Såå trevligt!

Jag vet att man inte som pensionär ska störta in på sin gamla arbetsplats för att hälsa på och umgås. Ingen har tid med en. Någon - kanske rektor - tar sej artigt an en medan de de andra har bråttom till sitt. Och det är ju klart. De är mitt inne i sin jobbdag. Det här minns jag så tydligt från min egen jobbtid.
Därför är det helt perfekt att som jag bli tillfälligt "anställd". Jag har varit och ska vara studentskrivningsvakt. Och då är jag genast en i gänget på nytt. Hänger i pentryt med dem som äter och tar en kopp kaffe. Ingen behöver ta hand om mej - jag är på väg till min övervakning. Igår hade jag dessutom håltimme! Mitt i maten så jag hann träffa många kolleger - både gamla och nya.
Och det var så trevligt! Nog har man mycket gemensamt när man har ett jobbliv tillsammans. Men också med de nya har man nåt gemensamt - man har haft deras jobbliv - man är insatt i det de håller på med.
Verkligt trevliga stunder har jag haft. Och dessutom får jag betalt för det jag gör när jag övervakar.
En stor bonus har det också varit att träffa elever. Ett litet hej, ett - trevligt att se dej igen.
Man är rik när man har ett rikt arbetsliv bakom sej!

Telefonsvarare

Jag har telefonsvarare på mitt nya mobilabonnemang. Lärde jag mej igår. Har ett par gånger fått sms om att jag ska ringa till ett nummer för att lyssna på ett ljudmeddelande. Fattade inte vad det var förrän väninnan som försökt ringa mej upplyste mej om att det finns en svarare.
Spontan tanke - vill jag ha en sån? Nästan helt övertygad om att jag inte vill ha en sån blev jag när jag lyssnade på ljudmeddelanden som kommit in. Där fanns ett från en person i datornöd. Inte reagerar jag på ett sådant ärende genom att ringa upp efter att ha hört ljudmeddelandet.
Och tänkte till - om någon inte får tag i mej per telefon får jag 1) besked om att jag har ett missat samtal 2) förhoppningsvis ett sms från personen om ärendet är akut. Allra helst blir jag ju kontaktad via Fb - och där kan jag svara i realtid - eller bestämma att vi ringer på riktigt - när det passar. Och sen finns det ju epost. Så jag kan inte förstå att jag skulle ha nytta av en svarare. Stängde den tillfälligt nu medan jag funderar om jag kan se nån fördel med den.
I de funderingarna gick mina tankar till tider när det blev möjligt att ha en yttre svarare kopplad till den fasta telefonen. Vilken sensation! På små kassetter läste man in ett besked och så kunde uppringaren tala in ett meddelande. Tror att det var en maxtid på 2 minuter. Det var såå spännande när man kom hem och svararen blinkade. Hur många blink? Hade man fler än ett meddelande? Den lilla kassetten blev nött och ljudet blev raspigt men nog var det ett framsteg. I tider utan facebook, epost, skype, whatsapp och allt det där. Men det var då. Tror att svararen ännu finns i källaren tillsammans med annan avlagd elektronik.
Och si - ännu längre bakåt gick mina tankar. Till 70-tal och den första hyreslyan. Där jag ett tag helt saknade telefon. Och hade en massa besök. Och själv var massor på språng. Då hade jag ett litet häfte upphängt bredvid dörren. Där skrev mina gäster - som inte fick tag i mej - en hälsning. Ibland hade jag också hälsningar från hemvändande festprissar som bara inte kunde låta bli. Trevligt.

Pensionärsbonus

Att vara pensionär är redan i sej att ha fått en bonus. Men vissa dagar kan  man ställa det så att bonusen känns av mer än vanligt.
Igårkväll kända jag mej frusen. Kunde unna mej lyxen att ta ett måndagsbad. Och för att säkert gardera mej bestämde jag att också den här dagen, tisdagen, får bli  något av en time out-dag. Skulle så gärna undvika förkylning just nu och jag tycks ha nåt i kroppen. Bäst att mota med stilla liv trots att solen gassar.
Sånt kan man ställa till när man är pensionär. Som jobbande skulle jag ha farit på jobb, tröttat ut både kropp och knopp - och känt mej risig.
Nu får jag småstäda inför påsken, soffhänga och känna mej lyxig. Tack för det.
Ja, ett litet smarttelefonstöd ska det bli på eftermiddagen. Borde inte bli ansträngande.

Den här dagen

Så heter en "ingång" på Facebook. Där får jag läsa vad jag har uppdaterat för 1,2,3 osv år sedan. Jätteintressant. Jag har ju a) varit med många år och b) uppdaterat flitigt.
Men - det har varit och kommer att bli med en viss bävan jag öppnar inläggen från 2012 - det år B var sjuk och dog. Jag vet att jag inte under sjukdomstiden skrev nånting över huvud taget i klartext. Vilket ju inte betyder att jag inte exakt skulle minnas vad det handlade om.
Idag för fyra år sedan skrev jag - tuff vecka väntar. Och jag vet precis varför. Och de tröstande styrkekommentarerna visar att mina vänner också visste. Det skrevs ju e-post och chattades till höger och vänster.
På något sätt tror jag det är bra att läsa - dag för dag - fast det kommer att riva upp minnen. Det kommer också att vara gott att läsa kommentarer. Och det kommer att kännas viktigt att kunna gå ut i den dag som nu är - trots det jag läst på morgonen.
Och jag kan ju inte tro att jag skulle klara av att inte läsa - tex att dölja 2012. De tuffa dagarna och de tuffa uppdateringarna är en del av mej.

Gemenskapsboende

Egen lägenhet, stor satsning på gemensamma utrymmen. Gemensamma måltider, samvaro för de boende. Du bidrar själv till det gemensamma. Ingår kanske i matlagningsgruppen. Deltar kanske i städandet. Du kanske pysslar med grönområdet. Du har alltid någon att umgås med - men kan dra dej tillbaka. Nån ser dej. Märker och reagerar om det har hänt dej något.
Hur låter det? I mina öron låter det väldigt positivt. Jag har hört och läst om det tidigare. I höstas presenterades boendeformen, låt oss kalla det gemenskapsboende på Träffunkt Arbis. Med gäster från Helsingfors där två hus står klara, Loppukiri och Kotisatama. Och ett tredje verkar vara på gång - enligt intresseföreningen Aktiiviset seniorit. Hade själv inte tillfälle att vara med på träffen men idag var jag på ett möte för intresserade. Och faktiskt - efter mötet känns det realistiskt att motsvararande boende skulle kunna bli av i Vasa också. De två boendena i Helsingfors riktar sej till folk i mogen ålder - över 48 år. Med på mötet var en dam som hade erfarenhet av ett liknande boende i Lund, Slottet där man också välkomnar barnfamiljer.
Men tillbaka till Vasa - hur gå vidare? Så småningom kommer en intresseförening att bildas och så gäller det att hitta en lämplig tomt och en byggherre. Och sen blir det att ställa sej i kö för att få plats. Och helt klart - det här är inget som står färdigt om ett eller två år. Men kanske om fem år.
Jag tror faktiskt på det hela efter dagens möte och jag hoppas att jag den dag det blir aktuellt att reservera en lägenhet är i sådant skick att jag vill hänga med.
Det här projektet är ju nog ett sådant som man tycker Vasa stad skulle heja på. Också med penningbidrag. Tänk vilken avlastning. Seniorer som ser varandra, seniorer som jobbar själva - i mån av möjlighet, seniorer som sköter den sociala biten inom boendet. Borde kännas som lottovinst för staden.
Tänk på det, låt det mogna. Vill du vara med - var beredd den dag det blir aktuellt att ställa sej i kö.

Kotisatama i Helsingfors

Tvåspråkigt

Nians nyheter på tv. Morgonnyheterna alltså. Yle1. De är för mej ett fint sätt att hantera tvåspråkigheten. Först nyheter på finska - sen på svenska - och så vädret. Och de inblandade kommunicerar med varann på båda språken. Vill man vara kritisk säjer man att de finska nyheterna är längre, att de inte är textade till svenska och att vädret inte ges på svenska. Men kritisk vill jag inte vara när tvåspråkigheten blir så sund. Dessutom finns det nyheter som läses enbart i den svenska delen.

Många orsaker till att jag tycker det är sunt. Det sparar tid och pengar. Det kan ske i samma  kanal. Och framför allt - det får båda språkgrupperna att höra varandras språk. Att våga lyssna och förmodligen förstå det andra språket. Och att märka att den andra språkgruppen finns på riktigt.

Skulle jag inte veta bättre skulle jag säja att vi inte behöver någon egen kanal. Men tyvärr skulle minoritetsspråket drunkna i en majoritetsspråkskanal. Det har man sett. Och det är ingen självklarhet att man skulle titta på program på det andra språket.

I den bästa av världar skulle program vara tvåspråkiga - diskussionsprogram och underhållningsprogram skulle smidigt svänga mellan finska och svenska - efter behov och med jämställdhetsfanan högt. I den bästa av världar skulle också alla våra skolor - åtminstone på högre nivå vara fungerande  tvåspråkiga. Och kanske tom trespråkiga.

Jag var nyligen på en föreläsning där föreläsaren enbart talade finska. En lokal föreningsmedlem var utsedd att fungera som översättare. Vilket han också var med stor fermitet men han gjorde också fria inlägg så det blev nästan som en parallelllföreläsning. Till stor glädje för mej men jag undrar hur de riktigt enspråkiga i publiken klarade sej. 

Vill jag vara stygg säjer jag - det finns inga riktigt enspråkiga - det handlar om vana och attityd. Grunderna är lagda i skolan - det gäller att våga och vilja. Ja kanske vi måste undanta de äldsta bland oss. De har nog inte fått så mycket av det andra inhemska i skolan. Men vi övriga. Jag använder mitt språk och du använder ditt. Och vi förstår varann.

Mera

En Vasabos intressanta karriär beskrivs i dagens Vbl. En man som nu bor i Stockholm och jobbar på Äspölaboratoriet (norr om Oskarshamn) som fick ett uppdrag för Nasa. Geolog och hydrokemist är han enligt artikeln. Talar varmt för att ungdomar ska tro på sej själva och gå utanför det välbekanta. "Att se världen gör alltid gott."
I en sådan artikel om en så studietänkande man tycker jag att man kunde ha gått steget längre. Och helt enkelt i en faktaruta skrivit om hans utbildning på väg till det intressanta jobbet. Vad som hänt efter grundskolan. Viktigt för unga nyfikna som kan inspireras. Och till hjälp för de nyfiknas handledare och mentorer av alla slag. Och för att litet lyfta fram våra skolor. Med namns nämnande.
Sådär tänker jag alltid när jag läser om någon som jobbar med intressanta och litet ovanliga saker Säkert en yrkessjukdom.

Ligga då?

Det är farligt att sitta stilla. Det har vi fått lära oss. Och det skaffas ståskrivbord till arbetsplatser.
Läste på litet. Varför är det farligt att sitta? Verkar vara det där med stilla som är farligt. Vi borde röra på oss mest hela tiden. Också små pauser i sittandet är bra. Det är alltså inte så att vi får slå oss till ro när vi har motionerat 30 minuter. Vi ska fortsätta att vara upprätt och röra på oss. Kanske det inte ens räcker med ståskrivbord. Och det tycks inte handla om nåt att ryggen behöver rätas på eller nåt annat med hållning. Utan det tycks handla om dynamik  kontra statik.
Men var kommer mitt liggande då? Jag ligger och ser på tv, ligger och läser, ligger och surfar - ja, jag ligger väldigt mycket. Ingenstans tycks det skrivas om faran med att ligga still.
Försökte fråga på hälsoföreläsningen på Arbis men fick nog inget svar jag riktigt litar på. Svaret var att sitta är värst, ligga kommer sen och stå är bäst.
Jag känner själv att jag borde vara mera aktiv och inte ligga i sköna soffan så mycket.
Vad tror ni andra?

Flera bud

Kom att tänka på den lilla människan i forskardjungeln idag när jag la ut en länk som lyfter fram hönsäggets förträfflighet. Nu en forskning som visar att ägg innehåller extremt mycket av en speciell typ av D-vitamin. Och av den anledningen rekommenderar Livsmedelsverket i Sverige att vi ska äta mera ägg. Kolesterolen då? Max 3 ägg per vecka då? Ingen dementerar gammal forskning när ny kommer - i all synnerhet gör inte de gamla forskarna det. Det kom visst nånting om att det inte är farligt med ägg med tanke på kolesterolen heller. Tror jag. Men får inget entydigt svar.
Och efter det är det naturligt att gå in på de olika buden angående kolsterol. Varför får inte jag ha högt kolesterol när kollegan i grannkommunen får? Dvs varför stirrar min läkare på mätresultaten och tycker att jag ska äta statiner medan läkaren i grannkommunen gör en riskanalys och konstaterar att det inte behövs statiner när de andra riskfaktorerna är så små. Och om vi för upp det på ett högre plan - forskare mot forskare. Och läkemedelsindustrin? Och som ett utskott till detta - LCHF-dieten som nog tillåter höga kolesterolvärden minsann. Och kritiken mot densamma.
I den här svängen har vi också de olika åsikterna om D-vitamintillägg. Alla är väl överens om att vi behöver extra D-vitamin speciellt under den solfattiga årstiden. Men hur mycket? En skola talar för riksrekommendationerna på 10-20 mikrogram per dag - litet beroende på ålder. En annan skola talar för en enormt mycket högre dagsdos.
Och underfunktionen i sköldkörteln. En del (och här kanske vi mera talar om läkare och framför allt patienterna själva) menar att man inte ska stirra sej blind på mätvärden och inte nöja sej med att medicinera med Tyroxin medan skolmedicinen och Valvira är på en annan linje.
Alkoholens välsignelse och förbannelse - också där avlöser forskningsrönen varandra. Ibland är det nyttigt med ett glas vin per dag och ibland är det inte.
Kokosoljan prisas i alla tonarter - och så kommer nån och säjer att fettet i alla fall är skadligt. Men denna någon blev så utbuad i en hälsogrupp på Fb att man nästan tror att man kan fortsätta med oljan. Eller var det bara de enögt frälsta som uttalade sej?
Och det här är inte allt. Men man blir virrig redan av detta.
Personligen vill jag att ägg ska vara hälsosamma, så också vinet. Jag vill kasta mina statiner. Glad över min Tyroxinbehandling. Vill veta hur det på riktigt står till med D-vitaminet. Och fortsätter gärna med kokosoljan.

På rutin

Jag tror att jag alltid varit rutinmänniska. Och myst och känt mej vaggad i trygghet när det har fungerat. Nu - när jag är en och dessutom pensionär- nu är det riktigt bäddat för att rutina - ja nästan snöa in sej.
När jag tänker på min dagsstart tex idag märker jag att jag kört på rutin hela vägen. Ända från att lägga telefonen på laddning samtidigt som jag tar tidningen till att dricka kokoskaffe med apelsin efter duschen efter förmiddagspromenaden. Och allt däremellan. Och det känns bra.
Jag kan tänka mej att omgivningen eventuellt betraktar mej som låst och osund i mitt beteende. Minns hur jag och min kompis inom oss fnissade åt det vår handarbetslärarinna berättade om sina rutiner. Vi var hembjudna till henne nämligen. Ensam dam som njöt av det som gav henne trygghet och välmående. Och nu är jag själv där. Eller?

Mitt lilla fejs

Att kosmetologer kan ha åsikter förstår jag. Och dem har jag vågat trotsa. Men när apotekets tidning också har åsikter börjar jag fundera.
Är det faktiskt så att jag borde börja tänka på vad den åldrande huden behöver och börja köpa krämer som passar. Med vitaminer och annat dyrt stuff. Med Namn.
Jag har levt i tron att min hud berättar vad den mår bra av och ha handlat därefter.
Tvättat med vatten (helt förkastligt - det ska vara rengöringskrämer och ansiktsvatten) och Barnängens barntvål - som jag måste köpa i Sverige. Med det tar jag också bort min vattenlösliga ögonmake-up. Har smort med Niveas universalkräm i stor burk - och ibland specialkräm kring ögonen. Dagtid på vintern litet färg av LdB Bronze - sommartid samma Nivea. Gör jag bort mej och förstör min hy?

På föreläsning

Var på Arbis på föreläsningar på temat må bra som äldre. Tack för dem Vasa stad.
Tyvärr missade jag den första som bla handlade om minnesstörningar. Lär ha varit bra.
De två jag var på handlade om kosten, tandhygien, motion, sömnens betydelse och relationer.
Mycket av det man hörde var ju bekanta saker men ändå bra att bli påmind.
Några saker har jag med mej i ryggsäcken.
Jag bör äta mera grönsaker. De går inte att ersätta med frukt. Hjälper inte att jag äter enorma mängder med frukt. Tallriken ska till 50% bestå av grönt. Blir inte riktigt av att tillverka stora sallader när man äter ensam. Men det ska gå - självklart.
Sen borde jag i mitt motionerande införa mera muskelstärkande motion. Vet bara inte hur det ska ske. Ogillar gym och skulle inte vilja boka nån fler kväll. Får tänka på det.
Och sedan lärde jag mej varför jag minns mina drömmar de nätter då jag lyckas somna på nytt på morgonnatten.

Två av tre

Sprang runt mellan mobiloperatörerna Elisa, Sonera och DNA på lördag. Bekvämt eftersom alla finns i Rewell Center. I två av tre fall fick jag betjäning på svenska. I det tredje fallet vet jag att den som inte betjänade mej talar svenska. Men se inte min tjej. Trots att hon talade perfekt engelska med kunden före. Vilket jag också påpekade för henne. Men svenska - nej det klarade hon inte av så jag fick så lov att gå över till finska. Och då undrar man var hon har varit under de obligatoriska svensklektionerna - i grundskolan och i den utbildning hon gått efter läroplikten.
Men - samtidigt som jag skriver det vet jag att många, måna av mina egna svenskspråkiga studerande skulle vara lika hjälplösa på finska. Fast jag vet att de har fått en massa finska under sin skoltid. Konstigt att vi inte lyckas med det andra inhemska - för så är det ju nog. Må ju här tilläggas att många klarar sej väldigt bra på det andra inhemska. Om jag minns rätt var det också i lördags så att de två av de tre som talade svenska med mej hade finska som modersmål.
En skillnad mellan de svenska och de finska ungdomarna är att de svenska nog inte får jobb i servicebranschen om de inte talar finska. Vilket de finska får. Synd. Alla borde kräva tvåspråkighet inom servicesektorn.
Mitt närloppis anställer. En lapp i fönstret lockar till jobb. Finska - svenska - engelska. Bravo loppis och lycka till!

Abi abi abi

Det är väldigt sällan jag har sett mina abiturienter köra runt i stan. Jag har ju varit på jobb och upplevt dem i skolan. Idag passade jag på. Svettig efter stavisen stod jag vid torget och väntade. I godisregnet.

Kändes nog litet extra när Korsholms-bilarna kurvade om hörnet. Det var ju mina tvåor som stod där i sin fina utstyrsel. Och tjoade. Hann faktiskt se dem många gånger för de råkade röra sej på min väg hem. Och jag måste ju nog erkänna att det rörde ett studiehandledarhjärta när det skanderades "Sippan, Sippan" från flaken. 

Nog är man ju rik som lärare och fd lärare. Tänk så många unga fina människor man har omkring sej. Och de kommer att finnas där alltid. De tar inte slut.

Önskar mina fina vänner ett gott läslov och många intellektuella lustupplevelser. Bilden har jag lånat från KG:s Facebooksida.

Stop cancer

Startskottet har gått för insamlingen. 1000 personer kommer att vara aktiva för att samla in pengar för Österbottens cancerförening. Krishjälp, stödverksamhet och palliativ vård är temat. Hembesök, besök på sjukhuset, samarbete med hemsjukhuset och hemsjukvården, träffar med anhöriga - en bit av verksamheten.
Eftersom ca var tredje finländare nån gång kommer att drabbas av cancer betyder det att praktiskt taget varje finländare kommer att komma inom cancerns verkningskrets - antingen som sjuk eller som anhörig. Och då kan det vara gott att kunna vända sej till cancerföreningen
Det erfor jag släv när B var sjuk. Ganska snart efter diagnosen blev vi erbjudna samtal med cancerföreningens kurator. Jag tackade ja, B valde att tacka nej men tog gärna till sej det jag hade diskuterat på träffarna. Så på ett sätt var han med. Hos kurator fick jag släppa fram alla känslor och han bejakade dem - och stöttade mej. Han fick  mej att orka fast jag inte orkade. Han var också medicinskt kunnig på nåt sätt så han kunde förklara vissa saker i sjukdomsförloppet. Han lyfte upp mej när jag kände att jag inte räckte till. Fick mej att tillåta mej själv att stänga ut världen - som jag ju gjorde på ett ganska rått sätt ibland. Han var på vår sida. Minns att han tom ringde under sin semester. Och precis i en stund när jag så väl behövde det. Jag fick komma på samtal också efter B:s död och livlinan fanns kvar - om det skulle ha behövts.
Verkligen - jag undrar hur jag och vi skulle ha klarat oss utan de samtalen.
Därför gott folk - delta i insamlingen. Den föreningen är nog så behövd. Av sjuka och deras anhöriga.
(Klicka på namnet för mer information)

                                            ÖSTERBOTTENS CANCERFÖRENING

Som ABC

Jag var mesig tonåring. Jag var hårt hållen när det gällde hemkomsttider. Men jag var mods på mitt eget lilla sätt. En mycket viktig markering. Och som mods skulle man hänga i Rewell Center. Ett Rewell Center i rå betong. Utan tak. Men det var där alla var. Alla pojkar man skulle kolla in. Där gick man på väg hem på mellantimmen, efter skolan och förstås var man där på kvällarna. Och när det blev för kallt att vara ute satt man på Valiobaren - ett stort gäng som delade på en läsk. Har på känn att baren var öppen sent på kvällen. Och bökigt blev det ibland. Men då fanns Ville. Som inte var nån hurtig ungdomsledare som ville sysselsätta oss utan en stor och stabil vuxen som vi repekterade. Som gav portförbud från Valiobaren om det behövdes. Som fanns ute på Rewell-gården och såg till att allt gick juste till, På nåt sätt tror jag han var anställd av staden. Han behövdes och just där. Det var där ungdomar ville vara. Då hjälpte det inte att lansera andra ställlen. Undrar om Valiobaren hade stöd från staden för den kunde ju inte gå med speciellt stor vinst på kvällarna.
Detta minne med anledning av att ABC i Stenhaga planerar att införa åldersgräns 18 år pga stökigheter. Jag antar att de inte har råd med en Ville. Vilket väl nog skulle vara bra. Fostrande. Man kan inte bete sej störande utan att det får följder. Trist bara att ABC-s beslut kommer att påverka alla. Hur många de nu sen är. Har svårt att förstå att ett kafé så långt från tät bebyggelse skulle kunna locka så väldigt mycket folk. Hur tar de  sej dit - de körkortslösa.
När det gäller mina egna minnen finns det kanske behov av korrigeringar. Jag var som sagt ett mesigt mods som nog inte förstod allt. Men trevligt hade jag.

Hur tänker de?

Telefonförsäljarna - ja, jag vet att jag kan få spärr. Men de är ju litet intressanta. Och så får jag inte så ofta samtal. Idag råkade det vara två - och två intressanta.
Det första handlade om ett företag som sysslade med hemstajling och hade nån stajlare i environgerna och bjöd ut gratis stajling. Tackade nej. Tror inte att mitt hem - ett älskat hem - skulle ha gillat nåt sånt. Klart. Nejdå - efter en stund kom ett sms som berättade vart jag skulle vända mej om nåt blev oklart. Ja, jag vet att det är automatik men man borde ha kunnat få mej ur den loopen med enkel programmering - jag som var ett säkert nej.
Det andra då. Från Elisa. Min egen mobilleverantör. Därför visste ringaren om att mitt avtal går ut i mars. Och jag var intresserad och bad honom tala långsamt och gjorde anteckningar och ställde frågor. Sen gick våra tankar i helt olika rikting. Jag tog diskussionen som ett led i den marknadsundersökning jag håller på med medan det för honom var självklart att han skulle byta mitt abonnemang till det han bjöd ut. Misstolkade mitt intresse helt. Han lät väldigt snopen då jag sa nej. Bad att få hans namn och telefonnummer och lovade att återkomma om hans erbjudande är konkurrenskraftigt. Sen kan man ju fundera - är det så att telefonförsäljarelisa och butikselisa konkurrerar med varann. Ska fråga i butiken när jag går dit för att höra deras sista bud.

Blott en dag

"Att leva lyckligt i alla sina dagar kan man bara göra från dag till dag." Margaret Bonnano, amerikansk författare, född 1950. Tänkespråket i dagens Vbl.
Nu tror jag ju inte på total lycka - tror inte ens att vi skulle uthärda det. Men ändå var tänkespråket på nåt sätt i linje med det som rört sej i mitt huvud.
Det började med att jag stod i tvättstugedörren och tänkte på hur fint det  var i höstas att sitta i stolen just bredvid dörren - i skugga av balkongtaket, mattrasklippning, kaffe, umgänge med grannar. Och jag längtade där jag stod. Längtade till de små lyckostunder jag upplevde då. Men hur kan jag veta att de stunderna kommer igen? De stunderna var helt beroende av hur jag hade det inom mej. Tror att alla lyckostunder hänger på det. Hur nära orosfloden brusar, hur man har det med sej själv. Om man har det bra kan minsta lilla soppåstömning bli en lyckostund.
Så varför längta? Varför vänta på sommaren? På något sen? Vet inte -men kanske längtan i sej har ett egenvärde. Trots att vi inte vet om det vi längtar efter blir så som vi tror.
Säkrast är väl nog att försöka hitta guldkornen i den tid som är nu - i dagen, stunden. Att leva från dag till dag som tänkespråket säjer.

En dag till skänks

Ännu igår känd jag nästan stress över att jag hade svårt att få in veckans bokningar. Saker som var beroende av varann - saker som jag inte rådde på. Men det löste sej - både balkongglas och frissa till imorron och skippad simhall (tyvärr) gjorde att jag fick en dag till skänks. En dag när jag tänker göra bara sånt som jag känner för. Har redan känt för att städa i garderoben och i köket. Köket blev tom litet lättare - lyckades sanera bort en del gamla kryddor och ett paket vaniljsåspulver från förra seklet. Och kunde igen konstatera att det också på köksfronten finns alltför mycket saker. Hur blev jag med så många träbrickor och dito underlag? Nåja - kan behövas nån gång.
Som bäst känner jag för att sticka på en vante i väntan på att Runebergstårtan ska sätta sej så det börjar kännas att litet mat skulle vara på plats. Och allt detta medan musikdatorn spelar diskret i sovrummet.
Som det nu känns kommer jag att ta en lektion på orgeln om ett tag. Och byta mull på några krukväxter. Och så kanske gå till nåt närloppis. Men det får vi se - det kan ändras. Och det får det. Lyxdag, inte sant!

Uppspärrade ögon

I julbrevet skrev min vän i Danmark och frågade hur jag ser på flyktingsituationen i Finland. Och lät förstå att hen upplever situationen i Danmark problematisk.
Jag har inte förmått mej att svara. Jag upplever att det händer nåt mest varje dag att ta ställning till, ofta nåt som får mej att spärra upp ögonen och känna ett hugg i hjärtat.
Ska försöka sammanfatta.
På hösten kom de i stora skaror. Runt vattnet via Sverige. Kom oanmälda till stadens lilla järnvägsstation i kvällsmörkret. Församlingarnas medlemmar mötte och såg till att de fick en sängplats efter sin långa färd. Tills polismyndigheten var på plats. De inkvarterades i lägergårdar och på andra ställen som kunde ta emot dem. Vi samlade kläder och andra förnödenheter så till den milda grad att vi blockerade trafiken i en stor del av staden. Stadsborna ville hjälpa. Vi sorterade saker och delade ut. Och träffade en del av dem som kommit hit - från krig och förföljelse, Och säkert också för att de hört att man kan leva ett gott liv i Finland.
Detta i vår stad. Och det var relativt lugnt trots att enskilda personer kvirrade över att det inte var trivsamt i köpcentret mera eftersom det hängde en massa invandrarmän där.
Ute i landet hände det saker. Ku Klux Klan, marscher, gränsmurar av människor. Planer på att eskortera barn från skolan om de måste går förbi en flyktingförläggning.
Ute i världen hände det. Nyårsoroligheter i Tyskland. Gränser som stängs. Danmark som sades konfiskera smycken och pengar (i mitt huvud en fläkt från nazityskland fast det ju inte var tänkt så).
Vår presidents nyårstal innehöll en mycket mänsklig syn på flyktingsituationen. Vår presidents tal för nån dag sedan var betydligt stramare. Vad har hänt? Flyktingarna kommer via Ryssland nu - Sverige mera stängt än förr. Alla EU-länder lever inte upp till avtalen om mängder flyktingar som de olika medlemsländerna bör ta emot?
Vi får gatupatruller som vi inte vill ha - Soldiers of Odin och därmed jämförbara - som ska ställa upp och försvara urbefolkningen.
Asylboenden blir utsatta för attentat - våldshandlingar mot kvinnor - utländska män misstänks. (Ett plus i sammanhanget är att vi äntligen har fått igång en diskussion om våld mot kvinnor. Det är ju inget nytt, vad vissa polischefer än vill mena).
Folket splittras - två ytterligheter uppstår. De som vill stänga gränser och flyktingkramarna. Och mellan dem står en massa finländare och försöker få nån rätsida på tankarna.
Just nu rapporteras att det  inte har kommit en enda ny asylsökande till Finland på ett tag. Och vad betyder det? Jo, att de har fastnat nånstans. För strömmarna till Europa har inte tagit slut. Vid Medelhavets stränder finns de nu - både de fattiga som ändå inte hade haft pengar nog att komma ända till vårt land och de som hejdats av de stängda gränserna.
Och i Finland och i andra länder i Europa sitter de som väntar - väntar på besked. Besked som i mångas fall kommer att bli negativt. Här sitter också de män som börjar inse att det där med att få familjen samlad inte var någon enkel match. Här sitter de som försöker hitta en plats i det nya landet. Tex min vän O som är nästan färdig läkare som vill jobba gratis med åldringar. Hoppas han har fått en uppgift nu. Alla de andra som försöker lära sej det märkliga språket finska. Medan de väntar.
Jag kan inte tro annat än att det under den lugna ytan finns en stark ångest i nästan alla fall. Ångest över hur de har det - de som blev kvar i hemlandet. Minnen från den långa färden till vår kalla nord. Hemlängtan. Posttraumatisk stress skulle diagnosen vara om nån skulle komma så långt att diagnos skulle ställas.
Hur ser jag på flyktingsituationen i vårt land? Jag vet inte. Men jag är inte rädd.
Vi blev överraskade av mängden. Mest för att det har rört sej om så minimalt antal tidigare. Vi har lyckats få dem att få ett boende. Nu skulle det gälla att få dem integrerade. Och lära dem hur man beter sej i vårt land.
Idag har det demonstrerats mot invandring och för invandring ute i världen. Förspilld energi.
Vi har en flod av flyktingar - en flod som inte verkar ta slut. Och orsaken verkar vi inte rå på. Så på något sätt är det bara att gilla läget och ta ansvar. De är människor i nöd. Vi har råd. Och dessutom behöver vi dem.  När vår inhemska arbetskraft tryter. Nån gång i framtiden. Och just nu - nu behöver de oss.