Ännu ett år

"Du som vet vem jag var, säj det till någon" skriver Lars Huldén i Läsning för vandrare. Det är lätt att tala om B. Han var en tydlig person. Hördes och syntes. Kände och levde. Talade och tydde.
Tänk att jag fick finnas i det kraftfältet! Fick uppleva gemenskap, kärlek, kamratskap. Fick se det obändigt glada barnet i den vuxne mannen. Fick se den kloka analytikern. Fick se den trygga partnern. Ja, jag säjer ofta till någon vem du var, min vän. Och på det sättet lever du vidare.
Idag är det fyra år sedan han dog. 22.16 på kvällen. Jag har tack vare Facebooks "Den här dagen" gått min Via Dolorosa fram till dagens datum. Det har varit så spännande att jag ofta har vakat till midnatt för att läsa följande dag innan jag somnat. Så gjorde jag igår också. Då jag läste alla fantastiska kommentarer på min uppdatering kom tårarna. Fina tröstande ord till mej, vackra ord om honom. Helt överväldigande. 
De år som gått fram till nu har jag skrivit blogginlägg just den här dagen. Kopierar in dem här.

2013

Årsdagen. Den 17 juli. Klockan 22.16. Kommer alltid att vara inetsade i min hjärna. Precis som jag trodde har dagen varit lugn. Faktiskt lugnare än veckan före. Och det tror jag nog har att göra med att kvällen då B dog blev så fin trots allt. Både M och jag var med och fick uppleva närhet och kärlek. Och visste att vi med vår närvaro och närhet gjorde det som var absolut bäst för vår käre då. Och han förmådde visa vad han kände för oss. Tårarna rinner när jag skriver det här. Det var bara så fint.
Dagen började med att jag tände mitt sorgeljus. For till torpet och det var ett bra drag. Att vara ute i naturen är så trösterikt. Och att göra meningsfulla saker väcker positiva tankar. Gick också till minnesstenen för personer som finns begravda på annan ort. Det ställe där jag tänder mitt allhelgonaljus.Det var helt harmonisk. Hem kom jag med mat av egen skörd. Kändes bra. Och det som också har känts bra är de tankar och ord till tröst jag fått idag - framför allt via Facebook.
Kommer att göra precis som jag gjorde den kvällen för ett år sedan. Kommer att sätta mej på balkongen med mitt sorgeljus och ett glas rött. Och känna tacksamhet för att vi fick 29 år tillsammans.

2014
Sitter på balkongen på samma sätt som jag satt då - för ganska exakt två år sedan. Då jag kom hem från sjukhuset. Med sorgeljuset/minnesljuset tänt.  Med ett glas rött. Låter tankarna fara. Känner tacksamhet. Känner vemod. Låter tårarna rinna. Det är varma stora tårar. De kommer så konkret tillbaka till mej - de där timmarna före klockan 22.16 den där kvällen för två år sedan. Kvällen som satte punkt för en svår sjukdomstid. Kvällen som för mej förändrade livet så radikalt. Och han som var så levnadsglad. Han skulle nog ha haft mycket att få och ge ännu. Onödigt att spekulera. Bättre att minnas. Tiden före sjukdomen. De vanliga dagarna. På något sätt har jag på känn att vi förstod att det var en ynnest vi hade fått. Det var inte alls självklart att det blev vi. Och nu när det inte är vi mera är det gott att minnas. Och tala om hur det var.
Gott är det inte varje dag. Långt ifrån. Men för det mesta är det tillräckligt gott. Ett uttryck som jag har lärt mej av en av mina mentorer.
Då jag talar om mentorer går tankarna till dagens uppdatering på Facebook. Som ledde till otaliga gillanden och många kommentarer. Det känns så gott mina vänner. Jag vet att ni med era klick och era hjärtan säjer så mycket mer än bara klick och hjärtan. Ni känner med. Och det bär. Fick ett så fint ord i mängden av kommentarer:
"Tiden går fort, saknaden går ingenstans". Så är det.

2015

Idag den 17 juli är det tre år sedan B dog. Sitter med mitt sorgeljus på balkongen och tänker.Tänker på att den 17 juli förmodligen inte var den svåraste dagen i hela sjukdoms- och sorgeprocessen. Det fanns dagar under sjukdomstiden som var så fyllda av ångest och oro. Det fanns dagar efter hans död när sorgvärken bara var så stark. Dödsdagen - eller ska vi säja kvällstimmarna innan han dog - innehöll så mycken närhet och faktiskt också frid. Men det blev ju så definitivt. Och nog var det ju extremt. Att säja åt den som är en närmast att han får gå - vi klarar oss. Att efter att han hade dött säja att jag aldrig kommer att se honom mera. Att komma hem från sjukhuset och meddela släkt och vänner att  han är död. Och samtidigt - att få vila i att vi - M och jag - fick vara med honom och nära honom de sista timmarna i livet. Och att det blev så fina timmar.
Nu är det den tredje gången jag upplever den 17 juli efter B:s död och det är klart - mycket känns mildare nu. Den vassa sorgen är borta. Och jag har ett liv. Livet var också den här gången starkare än sorgen. Saknaden finns kvar - och den tror jag kommer att finnas kvar resten av mitt liv. Saknaden och minnena. Och på något sätt smälter de samman till en mild melankoli. Jag märker att jag ofta lyfter upp minnen och talar om dem. Ibland ansätts jag av de helt meningslösa varför-frågorna men för det mesta upplever jag att jag har funnit mej tillrätta i det faktum att han är död. Och han finns ju ändå.

Rutinerna har varit desamma varje minnesdag kan jag konstatera. Och visst ska det mediteras på balkongen i år också. Men något har nog hänt. Livet har normaliserats. Saknaden finns men sorgen har dämpats. Glädjen över det vi hade och över det han var har mer tagit överhanden. Och ja - jag kommer att fortsätta att säja vem han var. Jag kände honom.

Stöd och tröst

Det har varit jobbigt att läsa Facebooks tillbakablick "Den här dagen" för 2012. Trots att jag inte just har skrivit nånting om B och sjukdom så vet jag ju precis vad som hände. Jag vet vad som fanns i mitt huvud medan jag "Klippte gräs" och "tvättade kläder" som det kan stå i uppdateringen. Nu är det den 15 juli. Den 17 dog B. Nu är han redan på sjukhus och dagens uppdatering handlar om att jag övernattar på sjukhuset.Och vilken mängd fina och tröstande ord i kommentarerna! Vad de här kravlösa kontakterna med folk betydde när jag inte själv orkade ta kontakt. Inte orkade ringa, inte orkade tala, inte orkade träffa. Då var det gott att bara läsa. Och ta in tröstens ord.
En annan sak som verkar ha gett tröst är torpet. Jag blev förvånad när jag läste i loggboken igår. Många av sjukhusdagarna hade jag varit ute och pysslat. Klippt gräs, plockat jordgubbar, skördat. Det var så rikt med växtlighet den sommaren. Och jag kunde fara ut - vi var två som besökte. Men jag tror nog också att jag for för att den goda naturen gav mej tröst. Fast jag egentligen inte orkade fara och inte orkade kroppsarbeta. Nånting  fick mej ändå att göra det. Overkliga dagar.

Längden har betydelse

Vi som manglar - vad manglar vi oftast? Lakan. Några av oss manglar också påslakan. Och då kan man fråga sej varför mangelduken i vår nya husmangel (som kostade flera tusen och som måste köpas eftersom den gamlas mangelstock troligen inte gick att byta) är kortare än ett normalt lakan. Den som manglar vet vilket tollande det är att gå ut ett långt lakan ur en mangel med för kort duk. De andra vet inte vad jag talar om. Jag närmade mej den trevliga installatören/representanten/försäljaren men det enda han hade att komma med var priset på en längre duk. Det var ju inte det det handlade om. Duken ska vara tillräckligt lång per default. Inte hans fel förstås. Ett verk av ickemanglande typer - förmodligen av manligt kön!

I evighet

Mina kläder tycks räcka i evighet. Aldrig så det skulle synas nåt spår av nötning. Tänkte jag idag då jag var på promenad iklädd en tunn bomullsskjorta som jag köpt för evigheter sedan. Litet blekt av solen har den blivit men nött - nejdå. Och de jeans jag köpte i höstas som snabbt blev favoritplagg - inte ett spår av att jag har använt dem mest hela tiden. Och på tal om jeans - högen med dylika i garderoben är stor. Torde finnas ett par för allt upptänkligt jeansmode - olika former och färger. Aldrig mera köpa jeans? Nå säkert kommer det nåt nytt som jag vill ha.
Men det jag jämför med är att jag har ett minne av att kläder nöttes så väldigt då jag var yngre. Alltid blev det hål på jeansen (vilket jag ju i och för sej gillade) och ofta måste det köpas nya kläder för att de gamla hade tatt slut. Tennistossorna hade hål efter en säsong.
Är jag en försiktigare användare nu? Är klädernas kvalitet bättre? En faktor att tillägga är ju att jag inte längre borde växa ur mina kläder.
Skönt - baskläderna finns - man får komplettera med pigga nya saker.
Intressant - när jag googlade för att hitta en bild på "Slitna jeans" hittade jag bara sånt som var köpeslitet - inget som såg ut som mina jeans såg ut förr i världen.

Poesieftermiddag

Dambjudning med diktläsning - låter det nördigt? Kanske det men för oss som var inblandade var det helt underbart. Och inramningen var perfekt. Torpets trädgård - blommor - gräset nyklippt - moln hotade men dropparna kom först när vi gick till bilen. En koltrast ville delta. Helt klart. Först sjöng hen för oss i olika väderstreck och så kom hen fram för att visa upp sej.
En väska full med diktböcker - samlingar, Huldén, Gullberg, Martinson, Södergran, Rydberg, Runeberg och många, många fler. Det lästes om kärleken och döden, om livet och vardagen. Kända och mindre kända dikter.Långa dikter, korta finurliga saker. Ibland brast vi tom ut i sång. Och vi konstaterade att det här med dikter är nog något som det är värt att satsa på. Så här efteråt kan jag tänka på hur rik jag är med alla mina diktböcker.
En så ovanlig sysselsättning att dagen många gånger kommer att plockas fram ur minnets skattkista. Det var då vi läste dikter i trädgården... Tack P.

Tystnad

Jag tassar runt i ullsockor och vattnar mina blommor. Golvet knarrar inte. Det är så tyst! Det är en sån njutning.
Då slår det mej hur tyst det är i mitt hem för det mesta. Jag bor ensam - är ofta ensam i hemmet. Har sällan på radion. Det enda program jag aktivt har på är det klassiska önskeprogrammet på tisdagar. Plus det som råkar komma när jag ibland får lust till radioljud när jag pysslar i köket. Men om jag försöker med radio annars så stänger jag snabbt - skramlig musik och prat som inte engagerar mej.
Min egen musik och streamad musik väldigt sällan trots att jag gillar musik. Men på nåt sätt räcker fantasin inte till för att hitta musik som skulle passa min stämning. Undantag julen då jag spelar musik mest hela tiden.
Telefonen ringer väldigt sällan - kontakterna sker via chatt.
TV-n har jag på när jag ser nåt inspelat plus nyheter som jag ser live. Annars tyst.
Trist tyst kanske. Men jag njuter. Ljud kan jag väl få annanstans.

Notnostalgi

Idag var jag mogen. Att sortera ut min fars Sångargillenoter. Sparade nog en del som minnen men de flesta ligger nu i en hög på bordet. Fick kontakt med Gillets notarkivarie och får lämna noterna till honom.
Började filosofera över min far och hans plats i Sångargillet. Han flyttade till Vasa 1959. Bodde på "Gubbhemmet" - det fanns inte hyresbostäder att uppbringa. Familjen kom först när han hade hittat nåt åt oss att bo i.
Ganska snabbt började han sjunga i Sångargillet. Hittar noter med årtalet 1961. Kan ha börjat tidigare också. Och vilket fantastiskt sätt att komma i kontakt med människor i Vasa. Min far var social och gillade dessutom att sjunga. Andra bas tror jag han var. Han lånade frack och var snabbt inne i gänget - övningar - konserter - fester.
Minns så bra när vi gick för att lyssna på honom på första maj.
Minns också när vi senare bodde på Handelsesplanaden och kollade när lamporna släcktes i skolan mittemot där kören övade. Dags att sätta på tevattnet.
Förutom noterna har jag också ärvt Muntra Musikanter - en sångbok som jag gärna sjunger ur. Så den får de nog inte.
Glad över att Gillet fanns för min far när han var nybliven Vasabo.

Ljud och bild

Jag minns hur konstigt det var att höra min inspelade röst första gången. Det var under tonåren när en väninna hade en bandspelare med mick. Nu har jag vant mej vid det - dels har jag väl testat med telefonens inbandning och dels har det blivit en del radiointervjuer.
Men bilder! Hujedamej. Aldrig så jag skulle vara nöjd med bilder som publiceras av mej i pressen. Tidning, webb, tv. Nu senast har det varit av allt. Tycker inte det är jag. Och tycker jag ser trevligare ut i verkligheten. Men det är väl inte så eftersom folk tjoar och tycker att jag är mej så lik. I det senaste fallet - Vasabladet - ratades de trevliga bilder som togs på min balkong och med paraply ute vid sopisarna och bilden togs istället i sol vid insamlingsstället. Och såg ut därefter. Tyckte jag.
När det var dags för skolfotografering sa jag alltid åt fotografen att hen ska ta bilder tills jag blir vacker. Ganska ofta lyckades det. Nå inte vacker men jag såg precis så trevlig ut som jag kände mej. Får väl börja bjuda ut gamla skolfoton åt pressen.

Rutinerad eller minnessvag

Känner så ofta att jag måste dubbelkolla eller ibland tom trippelkolla. Små saker som jag har gjort. Häromdan måste jag kolla om jag hade skickat ett mail till rätt person. Varför skulle jag inte det? När jag skrev i akt och mening att skicka till en viss person. Vem har jag talat med om en viss sak igår? Jag har ju träffat så många. På nåt sätt har jag svårt att återkalla en situation som jag har varit med om. Beror det på att jag 1) har problem med minnet 2) har så många saker på gång 3) har gjort saker så många gånger förut att de har blivit rutin och inte tänker på vad jag har gjort. Jag vill tro på det sistnämnda. Men det betyder att jag borde stanna upp vid sånt som jag tror ska leda till funderingar - stanna upp när jag kollar plattan, stänger dörren, skickar det där viktiga mailet, läser den där viktiga notisen. Notera aktivt att jag har gjort det. Koppla det till något annat. Så att det inte fastnar i rutinmassan som man inte når efteråt. Inget är rutin - allt bör noteras.
Ännu kan jag fundera på om jag la skattedeklarationen i postlådan. Jag har inget fysiskt minne av att luckan skramlade. Klart att jag gjorde det säjer förnuftet - jag minns att jag hade det i handen när jag gick från gården. Tidigare skulle jag inte ha funderat så här men nu gör jag det. Får väl lära mej att leva med det och lära mej att stanna upp ibland. Minneslappar har jag skrivit så länge jag kan minnas.

Mer än en juttu

"Visst var det dej jag såg på tv?" Så frågade hon som klippte gräs på gravgården i Sundom. Hon hade förstås sett mej på torpet tidigare och kände igen mej. Det kändes bra. Det har också känts bra när människor ivrigt har noterat att de har sett mej. Också människor som jag inte normalt kommunicerar med.Och de flesta har tillagt att jag är ute i ett angeläget ärende.
Svenska Yle har kompletterat sin filmsnutt med en text - på hemsidan. Och Yle Österbotten hade den också på sin sida. Möjligt att kommentera och det var intressant. Knärrkommentarer om hur svårt det är att sortera, om hur det i alla fall kommer att brännas. Sånt som jag kunde bemöta och på så sätt ännu mer fick fram mitt budskap. Hade flankstöd av Rinki och Finlands Returplast som snabbt och behändigt svarade på mina frågor. Man vill ju ge korrekta svar.
Naturligtvis kom det positiva kommentarer också. Det finns andra som har väntat.
Juttun gick ju också i radio - det missade jag. Väntar på en länk som Yle lovat skicka.
Plus att jag gjorde ett blogginlägg med min egen struktur. Det blir ju på nåt sätt så att en del viktiga saker blir borta när inläggg krymps.
Jag har också friat till Vasabladet. Tycker att de också borde. Och idag blev det napp! Blev tillfrågad om jag ställer upp på en intervju om sopsortering och speciellt om plastinsamling. Jess!
Så ni ser - en juttu är mycket mer än en juttu i dagens samhälle. En juttu blir en diskussion och en debatt. Gillar!

Om plast

Alla som har läst mina inlägg eller känner mej privat vet vilken vurm jag har för sopor. Speciellt återvinning av plast ligger mej varmt om hjärtat. Därför kändes det som en lottovinst när jag vid årsskiftet erfor att det ska komma insamlingskärl för insamling av plastavfall som sedan ska återvinnas. Började samla och sopsäcken i bastun fylldes med god fart. Trots att jag inte använder mer plast än nödvändigt. Och är bara en i hushållet.
Min plastsamlingshistoria börjar ju inte vid nyår. För typ 20 år sedan började jag samla. Hängde upp i plastkassar på torpvinden - "som fåglar uppe i taket" sa Vega-reportern som intervjuade mej. Jag ringde land och rike runt för att hitta avnämare till min plast. Inte för förbränning men för återvinning. Kammade noll. Plastkassarna vittrade sönder och burkarna föll ner på golvet. Och det var mängder. 2007 i juni gav jag upp och kallade på en ny Vega-reporter, B och hans släpkärra. Under ganska mycket ståhej dumpades min plast på Stormossen. Sen samlade jag inte mer före januari 2016. Och nu blev det väntan på att insamlingskärl skulle placeras i Vasa.
Och nu handlade det om ett riksomfattande insamlingsföretag Rinki som i sin tur står under Finlands Returplast Ab som är en producentorganisation som främjar återvinning av plastförpackningar. Och oj vilken service jag har fått av dem. Det finns ju massor med frågor.
Meddelade Yle att jag är intresserad av att dumpa min samling i deras sällskap. Förra veckan drog jag iväg med ännu en Vega-reporter och en fotograf. Det finns för tillfället två insamlingsställen. Jag dumpade och svettades i solgasset och sen fick jag säja en massa bra saker i en intervju. Och före det klampa ner för trappan med sopsäcken. Länge höll vi på. I tv kom 1,5 min. Plus en text på webben. Den var riktigt bra eftersom det kom kommentarer som jag kunde möta. Men 1,5 minuter av allt det viktiga jag sa. Nu sitter jag och väntar på att nåt ska komma i radion. Och för att vara riktigt säker på att mitt viktiga budskap ska komma med passar jag på att skriva ner min struktur här. Tyvärr kastade jag manuset efter intervjun men man minns väl vad man har tänkt.

"Plast är ett fantastiskt material. Lätt, hygieniskt, billigt att tillverka. Det är dessutom möjligt att ge materialet mycket exklusiva egenskaper.
Plast som avfall är förfärligt. Det bryts ner väldigt långsamt i naturen. Man har hittat stora mängder med platsavfall i världshaven - till stor skada för djurlivet. Och en förorening förstås - en som inte just bryts ner.
Att bränna plast och utvinna energi är ett steg i rätt riktning men plast är alldeles för värdefullt för att brännas upp. Plasten borde återvinnas och göras till nya plastföremål. Man har gjort det ett bra tag redan - tex har man samlat in gödselsäckar som har kunnat användas till ny plast. Ett enhetligt material. Problemet har varit att hushållens plastavfall har varit en blandning av många olika sorter som man inte har kunnat separera. Inte förrän nu. Nu finns det teknik för att dela upp plasten i olika sorter och på det sättet ha en chans att tillverka ny plast. Målet nått - nu är det bara att samla.
500 insamlingsställen ska vi få i Finland. Vasa har alltså två ställen nu - ett i Roparnäs och ett i Gerby.
Svårt att veta vad man ska lägga i uppsamlingskärlet? Nejdå . Allt utom PVC får vi dumpa till återvinning. Och PVC används egentligen inte i hushållens förpackningsmaterial. PVC finns tex i elledningar, plaströr och golvmaterial - sakeer som alltså inte annars heller hör hemma i kärlen. Viktigt att påpeka att PVC inte heller hör hemma i brännbart avfall. Det är deponiavfall som ska till Stormossen om man bor i Vasa. Viktigt är dock att plasten är tvättad. Inga kladdiga smöraskar. Och viktigt att ta bort korkar - de kan vara av annan sort än flaskan eller burken.
Kommer folk att idag ta sej till de få ställen där  kärlen finns? Ingen vet men härom kvällen fick man se ett nyhetsinslag som visade att de Ekopunkter som hade plastinsamling också översvämmades av annat material. Så kanske.
Härmed nöjd - och nu väntar jag på en riksomfattande lumpinsamling . Tycker inte den ska bygga på att två butikskedjor samlar in."

Om midsommar

Midsommar - smaka på det ordet. Och lägg till nordisk midsommar och du känner smaken av något nästan osannolikt. Naturen, midnattssolen, vemodet, mystiken.
Plus att möjligt annat som vi med tiden har lagt in i begreppet. Mycket som ställer krav fast det inte skulle behöva göra det. Matorgierna, gästabuden, saknaden, ensamheten, midsommardepressionen som någon skrev om. Fyllefesterna, drunkningsolyckorna, trängseln, myggorna, regnet som vi inte räknade med.
Men ytterst finns väl nog ljuset, naturen, mystiken - och det är något vi alla kan ta del av.
Oberoende av om vi kan ta del av den midsommarfest som vi kanske har drömt om.
För många betyder det fest att få dra till sommarstugan och bara njuta av friden, sällskapet och god mat och dryck. Det var den typen av midsommar jag hade och njöt av med B.
Nu blir det en lugn helg - mycket för mej själv. God mat och dryck och småmys. Och litet umgänge någon av dagarna. Folk frågar vad jag ska göra och jag känner att de väntar sej att jag ska svara nåt annat än att bara vara hemma. Numera känns det ok att svara att jag bara ska vara hemma. Det är vad jag vill. Såsom läget är nu.
Klart att det nånstans finns en längtan till något annat. Midsommarfest kring ett långbord ute i naturen - kanske på torpet. Ungdomstidens danser på lövade dansbanor. (Men de kanske inte finns mera). Gemenskapen med någon.
Men eftersom det inte finns såna bud så är det att gilla läget. Och ja - jag njuter!
Midsommaren inspirerar till att filosofera. Så gjorde också den gode fd familjeterapeuten Leif Westerlund i Vbl för ett tag sen. Han redde ut vad olika kategorier av människor väntar sej av midsommaren. Citat "Är jag singel hoppas jag att midsommaren ska föra  en förändring med sig, åtminstone ge mig hopp om att hitta någon som får det att pirra inom mig". Ack ja - man frågar sig - hur ska detta ske? Åtminstone inte med mitt sätt att leva. Pirren brukar nog inte ringa på dörren. Kanske man får haka på erbjudandet från Intersport.

Skämt åsido mina vänner. Njut av midsommaren och det trolska i den ljusa sommarnatten. Det tänker jag göra.

Korta veckor - litet tid

Jag vet inte vad det är för fel på mitt sätt att hantera tiden. Den bara inte räcker till! Varje bokad vecka tänker jag - nästa vecka! Då ska jag ha sommarlovstid. Tid att vara i stan och pyssla i hemmet. Tid att gå på lunch. Tid att bjuda nån på kaffe. Tid att gå på loppis. Tid... Men en vecka hinner inte ta slut förrän nästa är fullbokad. Jag en ensam människa som borde ha all tid i världen.
Vart går min tid? Två dagar per vecka vill jag/borde jag viga för torpet. Annars gror det igen på gården. Ofta har jag tagit söndagen till hjälp för att få till det. Möten - ja, såna finns det ännu rester av från den aktiva perioden. Och på något sätt kommer det saker som bara måste in.
Gissa om det känns stressigt när det krävs att jag ska boka in nåt nytt! För så mycket pensionär är jag nog att om jag har tre saker bokade på en dag så klämmer jag inte in nån lunch eller annat kul den dagen. Jag vill ha lugn och ro med det kuliga.
En enda tom stadsdag har jag lyckats få in - och oj vad jag njöt! Och fredagarna fredade - men det är liksom nåt annat.
Är det nu så att jag har exakt ett torp för mycket? Två dagar per vecka är två dagar per vecka.

Oj oj mangeln

Blir så beklämd av vårt slöserisamhälle. Husets mangel sa upp kontraktet så till vida att mangelstocken gick sönder. Leverantören av manglar sa att det inte är säkert att en ny mangelstock skulle passa i vår gamla mangel från  typ 1980. Så vi köpte en ny för dyra pengar. Härligt med en ny men, men...
Skulle det ha varit min privata skulle jag säkert ha sökt landet runt för att få en ny mangelstock men så fungerar det ju inte i husbolag. Vem ska söka, vem ska betalas för en sån uppgift?
Och sen ännu i förlängningen - jag försökte få installatören att ta mangeln till Jupiter - det är ju en fungerande mangel! Jag lyckades faktiskt mangla på den fast stocken var sönder. Nej, han sa att Jupiter får samma problem att ställa den i skick. Och jag förstår men, men...
Men jag lyckades åtminstone rädda mangelduken åt mej själv.

Mera lukter

Jag skrev för ett tag sedan om mitt terpentinmissöde. När jag trodde att jag hade förstört mitt hem för alltid med att ha ut terpentin på köksbänken och in i skarven till diskhon. Lycklig kan jag konstatera att det inte alls luktar ute i lägenheten mer och i skåpet som drabbades luktade det väldigt litet. Blandas dessutom med Kanakakka som jag använder som gödsel nu.
Ordningen är återställd och jag går med välbehag från rum till rum och känner dofterna - sovrummets rena utetorkade sängkläder, badrummets svaga doft av dofter -typ Barnängens barntvål, vardagsrummet, köket - allt doftar jag. Precis som det ska. Och förstås balkongen - som ska dofta petunior i princip. Verkar vara litet joskus där. Och sen förstås - frisk uteluft från vädringsfönstret.
Och när ordningen i stan är återställd så ställer jag till det på torpet. I mitt ivriga spring upp och ner för trappan lyckas jag trampa på (!) en bilvaxflaska så den går sönder! Ut rinner en starkt luktande vätska som söker sej in under trappan och in mot kantoret. Vidrig lukt! Färd till Ekobilen med stinkande rester och trasa. Men lukten känns i bilen och i huset. Förstört? Nej tack och lov -inte heller i det här fallet. Lukten verkar ha avdunstat och den gamla trygga gammalt-huslukten dominerar igen i kantoret. Tänk att den förhatliga lukten känns bra för en gångs skull.

Roskalava

Vad jag gillar Fb-gruppen Roskalava! Gruppen där man bara får de bort saker - inte ta betalt, inte önska nåt i utbyte. Och om man som jag är en samlare av rang blir det ju lätt så att det finns behov av upprensning. När släktens gamla blomkrukor och balkonglådor fyller källare och vind - bara för att nämna ett par exempel.
Det har varit en diskussion på sidan nu just - om hur man ska ställa sej till att folk tar emot saker gratis och sen direkt säljer dem vidare. Jag är själv litet tudelad. Kan ju på ett sätt tycka att det är vars och ens ensak vad den gör med sina nyförvärv. Men samtidigt tycker jag inte om att några hastigt suger åt sej det mesta som kommer upp i flödet. Spridning!
Och sen en helt privat grej. Jag har gillat att se mottagarnas glädje - att höra vad mina saker ska användas till. Blomkrukorna - med patina - skulle till ett växthus och balkonglådorna kom precis i rätt tid - plantorna behövde bättre plats. För att inte tala om trimmern som jag inte brukar få igång. Gossen som kom efter den skulle ha den till sin far och han trodde nog det fanns hopp.
Och sen kan jag bara säja att jag är överraskad över hur fina saker folk ger bort. Tänk om det här skulle ha funnits när man som ung saknade det mesta. Och tänk att det nu finns när man som äldre har för mycket av det mesta!

Bara en tid

Det handlar så mycket om cancer nu tycker jag. Många jag känner har drabbats. Många har också blivit friska. Och det kommer positiva rapporter om nya (och dyra) mediciner. Mediciner som kan göra det möjligt att leva med cancer också om sjukdomen inte kan botas. Idag läste jag om en medicin som kan förlänga livet med ett antal år för sådana med en speciellt svårbehandlad cancerform. Fantastiskt för den som är drabbad.
Men vi som tror oss vara friska (man kan aldrig vara säker) lever som om vi skulle vara eviga. Trots att det enda som är säkert här i livet är att vi ska dö. Vi har svårt att föreställa oss att vi inte ska finnas mera om ett visst antal år. För att inte tala om att vi har några månader, några veckor kvar. Det beskedet får en del som drabbats. Hur skulle du prioritera om det skulle hända dej? Vad skulle du göra, vad skulle du låta bli att göra?
Jag kan tänka mej att den som varit allvarligt sjuk - i cancer eller något annat - och blivit frisk eller lever i skuggan av en sjukdom redan har svarat på de frågorna.
Jag tror det skulle vara klokt för oss alla som lever i tron att vi är friska att göra ett tankeexperiment - vad skulle vi prioritera i livet om vi skulle se slutet bakom hörnet?
Och när vi väl har tänkt de här tankarna - hur skulle det vara att tillämpa en del redan idag - innan vi är sjukdiagnosticerade. Det finns säkert plats för en renovering i de flestas sätt att möta livet. Välja bort det som inte är bra för oss och istället ta in sånt som gör oss till lyckligare och bättre människor.
Vi kan ju börja med att läsa vad människor ångrar mest på dödsbädden - nån har sammanställt sånt också.

Om gräsmattor

Nu ska jag avslöja nåt som får egnahemshusägare att gå i taket. Men jag säjer det ändå. Jag gillar mossiga gräsmattor. Jag blir lycklig när jag ser att mossan har tagit över på ett nytt ställe i min trädgård. Buskarna får kalk så de klarar sej nog. Och jag mår bra när "gräset" inte växer så erbarmligt. Jag kan fuska med klippningen ibland utan att det hela ser ut som en djungel. Mjukt och skönt att gå på dessutom.
De flesta av mina områden är dock gräs och det växer. Så det knakar. Kan inte förstå att folk gödslar sina gräsmattor. Jag borde utarma mina.
Och klippa vill jag trots att jag inte gillar det. Man har ansvar för det man har gjort tamt. Och så vill man ju gärna hitta svartvinbärsbuskarna.
Men annars - till vilken nytta är det jag klipper? Ingen ser ju det fina. när jag har kämpat mej igenom hela tomten är jag så trött att jag far till stan. Och  nästa gång jag kommer har det vuxit upp igen. Knärr knärr.
Så här låter det efter en ansträngande klippdag. Men jag vet att jag kommer att njuta imorron då jag kommer och ser hur fint det är. För på en natt har det inte vuxit upp.
Och - nog njuter jag ju egentligen av klippandet. Det doftar gräs, det är skön motion - och alltid hinner jag se litet av det jag gör. Men mossa är skönt - eller hur?

I naturen

Såg en kråka på granngården i stan. Den satt på marken och pickade på nåt som flaxade. Tagit en småfågel? Gick ut för att kolla. Kråkan flög bort -kraxade ilsket. Det som låg på marken var en kråkunge. När jag gick in kom den vuxna tillbaka. Helt klart att hen försöker få fart på ungen som kanske har fallit ur boet för ung/skadat sej i fallet. Rörande att se hur den vuxna pickar och rör sej runt den lilla. Antar att den förstår lika litet som jag vad som felas den men föräldrainstinkterna säjer att den lilla ska igång. Ibland flaxar den lilla en bit framåt. Solen gassar. För tillfället ligger den lilla ensam och orörlig och ensam. Antar att föräldern nån gång ger upp.
På torpet har en trast tydligen sitt bo vid min bastugavel. Kanske tom i nån av hinkarna som står där. Flaxar upp varje gång jag rör mej i närheten. Och tjattrar varnande. Boet verkar ligga lågt och det betyder att det är utsatt. Tex katten Felix som var på besök var väldans intresserad av basturegionen. Jag upplyste nog henne om att hon inte hade nåt att göra där. Då kom hon  med mej bort men jag är inte säker på att hon minns det till nästa gång.
Naturen är grym. Och vi människor som skulle vilja hjälpa har väl nog att bara hålla oss undan. Jag kan inte diagnosticera den lilla kråkungen för att avgöra om jag borde förkorta dess lidande. Jag kan inte vakta alla Felixar som rör sej nära mitt trastbo. Kan bara hålla tummarna.

Uppdatering senare på kvällen: En förälder satt i tallen och "grät" och tittade ner på den livlösa ungen. Flög sedan ner för att ännu en gång försöka få liv i ungen. Puttade till den med näbben och rörde sej runt den. Inget livstecken. Till slut flög den bort. I sorg.

Så pigg är inte kvarterets unge

Främlingen

Stod på balkongen och njöt av den varma kvällen. Då dök hon upp bakom syrenen. Med en blombukett i sin hand. Jag tog några blad av Brustna hjärtan - var det ok, frågade hon. Rösten var litet hes. Hon hade också tagit våra få liljekonvaljer. Med grässtrån hade hon fått en fin bukett. Människan hade alltså kommit in på vår gård för att plocka blommor. Fräscht. Hoppades bara att ingen Vän Av Ordning skulle sticka ut huvudet och bryta det magiska möte vi var mitt i. Vi talade om liljekonvaljer - är de fridlysta eller får man plocka och sälja. Hon berättade att hon samlar tomflaskor och - burkar och hade på en sån färd tappat sin mobiltelefon. Vi njöt tillsammans av puppe som skumpade fram på gården. "Oli mukava keskustella" sa hon när hon steg på cykeln och for iväg. Troligen för att plocka mera konvaljer på ett ställe som jag tipsade henne om.
Ett möte med en människa - i all enkelhet. Det kändes viktigt.