Meditativt

Väninnan från storstan tycker det är så underbart att vandra i Vasa. Breda gator och trottoarer, nästan folktomt.
Det här upplevde jag också så starkt idag på morgonpromenaden. Och kunde lägga till ännu en viktig komponent. Det var så tyst.
Redan när jag gick smågatan fram reagerade jag på det. Inga bilar - inga människor. Hundarna i storhundfamiljen skällde inifrån sitt hus men  det hör ju till. Vid justitiehuset doftade den sista rosen ännu. Husbyggets killar skramlade en del men sen var det tyst igen ända fram till min  älskade Arboretumpark. Där var det en underbar morgonfukt under träna, fågeldrill och förstås en gräsklippande gosse. De ser ut som dansgolv i sommar - Arboretums gräsmattor. Ibland brukar jag känna äppeldoften där men så inte idag. Helt våt om fötterna blev jag då jag gick över gräsmattan - men det var bara skönt. Genom småhusstadsdelen - mina drömmars stadsdel. Medelålders människor som pysslade i sina trädgårdar. O, vill också! Parken där små högar av kvistar vittnar om det träd som fallit i stormen. Parken med många barn och mammor. Vidare  - igen längs en tyst gata. Biltyst, men inte trasttyst. Ett väldigt parlamenterande. Var det idag vi skulle fara? Är alla mätta nu?
Dagmammor med grupper av barn i gula västar. Småprat. Vidare in i Kappsäckskvarteret - grusgatan upp mot mina egna kvarter. Dagisbarnen på gården. Sista finishen på huset som byter skepnad på Storalånggatan. Och in på min egen lugna gata. En meditativ vandring med mycket att se och känna in med alla sinnen. I tystnaden. Och inga funderingar på var man ska gå. Alltid samma rutt.

Ljus och skuggor i Arboretum

å -