På dekis

Mitt hushåll är på dekis. Eller egentligen jag i förhållande till mitt hushåll. Min fina städdisciplin har smulats sönder. Dammsuger inte varje fredag som jag brukade. Och nu har jag varit borta ett par veckoslut. Det går så lätt att man tänker att det inte är så noga när det bara är man själv som ser. Men det är noga. Och nu närmar sej julen och då ska det vara städat. Men på nåt sätt är det som jag skulle vara i en bubbla och inte få till det. Blir bara hängande i soffan den tid jag är hemma. Men jag vet också att städning är bästa terapi för mej. Så nu ska det bli av! Ska ta itu med julstädandet - det brukar ge mej harmoni och positiva tankar. Och ett prydligt hem,vilket är så viktigt för mej. En positiv sak med dekistillståndet är ju att man märker skillnaden.

Bra trots stormen

Tänkte efter helgens storm på hur bra vi ändå har det i vårt samhälle. Jag vet att en massa människor var utan el och vatten. Och jag kan tänka mej att det fanns ensamboende som kände sej otrygga. Men röjningsarbetet sattes genast igång trots att det var helg och elnätet fixades ganska snabbt för de flesta. Och min tågresa - vilken smidighet med en massa bussar som väntade. Färden blev inte just längre. Jag vet att Statens järnvägar har den här skyldigheten men det är ändå imponerande. Det handlade också här om söndag kväll. Och vid det här laget är väl alla spår av stormen undanröjda.

I minoritet

 Upplevde väldigt starkt på universitetens seminarium för studiehandledare att jag är i minoritet. Som finlandssvensk. Men först något om programmet som var intensivt och informativt. Kommer säkert att glömma nåt moment men det får komma enare i så fall. Vi fick höra om tvåspråkiga examina vid Helsingfors universitet. Har nog hört förr men det var bra att höra från källan. I huvudsak talades om hur finskspråkiga kan ta programmet för att få en tvåspråkig examen. Glad att svenskheten lyfts fram. Sen fick vi höra om en tvärvetenskaplig bit inom kandidatutbildningen på Aalto. Det som talades om fån början när teknik, konst och ekonomi slogs ihop. Bra. Efter det dags för en man från Hanken - svenskt namn, bildspel på svenska (inte så bra sådan), svensk rubrik i programmet - och mannen talar finska!! Pust. Han talade om vikten av att jobba på sidan om studierna - något som ju på ett sätt sår i konflikt med att snabbt bli klar. Måtta med allt. Kombination mellan matematik och konst lät lockande. Det finns. Sibeliusakademin talade om möjligheten att studera på svenska men det sades på ett sånt sätt att man upplevde att damen berättade för de finskspråkiga om hur de svenskspråkiga har det. Kollegan brände propparna. Verkligt sned föreläsning. Nåt har jag glömt nu men det kommer väl. Avslutare var en man från Utbildningsstyrelsen och han kom med det viktigaste - senaste nytt från den nya antagningen. Han var saklig och kunnig - så som jag tidigare också hade upplevt honom. Nog en bra dag - och alla bildspel får jag sen begrunda i lugn och ro. Men så onödigt finskt. Förstår att mycket går på finska men inte allt! Efteråt kom en finsk studiehandledare fram till oss och hejade på att vi försöker fungera på svenska. Kändes bra.

Felprioritering

Den senaste tiden har jag varit överhopad. Intensivt på jobbet, jobbrelaterade bokningar, egna bokningar. Har inte blivit det där lediga alls. Och det är något jag faktiskt tycks behöva. Annars blir det stress och snurr i huvudet och korta nätter (trots att jag somnar ganska bra) och huvudvärk. Och detta trots att mycket är sånt som jag har varit väldigt glad åt. Men jag tycks behöva de här tomma dagarna då jag bara får glida fram. Och det jag i de här fullbokade tiderna har skalat bort fört att åtminstone få en lugn stund hemma har varit motionen. Dumt dumt. Det är just när det är som tjockast som man borde ta sej ut för att få frisk luft och kroppsrörelse. Dessutom har jag inte kunnat gå på mina oaser - stavgången och sömnskolan.
Ännu större orsak att ta sej ut på en långpromenad. Men så inte. Bara inne - mellan jobb och hem. Tack och lov blir det stavgång imorron innan jag sätter mej på tåget rosig och fager för en jobbresa till Hesa. En jobbresa kombinerad med ett väninnebesök. Ser mycket fram emot det men ser också fram emot en lördag som hägrar i fjärran - en lördag då jag får köra på lördagsrutin.

Mastodont

Förra veckan när jag var på kurs sades det att jag skulle ta med egen dator. Visste att vi skulle jobba med ett visst program som är litet trögt både p plattan och i minidatorn så jag packade in stora laptopen i dess väska och släpade med den.Kände att den var uråldrig då jag jämförde med de eleganta små datorer/plattor som de andra hade. Dessutom är min stordator så batterisvag att den gärna vill vara kopplad till nät. Vilket betydde att jag måste sätta mej nära  ett uttag och ibland ha sladden liggande i vägen för folk. Primitivt.
Idag fick jag kvittera ut en snärtig minikombinationsdator. En platta som kan kopplas till ett tangentbord. Som är utrustad med Win8 - ett operativsystem som jag inte känner s bra till. Så nu blir det att sätta sej in i det. Mysigt. Och helt i tiden.

Utan lock

Att komma hem till ett tomt hus efter ett par dagars skolning borta hemifrån är inte bra. Eller var inte bra för mej. I går. Inte så att jag nödvändigtvis skulle ha haft ett behov av att tala om det jag varit med om. Men så att eftersom jag inte hade någon att tala annat med lades inte locket på fortbildningsdagarna. Det räckte inte med ett avsnitt av bron. Jobbdagarnas fortsatte att snurra - vad blev sagt, vad blev inte sagt, vad var jag med om. Snurrade på och gav stress. Lyckades inte mota den med sömnskolekunskap. Försöker nu komma in på vanlig vardagsräls med hjälp av goda rutiner. Tycks nog ha en stressströskel som är superlåg.
Kommer att få massor gjort här hemma har jag på känn. Bara jag har planerat veckan först... Ska väl hitta locket så småningom.

Gravljuset

Det var på Allhelgonakvällen. Var med en väninna och tände ljus i Sundom vid minnesstenen. Vi gick och tittade till en grav där en bekants partner ligger. Där fanns ett ljus som hade slocknat. Förstås - det hade ju regnat och det var ett ljus som inte hade nåt lock - ett vanligt blockljus. Nåväl vi hade både tändstickor och en stor gaständare - det ska vi väl på bukt med. Sade och brassade på utan att lyckas. Veken förblev svart och våt. Och tur var väl de för senare hörde vi att det inte alls var nåt riktigt ljus utan nåt så raffinerat som ett elljus som tänds och släcks automatiskt. Ridå! Jag hade redan tänkt börja googla för att hitta ljuset och se var vi skulle kunna köpa ett nytt närt jag fick höra att det fortfarande funkar. Om man skulle lära sej att inte blanda sej i allt!

Så här naturligt såg det ut - och var vitt

Kortkurs

Det var länge sen men kom av någon anledning upp till ytan idag. Det var historien om min dragspelskurs. Finska Arbis må det ju ha varit men med en känd svensk lärare. Långt borta på Variskaskolan. Och på ett sätt som naggade min körtid i kanterna. Men dragspelsspelande är viktigt så dit drog jag. Lärarbyte. Istället för den kända svenska kom Hanurikerhon puheenjohtaja som inhoppad lärare. Ocgh troligen bestod eleverna till stor del av själva Hanurikerho för de kunde så mycket. Men inte alla. Inte den vänsterhänta tjej som svängde mormors dragspel upp och ner för att som alla andra kunna spela med sin bästa hand på tangenterna.( Eller var det så att mormors dragspel var gjort för vänsterhänta och tjejen måste svänga det upp och ner för att få  det att funka. Slutresultatet var i alla fall ett dragspel med Do längst nere). Och inte jag som inte förstod vad läraren menade. Han trodde det var språkproblem och ritade och berättade. Men det var det ju inte. Kanske nån nybörjare till ännu men de flesta klämde käckt i på lockropet från läraren - Yks kakka kaks kakkaa... och där kom de underbaraste låtar. Jag ville också men jag kunde inte så jag slutade... Hälsosamt för en lärare att se hur det känns att inte hänga med.

Jobbresor

Tre jobbresor inom november månad - det är mycket för en ann. Och det ska planeras så väldigt. Den ena är en där jag bara får ta det som nån annan har planerat - får gå till abonnerad buss till stadshuset. De två andra måste jag bestämma tågtider och ordna biljetter själv. Och där vill jag ge en ros åt kommunen som har en person avdelad för biljettbokning. Man bara meddelar när man vill fara och komma och efter ett tag kommer biljetter per e-post. Bravo! Man känner sej omhändertagen.
Trevliga och nyttiga kurser/seminarier och jag ser verkligen fram mot dem. Men innan jag har detaljplanerat alla kläder och annat som ska med - huhu!
Och sen stör de ju en rutinmänniska rutiner. Riktigt hälsosamt må jag säja.
Den ena resan kan jag dessutom förlänga så det blir väninneträff samtidigt.

Ett år

har gått sen jag första gången inkluderade B i dem jag tände minnesljus för i Sundom. Hur overkligt kändes det inte ifjol. Jag minns att vi brukade stå där, B och jag och fundera över och tänka på dem som hade kommit till i vår samling över sådana vi tände ljuset för. Och ifjol var han med i den samlingen. Och det var konstigt. Lika konstigt som att vara med i Allhelgonamässan med ljuständning ifjol. Trots att hans namn inte lästes upp fanns det ju med. Nog kändes det i år också - både i kyrkan och vid minnesstenen. Men känslan var nog en annan. Mildare, mera vemod och saknad än sorg. En fin och värdig dag.

Julbrus

Att jag är barnsligt julförtjust, ja nästan jultokig tror jag att de flesta vet. Och att det ska startas i tid. Blir aldrig störd av det kommersiella - jag tar bara det jag vill ha av det. Så länge man inte tutar ut tingeltangeljulmusik så det stör. Upplevde så starkt hur fint det är att sjunga i kör den här årstiden. Vi övar för Alla helgonsdag ännu men började litet smaka på advent- och julrepertoaren. Och det riktigt brusade i bröstet på mej. Mera!

Tror att jag har att tacka min mor och jularna i mitt barndomshem för det här. Mamma kunde konsten att skapa jul. Naturligtvis med den tidens krav på att det skulle vara städat i alla knutar. Bonade golv, tvättade fönster, städade skåp... Och förstås - all den goda julmaten. Och omsorgsfullt valda julklappar. Och pappa med julgranen och illumíneringen. Det var nog en högtid som var viktig i vårt hus.Och blev det i mitt hus och mitt liv. Det varma julen, okommersiella julen, julens budskap, julmusiken, traditionerna - allt. 

Nio år

Nio år har idag gått sedan min mor dog. Efter en kort tids sjukdom. Jag skrev mycket under den tiden. En "skuggdagbok" som jag inte har läst efter det. Jag lät B läsa den efter mammas död men annars har den varit orörd. Jag kände imorse att jag skulle kunna läsa vissa bitar av den men har den undanstoppad någonstans. Men den natten blev jag kallad till stadssjukhuset där hon låg. Jag fick bud till mina syskon och störtade iväg. Jag hann fram och jag kunde hålla hennes hand och tala till henne. Jag tror jag också då sa det jag tidigare hade sagt "Du får gå- vi klarar oss". En sköterska var med i rummet - diskret tittande ut genom fönstret. Så småningom upphörde andningen och hon somnade in. Och då kom min bror in genom dörren. Min syster kom inte körande långa vägar - mamma såg precis ut som hon hade gjort föregående dag när hon var på besök. När vi efter att ha suttit i rummet ett tag kom ut i korridoren hade man dukat ett sorgebord med ett ljus för min mamma. Det var så starkt. När jag kom hem kunde jag konstatera att mamma hade dött den timme som inte fanns - just när sommartid blev till vintertid. Jag ville vara ensam. satte mej med ett tänt ortodoxt böneljus och ett glas körsbärslikör (Sundomkörsbär) och skickade ut brev om det som hade hänt till mina vänner. Med ett foto av mammas stolthet - en vacker vedapino i Sundom. En bild tagen när nattfrosten pyntat veden med sitt flor. Jag minns att jag kände ett lugn.

Jag tror att det var bilden här under som jag skickade. Minns bara att den var finare men så är det ju. Vet att den är tagen någon dag före mammas död -
en av de där gångerna då jag sökte tröst i min älskade natur.

Hemvård

Att det kan vara trevligt att ha en hemvårdsdag! Städa, baka och laga mat, stryka kläder. Det som folk brukar tycka är så trist. Men det är väl det att man inte som yrkesarbetande så ofta tar sej tid att vara "hemmafru" som gör att det känns så exklusivt att få syssla med hemmet på heltid en dag. Och det känns speciellt att städa idag - vill ha allt klar till Allhelgona. Och så börjar det litet rycka i julstädfoten... Och hur skulle det annat när julmusiken spelar och ljusslingan just monterades på balkongen. Med fjärrstyrning.Ja, och dessutom får jag matgäst senare idag. Skärgårdslimporna gräddas . Badrumsstädning nästa!

Få vara i fokus

När man frågar en människa som har det svårt - tex en människa i sorg eller en som är sjuk eller som har nån sjuk kär människa - hur den har det ska man verkligen vara beredd att lyssna. Naturligtvis gäller det alla människor men för den som är i utsatt läge kan ett slarvigt bemötande här enbart göra ont värre. Jag ska förklara. Minns situationer både från mammas sjukdomstid och B:s sjukdomstid och efter hans död. Jag ser det i umgänget med andra. Det frågas och man väntar sej att den frågande ger ens svar all uppmärksamhet. Men icke. Man får höra om den personens egna erfarenheter. Om dess bekanta som också drabbats av sjukdom och död.  Eller ännu värre - annat vardagligt innan man upplever att man är klar. Jag minns att när mamma och B var sjuka ville jag inte alls höra om människor i samma situation. Absolut inte hur fort det hade gått utför för de andra. Men inte heller sådana som klarat sej - varför fick inte mina nära och kära se någon ljusnin? Men på rätt sätt sagt kunde ändå de positiva berättelserna vara till hjälp. Men det är inte så lätt att använda rätt sätt. Och det där att vända fokus från den som är i sånt behov att få dela med sej - det kan kännas som att bli helt tillplattad när nån kommer med sin story om hur nån annan också har det illa. Asia ja henkilö kerrallaan! Och hur fint det känns när det är som bäst! Någon som verkligen vill veta frågar och man får berätta, får hjälp att analysera sina egna tankar, får vara i fokus. Det har jag också upplevt och det har varit gott.

Lingonantal

Obevandrad i svensk tv och Ica-reklamer kom jag att se en film som verkligen gjorde intryck. Det visade sej att den var känd och att gänget som var med i filmen också var kända från tv, och att de fanns på riktigt. Det glada Hudiksgänget. Filmer heter "Hur många lingon finns det i världen" (här en trailer  http://www.youtube.com/watch?v=8WCavWZIUic) och den handlar om en kille som fördomsfritt (och säkert naivt ibland) kommer med nya idéer i sitt jobb som handledare för ett gäng ungdomar med specialbehov. Han blir motarbetad av den ordinarie handledaren som vill att det ska fungera "som förr" - åttonde året man lär sej knyta skosnören och av överbeskyddande föräldrar. Det ljuvligaste är ungdomarna och deras repliker - som jag kan tänka mej kunde vara helt autentiska. En stannar plötsligt på väg nånstans. "slangfobi" konstaterar kompisen. Det ligger en trädgårdsslang på marken och har man slangfobi kan man ju inte gå när en sån ligger i vägen. "Alla har nån talang" säjer en tjej. Och ja, det fick de visa när de fick uppträda med sin show - precis som den nya fördomsfria handledaren hade utgått från. Jag antar att den som är bättre insatt i bakgrunden får ut ännu mer av filmen. Men också för mej var den verkligt sevärd - varm och ömsint skildring. Och klok.

Vågrätt eller lodrätt

Kom att tänka på en sak idag. En datasak. När Appledatorer kom var en av det häftigaste nyheterna att skärmen var högre än bred,. Den var som ett A4-ark. Vilket ju är väldigt naturligt tycker jag. Vi skriver  igeA4-format- vi läser i A4-formast -. eller åtminstone "i ståläge". Den här typen av bildskärm försvann. Apples datorer har lika liggande skärmar som vilken annan modell som helst. Varför? Men när det gäller surfplattor av olika slag kan vi välja riktning. Och spontant har jag alltid min platta på stå. Och mobiltelefonerna är i ståläge. Hur blev det så här?
'

Cancern

Man blir ödmjuk när man i dagens Vbl läser ett reportage om en ung kvinna som har haft bröstcancer två gånger. Hon är28 år och första gången fick hon cancer när hon var 23 år och hennes barn var 1 resp 2,5 år. I fjol kom den andra gången. Hennes mormor och mamma har haft cancer så hon visste att risken fanns - men så tidigt! Att föreställa sej de jobbiga dagar och månader hon varit med om med alla behandlingar som en cancer för med sej. Att ha en familj att ta hand om när man inte ens orkar ta hand om sej själv. Hårt.
Och det som är så fint är att hon säjer att cancern har väckt hennes livslust. Att hon redan mitt under tuffa behandlingar kunde  känna tacksamhet och lycka. Det var solen., våren och en liten fågel den gången. Och att hon nu är mera positiv och har lättare att hitta det viktiga i livet. Önskar den unga kvinnan lycka till på färden och är glad att hon får bo i Finland där cancervården är på topp.
Önskar att jag hade mer av hennes mod och förmåga att se möjligheterna - jag som är livrädd för bröstcancer fast jag inte har haft den.

Ett möte

Kom endorfinstinn vandrande på väg hem från dagens stavgång. Såg en ung gravid tjej som stod vidsin bil och försökte få in ett barnvagns underrede. Reagerade som jag gör när jag mår bra - stannade och talade. Det visade sej att åket var nyköpt och att hon inte visste hur underredet skulle fällas ihop. Och skulle det rymmas i bilen. Vi hjälptes åt och jag fick lyfts och trixa in det i bakluckan. Medan jag gjorde det såg jag ett bekant efternamn nånstans Jovisst - jag kände mor hennes - riktigt bra till och med och själv hade flickan också en koppling till mej och mitt. Så där fick vi en liten varm pratstund. Och jag vandrade vidare med ännu mer endorfiner i mej. Så ska slipstenar och vardagskontakter dras. Ta kontakt - alltid och överallt. Det är alltid på pluskontot - för båda parter.

Endorfinsamling

Det tycker jag att jag kan kalla de kurs-/gruppaktiviteter jag är med i nu. Kände det så starkt under och efter gårdagens körövning. Det var så gott och vi var så välvilliga med varann. Och när man fokuserar på ett gemensamt mål kan minsta lilla grej bli skoj - nån sjunger fel vers, nåns telefon låter om sej, nån glömmer bort sej och börjar småprata med grannen. Då allt är gott blir såna störningar ytterligare nåt på pluskontot. Och så förstås sjungandet. Jag känner det också när jag om ett tag klär mej sportigt och spänstar iväg för att stavgå. Tillräckligt tidigt för att hinna vända in i kyrkan och säja hej till dem som dricker kaffe efter morgonbönen. Och sen imorron - sömnskolan - vad jag har saknat den när vi hade paus. En endorfinbrunn mindre förra veckan. Det som kännetecknar de här tre är att det förutom aktiviteterna är ett gäng som bidrar till det fina. Min fjärde aktivitet - simmandet och vattenjumpan - den har jag inte kommit igång medännu men ska! Dit går jag ensam men alltid finns det nån gemenskap där också. Tex kvinnogemenskap i bastun.
Tänk ur fint det skulle vara i världen om våra jobbdagar skulle vara likadana endorfinkickar som mina fina kurser! Då skulle vi sköta vårt psyke på naturlig väg. Eftersom det inte är så är det viktigt, viktigt att våra Arbisar/Medisar får ha sin verksamhet och vara endorfinbrunnar för oss törstande. För folkhälsan.

Kaksi vanhaa..

Det finns en dikt som bara måste läsas en dag som denna. Halvmörkt, regnigt, inte så kallt. Doft av jord och skog. Man riktigt ser hur de burrar upp sej där de sitter, de två. En vän brukade deklamera den varje höst den här tiden. Nu finns han inte mera - han heller...










Syksy

Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."