Tänk om

Tänk om det blir bra ändå. Tänk om presidentens uttalande som tillägg när han stadfäste lagen om jourreformen kommer att göra skillnad. Tänk om det kommer att resultera i en förordningstext som kräver språkkonsekvensanalys inför varje beslut av överföring av tjänster. Tänk om det hela resulterar i att Seinäjoki inom något område kommer att klara av att ge god vård på svenska. Tänk om det hela resulterar i något gott för andra sjukhus i landet. Jag tänker också på de mindre - typ Malmska.
Aldrig förr har det talats så mycket om svenska. Det mesta med negativa förtecken, tyvärr. Men också positiva saker. I dagens Vbl fanns en helsidesartikel om prematurfödslar i Åbo. Patienter som kommit från Sverige där man tycks ha en enorm vårdkris. Man var stolt över att kunna vårda på svenska och gör det också när det inte kommer patienter från Sverige - man har ju Vasa som upptagningsområde.
Tänk om vi skulle tänka så här nu. Vasa är ett tvåspråkigt sjukhus. Tänk om vi skulle bli bäst på det. Samarbeta kring svenska tjänster inom landet. (Som det ju redan funnits ett par förslag kring). Och finska med - det finns ju områden vi är väldigt bra på. Och sälja tjänster till Umeå. De har väl kris där också? Utnyttja det bästa inom vårddistrikten. Ha helikoptrar startklara på sjukhusens tak (och samtidigt få en utryckningshelikopter till Vasa). Hålla fanan så högt inom vårddistriktet att vi blir oumbärliga. Och håller kvar duktiga läkare. Sen får man räkna till 12 eller 13 eller nåt annat bäst man vill. Och som jag sagt tidigare - snart har vi en bättre regering.
Men hur något - regeringens modell eller min Tänk om-modell - ska kunna resultera i inbesparingar, det förstår jag inte.

Feminist?

Trots att jag vet bättre finns det ett stråk av gamla fördomar i min begreppsvärld när det gäller begreppet feminism. Jag tänker nånstans på tuffa, argsinta kvinnor som inte fixar sitt hår och som fräser Kan själv när en artig man öppnar dörren för dem. Trots att jag vet att tanken är fel.
Det är så här - jag har alltid uppfattat mej som en stark och självständig kvinna. Jag har inte i någon av mina relationer upplevt mej något annat än jämställd. Jag har blivit behandlad med respekt. Jag har inte upplevt någon större ojämlikhet i min bekantskapskrets.
Också Peppe Öhman , som i december föreläste på Academill uppfattade sej som en stark och självständig kvinna. Ändå fick hon uppleva att bli misshandlad av sin pojkvän när hon var i 20-årsåldern. Och fick uppleva hur "skämmigt" det var att tala om det - trots att det borde ha varit helt naturligt.
Här några rader ur reportaget i VBl (17/12-16)
" Det var först tio år senare som jag började fundera på att det faktiskt är patriarkatet som styr oss. Det finns en syn på att kvinnor och män ska vara olika. Och vi är lutrade att tro att man ensam kan klara av de strukturer som finns. Vi är litet lurade av vår egen kultur.
Från riktigt små lär vi oss att flickor ska kommunicera medan det är helt okej för pojkar att busa och bråka litet. Flickor ska vara tysta, pojkar får synas och höras. Här läggs grunden till att det även i det västerländska samhället är så att det manliga värderas litet högre än det kvinnliga.
Varför talar ingen man stolt om att han var en flickpojke som litet? Vi har uttryck som "kärringkast" och "var inte en sådan fröken". Kvinnliga attribut ses som negativa medan manliga som att "ha lite stake" ses som positiva."
Vidare talade hon om löneskillnader, om könskvotering och om ojämställdheten mellan könen i USA där hon numera bor.
Jag lyssnade och gillade. Ännu mer gillade jag dock diskussionen som följde. Och allra mest gillade jag de frågor som ställdes av många unga kvinnor i publiken. Flera presenterade sej som gymnasister. Deras kloka tankar om jämställdhet och deras frågor som fick fina svar av Peppe - det gjorde att man gick ut med en känsla av att det finns hopp.
För visst finns det mycket att jobba med. Saker som jag själv kan reagera på. I pressen, i reklamen, i snacket. Är nog själv också hemmablind.
Men - det finns också saker att jobba på när det gäller mannens situation. Möjlighet och uppmuntran till att ta ut pappaledighet.Rätten till barnen vid skilsmässa. Att han får vara mjukis och kunna vara stolt över att han var en flickpojke.
Det finns som vi vet mycket att jobba för när det gäller dem med avvikande/osäker könsidentitet.
Feminism kan vara allt det här - enligt Peppe Öhman handlar det om mänskliga rättigheter.
När det säjs så tror jag att de flesta av oss - både män och kvinnor - vill vara feminister.
Jag själv kan ju tycka att feminism borde bytas ut mot nåt annat ord. Då skulle jag få skippa mina fördomar som sticker upp. Vilket ord vet jag inte för det ska vara att ord med sting - ett ord som visar att man är beredd att sticka ut hakan. Peppe Ö tyckte att feminism är ett tillräckligt bra ord.
Igen fick vi vara med om en föreläsning som berörde. Och som det tydligen tog tid att bearbeta.

Bild som fanns på Yle

Falsk trygghet

Trots en del ogillanden och protester kör jag hem på julaftonskvälllen från julfirandet. Vill vakna i egen säng på juldagsmorgonen.

Och dessutom tycker jag det är så mysigt att köra hem i julnattten. Idealfallet är stilla julesnö, lämpligt antal minusgrader och litet trafik. Då har man möjlighet att njuta av friden, illumineringen och den vackra julmusik som i allmänhet bjuds på den tiden.

Igår var vädret inte det bästa. Regn/snöblandat regn och i början av färden glashala vägar. Riksåttan var saltad men på vissa ställen var det inte så säkert om saltet höll - risk för svartis. Och ingen snö. Det var länge sedan jag kört i så kompakt mörker. Måste alltså köra helt koncentrerat - hann inte se så mycket av den vackra julillumineringen som folk bjöd på.

Men ändå kom jag på mej själv med att känna mej så trygg i min lilla bil. Musiken, mörkret, skön känsla efter en trevlig julafton. Men jag visste att tryggheten var falsk. Älgar, medtrafikanter, svartis - allt kunde hända. Så det var nog lättnad och tacksamhet jag kände när jag kunde ratta in lilla bilen under biltaket hemma i stan.
Fick senare höra att en person hade tänkt på mej. Jag hade en julängel med mej.

Så enkelt

Sitter och ser ett inspelat Obs debatt. Inspelat innan det röstades om 12+1.
Huvuddiskussionen ska vara sänkta löner men jourreformen kan man inte låta bli att ta upp.
En snubbe från samlingspartiet, riksdagsledamot sitter och uttalar sej så mitt blodtryck stiger.
På frågan vad han anser om diskussionen om jourreformen säjer han att han varit sjuk och inte hunnit fördjupa sej alls i densamma. Men generellt är väl regeringens reformförslag väl genomtänkta.
På frågan om han har noterat att man i oppositionen är speciellt besviken på Samlingspartiet berättar han att han inte hinner läsa all e-post så han har nog inte noterat något sådant.
"Och hur är det nu med svenskspråkiga sjukvårdstjänster i Östermyra (vet karln vilken ort man talar om) - är det meningen att de ska upphöra?". Li Andersson får förklara hela problematiken för honom.
På frågan hur han kommer att rösta svarar han att det är enkelt - med partiet - annars blir man isolerad.
Enkelt att vara riksdagsledamot tydligen. Behöver inte tänka själv, behöver inte ha någon egen åsikt. Det här exemplaret av riksdagsledamot verkar vara mindre insatt i jourfrågan än resten av Finlands folk. Han heter Juhana Vartianen. Fy, säjer jag.

12+1

Det har varit en dramatisk vecka. En politiskt dramatisk vecka. En dramatik som till slut helt smalt gällde - ska Vasa centralsjukhus få fulljour eller inte.
Undrar om man sett så många konstigheter i finländsk politik tidigare. Går inte in på dem här utan kan bara med sorg konstatera att Vasa blev utan fulljour. Den språkliga konsekvensen av det är i mitt huvud det allra värsta. Det att man inte tycks ta hänsyn till att vårt närmaste fulljoursjukhus i verkligheten kommer att ha svårt att betjäna på svenska. Ett enspråkigt finskt sjukhus. Med skyldigheter att klara svenskan som är minst sagt vagt formulerade.
Och tänk hur det hade lobbats. Och demonstrerats. Inte för att ta bort av någon. Utan för att lägga till. För oss i Österbotten - ett sjukhus som redan finns och fungerar både på svenska och finska.
En positiv sak i plenidebatterna var det stöd svenskan fick av andra partier i opposition. Där steg tex De gröna och Vänstern upp och talade varmt för svenskarnas rättigheter. (Som ju är skrivna i grundlagen - sic!). Men det räckte inte. Säkert många pinsamma situationer för politiker från trakten - för det är ju inte enbart en sak för oss svenskspråkiga att ha ett fulljoursjukhus i Vasa. Och det syntes också i fega röstningsförfaranden. Kommunalval i sikte.
röna och
Reaktionerna på beslutet lät inte vänta på sej. Jourfrågan är JO-anmäld. Svenska medier uppmärksammar frågan. Vulgärreaktioner som att busringa till Seinäjoki och tala svenska. Jagflyttartillsverige-kommentarer.Tvåspråkiga registrerar sej som svenska - byter språk formellt. Mail till presidenten, stor ökning av antalet som skriver på medborgarinitiativet för att regeringen skall avgå. Och många fler. Väldigt många vulgära - som det ju så lätt blir i Facebooks lättsinniga värld.
Kanske man nu så småningom får veta vad det på riktigt betyder det här beslutet. Det finns så mycket positivt på gång inom Vasa sjukvårdsdistrikt. Det byggs nytt, en PET-utrustning är på väg, läkare utbildas i palliativ vård, samarbetet med bl.a  Åbo är under utveckling.
Det är rätt! Nu ska det köras hårt. Visas att det finns så mycket bra inom Vasa sjukvårdsdistrikt att det bara inte går att köra ner det. Och som någon skrev - se till att det som sker sker långsamt. Snart har vi en bättre regering.
Och -när och om lagen stadfästs. Då borde det ju gå att starta ett medborgarinitiativ för att få den ändrad. Då är jag med!
Oberoende hur det här utvecklas och oberoende hur det påverkar vården i praktiken kommer det åtminstone i mej att finns en kränkthetstagg kvar. En tagg som kommer att påminna mej om hur litet mina språkliga rättigheter betydde när 12+1-modellen röstades ner. Nu får vi samla oss och fokusera.
Aldrig har jag väl varit så nära att skriva in mej i Svenska folkpartiet som nu.

Kultur

Förra veckan bjöds jag på kultur i grannkvarteret. Svenska litteratursällskapet hade en kväll kring Topelius och julsångerna. På något sätt så gammaldags och gediget. Ett gäng där "alla kände alla" samlades i det nyrenoverade utrymmet och det bjöds på glögg och pepparkakor. Så mysig stämning från första stund. Och det blev bara bättre. Ann-Mari Häggmans Topeliusföreläsning var en njutning att höra på. Hon kunde gärna ha fortsatt en timme till. Och som grädde på moset fick vi sjunga några julsånger.
Vår föreläsare visste berätta att de gamla julsångerna i allmänhet är tonsatta dikter från skolläseböcker och jultidningar. "Nu så kommer julen, nu är julen här" lär ha 41 tonsättningar. Vi fick också en inblick i "nöjesstaden" Nykarleby - så som den var när Topelius var ung.
Vi gick hem mätta av det vi fått oss till livs och till och med så att en del saker blev hemläxa.
För mej var det nytt att Giv mig ej glans i den fiska psalmboken inte börjar En etsi valtaa, loistoa som man ju sjunger. Kollade i en papperspsalmbok och visst - psalm 31 börjar Ei valtaa, kultaa, loistoa. Har inte fortsättningen - Google lever i den gamla texten - som tydligen alla andra också.
En personlig nöt blev mitt minne som sa mej att jag har sett en annan text än ursprungstexten på svenska till Varpunen jouluuaamuna. Antar att mitt minne har fel.
Den största hemuppgiften som ännu är olöst är Sylvias julvisa. Hur ska den tolkas? Många har försökt - en del tolkningar har politiska förtecken. Men också andra finns. Det mest mystiska är graven i vers 4, Vems är graven? Hur många Sylvior är inblandade? Symboliken? Såna tankar efter en gammaldags föreläsning om Topelius och julsångerna. I väntan på flera föreläsningar.
Och ännu en tanke - varför blev man inte litteraturforskare?

Glöm statistiken!

Nu hände det igen. I samband med rapporteringen av lägenhetsbranden i Nordsjö - där 4 personer dog. Samma sak var det vid skottdramat i Imatra - där 3 personer dog.
Det händer nästan alltid vid storolyckor typ flygplanskrascher, tågurspårningar och jordbävningar
Det som händer är att det börjar rabblas statistik. Hur vanlig en liknande olycka är. Hur många som dött i motsvarande olyckor. Sker en olycka utomlands kopplas det till motsvarade olyckor i Finland.
På nåt sätt kan jag tycka att det är att det är att göra det enkelt för sej. Att gömma sej bakom siffror för att få mera material i rapporteringen.
Men framför allt tycker jag att det på något sätt är att förminska det skedda. Att inte låta det komma fram i all sin grymhet. Att inte ge plats för det som precis ha skett. Att inte ge rum för dem som just då är drabbade och det som berör den aktuella händelsen.
Vet inte om jag är känslig men så här känner jag.

Finland

Så här skrev jag på självständighetsdagen ifjol. Vackra tankar om vårt land och litet funderingar kring hur vi ska lyckas integrera de flyktingar som hittat till vårt land.
På något sätt har det hänt mycket som inte känns så bra under det år som har gått.
Av de flyktingar jag skrev om lever många i osäkerhet om asylbeslut ännu. Många har fått negativa beslut och lever som papperslösa i vårt land. Och dessutom har man satt käppar i hjulet för familjeåterförening. Skärpning beslutsfattare! Vi har råd och borde ha lust att ta emot de asylsökande och ge dem rätt att göra rätt för sej i vårt land.
Vi finlandssvenskar känner isande vindar blåsa. Själv brukar jag vara ganska okänslig får dylika vibbar men nu tycker jag det hackas och misstänkliggörs i så många frågor att man bara inte kan låta bli att känna av det. I smått och i stort.
Det vispas runt i Sotegrytan på ett sätt som gör att ingen väl riktigt förstår vad det nya kommer att betyda. Kalkyler visar än det ena och än det andra.
Vasa centralsjukhus - ska det få fulljour eller inte? Tom kampen för centralsjukhusets framtid blir en språkfråga på vissa håll. Och nu talar jag inte om det som grundlagsutskottet reder ut. Hallå!
Ja och så förtroendet för politiker. Jag är den som brukar berömma politiker för att de satsar på att vår demokrati ska fungera. Men ibland funderar man nog nu just.
Det känns inte så idylliskt i republiken just nu. Men ändå har vi det naturligtvis tillräckligt bra. Vi har fred, vi har ren natur, vi har jämställdhet och dessutom verkar ekonomin vara på väg åt rätt håll nu just. Och Vasaregionen verkar ja sånt glid under galoscherna att man inte riktigt hänger med. Heja! Se det - resten av Finland och låt oss fortsätta att stärka landets tvåspråkighet och låt oss få behålla vårt fungerande centralsjukhus! God självständighetsdag!

Tvåspråkigt varuhus

Imorse klockan 6 öppnade det. I Stenhaga.  XXL. Nordens största sport- och viltvaruhus läser jag på nätet. Butikschefen berättar att det är det första tvåspråkiga varuhuset. Och det finns redan XXL-butiker i Finland på andra orter.
Då slår det mej plötsligt att affärer och affärskedjor själva kan bestämma om de är tvåspråkiga i Finland. Har inte tänkt på det. Har utgått ifrån att jag i de flesta fall kan bli betjänad på svenska. Och är bortskämd med att reklam kommer på svenska. Men jag måste erkänna att jag är litet blind också. Kollade reklam som just hade kommit. En skrift från tex Hongkong. Allt på finska. Vet inte hur det är - annonserar de alls i Vasabladet. Men allmän reklam är i alla fall helfinsk.
Och förstås - vilken lag skulle kunna bestämma över språket i privata affärskedjor. De kloka använder båda språken  i skyltning och reklam och skolar sin personal. De riktigt smarta går ut med att de är tvåspråkiga.
Fast det nog är tragiskt att det ska vara så i vårt tvåspråkiga land. Tvåspråkighet borde vara default.

Skräcken

Jag ska inte tänka på det. Jag tänker inte på det. På vad som skulle hända om jag i min ensamhet får en stroke eller därmed jämförbart.
Men onekligen kom det några tankar när jag hörde om en ensamboende som har drabbats och nu finns i Tammerfors på sjukhus, halvt förlamad. Jag vet inte var när eller hur det har hänt men jag kan bara förställa mej. Ensam, på natten (det brukar väl vara så), borde få hjälp, vet att minuterna är dyrbara.
Men man kan vara ensam också fast man har en hel familj med sej. Man kan drabbas av lika hemska saker på annat sätt också. Obotlig cancer, trafikolycka.
Men på nåt sätt - det där med att man vet att det skulle kunna gå helt bra vid en stroke bara man får vård direkt. Men eftersom det är lönlöst att fundera ska man låta bli.
Men så många tankar kom i alla fall att jag kom ihåg att ladda min "112"-telefon - en av mina simkortslösa telefoner - som ska ligga i nattduksbordet.
Fick just ett påpekande - kan vara bra att ha en 112-telefon på toa också. Man kanske mår dåligt och drar sej dit. Telefon 2 till toa - bums.
Och du som inte har nån extra telefon - testa om firmor som säljer telefoner kan donera en avlagd.

Gott nytt kyrkoår!

Igår var det första advent och ett nytt kyrkoår började. Det sjöngs Hosianna och det tändes ett av fyra adventsljus. Det nya psalmtillägget togs officiellt i bruk. Jag fick vara med och sjunga i kören och det var rejält med folk i Trefaldighetskyrkan. Efteråt var det adventsfest med julgröt.
Jag satt och filosoferade kring det gemenskapstillfället. Och kyrkans tillställningar i allmänhet också. Så kravlösa. Inget inträde, ingen medlemsavgift (utom kyrkoskatten förstås), inga problem att komma ensam och slå sej ner. Och kanske tom så att man börjar känna igen och känna dem som rör sej i kretsarna. En diakoni som inte bara hjälper i ekonomisk och annan nöd utan som också försöker fånga upp ensamma. Ordnar samling tom på julaftonen.
Och förstås har kyrkan sitt andliga budskap också. Ett budskap som inte är fy skam. Ett budskap som är fullt av kärlek och medmänsklighet.
Jag märker med mej själv hur trevligt det är att gå till kyrkan - jag träffar alltid någon bekant där och dessutom upplever jag kyrkorummet så starkt.
Man kan tycka att kyrkan är konservativ och att det tar eviga tider innan det nya i samhället kommer in. Själv kan jag just nu sörja över hur segt det verkar vara att få de homosexuellas rätt till kyrklig vigsel eller åtminstone välsignelse att bli verklighet. Men det kommer. Kvinnliga präster kom också.
Men i mycket har kyrkan visat sej vara tuff också. Sätter ner foten och säjer att den kommer att ta sej an de asylsökande som ingen annan tycks vilja ha att göra med. De som efter avslag har blivit papperslösa och därmed ofta hemlösa. Inte utan att samhället vet om det men - helt bestämt och odiskutabelt. Det var kyrkans/kyrkornas frivilliga som stod på järnvägsstationen i vinternatten och väntade på eventuella asylsökande som kom med sena tåget norrifrån. Och som inte skulle ha haft någonstans att ta vägen utan den hjälpen. (För all del - andra aktörer var också inblandade).
Kyrkan ringde sorgeringning för Aleppo. Till vilken nytta kan man säkert fråga men en solidaritetsaktion och en möjlighet för oss vanliga människor att stanna upp.
De vackraste julsångerna kommer i år att ljuda starkt som vanligt. De insamlade medlen går via Finska missionssällskapet till barn i u-länderna. Om man inte får upp några känslor för det är det bara att läsa ett reportage i söndagens Vasabladet (27.11).Om gatubarn i Kenya.
Så jag vill bara säja Heja kyrkan och gott nytt år!

Kroppen min - jatko-osa

Ifjol skrev jag en lovsång till min åldrande kropp. Om hur jag egentligen är mer tillfreds med den skavankiga kroppen än jag var med den ungdomliga onötta kroppen.
Nu vill jag komma med ett tillägg.
Jag kände det så starkt igår på jumpan. Vilken lycka att få känna att kroppen fungerar! Att utmana sej själv i magmuskelövningarna, njuta när det river i stretchningarna, le när svetten rinner i de stora övningarna, glädjas över att balansen fungerar. Vår lärare är så klok. Hon tränar mycket balans med oss - de flesta är 60+. Hon ser oss. Tuntuiko missään? Musitakaa hengittää! Säjer hon och ser på oss var och en. Tillsammans funderar vi över att armhävningarna inte känns nånstans för mej. Var är felet? Men kroppen hänger alltså med i en timmes jumpa och är skönt limin efteråt.
Kände det också idag under stavgången. Över 10 km i rask takt utan problem. Då jag läser mina ödessystrars och - bröders inlägg i osteoporosgruppen inser jag att jag är lyckligt lottad.Nån som beklagade sej över att hen inte orkar gå mer än 10 steg.
Så jag kan bara säja - tack för en kropp som fungerar. Hittills. Och jag vill verkligen göra allt för att det inte ska vara mitt fel om det blir problem. Heja motionen!

I livets skola

Nu tänker jag inte använda klyschor som Carpe diem, Gårdagen är förbi... och alla de andra. Men de innehåller nog något av det jag vill ha sagt.
Jag tycker jag den senaste tiden har fått så många påminnelser om hur skört livet kan vara. Det har förmodligen att göra med åldern. Och det har det här inlägget också. Närmare bestämt att ta vara på den tid som återstår. Och att inte leva i synd och älta det som varit och oroa sej för det som eventuellt kommer. Jag tycks vara expert på det. Född med en ält-oro-gen?
Tror också att ältande och oro lättare tränger sej på för att jag ofta är ensam.
Gamla underligheter kommer upp till ytan. Vad jag gjort, vad jag sagt. Eller inte gjort eller sagt. Saker som inte går att ändra. Ofta sånt där jag bara kan konstatera att jag gjort mitt bästa. Sopa bort!
Oro för sånt som kan hända. Helt idiotiskt! Och jag talar nu inte om att leva aningslöst utan faktiskt sånt som kommer på utifrån. Och som oftast har en lösning när det väl kommer. Sopa bort!
Och hur ska det då levas - det goda livet som återstår när bakåt och framåt är borta? Vet inte, men jag tror inte det behövs några regler för det. Det faller sej självt. En lämplig kombination av aktivitet och vila, av umgänge och ensamhet. Och att inte ta stress.
Kanske det finns något sätt att få det där lilla extra. Men det får bli överkurs. Nu gäller det grundkursen - att kväva ält-oro-genen.

Aktier

En gång hade min mor litet överloppspengar och blev av bekanta rådd att köpa KOP-aktier. Säkert inte mycket pengar och inte många aktier men hon tyckte det var jätteintressant. Minns att hon mest varje dag i bankstängningstid vandrade till KOP-bankens fönster för att se värdet på sina aktier efter dagens handel. Ett stort handskrivet "lakan" hängdes upp. Hon var sen nöjd när hon kunde se vad hon hade "sovit lös" som hon uttryckte det. Och hon sov lös mycket - det gick bra på aktiemarknaden just då. Och det var emissioner och gratisaktier och en del av hennes iver föll över åtminstone mej så jag blev också ägare till KOP-aktier. Sen var det ju kul att klippa kuponger tyckte min mamma. Varje gång det hände når skulle kupongerna lösklippas från det vackra aktiebrevet. Sedermera sålde hon sina aktier . De hade då manglats i flera kvarnar. KOP blev Merita som blev Nordea.
Mina aktier hänger med ännu och visst är det litet kul att klicka sej in på nätet och kolla hur mycket man "sovit loss". Trots att pappersaktiebreven inte mera finns och kuponger inte klipps
Sen kom då "folkaktien" SKOP/SCAB. Åtminstone i lärarkretsar köptes den ivrigt. Små summor satsade vi. Tack och lov för det gick i diket med dem när banken gick omkull på 1990-talet. Inte ens förlusten hann jag dra av - var för sent ute. Fick härom kvällen en idé när jag såg att instanser och privatpersoner köper vackra pappersaktier. Kontaktade nån per epost och fick omedelbart svaret att ingen vill ha dem. Så nu vet jag att de inte ens är värda pappret de är tryckta på.
Ingen aktiehaj är jag och kommer inte heller att bli - men det är litet skoj att följa mamma och KOP-banken i spåren. Och dessutom går värdet på mina aktier upp nu just - trots Trump.

Kvinnan i drivan

Den var en kväll under julhelgen för typ 15 år sedan. Isande kallt. Jag hade varit och sett till bortresta vännernas katter - av nån anledning med bil. Isande kallt. Kör hem genom smågatorna och ser plötsligt nåt i en snödriva. En kvinna står på knä i drivan. Lätt klädd. Har ett minne av högklackade sandaler. stannar och talar med henne.
Hon berättade att hon blivit utslängd av sin karl föregående dag (?). Ville hem nu. Berättade att hon bodde på Vasklot nära Waskia. Där bor väl ingen? Jo hon bor. Trodde hon yrade men körde dit hon ville och där fanns ett stort gammalt trähus. Där bodde hon. Vågar hon fara hem? Vi kan kolla om mannen är hemma. Han var inte hemma så hon gick in i huset. Hoppas allt gick väl.
Kommer så väl ihåg händelsen nu länge efter. Har många gånger tänkt på vad som kan ha hänt. Fylleslag? Kanske värre än vanligt i nån sorts jullängtan? Gräl? Kvinnan ut - kanske sökt upp nån bekant och var på väg hem när jag hittade henne? Om jag inte hade hittat? Kvällen var iskall.
Kom att tänka på julen och också mera måttligt supande. Man måste ju få tillåta sej att fira. Javisst - så länge det inte gör att någon känner sej obekväm. Speciellt inte barn som snabbt registrerar om nån vuxen beter sej konstigt. Det ska vi tänka på vi vuxna - att vara vuxna också när det gäller hantering av alkohol.

Stackars mej

Det var för länge sen. Vid nån ommöblering hos B. Bakom en täckskiva på bokhyllan upptäcktes ett helt ullhundsbo. Vartill B spontant fällde den konstiga repliken "Stackars mej!"
Det tyckte vi lät så bra att vi döpte alla konstiga saker man missat - i städningen, i naturen, ja kanske också de blinda fläckar vi alla har - till Stackars-mej-ställen.
Det kom jag att tänka på i mitt julstädande när jag just torkade dörrar och hittade en del Stackars-mej-ställen. Dörrkanter, ovanpå dörrar. Sånt som man inte ser.
På det sättet skulle det praktiskt att vara fler i hushållet. Kanske man skulle se litet olika saker och ha färre såna ställen.
Var har du dina Stackars-mej-ställen?

Pysselstopp

Jag blir bara så lessen när jag inte får till det. Det där som jag så gärna vill. Och som gör mej så gott. Det där pysslet som jag har längtat efter.
Jag börjar på vante efter vante. Och stickar nöjd och glad tills jag kommer till når där jag måste fatta beslut. Hur många maskor till tummen? Typ.
Jag undrar om det blir några dörrkransar i år. Kommer mej inte för att skaffa materialet - riset och järntråden. Har nästan blivit tradition med kransar redan...
Jag läser pysseltips efter pysseltips. Punkt.
Blir ibland riktigt oroad över hur saamaton jag är. Därför gladde det mej storligen att registrera den energi jag uppbringade när det gällde att ställa i ordning efter fönsterbytet. Det finns kraft när den behövs.
Och det kanske just det som är grejen. Pyssel behövs inte. Vantar läggs i hög när de är stickade. Borde ha ett mål -typ Kvinnornas julmässa som förr i tiden. Då jag heltidsjobbade och pysslade som bara den.
Men nu - nu känner jag för julstädning. Hoppas energin finns kvar hela vägen ut.

Korsnäsvante wannabe

Skolmat

I Finland har vi gratis skolmat. Ända tills man har gått ut andra stadiet. Och på yrkeshögskolor kan de studerande köpa mat till väldigt låga priser. Statssubventionerat. Inte många länder i världen har det så.
Jag vet inte när det började men jag som är född 1952 hade gratis skolmat under mina 4 första skolår - i folkskolan.
Den första månaden i Edsevö småskola. Där var maten lika fin som hemmamaten - tillredd i skolans kök för ett fåtal elever i åk 1 och 2. Jag har ett minne av att vi elever hade köksturer och hjälpte till.
När vi flyttade till Vasa började jag i Handelesplanadens folkskola. En stor skola med ett stort kök. Och mat fick vi. Men jag undrar nu efteråt om de bara hade kastrullmat som de kunde koka. Jag minns inget annat än soppor och grötar. Kanske nån annan minns. Jag var en matglad unge som med välbehag slevade i mej korvsoppor och ärtsoppor. En mat som jag - trots att jag nog åt den - hade litet obehag för var en blandning av ris (eller eventuellt havregryn) och äpplen. En slemmig tjock soppa som både såg ut som och luktade som spyor. Det obehaget har jag än idag.
En mig närstående var inte så förtjust i maten. Hen skulle fostras. In kallades den något skrämmande skolsköterskan Ruth (Ruton med spruton) och hon satt då bredvid det bångstyriga barnet och väntade på att hen skulle bli en matglad elev och äta upp. Pedagogiskt. Not.
Jag hade glädjen att sitta bredvid en klasskompis som hade svårt med den soluppvärmda mjölken som säkert hade stått framme länge när vi kom. Och solen hade gassat genom glasväggen på de små bruna 2 dl flaskorna metallkork  (minns ni dem?). Jag fick hennes solvarma mjölk. Trots god aptit och dubbel mjölkransom var jag mager som en sticka. Bara fötterna tycktes växa.
Nåväl - sen blev det läroverk och det tog slut med gratismaten. I början tom slut med maten. Och faktiskt också - utrymme att äta på. Det betydde att de som inte bodde nära skolan satt och åt sina smörgåsar i klassen. Jag hade kort väg hem så jag fick mat hemma. Under mellantimmen - ett fenomen som inte behövs idag. Ett ganska skönt fenomen faktiskt. Det delade upp dagen i kortare sjok. Men så gick vi i skola på lördagar också...
Ännu under min tid i samskolan ordnades det först med ett matutrymme och troligen också mat som eleverna kunde köpa.
Bra att en så viktig sak som skolmaten har utvecklats till det bättre - gratis för alla. Och under vissa tider tom mellanmål för grundskolelever. Heja Finland!

Rör inte de dödas dag!

Alla helgons dag - de dödas dag i min hemtrakt - är en dag som berör oss alla vill jag mena. Vi har alla någon när och kär som inte finns bland oss mera. Och oberoende hur vi tror är det här något som kommer oss nära. Därför är det viktigt att en dag är speciellt vigd för att hedra och helga de döda. Alla helgons dag. Vi får tända ljus på begravningsplatserna - uppleva gemenskap - och vara med i kyrkorna där det tänds ljus för alla som avlidit sedan föregående års Allhelgonadag. Jag upplever det som en värdig dag vid en lämplig tidpunkt. Den lugna mörka hösten - en tröst i vår sorg. En sorg som så småningom blir till saknad och vemod. Som får lyftas fram under de dödas dag.
Krocken med Halloween har jag länge upplevt som störande. Inte när det handlar om att tända höstmysljus i vackra pumpor - nej. Det är ju på nåt sätt en skördefest. Men nog när det handlar om att på något sätt leka med döden och onda andar. Inte för att jag tror på onda andar men för att det på något sätt är så fult att dra in sånt i det stora, viktiga som berör oss alla - saknad och minnen och tankar på avlidan nära och kära. Temat är på nåt sätt så farligt nära och ändå så otroligt olika. Snälla - fira Halloween en annan helg. Så som många faktiskt gjorde i år när föregående helg var närmare "riktiga" Halloween än den kommande.
Den nya störningen är det faktum att många butiker är öppna imorgon - på de dödas dag. Ska det verkligen vara nödvändigt? Såg att min egen market i stan håller öppet. Har ett minne av att det inte var så ifjol. Minns åtminstone att jag inför nån helg tackade dem för att de respekterade helgen med att hålla stängt. Hade hoppas detta år också men icke. Tyvärr.

Puff puff

Oj vad jag just nu saknar det som jag hade med B. Möjligheten att kunna puffa ur sej en irritation. Med någon som är insatt i mej och mitt liv dessutom vet hur jag fungerar. Att kunna häva ur sej ´helt ocensurerat med en som vet precis vad det betyder.
Jag har många vänner jag kan puffa med. Men man vill ju inte alltid belasta dem. Och de finns inte alltid till hands. Puffande borde nästan ske öga mot öga.
Och det handlar om så små saker att bara den som är med i vardagen och har en bakgrund kan förstå.
Nu skulle det finnas behov. Känner hur trycket stiger. Och ett effektivt sätt att få ner det är att släppa ut litet ånga. Men nog sjunker det annars också. Pyser ut så sakteliga. Men saknar ändå.