Tågmat

Det blåser kring tågets smörgåsar. Först handlade det om en torftig smörgås med litet medwurst och ett salladsblad som såldes till högt pris. Sedan handlade det om smörgåsar med föråldrad datummärkning (Artikeln för den som kan läsa Online Vbl    http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/44588/148231 ).
Jag tror vi är många som har undvikit att äta under tågresan för att vi inte har tyckt att vi har fått valuta för pengarna. Eller att det har handlat om så dyra varor att vi inte ens har testat.
Jag har sagt det förr och jag vill upprepa det nu - varför inte ta in någon snabbmatkedja till tågrestaurangerna. Hamburgerkedja, pizzakedja, sötebrödskedja. Som skulle sälja sina kända produkter till samma pris som "på land". Kanske tom både en med sött och med salt. Lämplig småmat som ju är det man oftast är ute efter under en tågresa.
Det finns säkert kloka Ekonomiska, Etiska och Konkurrensetiska motiveringar till varfördet inte är så. Men jag föreslår ändå.

Bild i den nämnda artilkeln

Julmöss

Har kommit igång med mitt handarbetande riktigt på allvar. Och när jag nu sitter med ett stort projekt och tänker att det ska bli klart till julen kommer ett barndomsminne fram. Det sades alltid hemma hos oss att handarbeten skulle vara klara till julen så att inte "julmössen pissar i dem". Om jag riktigt vill övertolka det här kan jag tänka mej att uttrycket kom från en tid då handarbetande var en nödvändighet - man tillverkade nyttigheter typ stickade strumpor och vävde mattor. Och för att få fart på det var det viktigt att ha en deadline.
En annan övertolkning av ett gammalt uttryck. Min moster använder arbeta i samma betydelse som att hålla på. "Ja arbeita å åt" har jag hört henne säja. Var det nu så att i det gamla samhället (äldre än min moster) var inget just lustfyllt. När det gällde sånt man måste göra. Utan allt var arbete. Man arbetar och äter. Eller finns det månne någon annan betydelse på arbete än den jag har?
Men litet skoj med julmössen. Hos mej får de nog hitta en annan toa än handarbetskorgen.

Invald!

Ja så gick det faktiskt! Och med ett enormt antal röster. 124 enligt det resultat som kom sent igår. Själv hade jag ingen aning hur det skulle gå. Är man uppställd första gången så är man. Och som jag har konstaterat är jag inte så känd i kyrkliga kretsar. Kan ana att jag har fått en hel del röster av folk som har läst mina blogginlägg och mina Facebookuppdateringar. Många har kommit och berättat att de röstat på mej. Också äldre - i min föräldrageneration. Och sådana som troligen inte brukar rösta i kyrkoval. Och förstås många många andra eftersom det blev 124. Kan inte fatta det. I nattens tysta timma när jag satte mej i min länstol och begrundade var det nog frågan om om det inte kom något vått i ögonvrån. Man blir ödmjuk en sådan här gång. Den som har röstat på mej har - med rätta - förväntningar på mej. Kan jag leva upp till de förväntningarna? Och vad förväntar man sej? Jag hoppas att det ska bli som i andra förtroendeorgan - en öppen dialog mellan mej och dem jag representerar. Att jag på mina ärendelappar ska kunna lägga ärenden som kommer från andra än mej själv. Och jag är inte svår att nå. Facebook, e-post, blogg, Instagram - och hör och häpna - också irl. Bara kom.
Det blir intressant och viktigt med skolning - jag är inte alls insatt i vad som är hemligt och vad som fritt får diskuteras. Protokollen vet jag är offentliga.
Och jag har många erfarna medlemmar med i rådet. Jag ser verkligen fram emot att få dra igång. Tack för att ni gav mej möjlighet till detta, ni som röstade på mej. Och tack ni som har uppmärksammat invalet.

Olidligt spännande?

Nå nej - det är det ju inte. Men jag måste nog erkänna att jag känner av det. Att det är idag det avgörs vem som blir invald i fullmäktige och råd i min församling. Och att jag själv är uppställd. Det har jag aldrig varit förr - inte i något val. Om man undantar något elevråd via skolan (både som elev och senare som lärare). Jag vet inte hur det kommer att kännas ikväll om jag blir invald. Och inte heller om jag inte blir invald. Men det har varit en intressant färd mot valet och jag tycker det har varit trevligt när någon har sagt att den har röstat på mej. Och faktiskt - jag skulle gärna komma in. Men jag vet också att om det inte blir jag så kommer det att finnas engagerade medlemmar i rådet. Och det är viktigt! Det är bara så att det gör skillnad vad församlingens förtroendevalda diskuterar och besluter. I smått men också i stort. Så därför - gå och rösta!
Jag har själv sparat mitt röstande till idag. Och då ska jag gå och rösta på mej själv. Vet inte om det är rumsrent att säja så men jag tycker ju att en uppställd som verkligen vill in ska göra så.

Tanten och plåtburkarna

Vi står i en tyst ring kring 25 ljus - tända till minne av dem som dött pga narkotika. Bakom oss plockar en tant plåtburkar. En stund tidigare fick vi höra starka och tröstande ord om sorg och saknad. Vi var antagligen till största delen anhöriga och vänner till sådana som dött. Och pressen och prästen och diakonerna. Och Fri från narkotika. Och så jag som tycker att det är en så viktig och fin manifestation. Tillsammans är vi starka. Tillsammans klarar vi sorgen bättre. Tillsammans kanske vi kan hejda någon som hamnat i drogspiralen. Också då var tystnaden bland oss kompakt. Tanten var ännu inte på  plats utan bakom oss fanns en massa bussar och en massa studerande som med bussarna var på väg på nåt evenemang modell större. Så stort att det var läge att dricka öl i kyrkparken. Och lämna tomburkar på gräsmattan. Efter den tysta stunden vid ljusen sprids gänget. Kanske någon gick på en kopp kaffe till församlingens matsal. Själv tog jag sikte på körövningen i Brändö. Tanten fortsatte att plocka.
Så många olika bitar av livet - en torsdagkväll vid lotsstatyn i kyrkparken.

Naturbehov

Efter förmiddagens känslostorm - bara, bara positiva, starka känslor- rymdes jag inte mellan lägenhetens väggar. Behövde naturterapi. Den fick jag nere i Sandviksskogarna. Ensam. Underbart. Ja, helt ensam var jag inte  - telefonen med kameran var med.Vill gärna ta er med på min vandring. Nedan en bildkavalkad. Ja och så ville jag testa piggskorna, mina nya Icebugs. De var till belåtenhet.

Skatter

Fjolårets beskattning är fastställd. Och listor på allehanda toppinkomster valsar runt på nätet. Än är det topparna i min kommun, än i hela landet. Och kvinnor. Och riksdagsmän. Och företagare. På yles nyhetsuppdatering handlade nästan 10 inslag om skatterna. Varför är det så intressant? Jag är helt oberörd. Kommer inte att läsa en enda lista. Och det handlar inte om att jag skulle avundas någon deras inkomst. Men det angår mej inte. Dessutom vet jag att det att man finns högt i skattelistorna inte betyder att man nödvändigtvis är lycklig eller frisk. Och frågan är om alla i toppen ens är så rika rent ekonomiskt sett.
Och börjar jag tänka - ja då blir jag uppfylld av vrede över ojämlikheten i vårt samhälle.
När jag var barn trycktes det skattekalendrar som såldes. Minns att min mor var mycket mån om att skaffa sej en sådan. Undrar just varför. Kanske "alla" gjorde så.

              

Övriga ärenden

Satt just och skrev på lappar saker som jag kommer att ta upp som övriga ärenden om jag blir invald i församlingsrådet. Därtill inspirerad efter att ha bevistat både allhelgonamässa och stilla musik. Små praktiska saker som kan göra bra bättre och som kan få folk att känna sej välkomna. Det blev åtta lappar. Kommer säkert att komma fler. Och jag har lappar att skriva ner också dina ärenden på. Blir jag invald kommer de att komma upp under många möten - kanske ett per möte. Och de kommer att förbli mina ärenden om jag inte blir invald.

Städdisciplin

Det var lättare att ha städdisciplin medan B fanns. Rutin varje fredag (eller torsdag). Ut med mattor, dammsugning och hela köret. Om det så behövdes eller inte. Inte för hans skull utan bara för att det kändes gott att göra det inför vårt gemensamma veckoslut. Nog städar jag nu också men det är mycket lättare att förklara att man kan slarvstäda då och då. och att papperskorgar får innehålla papper. Och att damm egentligen inte syns. Ingen ser ju ändå. Annan än jag själv. Och jag vill nog ha det prydligt. Tur det - annars skulle väl huset gro igen.
 Men jag måste säja att jag lyfter på hatten för sådan som bor ensamma och lyckas ha städdisciplin.
Nu är det fredag och städdag. Tror det blir en slarvstädning - jag har ju varit på resa. Och då blir det ju inte ostädat, eller.

Att kursa

Nu vet jag vad jag kommer att sakna när jag blir pensionär. Det att fara på kurs. Undrar hur många gånger det har skett. Först som mattelärare med MAOL-föreningen. Och alla de långa fortbildningarna  i Heinola. Och nu på senare år - på kurser med mina glada studiehandledarkolleger.
Imorgon bitti sätter vi oss på tåg och far ner till huvudstaden. Riksomfattande vägledardagar. Viktiga sådana - typ 120 anmälda. "Alla" kommer att vara där.
Den gemenskap man känner när man träffar folket från hela svenskfinland. Många av dem träffar man bara på kurs. Kanske speciellt viktigt för oss att träffas - de flesta av oss har ju inte ämneskolleger på skolan.
Och dessutom är onsdagseftermiddagens program precis vad vi behöver just nu med tanke på vår handledning. Allt ljus på Vägledardagarna!
Vi ses på studiehandledartåget och på G18. Ser fram emot det.

Mördaren ljuger inte ensam

"Mördaren ljuger inte ensam" heter den första av de filmatiserade Maria Lang-deckare vi fick ta del av (Sveriges TV). Den som inte har sett och tänker se kanske inte ska läsa det här. Trots att jag inte just alls kommer att beröra innehållet.
Det som slog mej var det tidstypiska. Boken skrevs 1949 och jag antar att det just är i sent 40-tal filmen är placerad. Det var så mycket som var annorlunda att jag faktiskt måste föra bok.
En universitetsanställd, docent eller liknande, bjuder en ung doktorand som han är handledare för till sitt sommarställe. "På en egen liten ö utan telefon och grannar". Det visar sej att sommarstugan är ett enormt stort och fint hus. Med ett  litet emaljerat fat som enda diskfacilitet. Där finns redan ett antal unga människor samt en fru. Hon är inte akademiker utan har gått hushållsskola - den bästa av alla. Flickor och pojkar sover i skilda rum trots att ett par av dem tydligt är ett par. Klädseln har nog inte varit nära nån avdelning för fritidskläder. Oftast galastass - men så skulle det ju firas midsommar. Och hustrun passar upp.
Sen när det sker ett mord och bussiga killen och vår doktorand fixar en kriminalkommissarie till platsen kommer denne i hatt och vit skjorta och slips. Och dessutom gummiband runt skjortärmarna (undrar varför man hade sådana). Och han var flirtig på ett sätt som våra filmdeckare inte är idag. Blickarna följde varje tjej, känd och okänd. Och så röktes det tobak. Huj vad det röktes! Praktiskt taget alla rökte.Tänk att vi har sluppit det - både på riktigt och i film.
Och sen det där att inte få kontakt - ingen telefon. Till slut simmade vår hjälte mot land för att kalla på hjälp - en sträcka som det tog en halv timme att köra med båt. Men man hade hunnit få ett digert antal lik på ön vid det laget. Ja det sa jag aldrig - båten fick nåt fel och när den fixades tog en av gästerna chansen att sticka men hamnade i vattnet så båten stack ensam.
Jag vet att jag inte har varit speciellt förtjust i Maria Langs böcker. Minns inte riktigt varför - skulle det eventuellt ha varit språket. Efter det här avsnittet är jag inte speciellt förtjust i filmatiseringen. Alldeles för mycket fokus på relationer och snedsprång. Ett fräscht inslag i en roman från -49 var att en av relationerna var lesbisk.

Underhållande, fina miljöer - ja nog kommer jag att se nästa del också, trots allt. Eller kanske just tack vara det jag mest har skrivit om - den förtjusande tidsskildringen.

Svara "alla"

Man dryftar en inställningsklantighet i en persons Fb-profil i en grupp där jag är med. Ska passa på själv och knärra litet. Det där med att svara på e-post. Och att svara "alla". När jag skriver ett jobbmail har jag oftast kollegan som medmottagare - alltså jag skickar en kopia till henne. Och ibland någon eller några andra. Noggrant utvalda. För att de också ska få svaret (och se vad jag har skrivit). Och vad händer i många, många fall? Jo, jag är den enda som får svaret och blir tvungen att vidaresända till de andra. I något fall kanske tom leta fram mitt eget mail för att se vem som skulle ha fått det.
Ibland skriver jag snällt på slutet - svara gärna "alla" så att osv. Men man täcks ju inte riktigt börja lära vuxet folk hur man svarar på mail.

Samla frimärken

Samlas det frimärken i dag? Denna långsamma syssla verkar nästan malplacerad i vår snabba värld. Eller så inte. Och nu tänker jag på att samla på riktigt. Räkna taggar i tandningen, använda förstoringsglas, jaga rariterter och så. Sådär så man kan kalla sej filatelist.
I mitt hem samlades det frimärken. Pappa och senare mamma. Och barnen. Vi använde riktiga mappar från LaPe och beställde årsblad med bilder av frimärken som kom ut. Och det har på något sätt suttit i ryggmärgen att frimärken ska man ta vara på. Spontant river jag loss märken från alla kuvert och paket som kommer i min hand. Däremot klistrar jag inte in dem nånstans. Och inte beställer jag blad från LaPe heller.
Men förra veckan när körkompisen berättade att hon tar emot frimärken och skickar bort dem - till nåt välgörande ändamål- då vaknade jag och drog fram alla mina lösa frimärken. Bestämde att jag ger bort alla - slutar samla där bladen tar slut. Vilken lättnad! Men hur det nu var så tyckte jag det var så mysigt att sitta och plocka med de vackra märkena. Och framför allt så frigörande långsamt. Och när jag insåg att moderna frimärken har årtal insåg jag att jag kan samla utan LaPe-blad. Och någon hjälp ska väl nätet ge mej.
Så nu sitter jag med förstoringsglas jag också. Men inte för att kolla taggar utan för att se årtal. De är ju så erbarmligt små. Och ja, körkompisen ska få massor med märken.

I valet

Igår kom en bilaga med Kyrkpressen. En bilaga med en närmare presentation av kandidaterna i valet till kyrkofullmäktige och församlingsråd. Kunde bara konstatera att det finns en stor samling duktiga och fina kandidater. Så nog bör det finnas folk att rösta på. Med olika profilering.
Själv har jag väl närmast profilerat mej som en som vill väcka dem som inte är så kyrkaktiva. Mycket för att få dem att inse hur viktigt det är att rösta. Och hur mycket i kyrkan som sist och slutligen rör och berör dem i kyrkan.
Men när det gäller arbetet i rådet kan jag nog säja att jag är allas representant - och alla är vi ju församlingsbor som säjer att vi är troende. Det är väl ett bra utgångsläge.
Jag har ett stort nätverk och det betyder att man lätt kan få fram sina åsikter till mej. Och jag föreställer mej (och hoppas) att det i rådet ska finnas plats för små vardagliga praktiska saker också - vid sidan om de större sakerna och rutinärenden.
Dessutom kan jag lova att jag kommer att vara en engagerad rådsmedlem. Som säkert i iver och ovana kommer att slå huvudet i väggen flera gånger.
Så gott folk - om ni är tillräckligt många som skriver 27 på röstsedeln så får ni in en sådan person.
Men det absolut viktigaste är att ni röstar förstås. Inkommande vecka pågår förhandsröstningen varje vardag. Tex i Rewell Center. Den egentliga röstningsdagen är fars dag, den 9 november. Lycka till, bästa väljare. Allt för det goda!

Elli, tron och politiken

Elli Flen från Munsala har lånat sin person och sin röst åt församlingsvalet. Hörde just henne berätta (se videoklipp) och tyckte det var kloka saker hon sa. Stämmer bra överens med min egen syn.
Men nu är det bara det att Elli också är politiker, SFP-sådan. Kommer att ställa upp i riksdagsvalet. Det här har väckt ont blod i bygden. I pressen vädrar Steven Frostdahl (SDP) sin irritation över att SFP och Elli Flen åker snålskjuts på Församlingsvalet inför sin riksdagsvalskampanj.
Jag tycker inte det är något fel att en känd person, låt vara samtidigt politiker, berättar om varför hon röstar i Församlingsvalet. Men jag tror inte att jag själv i hennes ställe skulle ha lagt upp videoklippet på min kampanjsida för riksdagsvalet.
Det som jag mera har reagerat på i valet är att det finns listor som direkt hänvisar till något parti. I Vasa finska församling (har inte studerat listorna i någon annan) finns en lista där namnet hänvisar till socialdemokraterna och en som direkt heter Perussuomalaiset. Så vill jag inte ha det. Kanhända det finns sådant i min egen församling också - många politiskt aktiva är uppställda. Men nog kan de vara intresserade av församling och tro för det. Och de är säkert bra och mötesvana att ha med. Inga politiska namnpå listor inom min egen församling i alla fall. Jag hoppas (om jag blir invald alltså) att de funderingar som kommer fram under mötena inte ska kopplas till partipolitik.
Och tycker du som jag kan du ju skriva 27, mitt nummer, på röstsedeln - då får du en garanterat partifri (ingen är väl politikfri) kandidat. Jag borde vara medlem i minst tre partier för att få det jag vill ha och därför har jag valt att inte binda mej till något parti.

Närpes-Närpiö

Det här är inget egentligt blogginlägg utan en fråga. Eller många frågor egentligen.Och jag hoppas det finns någon läsare som kan svara. Och jag ställer dem helt naivt, mina frågor. Kanske man borde veta. Men jag vet inte.
Närpes kommer att förlora pengar om staden fortsätter att vara enspråkig. Det särskilda stödet för enspråkiga kommuner försvinner. Enspråkigt svenska kommuner ska det kanske vara.
 Om svar ja så frågar jag varför. För att värna om minoritetsspråket säkert. Men hur värnar man om minoritetsspråket genom att betala ut enspråkighetspeng. Det kostar inte mera att vara enspråkig. Snarare tvärtom med allt som ska översättas.
Om svar nej - betyder det då att det finns en massa enspråkigt finska kommuner som förlorar sitt stöd? Och varför har det inte blivit några ramaskrin om det då?
Jag tror att det bara har funnits för enspråkigt svenska och då skulle jag vilja veta motiveringen. Och hur man har fått igenom ett sådant stöd i tiderna.
Sen kan jag väl inte förstå varför det skulle vara så hemskt för Närpes att bli tvåspråkigt. Folk på streeten som intervjuas tror att svenskan ska försvagas. Hur skulle det bli så? Och tänker de inte på den finska minoriteten i den svenska staden - de måste ju känna att det är konstigt med en enspråkigt svensk stad.
Och som sagt - nu frågar jag med vidöppna barnaögon och hoppas nån vill lära mej.

Prr, prr

Det ringer. Mycket ovanligt. Det ringer i surfplattan. Nästan osannolikt. Trycker av gammal telefonvana plattan till örat. Den som ringer är en som testar nya kontaktmöjligheter. En som jag under dagen hade hjälpt att trimma smarttelefonen. Lade in Messenger och uppdaterade Skype-kontakterna. Ok, det här var säkert ett Skypesamtal. Koll visade att det var ett samtal via Messenger - en möjlighet som vi inte ens hade talat om. Och hen rapporterade att det var många nya ljud i hemmet. Messenger - chatt , Skypechatt i olika apparater;  fasta datorn, laptopen och smarttelefonen.
Men det var inte antalet apparater som skulle vara den röda tråden i det här inlägget utan en funderare runt det faktum att det finns så många sätt att kunna tala länge och gratis med folk. Också i utlandet. Och det i en tid när praktiskt taget alla (det kan man lugnt säja när jag själv också är där) har ett samtaltpaket som inkluderar ett antal samtalsminuter per månad. Få har väl sekund/minutdebitering numera. Så vi ringer "gratis" också på vanligt sätt. Och dessutom - hur få samtal ringer vi inte! Åtminstone jag. Litet bakfram.
Och på något sätt underligt att operatörerna inte har lyckats hindra oss från att Skype-ringa och Messengerringa gratis från de telefoner som de skulle ta samtalsavgifter ur. Men det ingår i och för sej i konceptet med samtalspaket.

Butiksdrömmen

Jag tror jag alltid har drömt om att stå i butik. Eller i ett kafé med hembakade bullar och hemslöjd. Det har jag efter far tror jag. Han drömde om att öppna en handelsträdgård närdet blev dåligt med jobb i hembyn. Men det blev flytt till Vasa istället. Jag vet att han njöt när han fick juldekorera fönster i SOK-huset vid viadukten. För mej har det med butik och eget företag förblivit en dröm - jag är alldeles för feg. Vågar inte ta risker. De.t närmaste jag har kommit var då jag sålde mina handarbetsalster på Kvinnornas julmässa
Men det drar i alla fall. Märkte jag idag när jag dallade hem från stan och gick in i en av mina favoritbutiker - InneLinne. Tanken var född redan utanför och när jag hade kollat de nyanlända varorna och småpratat med ägarinnan en stund kom min idé ut.
Min idé om att hjälpa henne (sen när jag är pensionär) så att hon som ensam i butiken nån gång kan ta sej en ordentlig matpaus på stan. Kanske göra ärenden. Jag skulle stå helt gratis och sköta hennes butik under tiden. Och kanske tom sälja något. Hon gillade tanken. Helt knasigt egentligen. Vi känner inte varann och hon måste ju kunna lita på mej för att överlämna butiken åt mej. Vi får se hur det blir. Jag gav kontaktuppgifter åt henne. Alltid skulle det smaka litet butik.
Har faktiskt tidigare tänkt bjuda ut likadana tjänster åt närantikvariatsägaren men jag tror att de tjusiga eko-kläderna vinner över gamla dammiga böcker.
Nu ska hon - min InneLinne-ägare - få litet reklam också i form av en bild. Visste ni annars att hon säljer gammaldags lama-pajtor?

Små grodorna

Är ganska impregnerad med språkfel eftersom jag hör till diverse språkpolisgrupper på Fb. Men jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram några texter jag mötte i dagens Bostadsbladet/Asuntolehti. En och samma tidning, ett och samma  (onämnda) företag, alla felen på samma sida). En del företag låter bli att ha översättning till svenska. Jag måste ärligt säja att jag inte vet vad som är värst - enspråkigt eller den rotvälska jag får av den här annonsören- Och det är ju inget invecklat språk. Jag kunde korrekturläsa gratis åt dem.Och nån må väl ha svenska som modersmål. Eller nåns mommo. Så här nonchalant får man inte vara. Se och läs:

... ljus trähusettrummare vid lugnt gatan. Hörnlägenhet. Rymlig kök. Förnyad fönster.

... i bra skick vid parkkanten.

...på centralt men lugnt ställe, eftersom vid lugnt tvärgatas

" tälstenspis


Andra klädrum ändrat till ett extra sovrum

Skrev inte ut alla fel  - många gick i samma stil. Då jag ser texten nu tycker jag nog att den är bättre än en enspråkig version. Man förstår ju. Men.

Ylös, ulos

ja lenkille! Ja, ja, ja. Jag vet att jag mår så bra av det. Jag läser nästan dagligen hur viktigt det är med daglig motion. Senast idag i en artikel om hur man kan förebygga bröstcancer. Jag har svårt att i dagens läge låsa mej till allt för mycket bokade kvällssaker. Blir så stressad när det blir krockar. Men ingenting hindrar att jag skulle gå ut på 30 minuters stavgång varje dag. Jag har tid. Vädret är inget hinder. Undrar varför jag inte gör det.
Idag är det stavgångsdags. Med Folkhälsangänget. Längtar så efter det. Trots att risken finns att jag är ensam snabbvandrare. Varför inte de andra dagarna?  Har också bekanta som gärna vandrar. Skärpning Sippan!
Ett steg i rätt riktning är att jag ska köpa Icebugs- skor - skor med inbyggda piggar. Ursäkten får inte vara att jag är rädd för att halka. Nu ska vi se om det hjälper att skriva ut i en blogg att det borde vandras varje dag eller åtminstone fem gånger per vecka.