Den finns där. Hela tiden. Trots att det kanske inte syns utåt. Och trots att den ibland krymper av att annat tar plats. Ibland blir den så stor att den nästan inte ryms i kroppen. Jag tror den finns i magen med direktkontakt till hjärtat. Det är sorgeklumpen. Den som borde krympa och städas in i en knut i saknadens rum. Men jag undrar om den nånsin kommer att göra det.
Jag undrar om den alltid kommer att vara en följeslagare i mitt liv. En tyngd i min kropp. Just nu när jag återupplever fjolårets tuffa tider känns den väldigt stark.
Jag förstår människor som försöker bedöva sej med till exempel alkohol. Var inte rädda mina vänner - jag gör det inte.
Och nu ska jag aktivera mej och göra något så positivt som att tvätta fönster. Det ska väl få klumpen att bli mindre. Ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar