskat.

Icke rum

Jag tror att vi alla har upplevt det. I samma stund som en patient blir inskriven på sjukhus är det nån som börjar tänka på att skriva ut den.. Om inte nån annan så patienten själv. Men också systemet. Och det förstår jag - det handlar om dyr specialistvård på ett sjukhus och när den är gjord fortsätter grundvården annanstans - via det kommunala eller hemma. Men när det gäller att skriva ut patienten för att han/hon ska få komma hem betyder det också att vårdansvaret överförs till patienten - eller ofta i praktiken till den anhöriga. Vi fick uppleva det många gånger. Och hur sen ensam hemma veta när det är dags att söka hjälp. Hur hög feber? Hur svullna fötter? Hur trött? Bara några exempel. Och vägen till en säng går via akuten och där väntar man. Och väntar. Vårt rekord var visst 13 timmar. Och så får man en säng - och det startar om på nytt. Det värsta var den gång B var utskriven från en avdelning och skulle in på en annan senare. Blodprov togs och ingenstans fick vi svaren. Superstressigt.
Också nu när han på slutet var så svag talades det om flyttning. Tack och lov kom vi aldrig så långt - också en flyttning skulle ha varit ansträngande då.
Minns från min mammas sjukdomstid att det var samma sak. Och hon hann bli flyttad till den fina avdelning som jag kallar Vasas hospice - på Vasa stads sjukhus. Hon fick eget rum och jag minns att jag tackade för att det finns en avdelning där man får vara sjuk i fred och tíll och med dö...

Sorgevärk

Jag har sorgevärk (det lämpliga ord jag lärde med i Fråga doktorn). Den kan lokaliseras till magen men känns också i armar och ben som en svaghet. Den värken har jag känt redan under B:s sjukdomstid och kommer att ha den med mej ett tag framöver är jag rädd. Den syns också i ögonen som är matta och ledsna. Redan tidigt under B:s sjukdomstid hade jag sorgevärk utan att fatta det. Fick tandvärk, gick till tandläkaren som inte hittade någonting utan bara kunde konstatera att det var spänningar som orsakade känslan av värk. Kroppen är nog sprödare än vi tror. Den tar stryk när själen lider. Ingen värkmedicin biter på den värken.
Jag kan föreställa mej att ett normalt liv ute bland folk ska bita. Ett liv där glädjen över det som finns kvar ska ta överhanden - och naturligtvis också glädjen över att vi fick våra fina år tillsammans.
Men just nu har jag sorgevärk.

Läkare

Han var tjock och hade ring i örat. Det skulle jag ha klarat av. Han satt och stirrade i datorn en lång stund, började tala. Till slut talade han bara till mej och inte till B som trött satt framför honom. Jag sa till honom att han kan tala till den det berör mest. Han var kirurg. Han hade kommit med den hemskaste av hemska cancerdiagnoser. Och stämningen i rummet var sådan att man bara ville gå ut. Det var alltså en sak som saknades i hans yttre (förutom att han var tjock och hade ring i örat). Han borde ha haft stämpel i pannan - stämpel med orden "Bör inte träffa människor som inte är under narkos". Säkert en bra kirurg men han var nog inte med när empati  och normalt folkvett delades ut. Ett tag senare träffade vi på raka motsatsen - en kvinnlig läkare vars svåra uppgift var att berätta att det egentligen inte fanns nån behandling. Och hon lyckades - hon lyckades skapa den trygga empatiska stämning som gör att man klarar av det trots det hemska man hör. Hon engagerade sej tom i mej. Spred berömmet långt och länge.
I övrigt har jag egentligen  inte haft så många läkarkontakter när man beakta hur länge B var sjuk. Jag var ju inte på besök när ronden gick och på eftermiddag/kväll var läkaren i allmänhet inte på plats. På nån avdelning gick det att ringa och det kändes tryggt. På en avdelning (samma avdelning där jag blev avsnoppad av sköterskan) fanns det ingen chans att kontakta läkaren... Tänk att man inte förstår!
Den avdelning Bo var på sina sista dagar hade en läkare som M träffade flera gånger - och han lär ha varit bra och han såg möjligheter.
Skulle nog finnas plats för inskolning i att klara av inte bara patienten och dess sjukdom utan också de anhöriga - även om situationen är hopplös. För det är den aldrig för patienten. Och det hoppet är något helt annat än för en frisk människa. Och där ska läkaren kunna möta både patient och anhörig - vara sann och rak som expert men också lyhörd och empatisk som människa.

Återta hemmet

Idag städade jag ordentligt för första gången på flera månader. Nog har jag ju vispat bort det mesta men inte dammsugit på riktigt och tvättat golven. Det har bara inte känts viktigt, Men nu känns det fräscht. Och nu är jag ju mera hemma och ser hur det ser ut. En annan sak som är konstig är att jag ju egentligen inte har lagat mat hemma på ett bra tag. Men det känns bra att kunna göra det igen trots att det ju nästan är så att jag väntar att B ska dyka upp när jag har maten klar...

Anpassning

Jag känner att jag nästan har blivit folkskygg under B:s sjukdomstid. Jag har rört mej mellan soffan ,B:s breda säng och närbutiken. Ibland jobbade jag ju men det är ett tag sen. Ibland for jag till Sundom men det var korta ryck. hade jag ärende till stan - typ apoteket (som väl var den vanligaste orsaken att röra sej i centrum) så gjorde jag det jag skulle och höll på att gå upp i limningarna om jag måste vänta länge och så fort hem till soffan och datorn eller en Sudoku.
Nu skulle det gälla att anpassa sej till folk. I princip har jag ju stan som mitt andra vardagsrum och älskar att dalla runt i butiker. Men tydligen ska man må bra för det också...
Idag var jag en sväng - och kom tillbaka med en dyr landstigningsjacka - dyr trots att den var på rea med 30% rabatt. Kändes bra och jag tror att B skulle ha sagt grattis. Nu var det istället dotter M som sa det.
Det är bara att ta tjuren vid hornen och öva. Samhällsanpassning kallas det väl...

Vård och känslor

Hon hade tårar i ögonen när hon gick ur rummet. Den medelålders skötare som jobbade när Bo började vara på väg från oss på riktigt. Vi hade bett om att få vara ensamma, dotter M och jag, med Bo. Vi sa att vi inte är rädda och att vi klarar oss. Och när hon gick ut såg jag tårarna. Det var så starkt. Att våga visa empati och släppa fram egna känslor på det sättet.
Vi har träffat många av den goda sorten under färden. De som har förstått, varit vänliga och mjuka och tagit sej tid trots att man vet vilken tidspress de lever under. Men vi har också - speciellt på en av avdelningarna - träffat på motsatsen. Eller åtminstone uppfattat det så. Har eventuellt skrivit om det tidigare men det finns så på ytan ännu. Den skötare som inte lät med få ta del av Bos blodvärden för de "fanns i hans papper" , som inte lät mej tala med läkaren eftersom "potilas on siinä iässä että ymmärtää mitä lääkaäri puhuu". En sån attityd visar nog att man inte har förstått grejen. Det att en lugn anhörig betyder en lugn patient. Och annars också - att se en annan människas nöd - oberoende av vilken roll man har i ett människomöte.
Nån enstaka gång har nån också sett mej och på nåt sätt sagt något uppmuntrande. Det har känts bra.
Huhuh, vilket viktigt jobb vårdarens är! Läkarna ska få en egen kria.

Sorg och saknad men också glädje och tacksamhet

Igårkväll somnade min älskade B in. Det var en sällsam kväll. Han blev så svag och dålig att personalen förstod att det inte var lång tid kvar. Dotter M och jag, de två käraste personerna i hans liv, var på plats. Vi stod på varsin sida om hans säng och höll handen. Han kramade våra händer och när vi pussade honom på kinderna log han. Försökte också pussa mej tillbaka. Var helt lugn och fullt medveten om att vi var där. Stämningen var så fin och vi kunde säja allt det där på nytt som vi redan hade sagt men som tål upprepas. Han blev aningen piggare och åt litet men efter ett tag bara försvann han. Utan rädsla i ögonen, utan oro i kroppen. Han och vi fick en vacker sista kväll. En unik kväll. När jag kom hem och tände mitt sorgeljus och tog ett glas rödvin på balkongen kände jag egentligen mest lugn och lättnad. Och det har suttit i idag när de praktiska bestyren har kommit på.
Jag antar att en del av sorgen redan har sörjts. men saknaden - den kommer aldrig att försvinna. Den kommer säkert att dyka upp där jag minst anar det. På något sätt tror jag att den ljusa stämning vi upplevde igår - när han ju redan var på väg - gör att det är de positiva känslorna som dominerar. Kärleken, tacksamheten. Tacksamheten för de 29 år vi fick tillsammans. Tacksamheten över alla minnen som ingen tid eller nåt annat kan ta ifrån mej. Glädjen över att det har varit vi. Tack!

Skratt och skämt

Jag undrar när jag har skrattat senast. Eller när Bo och jag har skrattat senast. Eller skämtat. Det som vi har varit så bra på. Vi har lett - roat, värmande, kärleksfullt men skrattat gott - nej , jag tror det är länge sen. Är det nu så att skratt är en lyx som förekommer bara när man mår bra, när man är hel? Eller har det varit så att våra samtalsämnen inte har varit sådan att de inte har lockat till skratt. Det har förstås handlat mycket om det praktiska och kring sjukdomen. Men jag tror inte heller att jag har skrattat tillsammans med andra. Vilka andra förresten? Jag har ju inte träffat nån. Och det är mitt eget fel. Många har bett mej komma men jag har sagt nej till praktiskt taget allt. Har inte orkat umgås. Inte orkat tala. Men mer om det senare.

Saknad.nu

Har inte skrivit sedan mars. Dels har det haft att göra med att jag inte skulle ha kunnat skriva om något annat än B:s sjukdom och känslorna kring den - och jag har inte velat "hänga ut" honom. Och dels har det haft att göra med att jag har varit så oändligt trött. Har bara inte gjort nåt annat än skött B och väntat på att få fara på nytt och sköta B. Nu är B så trött och svag att han ligger på sjukhus och jag berättar om det på Fb. Och han läser inte mina blogginlägg. Jag är inte mindre trött men jag känner att jag verbalt måste börja rota i det känsloknyte som jag har i mej . Börjar med att tala  om den vardagssaknad jag känner redan nu fast han finns och jag kan se honom och tala med honom. Men jag kan inte tala som förr - inte diskutera nåt jag läst eller hört, inte fundera över nåt ords betydelse, inte berätta att jag körde på en sten med gräsklipparen (och fundera om jag borde ha nån att kolla den), inte ocensurerat komma till honom med sånt som nån har sagt eller gjort och använda honom som bollplank. Inte höra hans röst bara genom att lyfta på luren eller svänga in. Jag kan ännu nå honom på sjukhuset - kan visa min kärlek i ord och gärningar. Och nu får vi besöka närhelst vi vill. Underbart.
Jag vet att den Stora Saknaden kommer att var nåt helt annat - den kommer att vara evig. Och den kommer att poppa upp när jag minst anar det. Men jag hoppas att den nångång blir en blandning av saknad, vemod och glädje. Vi har dock haft varandra!

Bilkaos

Nästan varje gång jag har ärende med bil till Centralsjukhuset (och det har varit många sådana gånger på sistone) blir jag irriterad. Dels att få plats för att släppa av B nära ingången. Idag blev jag dessutom åthutad av en taxichaffis. Han tutade för att få bort mej mitt i urlassningen. Och när jag backade en bit för att komma undan blev habn riktigt tutglad. Och undrade var jag gått i körskola., Och jag var på ett område som inte var reserverat för någon. Invalidplatserna är förstås upptagna. Arg!
Och att sen hitta en parkeringsplats på rimligt avstånd är som att få lottovinst - idag fick jag en. Men det har hänt att jag har kört lånt till simhallen för att få en plats. Ingens fel men bara irriterande.Och nu är vi på väg dit igen...

Uppkopplad?

  

Undrar varför det gruffas över att man är uppkopplad mot internet via dator men inte över att man hela tiden är on line/nåbar via mobilen. Att man stressas av datorn men att det är helt ok att vara telefonnåbar hela tiden. Tänkte på det idag då jag igen på stan såg folk som talade i telefon trots att de var ute för att njuta lördagsshopping. Det värsta är när någon talar i telefon medan kassan slår in priser och betjänar. Högst oartigt! Själv tycker jag om att vara nåbar via e-post och chatt men undviker att ha på telefonen när jag går ut (om det inte finns nån orsak att ha på den). Vill inte bli störd... Olika tydligen för olika människor men jag känner mej mindre stressad av att kolla datorn än att svara i telefon...

Längtan

Idag tog vi en tur till Sundom. Egentligen för att köra B:s bil som har stått i tre månader. Den startade snällt men för att batteriet skulle laddas tog vi en tur. På nåt sätt en viktig tur. En hoppets och framtidens tur. En del i det som jag kallar vanligt liv. Det som vi båda så längtar efter. Och sen fick jag den där härliga vårlängtan  - längtan till mitt hus, till att någon gång få vakna och se pupparna dansa i snön på potatislandet. En dröm men ack så vacker. En mer realistisk dröm är att få komma dit igen och uppleva friden och det meningsfulla i att jobba på egen mark. Idag var vi inte ens ner till huset - färden var spontan och vi var inte rustade. Men inte desto mindre - en fin färd!

Medicin och medicin

   

Skulle ta ut 3 receptmediciner åt B igår. Farmaceuten erbjöd billigare varianter av det läkaren skrivit ut. Vaddå? Ska jag bestämma det? Vet nog att det är ok men var ändå litet fundersam. Men tog ändå de billigare. La ut ärendet på Facebook och fick en del litet negativa kommentarer som skulle antyda att billigvarianten inte är så bra. Trots att de aktiva komponenterna ju bör vara desamma. Så vi mesade ur och jag gick för att byta till original. Men efter diskussion med dagens farmaceut och efter att ha gjort en prisjämförelse så kom jag ut med samma mediciner som igår. Tex visade det sej att ett antibiotikum som i billig tappning kostade kring 3 e i originalversion kostade över 20e. Vad är det dom håller på med?

Snömys

Det kom som utlovat - snöovädret. Blåst och tätt snöfall. Sånt som är mysigast att uppleva genom fönstret. Riktigt gammaldags sportlovsväder. Minns när jag drog till pulkabacken vid fiskstranden med syster. Minns när vi var på sportlov i Kållby och var insnöade på Timmmerkulla till på eftermiddagen när kommunala plogbilen kom. Minns vandringar runt Sundom när snön har fallit så tät att man knappt har sett var man rörs sej. Och nu sitter jag och ser snön vräka ner i stan. Och tänker på alla tak som börjar få för mycket av det goda. Ska ut i vädret om ett tag... Väl klädd.

Ögat

Hade en liten ögonincident här i veckan. Plötsligt såg jag mouches volantes och blixtar i vänster öga. Hade nog inte brytt mej om det om jag inte hade googlat på fenomenet och förstått att det kan betyda näthinneavlossning - nåt som kräver akut vård. Ringde personalhälsovården som bekymrat konstaterade att det inte fanns några akuttider hos personalläkaren. Försökte med egen HVC men där var det nog en helt kall hand som mötte mej. Smedsbyvägen direkt. Min engagerade personalhälsovårdare ordnade akut tid till Korsholms HVC och där var det en ung rikssvensk läkarinna som tittade och gjorde det hon kunde och remitterade mej halvakut till Centralsjukhuset. Kändes på ett sätt litet onödigt - blixtandet hade nästan upphört och flygande flugor har man väl alltid då och då. Men - tid erbjöds och jag gick. Blev noggrant undersökt och det visade sej att näthinnan var ok. Det som har hänt är en normal åldersrelaterad glaskroppsavlossning som man inte behöver göra nåt åt. Också denna läkare tyckte det var bra att det blev undersökt. Frid och fröjd. Och jag har inte glömt att skriva tackmail till min personalhälsovårdare som "inte kunde lämna ärendet".

Vem ser?

Är så förvånad över filmvalet på våra TV-kanaler. Häftig action, Scifi - det är vad jag brukar stöta på i mitt sök efter mysiga filmer att burka. Undrar för vem man visar dessa filmer. Föreställer mej att de är riktade till en mer ungdomlig publik. Och så föreställer jag mej också att denna ungdomliga publik inte konsumerar filmer via våra vanliga TV-kanaler - de tar ner från nätet, köper, hyr det de vill se precis när de vill se. djuplodande diskussionsfilmer - i mysig miljö. Borde få statistik på användningen av filmer som sänds. Själv vill jag ha mysiga relationsfilmer och bra deckare. Fina svenska, danska och norska serier går också an. Mer sånt!

Det normala...

Det normala är viktigt! Hur viktigt märker man när man inte kan få det. I det kaos som uppstod när B blev sjuk gick det inte att göra något som var normalt. Antingen var det på riktigt omöjligt eller så hade jag inte krafter... Saknade så. Nu känns det som om små normala fenomen gör livet värt att leva. Att B kommer till mej - för första gången på över två månader - och vi kan äta söndagsmiddag tillsammans. Som vi alltid brukar. Att  vi ska tanka bilen tillsammans - nåt som vi också brukar göra eftersom jag tycker det är så oläckert att tanka. Att jag kan gå på stadsdall på lördag förmiddag. Att vi har nåt som liknar lördagssupé. Små saker - men just nu känns de som livet självt!

Presidentval

Vill idag citera Kyrkpressens ledarskribent, May Wikström. Här hela hennes ledare från senaste KP. Gå och rösta!

"På söndag väljer Finland ny president i en andra omgång som kanske går till historien som ett brytningsskede i landets politiska historia. 

Två av de gamla partierna har fått se sig utslagna, och den smäll särskilt socialdemokraterna åkt på i och med Paavo Lipponens svaga understöd tvingar partiet att grundligt tänka igenom sin roll i det moderna Finland. Samtidigt har Pekka Haavistos starka slutspurt också klöst repor i Sauli Niinistös försprång. 

Ett av de största frågetecknen nu när korten blandats om för många traditionsbundna väljare är vart alla de hemlösa rösterna tar vägen. ”Som att välja mellan pest och kolera” har varit ett vanligt uttryck för att beskriva den vilsenhet som finns bland annat i centerledet.

I många intervjuer har väljare helt frankt förklarat att de inte har något alternativ utan väljer att bli hemma. Svenska YLE gjorde i veckan en avstickare till centerbygderna österut och där var många väljare inne på linjen att inte rösta överhuvudtaget. Man kan förstå besvikelsen och rådvillheten hos dem vars politiska övertygelse är stark och grundmurad och vissa gränser känns oöverstigliga. 

Det står naturligtvis var och en fritt att avstå från sin medborgerliga rättighet att rösta. Samtidigt är sofflocket ett dåligt alternativ därför att det bejakar en politisk apati som i längden urholkar det som är fundamentalt viktigt. Hellre en blank röst i urnan än ingen röst alls. 
Låt den i så fall vara en röst för något annat:

En röst för det faktum att just den rösten är min och väger lika tungt som varje annan röst i urnan.

En röst för att man kan ta sig till vallokalen utan rädsla för yttre våld eller psykologiska påtryckningar 

En röst för att de valfunktionärer man möter representerar vanliga finländare av olika politisk övertygelse, men fullständigt eniga om en sak: det värdefulla och okränkbara i ett demokratiskt val.

En röst för att man kan lita på att de avgivna rösterna kommer att räknas och hanteras med omsorg och rättvisa efter att vallokalerna stängts.

En röst för att resultatet av den räkningen kommer att redovisas omedelbart, öppet och korrekt till hela befolkningen.

Slutligen: en röst för att det resultatet kommer att omsättas i handling, på så sätt att den som valts också kommer att installeras i det uppdrag han valts till ... för att efter avslutat mandat på nytt stå på samma startstreck – om än med ett större redovisningsansvar – som alla andra som är beredda att kämpa om följande period.

Bara det här gör flaggdagen på söndagen värd respekt och turen till valurnan värd de extra stegen. Om inte för att välja kandidat, så för att välja valet."