Jag tycker jag den senaste tiden har fått så många påminnelser om hur skört livet kan vara. Det har förmodligen att göra med åldern. Och det har det här inlägget också. Närmare bestämt att ta vara på den tid som återstår. Och att inte leva i synd och älta det som varit och oroa sej för det som eventuellt kommer. Jag tycks vara expert på det. Född med en ält-oro-gen?
Tror också att ältande och oro lättare tränger sej på för att jag ofta är ensam.
Gamla underligheter kommer upp till ytan. Vad jag gjort, vad jag sagt. Eller inte gjort eller sagt. Saker som inte går att ändra. Ofta sånt där jag bara kan konstatera att jag gjort mitt bästa. Sopa bort!
Oro för sånt som kan hända. Helt idiotiskt! Och jag talar nu inte om att leva aningslöst utan faktiskt sånt som kommer på utifrån. Och som oftast har en lösning när det väl kommer. Sopa bort!
Och hur ska det då levas - det goda livet som återstår när bakåt och framåt är borta? Vet inte, men jag tror inte det behövs några regler för det. Det faller sej självt. En lämplig kombination av aktivitet och vila, av umgänge och ensamhet. Och att inte ta stress.
Kanske det finns något sätt att få det där lilla extra. Men det får bli överkurs. Nu gäller det grundkursen - att kväva ält-oro-genen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar