defi.fi

Det har varit mycket tal om hjärtstartare de senaste dagarna. Och för nån dag sedan fick vuí veta att defi.fi kommer att komma in under 112-appen.
Men det räcker inte anser jag. För om jag förstod rätt blir det bara en länk till hemsidan. Och åtminstone på min telefon tuggar den nog ett  bra tag innan den säjer var närmaste startare finns. Ett farligt tag när varje sekund är dyrbar. En egen app borde det vara - och mitt förstånd säjer att det skulle vara just precis lämpligt att göra en app av en sån här funktion.
Det var det ena. Det andra är att alla defi-apparater inte är registrerade - syns alltså inte. Bättring! Enkelt att registrera via hemsidan. Och de som donerar apparater borde som krav ha att mottagaren registrerar den.
Och det tredje - utbildning. Säjs att den är självinstruerande och det tror jag på men säkert är man säkrare om man har varit med om en demo. Kort och i många omgångar. Sådär som det där att klara sej i 72 timmar (som ledde till att jag tänker mera på att ha en extra ärtsoppsburk i kylskåpet).
Sen kan jag också berätta att man kan nå defi.fi. Skrev och hade synpunkter och fick faktiskt svar.
Och du - vet du var startarna nära dej finns?

Plastbanta

Äntligen är jag i tiden! Plastbanta ska vi idag (ingen ironi) och det har jag gjort hela mitt liv tror jag. När jag var barn var det inte aktuellt med plast - hemma använde vi de byttor och burkar som fanns. Diskade och återanvände.
När jag blev stor valde jag spontant bort plasten. Minns att jag frågade efter vitaminpiller i glasburk (den är så vacker) varje gång  - så länge det fungerade. Köpte aldrig Tupperwarekonceptet. Nån enstaka frysburk har jag köpt men för det mesta är det återanvända livsmedelsförpackningar som får gälla. Plastpåsar har jag för skams skull köpt - ifall jag behöver för att ge bort nåt. Själv använder jag brödpåsar.
Och köpkassar i plast - never, har alltid med mej tygkasse och dramat när jag handlar. Glad att man numera frågar om jag vill ha en påse när jag köper ett klädesplagg. De kostar och mitt svar är förstås nej.Vet - tygkassar är också belastande men de finns redan i mitt hushåll.
Försöker också undvika kläder i konstfibermaterial men det blir allt svårare. Och visst - jag väljer också ibland på andra grunder. Min påskgula reajacka torde vara helt tillverkad i konstmateial.
Plastbantar - ja men inte fanatiskt. jag 1) kastar inte bort plastföremål för att köpa nya i annat material (har just inga plastföremål) 2) jag jagar inte plast i alla sammanhang. Byter inte nödvändigtvis ut tandborste och vaddpinne till icke-plast 3) jag inser att plast behövs på många områden.
Men hur enkelt är det inte att ta bort platsten i stora sammanhang bara man vill. Min fredagsbukett tulpaner köpt i varuhuset var packad i papper. Min potatis å samma varuhus kunde jag väga upp i papperspåse.
Många bäckar små...

Meghan och mannen

Att kvällspressen vänder och vrider på det faktum att det unga brittiska paret vill leva som vilket ungt par som helst - det är förståeligt. Jag kollar ofta senaste nytt via Iltasanomat och visst katten finns det nåt att säja varje dag.
Och så pass remarkabelt är det att seriösare press också noterar det.
Men - blev något förvånad när ett helt Slaget efter tolv i Radio Vega sysslade med att diskutera flytten till Kanada och uppbrottet från den kungliga familjen. Vem som kände vad och varför. Hujedamej.
Själv gnuggar jag händerna och hoppas det här är ett steg mot att monarkier kommer att avskaffas. Samtidigt som jag än en gång kan konstatera att jag är nöjd att Finland inte har nån kung.

Lat, klok eller bara bekväm?

Jag känner så tydligt att allt har dragit igång nu. Och måste erkänna att det känns aningen tätt. Skulle jag inte ha mina fredade skulle det bli stress.
Nu undrar jag  - är det så att jag vande mej vid ett mera obokat liv när jag var fotkonvalescent. Det var dock tre bokade saker jag tog bort då. Jumpa, stavis med gänget och kören. Ack så nyttiga saker!
Men när man lägger till allt annat (datastöd, kyrkmöten,föreläsningar tex) och har fler bokningar per dag så blir det litet tight. Svårt att få in det där spontana.  Och det är ju inte så att jag inte vill ha sysselsättning - skulle bara inte vilja ha så mycket som är låst och bokat. Men eftersom jag inte ser  vad jag skulle ta bort är det väl bara att gilla läget och ta ut ledigsvängarna  helgerna. Jag klagar inte men undrar om jag blev påverkad av den lugna konvalescensperioden. Då jag inte ens behövde göra några stordåd i hemmet. "Inte behöver man ju när man har nyoperead fot".
Kanske jag vänjer mej vid bokningarna.
Gläds åt stordåden jag klämmer in mellan uppdragen. Mot bokhylla och garderob!

En snilleblixt

Just precis när jag kom till dörren i Folkhälsanhuset där vi ger datastöd kom den. Snilleblixten.
Mina tankar hade tydligen gått till seniorboende av att jag gick genom Folkhälsans boende - plus att det under helgen hade kommit en de impulser av olika slag.
Nå - snilleblixten då.
Jo, ett gäng (under 10 pers) hyr tillsammans stans största lägenhet och flyttar in i varsitt rum. Gemensamt kök, vardagsrum och badrum. Hyr dessutom en personal som kan ta hand om dem - ha nattjour och sköta sånt som man kommer överens om.
Blir det riktigt pop så hyr man flera lägenheter i samma hus - kanske tom nån mindre om ett par vill bo i eget. Samma personal sköter om alla. Och de som bor tar också hand om varandra och ser till att alla är på fötter när det ska vara det.
Mycket billigare än att bygga ett helt gemenskapshus. Fast det också skulle vara bra.
Det här skulle vara som under studietiden med undantag för personalen.
Samhället och staden skulle belöna med subventioner och betalsedlar.
Vad tycks?

Täcket

Jag skriver om mitt tyngdtäcke nu fast jag inte har så många nätters erfarenhet. Så många frågar.
Ja det gick så att jag köpte det dyra Curatäcket till rabatterat pris. Det som i huvudsak skiljer dyra från billiga är väl tyget. Nog så viktigt med tanke på den mängd "sandkorn" som utgör fyllning. Tyget i Cura har 10 års garanti.
Nåväl - Curatäcket känns magert jämfört med mitt pösiga duntäcke. Litet sådär om sjukhustäcken.
Curatäcket (mitt är 7 kg) är tungt att hantera. Inget som man käckt slänger ut på vädring varje morron. Trixigt att få påslakan. Helt ok att bädda.
Och - det konstiga är att det inte känns speciellt tungt på kroppen.
Men pga av sin tyngd och sin platthet formar det sej skönt kring kroppen. Som en kram.
Inte speciellt varmt - räcker bra till dock. Kan tänka att det blir toppen på sommaren när man har svårt att ha normalt täcke pga värmen. Har duntäcket i beredskap men klarar mej bra med Cura nu.
Hur sover jag då? Svårt att säja efter några nätter. Inatt sov jag utan att vakna mitt i natten - utan piller.Och det är ju nog bra.
Garmin påstår att jag har ganska mycket djupsömn. Men Garmin tror jag inte riktigt på. Jag tror att hen upplever att jag sover när jag ligger raklång under"sovtid". Men kanske nog djupsömntiden stämmer. Och i så fall är det bra.
Skönt och tryggt att ligga under tyngden - och framtiden får visa hur det blir med sömnen.

Påverkans makt

Jag är som känt en dålig sovare. Och tillåter mej att ta Imovane vid behov. Små bitar eller större bitar, under benämningen flisor.
Hade en bra period under fotkonvalescensen. Tydligen lugnare liv.
Men så kom en oro in i mitt liv och det blev aktuellt med flisor igen. Trots att jag så gärna skulle låta bli. Och det är inte så lätt att sluta heller eftersom man har lärt sej att det hjälper med flisor.
Beställde ny medicin av min läkare via Kanta och råkade läsa föreskriften eller vad den heter - den text som läkaren hade skrivit. Den slutade så här "Försök låta bli att använda".
Och faktiskt så fick jag helt rätt känslor av den meningen. För det första upplevde jag att hon var omtänksam och personlig och för det andra så fick jag en kick att anstränga mej litet mer.
Vad gör det om jag ligger länge vaken innan jag somnar? Och det har hjälpt. Faktum ätt att jag somnar ganska bra nu just. Att jag sen vaknar alltför tidigt - det gäller både med och utan flisor. Kan ibland hitta sömnen på nytt efter mina nattbestyr. Och flisorna finns om det kniper.
Men summa summarum-hon påverkade mej med sina ord. Måste komma ihåg att tacka nästa gång vi talas vid.
Och nu har jag också ett smartarmband som mäter min sömn. Blir nog bra det här ska ni se.

Lucia

O, så skönt att numera kunna sova i lugn och ro natten till Lucia.
Under min lärartid var det inte alltid så.
Och nu alla gullungar som har lussat mej genom åren - det jag skriver är inte nåt negativt om er. Om vi säjer som så - det var inte fel på sändaren utan på mottagaren. Så tack för att ni orkade stiga upp mitt i natten för att sprida lussestämning till era lärare. Kanske traditionen ännu finns.
Vi backar något decennium.
Jag med min nattsömn - att ligga och lyssna efter lucialjud och spritta till varje gång nåt hördes på gatan! Låst ytterdörr - reagera så de inte väcker alla i höghuset. Tysta ner när det travas i trappan. Men stort plus - det tassades - skorna togs av nere i trapphuset.
Medan jag jobbade i Petalax kom inte egna elever men det hände att vi styrde B:s Korsholmselever till mej. Och att de inte hittade. Ringde och visste inte riktigt var de var. Körde fast i snödrivor. Kom så sent att jag hade hunnit fara till jobbet. När jag jobbade i
Korsholm kom egna elever.
Och sen tyckte jag det var så pinsamt att sitta i soffan och glo och le medan de sjöng för mej. Och sjöng och sjöng. Och de var så många, ibland flera grupper ihop. I min lilla lägenhet. Och stearin rann på min julbonade parkett.
Det där med att sitta ensam löste jag en gång med att be grannfarbror komma in och ta del. Undrar hur det såg ut - där satt vi i soffan i våra morgonrockar - grannfarbror och jag...
Som sagt - ett underbart tilltag men det passade inte in i mitt ensamliv i höghus. I slutet av min karriär blev det så att man fick önska luciabesök. Hoppas det fortsätter. Må ju vara ett fint minne för abiturienter att få komma hem till sina lärare - trots att skoldagen efter säkert kändes lång. Tack abi.
Ja och i samma veva ska jag berätta om att jag också har lussat. I eget höghus. Med nämnde grannfarbror och B som stjärngossar. Nere i trappan hade grannens fru bullat upp och vi skred sjungande nerför trappan. Och tydligen var det samma situation där som med mej och skolluciorna. Mottagarna, grannarna gick ut på stan eller lät bli att komma. En granne var vår gäst. Men roligt hade vi.

Minnesboken

Talade igår med en vän om våra föräldrars situation under kriget. Konstaterade att min far var för ung för att bli inkallad och att min mor jobbade på krigssjukhuset i Jakobstad.
Kom ihåg att jag har en liten minnesbok efter min mor - en bok som fylldes av minnesverser tydligen skrivna av patienter på sjukhuset. Allt var skrivet 1942.
Helt fascinerad av det de skrev! Poesi på samma nivå som i mina minnesböcker från ungdomstiden där flickkompisar och lärarinnor plitade ner sin livsvisdom.
Men det här var skrivet av unga män, med namn och boendeort under. Hittade tom kända namn där.
Men dikterna - undrar om de hade en samling att ta ur... Tid hade de ju och det resulterade i konstnärliga fina utsmyckningar och tom bilder.
Helt öppna "kärleksförklaringar" fanns där också och förstås - unga människor möts i en tid när världen utanför brinner. Klart att man skriver om hur man kommer att sakna.

"Du är mitt allt på jorden
endast dej jag har så kär
varför måste vi nu skiljas
ensam jag min smärta bär"

"Du går från säng till säng och putsar,
och gör så fint och rent.
Är inte skraj fast någon hostar
du hänger i från bittida och till sent"

"Kynttilän kun sytytät
polta loppuun asti
Poikaa jota rakastat
saata hautaan asti"¨

"Sörj ej den gryende dagen
njut av den flyende var minut
Kasta gårdagens  blomma åt sidan
och plocka var morgon en ny"

"En sådan man jag önskar dig
som beder alla stunder
som bibeln uppå bordet har
och flaskorna därunder"

"En liten blomma på stranden vinkar
med blåa ögon hon ser på dig
och viskar sakta
förgät ej mig
jag kan aldrig förglömma dig"

Skriver nån yngling så här idag? Skriver nån flicka så här idag? Då jag var flicka skrev vi. Flickor skrev. Lärarinnor skrev åt oss.  Som sagt - minnesboken fylldes av livsvisdom. Och en vacker glansbild.
Var det i Svenska skolan krigssjukhuset fanns - Singsing som det tycks kallas. Se bild.

Tillbakablick

Måste lägga upp nåt om fotoperationen nu när jag har fått grönt ljus för att hantera den normalt - och tränar att gå som förr.
Summa summarum tror jag att operationen för mej var enkel.
Jag fick belasta foten hela tiden och har inte haft väldigt ont.
Brukar tänka på månaderna i tre faser. 1) Benvärkfasen (luusärky) i början. Märktes väldigt litet eftersom jag tog värkmedicin 2) Vätskeblåsefasen. Då var jag rädd. Rädd att blåsan skulle spricka. Satte mej i karantän typ en vecka 3) Hudömhetsfasen. Egentligen jobbigast. Måste polstra och linda - på rätt sätt. Eftersom jag ju måste ha specialskon på så fort jag skulle vara upprätt.
Det intressanta är att det hudömma - som nog till en del ännu är kvar - inte märks i nya storskorna.Tydligen tryckte specialskon på fel ställe. Hudömheten kan kännas i sängen när lakanet rör vid foten så nog är det lättstört.
Men nu går jag som sagt med nya stora skor och får göra vad som helst med foten. Tom gå på tårna. Förbeningen har lyckats.
Det praktiska under konvalescenstiden gick också bra tack vare vänner som skjutsade mej. Gick inte så långa sträckor. Så klumpigt. Jag sjukskrev ju inte mej utan var på mina möten. Många är de chaufförer som har lärt sej att hitta platsen där Kaserngatan möter Handelsesplanaden - eller mormontemplet på Storalånggatan.
Ett enormt stort tack till er alla!
Nån enstaka gång har jag fått hjälp med att handla mat men för det mesta har jag fixat det själv. Hade ju också lager att ta av.
Och nu tycker jag bara att det är så lyxigt att kunna stiga upp utan att tarra på sej klumpskon. Som dessutom skulle ha varit väldigt farlig i den halka som nu råder.
Och - nu står min kirurg och väntar att jag ska säja ja tack till en likadan operation av andra foten. Chop, chop.
Jag ska försöka hålla den  det läge den är nu - men om den blir värre tackar jag ja.
Besöken på sjukhuet har varit toppen men tiden mellan var jag nog ensam med mina frågor. Efterlyser mentorskap!

Ganska rak fot

Sälja på loppis

Jag har den senaste tiden sålt prylar för en väns räkning. På nätloppis - företrädesvis med start i Marketplace.
Det mesta har bytt ägare ute på gården. Ganska många stunder har jag stått ute och väntat. Men det har gått bra och in kom en hel del pengar.
Sålde ett komplement till en samlarserie av finporslin till en som hade ärvt en hel servis.
Sålde Arabiakoppar till en som så gärna ville ha dem att hen bad mej vänta tills pensionen kom. Hen fick rabatt.
Sålde ett dussin äldre Arabiakoppar med assietter till en  som skulle fira 30-årsdag. Också här blev det litet rabatt.
Sålde en keramikfigur som en person skulle ge åt sin mamma i julklapp. Mamma samlade på serien.
Ibland sålde jag saker som jag trodde kulle bli osålda medan det gick tvärtom för andra saker. Outgrundliga...
På kuppen sålde jag min egen pryl, reseskrivmaskinen som jag redan skrev om.
Verkligt socialt bestyr det här att sälja via Fb-loppis face to face. Dessutom ser jag med litet mer öppna ögon på egna saker - finns nog sånt som ska bort i mina egna gömmor.
Tog bort en hel del prylar idag - de ska till största delen till Hoppets stjärna. Måste få bastun (varulagret) tömd för den blir troligen toa medan toan fuktsaneras.

En skrivmaskin

Jag har länge haft min gamla "reseskrivmaskin" till salu på Marketplace. Under sloganen Tangentbord och skrivare i ett. Så länge att jag började fundera på att ta bort den och lägga den till Hoppets stjärna.
Plötsligt igår kontaktades jag av en man som ville köpa. Hans son hade länge velat ha en sådan. Han hittade färgband på nätet och vi gjorde affär.
Och varför inte - för en liten pojke (som jag antar att det handlade om) måste ju en sådan apparat vara spännande. Att trycka på en bokstav och genast se resultatet på ett papper. Wow! Och Tippex hade de hemma också.
Kom att tänka på mitt liv med skrivmaskiner/skrivare.
Den jag sålde fick jag inför studietiden och skrev mången rapport och troligen också min kandidatavhandling på den. Pro gradun skrev jag på fysikum, kvällar och helger när en modern skrivmaskin var ledig.
När jag började jobba skrevs nog prov i stor utsträckning på den lilla - men också i någon utsträckning på skolans.
Sen skaffade jag en textbehandlare. Vad jag älskade den!  Utnyttjade till max. Hade ett litet minne -- var det nu typ 10 A4-sidor.
Så småningom var det dator som gällde - och Word men vad hette operativsystemen månne först? Lagrade på diskett och skrev ut i skolan. Fast ja hade nog i något skede också en matrisskrivare. Inget Internet på den tiden.
Sen kom den första bärbara, Windows nånting och Internet - och Word förstås. Revolution i mitt liv i alla hänseenden.
Och där är jag ännu. Skriver väldigt litet numera och ännu mindre tas ut på papper. Har faktiskt två skrivare nu just. Båda går att styra trådlöst.
Vägen från reseskrivmaskinen till dagens skrivsystem har varit lång. Glad att jag har fått gå den.

Bo på Hem

Jag har nyligen fått bekanta mej med ett nytt vårdhem. Påminner mycket om det som moster bodde på ett antal år. Verkar helt bra. Båda är vanliga kommunala hem.
Tankarna går till det faktum att jag själv en dag kan vara beroende av ett sådant boende.
Har funderat litet på hur det skulle kännas. Kan ju inte veta hur min kropp och min hjärna fungerar den dagen men tänker nu utifrån den jag är idag.
Jag vet att det skulle vara enormt svårt att flytta från eget hem. Att bara få ta med sej ett fåtal prylar - ett rum på Hemmet är ca 20 kvadrat och en säng står redan på plats. Att eventuellt inte ens orka vara med när det gamla hemmet töms - mitt älskade hem.
Det jag skulle ta med mej till Hemmet är en länstol, ett nattduksbord, en bokhylla, tv-n på nåt bord. Och - en viktig grej - ett bord som kan användas som matbord. Och förstås gardiner, myslampor och grönväxter.
Det skulle vara viktigt för mej att rummet skulle bli så hemlikt som möjlgt. Viktigt att kunna som förr sitta i lugn och ro och se på tv - utan hemska grälla taklampor som lyser.
Jag skulle gärna äta vissa måltider i rummet - tex kvällsbiten - skönt i min tv-stol.
I stora matsalen - där jag för all del skulle ha en del trevliga människor att tala med - känns det som i en skolmatsal. Och det ljud som dominerar är en radio som står på - och ibland också en tv. Samtidigt.
Jag skulle gärna ha några kärl så jag skulle kunna bjuda mina gäster på nåt i rummet. Skulle inte vilja att de kommer som till en bäddavdelning utan till mitt nya hem. Skulle också gärna umgås med mina Hemkamrater - men gärna inne hos varandra.
Det ordnas massor med program på ett Hem - jag hoppas jag kulle gilla det som bjuds.
Jag hoppas jag skulle vara i sånt skick att jag skulle kunna ta mej ut - helst utan hjälp. Och med bil till ställen utanför Hemmet.
Fantasier och drömmar  - hoppas jag kan uttrycka dem också när och om det blir aktuellt.
Och förstås -vill fortsätta att jobba för mellantinget gemenskapsboende...

Kamratstöd

Vad det är viktigt med kamratstöd när man sysslar med självvård!
När man opereras via dagkirurgi och far hem samma dag kanske alla frågor inte kommer medan man har proffsen omkring sej. Det ska ju ringas dagen efter - vilket det inte gjordes. (Nå jag ringde själv men inte så mycket nytt då)
Sen överförs man ju till Hvc - och att boka tid till skörare för minsta lilla fråga -den mödan tar man sej inte. Var ju två gånger - en gång med vätskeblåsan då ingen kunde hjälpa och en gång för att ta bort stygnen.
Ingen har talat om bandage efter stygnborttagningen. Det momentet streckades över i sjukhusets standarpapper. Och på Hvc sades heller inget.
Men arma dagar jag kan ju inte gå med den hårda specialskon mot det ömma ärret!
Jag tar saken i egna händer och polstrar om så det blir drägligt. I balans med det som kanske är filosofin- så luftigt som möjligt.
Och - hur ont ska det ta i ärret och hur länge? Upplever själv att jag har mera ont (men bara ibland) än före stygn-och luddborttagningen
Skulle vara så bra med proffsord.
Men i brist på sådana tar jag till mina opererade vänner. Och ja -de hade ont länge och ja de hade bandage. Mene ja tiedä. Man vill ju inte förstöra.
Det här med kamratstöd passar jag på att ta upp idag eftersom det just nu är invigning av OLKA-projektet på sjukhuset. Dvs frivillig på sjukhuset - inte nödvändigtvis som kamratstöd men som en som visar tillrätta, sitter med när väntan blir lång och orosfylld - och som lyssnare. Skulle så gärna ha varit med idag.
Jag kommer att ta frivilligturer först efter julen.
För er som är intresserade - det ordnas ännu en utbildning i höst.

Av och till

En liten fotrapport så här några dagar före månadsdagen av operationen.
Nog märker jag att det går framåt. Tar ingen medicin. Och vissa dagar skulle jag inte tänka på att jag har en opererad fot. Sårstället har blivit tåligare.
Men sen konstrar den. Är så hudöm både på sårstället och stortån. Oftast hjälper det att massera litet och ändra ställning.
Det konstiga är att foten oftast mår bäst då jag har skon på och är igång. Vilodagar i soffan är värst - och speciell då jag efter vila ska ha på skon.
Sen så fundersam då sjukhuset sa att jag efter stygnborttagningen inte behöver lägga bandage. Allt sånt i pappersanvisningarna streckades över - också lindningsschemat.
Men jag måste ju bara linda! Annars skaver det. Trots ullsock.  Får väl låta förnuftet råda - där också.
Rörlig är jag och till olika ställen kommer jag mej tack vare en massa goa transporterande vänner. Tack.
Många, många har lärt sej att hitta kullerstensplatsen där Kaserngatan träffar Handelsesplanaden.
Och ja, jag vet att jag måste ha tålamod. Jag ska gå med specialskon till 27.11. Hoppas bara jag gör rätt.

En tvättäkta lantis goes Finland

En tvättäkta lantis, Bonderöven (lyckas inte skriva danskt ö i bloggen), den sympatiske Frank som lever ekoliv på Kastanjegården - nu har han upptäckt Finland.
Såg första avsnittet härom dan.
Det började med att han konstaterade att det bästa sättet att behandla trä är att tjära det. Och fick en idé om att han skulle besöka ett ställe i Finland där man sysslar med tjärbränning på gammalt sätt. Hela familjen med och dessutom en  familj från Sverige och en från Norge strålar samman med finska entusiaster i något som ser ut som in the middle of nowhere.
Förutom tjärbränning ska man tillverka en båt av ett tjockt träd och så fiskar man i ettt vattendrag nära intill. Frank är väldigt imponerad av att det finns träd att tillgå.
Men det är inte storyn jag tänker skriva om, den kan ni själva ta till er här.
Det som jag gillade så mycket var tanken på de kulturer som möts i avsnittet (det kommer flera). Säkert tillrättalagt och ofta på engelska men också finska med visst inslag av gester - och vips så förstod alla varann. Det var så sunt på nåt sätt. Och mitt i ödemarken. Fyra nationaliteter som mådde bra tillsammans och hade ett gemensamt intresse. Frank såg litet road ut när de finske sjöng till Väinämöinen medan de jobbade men konstaterade  att det är bra med musik till arbetet.
Avsnittet slutade med att man gick i sauna - hur annars.
Jag kan tro att man i trångbodda uppodlade Danmark kommer att tycka att det man ser är väldigt exotiskt. Vilken fin reklam för Finland!

Mina fötter och andras

Jag ser fina höstskor - både på bild och i butik. Min Fot reagerar med en ilning vid tanken på att klä på sej en normal sko.
Jag kollar in bara fötter i filmer. Oj vad de har raka och fina fötter de där skådisarna.
Jag ser längtansfullt på folk som går med mjuk svikt i stegen. Jämför med mitt eget klumpande.
Men - jag går dock!
Och vad folk är artiga när man rör sej med kryckor på stan! Och både bekanta och obekanta frågar vad som hänt.
Mina fötter har börjat samarbeta så bra. När det ilar i Foten kommer kompisen andra foten och masserar litet försiktigt och ställer upp som stöd och skydd mot tex täcket i sängen.
Och den kompisfoten är ett så bra stöd när jag står i badkaret för att duscha. Den opererade foten får jag stöda bara på hälen.
Så inte ska man klaga. Litet värk då och då, hudömhet nära operationsstället. Det kan man leva med.
Och får hoppas att förbeningen går på rätt sätt. Lång tid tills man får veta det.

Konvalescenseufori

Jag tror att alla som håller på att hämta sej från nåt - från ett operativt ingrepp, från en sjukdom - känner en viss eufori när det går mot det bättre.
Själv kan jag känna glädje när jag vaknar och märker att det inte värker i foten, när jag kan gå med klumpskon utan att det gör ont, när jag på eftermiddagen konstaterar att jag har glömt att ta värkmedicin, när jag märker att jag kan göra sånt som jag gjorde före operationen. Tex duscha utan att sitta på pall bredvid badkaret, känna att jag vill röja i nåt rum, kunna gå till butiken själv, sitt på kafé.
Har också känt en sån glädje av att få vistas i mitt hem. Bara ligga i soffan och titta ut på höstträden och fåglarna. Mysljusen och lyktorna i mörkret.
Och lugnet. Har nog tagit sjukledigt från en del saker. Skippat kören och jumpan (viktiga saker båda två) och det har betytt ett par bokningar mindre per vecka. Plus att jag har tackat nej till en del extra möten.
Troligen är det både det och lugnet som har gjort att jag har sovit så gott den senaste tiden.
Samtidigt som jag upplever det här tänker jag på alla de konvalescenter som inte vet hur fortsättningen blir och de som vet att det trots ingrepp inte blev bättre. Så jobbigt.
Det värsta som kan hända i mitt fotfall är ju att operationen måste göras om. Men hittills bra.

Minimalistiskt

Vad man kan leva smått och lugnt om det behövs. Åtminstone ett tag.
Jag har handlat på min lilla anspråkslösa närbutik. Kom hem med en hel del trots att mycket fattades i butiken. Dessutom kom jag hem med ett glatt sinne. De två herrar som var på jobb surrade kring mej och erbjöd sej att beställa sånt jag saknade och var dessutom språksamma och trevliga.
Städande har jag konstaterat vara överskattat. Bara man städar toan, diskar, sopar köksgolvet, bäddar och putsar soffbordet i glas ser det helt bra ut. Och om ullhundarna sticker ut sina nosar är det bara att ta fram sopborste eller Viledamopp. Ja, blommorna måste man förstås vattna.
Hygienen. Visst duschar jag. Sittande på en pall på golvet bredvid badkaret. Med inplastad fot på annan pall. Duschar dock inte så ofta som vanligt. Handdusch och tvättlapp fungerar bra. Och nu blir det lyxigt när jag får blöta foten. Men inte duscha normalt - får inte stöda på framfoten. Säkrast att ha klumpskon på.
Klädtvätt. Nu tacksam över mina stora lager av kläder och hemtextilier. Klarar mej utan att tvätta. Vill inte bära tvättkorgar mellan hemmet och tvättstugan. Enstaka plagg kan bra tvättas för hand. Och dessutom - väldigt få klädesplagg som varit i bruk. Mest hemmamys och nattkläder.
Kanske just för att jag levt så minimalistiskt som det känns så oerhört lyxigt att kunna ha en normal strumpa på opererade foten - och därmed kunna välja annat än sportbyxor som outfit. Lyxigt att skruda sej och vandra till stan - i sakta mak. Och vem vet - kanske det blir en kaféstund på färden.

Tack samhället

Tack för att vi har en billig fungerande sjukvård.
Jag fick räkningen för mitt dagkirurgiska ingrepp. Litet på 130 euro. Och det tycker jag är billigt. Fick proffsig behandling, vänligt mottagande och en dag som kändes nästan som en spa-dag med uppblåsbar värmefilt och allt. Men framför allt - vad det ska ha kostat på riktigt.
För att inte tala om specialskon jag fick - troligen kostar den nån hundring i inköp. Och lånekryckor. Och frukost med kaffe i vacker blommig mugg.
För att vi ska kunna hålla igång sånt här är man ju nog villig att betala skatt.