Minnesdag

Idag är det åtta år sedan B dog. En laddad dag men inte som det var de första åren. Då planerade jag noga vad jag skulle göra och inte göra för att det skulle bli rätt. I år var jag på vippen att glömma att det var idag - hade inte tänkt på dagen så mycket på förhand. Men ännu är minnena starka - minns nog varje sekund av kvällen på sjukhuset. När vi fick vara med honom och känna att han var med oss trots att han redan var på väg bort.
Men åtta år har ändrat på en hel del i vad som kommer upp till ytan. I början var månader och dagar en påminnelse om den tuffa sjukdomstiden.
I våras minns jag att jag sa åt Mo att våren är en tid av minnen. Och jag märkte att jag inte tänkte på minnen från sjukvåren utan på minnen från den vår då vi började umgås, då var det också vår. De härliga minnena hade trängt undan de svåra. Och det gladde mej. Jag kunde välja det goda. Trots att jag inte någonsin ska glömma de tuffa tiderna. Jag behöver inte bara plocka fram minnena från de tiderna stup i kvarten mera.
Ikväll vill jag dock stilla mej och minnas den här dagen i lugn och ro med mitt minneljus - som jag har gjort alla minnesdagar. Minnas den här dagen men också alla möjliga andra dagar. Vi fick många.


.

 "Långt sedan du har gått
  lever ditt väsen kvar,
  gömt i det mjuka dunklet som omger mej."
                                               Josef Kjellgren

                                          

Teknikstrul

Del två av min natt brukar ofta bjuda på drömmar jag minns. Så också i natt. En mardröm var det.
Alla kommunens (troligen Korsholm) skulle delta i nån sorts undersökning. Först skulle man dock registrera sej. Jag var i början av gänget och möttes av en gammal tjockdator med liten skärm. Min handledare var en som (också i verkligheten) inte var den mest slängda på datateknik. Och en slängd skulle jag ha behövt. Ingenting lyckades för mej. Ibland försvann det jag skrivit och ibland visste jag inte var jag skulle trycka. Handledaren bara suckade och funderade hur det nu skulle vara Och en tålmodig kö av kommunalare stod bakom mej. Maran pågick en lång tid. Sen plötsligt kom en ny administratör som med litet finurlig blick sa att registreringen också kunde göras på papper - det var ju dock bara fyra uppgifter som skulle fyllas i. Fick ett papper och en kulspetspenna som hade legat i vatten och inte fungerade. Följande penna lyckades jag få igång och jag tror det hela slutade lyckligt. Var helt matt när jag vaknade.
Kan tilläggas att jag i passet mellan del ett och del två av sovandet läste vad Fb minns och där fanns  den här ...

Ännu kan vi

Var på väg från stadssjukhuset igår. En likbil var på väg från kapellet. Alla bilar väntade för att evntuella bilar som hörde till följet hinna med. Och när likbilen var på väg upp på stora vägen stannade trafiken av så att den och dess följe fick företräde trots att de var väjningsskyldiga.
Blev så glad över den visade respekten.
Litet av det gamla - man stannade upp och herrar tog av sej hatten när ett likfölje körde förbi.

Procentlappar

Läser i dagens blad att över 5 000 000 e delas ut till KPO:s kunder. Helt automatiskt - bonuskort - uträkning - pengar på ett konto.
Osökt gick mina tankar till barndomen och motsvarigheten till utdelningen. Handelslagets (samma bolag på den tiden) kvittenser samlades och när året var slut satt de och adderade både mamma och moster. Och inga räkneapparater hade de. Sen lämnades kvittenserna och slutsumman in och en viss procent av det man hade handlat för fick man tillbaka. Inte som pengar om jag minns rätt utan man fick köpa nåt för bonusen. Vet inte om det var begränsat det man fick köpa - har en känsla att det mest handlade om kastruller. Och procentlappar kallade de kvittenserna.
Inte hundra på att jag minns det här korrekt - jag var så liten. Minns inte ens att mamma skulle ha fortsatt med det här efter att vi hade flyttat till Vasa.
Berätta gärna mer ni som minns bättre/har ett vuxenminne av fenomenet.

Ta ansvar - i smått och i stort

Köpte take-away-kaffe på stan idag. Vid automaten stod det med stor text - Kahvia 1,50. Hittade ingen kopp/mugg så jag gick till kassan. Fick min mugg och fick betala - 2 e sa tjejen. Och det stod också på prislistan vid kassan. Aj ja- det stod 1,50 vid automaten. Då ändrade hon och slog in 1,50.
Nu är jag inte upprörd över priset- jag kan gott betala 2 e för en kopp kaffe. Och egentligen inte upprörd över att priset var olika på olika ställen.
Det jag är upprörd (nå det är väl att ta i) över är att tjejen inte hade nåt annat att komma med än att slå in det pris jag sa. Säj att jag har läst fel, kolla om det är så. Säj att det där priset gäller för nåt medlemskort. Be om ursäkt för att två priser figurerar. Beklaga och säj att det ska korrigeras.
Visa litet yrkesstolthet! Ha koll på det du gör! Ta ansvar - i smått och i stort. Och känn att du behärskar situationen.

Tillägg. Köpte kaffe på samma ställew idag 30.5. Det visade sej att 1,50 var priset för pensionärer. Me säj det då!

...som aldrig säjer nej

Är nog mycket medveten om att musik kopplas till händelser och väcker händelser och situationer till liv..
Men det var en ovanligt stark upplevelse idag.
Var på väg hem och bilradion spelade Sommarn som bor i dej. Jag kastades hastigt med minut- och meterangivelse tillbaka till Åbo våren 1973. Närmare bestämt en småregnig förmiddag när jag sprang runt på ärenden i främmande hus och främmande kvarter. Jag samlade dokument och intyg som jag behövde för att börja mitt jobb till sjöss. På Wasa-Umeå-rederiets färjor med start i Vasa. Minns inte men jag tror att jag den sommaren jobbade enbart på rutten Vasa-Umeå. Som purserbiträde.
Hade antagligen hört låten på transistorradion i studielyan innan jag gick hemifrån och det var väl inte så konstigt - den hade ju just segrat i Melodifestivalen.
Minns precis stämningarna den där dagen - jakten på intyg - vaccinationer, lungröntgen, officiella papper och sånt jag kunde sköta från Åbo för att vara klar att börja så fort jag kom hem till Vasa. Småregn. Nästan så att  jag gick med karta för att hitta allt.
Sommarlovsstämning, jobbförväntan - härlig ungdomsvår! Och så låten i huvudet.
Och idag - flashback tack vare musik i bilradion. Tog den i repris via Youtube.

Sommar´n som aldrig säger nej

Malta

Det är måndag och gatan blänker vått
Under en himmel som är grå och nött
Det är tisdag och människorna har brått
Det är ett vimmel som är grått och trött

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är sommar'n som aldrig säger nej
Sommar'n som bor i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n som aldrig säger nej

Man har slitit och jobbat som ett djur
Och man vill bara komma härifrån
Hela da'n satt man där i varsin bur
Och all färg man såg var färgen av neon

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är…

Källa: Musixmatch

Schack med döden

Jag fick en så stark vision igårkväll när jag såg Sanna Marin rapportera om de långa samtal regeringsmedlemmar fört under dagen. Om hur man stegvis ska klara av att öppna samhället.
Jag såg för mej hur de satt inne i en bubbla med att schackspel framför sej. Pjäserna var folket och på andra sidan brädet satt corona - döden och sjukdomen.
Att planera dragen - enas om dragen och väga fördelar och nackdelar mot varandra. Vad gör Döden om vi gör så här? Går det att ta tillbaka ett drag om det visar sej att det inte fungerar? I riktig schack går det inte.
I riktig schack tänker och handlar pjäserna inte själva utan står där man har bestämt att de ska stå. Så gör inte de här pjäserna, folket. Det behövs bara en korg med eftertraktade billiga joggingskor på Lidl så glömmer de här pjäserna var de är placerade och hur draget är gjort. De glömmer corona, döden och störtar till.
Må beslutsfattarna göra de riktiga dragen så vi en dag får ropa schack! Och må vi, pjäserna i spelet, förstå vår roll och bete oss därefter.

Kotikissa

Det att jag är en stor kotikissa är till fördel i coronatider. Kände så stark tillfredsställelse idag då jag kom hem från morronpromenaden - nu får jag vara hemma resten av dagen utan att någon tid är bokad.
Jag tycks aldrig tröttna på det obokade. Betyder ju inte att jag inte gör saker. Idag var det jumpa med Svt1 till att börja med. Och balkongodlingsinledning. Och datasnack och därtillhörande test. Och en stund under Cura efter maten - förstås. Och telefonsamtal. Och handarbete.
Nu just la jag en bröddeg. Det är väl det folk gör nu just. Kom så spontant (brödet håller på att ta slut) att det blev att ta det som fanns i ingrediensväg. Har inte bakat på eviga tider så det var inte mycket att välja på. Rågmjöl och havregryn och torrjäst av gammal god årgång. Nu på jäsning. Så får vi se sedan.
Resten av dagen - tja - sysslorna tar aldrig slut. Kotikissatillvaro!

Trist stad

Fick sån lust att se stan. Inte bara vägen till matbutiken. Så när jag antog att shopparna hade gått hem gick jag på kvartersvandring. Och där såg jag inte mycket.
Tomma lokaler - uthyres. Fler än jag kom ihåg.
Coronastängda butiker - också stora sådana.
Och alla caféer och matställen stängda förstås- men det visste jag ju.
Butiker med förkortad öppettid. Gillar jag - och dessutom var jag ju inte på väg in nånstans.
Men det värsta - vi har ju inte skyltfönster (eller skådefönster som B sa) mera. Och jag som hade tänkt fönstershoppa och kolla vårmodet. Ytterst få plagg fick jag korn på.
Och ja- praktiskt taget folktomt. Shopparna hade gått hem - om de nu alls hade varit ute idag.
Stackars stad och stackars företagare. Man får bara önska att livet kommer igång igen snart.

Coronatid

Också buset på nätet tycks ha tid att röra på sej i coronatid - eller så tror de att vi mottagare har det.
Jag lyfter varje dag ut fler som tror att de ska följa mej på Instagram - allt från seriösa herrar till lättklädda bruttor.
Jag gick själv på en liten Fb-nit härom dan. En person med svenskklingande namn sökte kontakt. Min standardfråga - du sökte kontakt - känner vi varann - fick ett något så när rimligt svar på svenska och jag släppte in. Brukar göra det - och kasta ut om de börjar bete sej. De får gå där som katta.
Men den här hängde sej på i chatten och jag insåg snabbt att det var ett troll. Och inte var det lätt att få honom blockerad heller - han bara inte fanns. Började dessutom ringa på Messenger. Pust - det där skulle jag inteha gjort. Till mitt försvar må nämnas at jag jag just hade tagit mej upp ut eftermiddagsvilan. Fick honom blockerad och nu är det lugnt.
Idag - eller igår och idag - fick jag två utpressningsmail. Samma innehåll - olika avsändare. Man hotadeatt publicera komprometterande bilder som man påstod sej ha. Till min arbetsgivare, på nätet. Om jag inte betalar en summa inom 24 timmar. Polisanmälde. Har uppfattat att många andra har fått samma mail.
Sånt i den stora stora världen i coronatider.

Den första diktboken

Jag är rik. Jag återupptäcker och nyupptäcker dikter i böckerna i min bokhylla. De är många - både dikterna och böckerna.
Just nu har jag tid att plocka fram dem och söka. Jag har bestämt att  såhär i coronatider bjussa mina Fb-vänner på Dagens dikt. Så länge och så ofta jag har lust.
Och på vägen fastnar jag ju i det underbara. Tänk att kunna förädla ord som poeten gör!
Jag minns att jag kände mej rik julen 1966 också. Då fick jag min första diktbok. Viktor Rydbergs dikter. Som ju faktiskt inte är den mest tillgängliga diktbok man kan ge en 14-åring. Men jag var så lycklig och jag minns att jag deklamerade de något konstiga dikterna framför spegeln i min alkov. Och säkert läste jag någon dikt från min egen bok när det var min tur att läsa Dagens dikt i skolan.
Kanske den här

Din sorg är din

Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!Din sorg är din, och du bör bära henne.



Eller den här

På floden

Din frid, var han en drömgestalt,
som ej du återfinner,
så blicka i en ström, där allt
hänböljar och försvinner.

Vad än du mist, vad än du led ---
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna, som strömma.

Se ned, tills ögat tårbemängt
knappt skönjer, hur de ila;
i stilla drömmeri försänkt
får då ditt hjärta vila.

Som i en dröm du ser ditt själv ---
en bild som vattnet bryter ---
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.

Inte direkt dikter för en trånande pubertetstjej. Men de fanns i min egen bok.

Många, många diktböcker har flyttat in i min bokhylla efter det. Böcker som jag nu har tid att fördjupa mej i. Bok efter bok. Och räcker inte det så är det bara att söka på nätet.
En som jag strax ska fördjua mej i är en samling kärleksdikter - Så länge du har lust. Kanske nån blir Dagens dikt i min Fb-uppdatering. Det är ju vår!

Rätt att söka

Har haft ett tort antal främmande människor i mitt hem ett tag nu - och ja, vi har hållit avstånden.
Härliga professionella människor som har fixat min vatttenskadade toalett.
Speciellt två kom jag att tala mera med (och obs - det var nog inte mitt fel att vi kom att tala mera).
Filosoferat litet över de här två och speciellt deras karriärväg - något som ju alltid ska diskuteras när studiehandledaren är med.
Båda var superlämpliga för sitt jobb- professionella, sociala och  - yrkesstolta.
De hade båda startat med gymnasieutbildning som de av olika orsaker hade hoppat av. Och speciellt tjejen hade flera yrkesutbildningar (eller delar av dylika) med i bagaget. Också en sak som livet hade styrt.
De hade båda fått rätt och tillåtit sej själva att välja och välja om tills de hade hittat det som var deras.
Underbart med flexibilitet i valet. Och resultatet av det hela är två fantastiska yrkesmänniskor/hantverkare som helt säkert har nån nytta av de utbildningar de har i ryggsäcken.
Och deras professionalitet fick jag ta del av och är så nöjd med resultatet.
Nu är det klart - inga främmande människor i hemmet mera. Handtag och kranar putsade med handsprit och toan är i full användning igen.

Digibra

På köksbordet finns en hög med papper som jag ska ha destruerade. Har ingen eldstad mera. Har ingen flisare. Vill inte att mina läkarutlåtanden, uppgifter om andra personer, deklarationer och annat som kom fram när jag städade "papper" härom dagen ska ligga i papperssopisen fullt synliga. Betyder att jag river och river. Och lägger i olika sopisar - tre stycken. Och väntar tills sopisarna är tomma innan jag tar itu med rivandet på nytt.
Mycket av det gamla har jag idag digitalt. Tex deklarationerna. Inget som fyller mappar och ska tas om hand.
Församlingsrådets papper har jag kunnat lägga för flisning i församlingens sop. Och nu behövs det inte mera - alla handlingar kommer digitalt.
På jobbet flisade vi i en stor flisapparat (troligen inte lika mycket att flisa där nu heller). Minns engång när jag fick för mej att täckodla med fliset och packade en sopsäck full och drog ut till torpet. En stormig dag. Lär ha synt en hel del flis på byn! Det gjorde jag inte nån fler gång.

I dejtsvängen

Nu ska jag skriva på ett annat tema än Corona. Om dejtande via nätet.
Jag har faktiskt nu två dejtställen på gång. Treffit24 ochTinder.
Jag - fegis - gjorde det här av två orsaker. Delt är jag litet nyfiken och dels ville jag testa det som jag brukar påstå - att dejtande på nätet kan vara tryggare än att träffa nån på krogen.
Nu en liten rapport.
Treffit24. En gratistjänst (finns också en betalversion). Man skapar ett konto, en profil. Kan välja ålder och plats för sin "idealperson". Jag hade inte märkt att man också kunde styra ålder på dem som fick skicka meddelanden. Kom en massa meddelanden från superunga typer. De flesta meddelandena innehöll bara någon som "flirttasi sinulle" (konstig finska tycker jag). Uppfattade att det var jämförbart med Facebooks vinkningar. Sen också sådana som ville ha kontakt - på ett eller annat sätt. Tykkään vanhemmista naisista. Försökte skriva på svenska för att möta min helsvenska profil. Sexuella inviter. Saisiko olla juttuseuraa. En som indignerat tyckt att kvinnor nog kunde svara när man skickar ett meddelande. Förstår. Har ju ingen etikett när det gäller sånt här. Svarade inte. Vad svarar man på Eikö kelpaa? eller Olenko liian nuori?
Jo en svarade jag - och då funkade det precis som jag tycker är det trygga i det här - diskussionen fördes utanför forumet. Till Whatsapp i det här fallet. Och därvid blev det.
Profilerna då - så otroligt olika. Endel beskrev sej själva och det de sökte så oerhört vackert att man bara drunknade. Och väldigt många med seriösa beskrivningar. Medan endel inte skrev just nåt alls och hade profiler utan bild eller med dåliga selfies. Vad tror de om sej själva?
Fast jag nu inte just mötte nån som det blev nån direkt kontakt med vidhåller jag att träffande på det här sättet kan vara helt ok. Och tryggt. Man väljer själv vem man vill ha kontakt med och möts tex på Facebook eller Whatsapp för djupare diskussioner. Och bara ingen tar nåt för givet väljer man då om man ska fortsätta med träff irl elller hur man ska ha det. Ett positivt intryck av Treffi24 -bara jag skulle a skalat bort möjligheten för de yngsta att flirttailla minulle.
Tinder är välbekant för de flesta  - och där finns faktiskt folk i min ålder också. Men ingenting för försiktiga mej. Jag vispar varenda en åt nej-sidan . Hur skulle jag nu vispa åt ja bara på basen av en bild och oftast en magertext. En del har ingen bild och supermager text - vad tror de riktigt?
Nåväl - så var det testat ch nu kan jag städa bort date-apparna.
Men som sagt - de har sin funktion - helt klart.

Undantag

Mycket är satt på undantag i vårt land just nu pga Coronaepidemin.

Jag har själv satt mej på undantag trots att jag inte hör till ålderskategorin 70+. Ser man på dödsfallsstatistiken inser man att gränsen för vem som borde vara i karantänliknande läge gott kunde vara lägre än 70.

Vet inget om källan men andra källor visar samma trend - ända ner mot 60 år är man i riskgrupp.

Nå hur som helst - jag har satt mej själv i karantän. Jag går ut och handlar mat typ en gång per vecka - undviker att vara nära folk. Jag går ut på promenader - samma sak där - går på avstång från folk. I övrigt är jag hemma och mår ganska bra av det. Hur oändligt mycket sysslor finns det inte i ett hem! Och - tack och lov för Some nu. Umgås som vanligt med folk - men inte irl.

Må bra på riktigt kan man ju inte i dessa tider när det kommer rapporter om smittade och döda på ett sätt som man har svårt att ta in.

Och det som jag personligen har så svårt att ta in är alla dessa 70-plussare som ännu har mage att obstruera mot bestämmelserna. Jag är friskare än femtioåringar, jag gör som jag vill osv.

Det här är inget görsomjagvillscenario. Vi har ett myndighetsbeslut på att vi ska akta oss - alla medborgare - men speciellt vi som är i riskzon.

Och det beslutet har tagits av flera orsaker - dels vill man plana av insjukningskurvan och dels vill man stoppa en situaton där intensivvårdsavdelningarna fylls (risken är säkert stor att vi äldre skulle hamna där - eller åtminstone i nån sjukhussäng) - och förstås för vår egen skull. Vi ska inte bli sjuka.

Tack samhället som har tänkt på oss och brytt sej om att sätta gränser.

Gränser som alla inte tror är vettiga. Kanske är sjukdomen får ett namn på riktigt - när grannens fru eller bästa kompisen är sjuk. Eller blir det först om och när vi får utegångsförbud.

Jag tycker att den långa karavanen av liktransporter i Italien talar sitt tydliga språk. 

Var rädda om er och njut av det vackra vårvädret - på avstånd från varann. Det gäller alla ålderskategorier.

På banken

På förekommen anledning var jag idag på banken. Inte i eget ärende och inte på min egen bank. Jag var på en bank som hade väldigt få (1,5) personer som skulle betjäna en stor mängd människor under en kort öppettid.
Människorna som att och köade var väldigt  sociala. Praktiskt taget alla som kom in blev inbegripna i nån diskussion.
Jag själv blev igenkänd från ungdomsåren när jag färdades på dans.
Men det fanns också tid att studera det som hände under själva betjäningen. Och det var chockerande hur mycket kontanter folk lyfte. Stora högar med sedlar med stor valör.
Speciellt studerade jag en dam som tryckte in sin sedelbunt i handväskan - åtminstone för mej helt synligt. Om bovar och banditer någonsin sitter i den kassakön kommer de att märka att banker är guldgruvor för stöld. Pengarna formligen vandrar ut genom dörren!
Läge för nytänkande? Kuvert från kassan och inte så synligt bläddrande när pengarna räknas? Huj.
Nåväl - jag satt mina modiga 40 minuter och så blev det min tur. Stackars bankköare.

På slarv

Mitt hushåll är på dekis Först var det foten. Från slutet av spetember. Och då var det ju inte läge att städa. Och sen blev det lättstädat inför julhelgerna - då man ju inte heller städade så mycket i allt pyntet. Och så kom toasaneringen efter fuktskadan då man inte städar så stort heller. Eller åtminstone har man en ursäkt för att låta bli. Och igår blev det två veckors förlängning av upptorkningen.
Nå, visst veckostädar jag smått men ingen riktig grundstädning på ett bra tag.
Har dessutom projekt jag borde ta itu med - pelargon som ska omplanteras och källarskrubb som ska städas tex.
Men veckorna går och ingen sådan tid tycks komma. Har man två eller tre saker bokade varje dag blir det liksom inte av. Inte för mej.
Men nu ser jag en dag inom en nära framtid - inkommande tisdag. Vill ha den obokad kvar för att ta itu med mitt hem. Brukar betyda så mycket att i lugn och ro få se efter vad som behöver göras. Så please - ingen bokning inkommande tisdag!

Bakom disken - alltid

Fick just ett uppprop inför sommarens Röda kors-stämma i Botniahallen. Frivilliga behövs. Jess - det vill jag nappa på. Anmälde mej till två dagar, flera olika uppgifter. Helst på infosidan vill jag vara.
Började så filosofera över min uppenbara iver att göra talkoarbete - att stå bakom disk på tillställningar jag deltar i.
Några exempel.
Under studietiden krängde jag drinkar på Kåren. Och var biljettförsäljare. Och jobbade i kulisserna på kemisternas tillhåll Axelborgen.
På somrarna under ungdomsåren sålde jag biljetter på travtävlingar (såg aldrig på själva travet).
Som vuxen har det fortsatt - frivilligarbetare på Kalevaspel och Missionsfest.
Senaste vår - rensning av invasiva balsaminer i en park.
Och nu då Röda korsets stora evenemang.

Vad är det med mej?  Är med utan att vara med som vanligt folk. Trivs så bra att träffa folk i rollen som frivillig. Träffar ju massor med folk. Är det månne min inkompetens som minglare det här nu igen? Klarar inte av festerna och tillställningarna om jag inte har en roll.
Ho vet - men kul är det att talkoarbeta. Gemenskap och kontakt. Ser fam emot  att vara i Botniahallen i början av juni.

Ålderdomen

Igår när jag stod vid Gemensamt anvar-insamlingen kom en släkting förbi. Med en miniupplaga av sej själv. Han presenterade mej för lillkillen som "Din farmors kusin". Måste först tänka till - jo det stämde nog. Och sen tänkte jag till en gång till. Det lät så gammalt. Speciellt som farmor i fråga är världens ungdomligaste... Men jo, både farmödrar och kusiner till desamma är i min ålder. Face the fact.
Hos frissan senast visade det sej att ett envist oklippt hårstrå hörde till ögonbrynet. Pinsamt kändes det. Skärpning. Trots att mina ljusa ögonbryn knappt syns.
På väg från jumpan härom veckan föll jag två gånger - ena gången stod jag på knäna och hade svårt att komma upp. Skärpning - knäböj varje dag är modellen.
Jag har märkt att min balans är sämre efter jumpapausen på hösten. Märks just under jumpan. Farligt att ta pauser. Idoghet!
Tycker inte att jag är speciellt tjock. Men har ett BMI på 25. På gränsen till övervikt. Skärpning - julkilona ska bort! Speciellt som jag tydligen är diabetespatient in spe. Ska på sockerbelastning nästa vecka.
Det är så här. Åldern sätter sina spår. och vissa av spåren kan vi inte göra nåt åt. Men de som vi kan påverka ska vi se till att ta oss an. Inte för att vara fåfänga utan för att klara oss bättre.
Märkte på jumpan att balansen hade blivit sämre efter "vilan" efter fotoperationen.
Inte ligga på latsidan - motionera och jumpa så länge man har möjlighet. Alltid hemåt. Och acceptera såna ålderstecken som man inte kan göra nåt åt.

Wenn jemand eine Reise tut...

En kort resa - start ena dagen och tillbaka den andra. Och bara till Helsingfors. Men oj, vad det hände saker. Konstaterade att man borde resa och bo på hotell oftare för att kolla hur tekniken har uppdaterats. Låt mej berätta.
På tåget slog plötsligt min telefon på ett av mina experiment med Ljudinspelningappen och man fick höra min röst ljuda i vagnen. Klart och tydligt.
I Hesa - första gången som gammelfinländare i minoritet på ett matställe.  Ett matställe där vi, mitt ressällskap och jag, fick kebab/pizza.
Hotellet - först att man skulle scanna sitt nyckelkort för att få komma till rätt våning med hissen. Och följande okunskap direkt på. Vi visste inte hur man skulle få elen att fungera i rummet. Stod och testade alla brytare som fanns - i mörker. Ett samtal till Österbotten löste det. Kortet igen - skulle tryckas in i en läsare. Smart - när man gick ur rummen och tog kortet släcktes allt.
Mitt ressällskap skulle via stora sjukhuset och ta blodprov på kvällen. Vi förundrades över den enorma mängd nyfinländare som häckade i aulan. Både när vi kom och när vi gick. Det lär ha varit folk som följde sitt kulturmönster och samlades på sjukhuset för att en anhörig/vän var intagen och sjuk. Fantastiskt!
Morronmålet - skulle fylla mitt glas med apelsinjuice. Studerade en bild för att se vad som fanns. Ingen kran att tappa ur. För si - bilden var en touch screen. Jag skulle trycka på bilden apelsin för att få juicen.
Nåväl - dagen efter var jag på väg hem och skulle ta spårvagn in till stan. Tack och lov att jag frågade i receptionen - man får nämligen inte köpa biljett på spåran. Det hade jag ingen aning om. Fick köpa i receptionen.
Innan jag kom så långt hade jag en upplevelse till. Duschen. Tvålade in mej rikligt med den väldoftande duschtvålen  och tvättade mej - och fick inte på duschen. Nej, inga vippor för sånt. Skvätte runt vatten efter bästa förmåga och skulle stänga kranen, Drog till ordentligt - och se och känn - där bortom noll vatten på kranen - där fanns duschläget. Huhuh!
Kom tidigt in till stan och började på Ode. Biblioteket. Jättefint. Såg ut som ett uppblåst Fiskets hus. Snyggt inne också men slitet på toa. Materialfel säkert.
Mitt huvudsakliga shoppingmål var Gudrun Sjödén och där stod jag och hängde
så jag nästan föll in när dörren öppnades. Ivrig kund.
I Helsingfors går man (åtminstone en man) med katt i band mitt i brusande trafik. I Helsingfors går man (åtminstone en man) klädd i shorts i början på februari.
Såg flera personer med ansiktsmask - troligen turister från Coronadrabbade områden.
Och så fick jag se nåt så fint - skridskoåkare mitt i stan. Vi ha i Vasa också!
Att sånt under en kort resa.