Frestelsen

Det brukar komma ungefär ett per år. Småhus i Malmögatstrakten nämligen. Och ofta när jag är som mest fundersam med det myckna och tunga arbetet i Sundom. Så också nu. Ett hus som ser ljust och trevligt ut. "Kunto tyydyttävä" säjer annonseringen. Och det går inte an. Jag som ensam 60+  kan inte tänka mej att renovera och att ha utomstående typer för en storrenovering blir för dyrt. Det som lockar är det som alltid har lockat - eget gräs att sätta fötterna på på morgonen, odlingsmöjligheter där jag bor, inte saker uppdelade på två ställen. Det som talar mot är realismen - sköta ett hus som ensam 60+... Och dessutom det faktum att jag trivs så bra där jag bor - och att jag svårligen kan göra mej av med Sundom. Men för min själsfrid ska jag boka tid för visning. Jag brukar göa så. Och mötas av små rum, unkna källare (en gång var det jordgolv), dåligt planerad rumsindelning osv.
Och det är bara att ta det lugnt. Det brukar lugna ner sej. Det är så vanligt så mina kolleger lyfter inte ens på ögonbrynen när jag säjer att det är dags för husvisning igen.
Men man vet inte - in vacker dag kanske det säjer klick.