Jag gråter

inom mej då jag igen får läsa om ett fall av sexuellt övergrepp inom kyrkan. Min statskyrka. Och dessutom en medanställd som har underlåtit att rapportera. Varför? Och varför i kyrkan? Det har talats om slutna gemenskaper med en person med andlig makt. En som man har förtroende för. En gemenskap där det skulle vara en skam att berätta. Men varför just kyrkan? Det finns ju många andra sammanhang som är liknande. Ungdomsarbete inom idrotten. Skolvärlden. Dagis. Eller är man mera observant där än inom församlingarna? Eller finns det sådant som inte kommer fram? Har kyrkan ögonen mera på sej ända andra organisationer? Syns det mera i pressen när kyrkan felar? Eller är det så att de församlingsanställda är värst? Är det eventuellt så att man inom kyrkan inte klarar av att hantera sexualiteten?
Oberoende av vilka svaren är så -är det här något som inte kan accepteras. Vi måste ha nolltolerans. Och vi som är förtroendevalda ska vara lyhörda för det som vi får höra och visa att det är nolltolerans som gäller. Tror inte det blir något problem.
Men jag kan fortfarande inte förstå.Och Eroakirkosta jublar. Nu har det säkert vällt ut en massa människor från kyrkan igen. På grund av en enskild person och dess kollega som inte vågade vara rakryggad, i Tammerfors. Fy, säjer jag.