Styrkeöverföring

Vi åkte ner i samma hiss från avdelningen på stadssjukhuset där vi varit och besökt i samma rum. Jag frågade om det var hennes mamma som hon hälsat på. Jo det var det och hon berättade att mamman hade en plats på nåt Hem i staden men klarade sej inte mera där. Och hur ska det nu gå?

Jag märkte hennes ångest. Kände igen den från när min egen mamma var sjuk. Försökte få något av min styrka över till henne. Vi kramades inte men jag tror jag rörde vid hennes arm och önskade henne kraft. 

Kom efteråt att tänka på en situation när min mamma låg för döden och jag hade varit och besökt. Måste bara stanna upp innan jag lämnade avdelningen, bara pysa ut litet av det jag kände. Det här såg en personal som höll på att mata en patient i ett rum. Hon lämnadedet hon hade för händer och kom ut i korridoren och kramade om mej. Den människostyrka jag fick i den kramen minns jag ännu  - 15 år senare.

Hoppas jag lyckades förmedla något av samma sak till kvinnan jag åkte hiss med.

På gym

Jag tycker mera om att vara på gymmet än jag nånsin hade trott. Jag har ett program - ett antal utvalda apparater och ett antal gånger jag ska dra och vrida och böja eller vad man nu ska göra i dem. Vänlig personal. Blev instruerad första dagen. Nu söker jag själv nya apparater som jag ser andra använda och som verkar bra för mej.
Idag kom en personal fram och berättade att jag hade använt en apparat fel - eller åtminstone ineffektivt. Det var ju trevligt att hen hade sett mej.
Det finns också en gemenskap med de andra gymmarna - man hälsar, byter några ord och känner igen varann.
Och för att inte tala om att det känns bra. Känner att mina axellåsningar till en del är öppnade. Känner mej pigg efter ett pass.
Men som det nu känns kommer det i alla fall bara bli den här månaden. Tycker vägen till gymmet är så vansinnigt tråkig at gå trots att jag nångång kan räkna med sällskap. Vill inte ta bilen sen i smällkalla vintern. Och sen - om man ska gå två gånger per vecka så är det ett pusslande att få in det - speciellt om det följer hårtvätt efter (jaja - jag hör era fnysnigar).
Tror nog jag när foten är användbar igen efter operationen återgår till min ljuvliga  Opistojumpa på Kasernområdet.
Undrar förresten varför det låter snärtigare att säja att man går på gym (eller ännu bättre salilla) än att säja att man går på jumpa.
Nåväl - pigg och belåten efter dagens pass. Fick igång skakapparaten idag också så jag fick avsluta men en härlig shakestund.

Sweet home

O, vilken lycka jag kände imorse när jag tassade omkring i min lägenhet! Nu får jag stationera mej här på riktigt. Kollosovandet är förbi.
Det verkar ju helt perverst att tänka så. Speciellt som jag har stornjutit på kollo. Alldeles mycket de senaste omgångarna i det fina mörkret.
Naturligtvis kommer jag att fara till kollo över dagen - finns ju massor med trevligt att göra där. Och mycket som skall göras innan jag stänger före operationen.
Men tillbaka till min starka känsla för hemmet. Må vara pervers eller inte men den finns där. Mina hem har varit älskade hem - alla utom ett. Och nu tänker jag alltså på hem som jag haft för mej själv, studiebostäder undantagna.
Mitt första hem var en etta i Astorhuset. Minns den lycka jag kände när jag fick ta mitt pick och pack från studiebostaden på Lärkan och flytta in i eget. Möbler skaffades - jag älskade hemmet. Med gröna väggar och stora orange blommor på gardinerna. Minns att jag gick ut på den lilla asfaltgården ibland och kikade upp för att se hur vackert det lyste i fönstret. På julen bjöd huset på granar till alla balkonger på gatsidan (jag hade ingen balkong). Bodde i världens lyxhus! Det faktum att jag kände huset från barndomen - mina kusiner bodde där då - gjorde ju inte saken sämre. Och ett fullstort badkar hade jag i den lilla lägenheten.
Småningom började jag söka nåt större. Köpte en liten tvåa på Storalånggatan. Minns den lycka jag kände när jag första morgonen såg utöver trähusen på Timmermansgatan. Snö, rök ur skorstenarna. Tyvärr finns bara ett av husen kvar nu. Den lägenheten behövde tapetseras. Vardagsrummets medaljongtapet var så häftig att de enda gardiner jag kunde ha var vita lakan. Första gången i mitt liv jag var med balkong och den blev en oas för mej. Första våningen så friaren B kunde kliva in över staketet. Och så vackert kök jag hade! Med utsikt mot gatan genom stora buskar. Morgonsol i sovrum och kök, kvällssol i vardagsrummet. Trevliga grannar, speciellt en tant i samma våning. Som visserligen ansåg att jag inte var hemma tillräckligt. "Jumala ottaa sulta kodin pois, kun et koskaan ole kotona". Också här ett fullstort badkar. Följde ritualen från enrummaren - "badade in" mej på flyttkvällen.
Av någon anledning tyckte jag att jag skulle bo större än i tvårummare på 45 kvadrat och det blev att köpa lägenhet på Skolhusgatan nära sjukhuset. Och det var nog ett felköp - det märkte jag genast. Trots att jag bodde ett stenkast från B och fina promenadområden och en fantastisk soluppgångsutsikt.  Och fullstort badkar. För högt uppe, för långt från centrum. Började packa ihop så fort jag hade packat upp. På kvällarna gick jag och strök i mina gamla kvarter, in på gårdarna och längtade. Måste bo kvar ett år för att inte behöva betala vinstskatt. Iofs blev det ingen vinst sedan - hade satsat en del på parkettgolv i den stora trerummaren.
Så kom det en annons att det fanns en tvåa i mina kvarter - på Kaserngatan. Var på visning. Minns inte vad som var fel med den - men mäklaren sa att det fanns en annan också - på Kaserntatan 18. Huset jag hade tittat på och drömt om när jag bodde på Storalånggatan!  Gick efter nycklarna - bad att få gå ensam och titta. Tittade med hela kroppen i lugn och ro. La mej på bastulaven, på sovrumsgolvet och bara visste - den ska jag ha. Balkongen, gården, lyxigt stora badrummet. Bestämde utan att B fick vara med och se. Minns att vi stod på gården och kollade när han sen kom från jobbet. Tog ett tag innan jag flyttade. Och som en granne sa - först kom riset på balkongen, sen kom flickan och sist kom möblerna. Sov på madrass på golvet ett tag. Minns vilken lycka det vara att bo mitt i stan igen. Njöt av allt!Inget badkar i den moderna lägenheten - men det skaffade jag snabbt. Och det här hände på 80-talet och jag bor kvar ännu. De flesta möbler jag har är köpta till den här lägenheten och jag bara tycker det är så vackert här. Jag bor i ett älskat hem!
Det här hemmet har också fått vara min trygghet när det blåste snålt när min mamma var sjuk och dog och när B var sjuk och dog. Det var som en famn som tog emot mej i min ångest.
Ni ser - det är starka känslor jag har och har haft för lägenheter jag bott i. Och det är väl nog en del av problematiken med att ha två ställen. Är nästan sjukligt bunden till det riktiga hemmet.
Iofs kollar jag lägenheter och hus fortsättningsvis. För att hitta det optimala. Hem och odlingar på samma ställe. Blir intressant att se hur det lyckas.
Och - det jag har nu är tillräckligt bra. Och jag är säkert annorlunda än alla andra.

Råkade bli en påskbild

Ännu ett uppdrag

Jag kvinkar och kvider ibland över att jag är fullbokad. Över att jag inte får egen tid i min normalvecka. För det kommer ju in sånt också som jag inte har planerat själv.
Så när lockropen ljöd härom dagen försökte jag värja mej. Inte ett frivilliguppdrag till!
Men hur det nu var så kunde jag inte motstå - det kändes nästan som ett kall. Och nu är jag anmäld till utbildning (på finska - den svenska kvällen var jag upptagen).
Och vad är då det? Jo, frivillig på sjukhuset kan vi väl kalla det. Olka heter det.
En sak som jag alltid varmt har pläderat för. Eventuellt finns det redan grönvästade Olkor på plats. Men nu ska det alltså utbildas. Och lämplighetintervjuas.
Jag föreställer mej att vi som står i aulan ska hjälpa folk att hitta rätt, kanske sitta tillsammans med patienter och vänta, kanske i några fall vara erfarenhetscoachar. Dvs göra sjukhusbesöket så bra som möjligt för de behövande.
Det är ju inte alla som har en vän eller anhörig som kan vara med. Så som jag kunde när B var sjuk. Och när min mamma var sjuk.
Tror också att jag skulle klara av jobbet - jag är tvåspråkig och social. Vi får hoppas att jag hittar i det stora huset - mitt lokalsinne är inte av denna världen - hi.
Nåväl - anmäld till kurs i början av september - sen blir det ju inte så mycket mer på ett tag eftersom fotoperationen kommer i vägen.
Ett fantastiskt projekt!

I samhället

Satt på min vanliga plats i saluhallen och drack kaffe.
Ser ett gäng nyfinländare komma in. Några andra var tidigare där så jag visste vad de hade på gång. De var ute i samhällsträning för att våga använda finska på riktigt.
Såg tydligen nyfiken ut för de flockades kring mej hela bunten och jag fick svara på deras frågor om vad det var för mat på menyn just idag - tills de började läsa själva. De hade papper med frågor.
Passade på att köra litet studiehandlederi (hur annars) och annars också småprata med dem.
De kunde inte engelska - på gott och ont. Gossen jag talade mest med kom från Afganistan och hade som modersmål en variant av persiska (minns inte namnet).
De sade att de förstår finska bra - skriver finska bra men att tala är värre. Så få finländare som vill tala med  dem (!) så de får så litet träning. De går i grundskola och hade drömmar om yrkesutbildning efter - teknik, vård nämndes.
Underbara, modiga ungdomar som har kommit till oss. Nu med ett mål för ögonen - att lära sej finska och så småningom få en utbildning.
Artiga ungdomar som tackade för pratstunden med mej och kafépersonalen.
De gick vidare till skolan till den sista uppgiften på sitt papper - att ta kontakt med första bästa människa på skolan och ställa ett antal frågor till den. Haastatella var ett svårt ord som behövde redas ut.
Tror att vi skiljdes litet rikare både jag och ungdomarna. Önskar dem lycka till.

Högkänslig?

Tror inte att någon - inte ens jag själv - skulle klassa mej själv som högkänslig.
Och jag vill absolut inte med det här inlägget förringa högkänsligas problem. För jag vet att det finns många som lider.
Men det är så intressant att jag i olika test/via olika kriterielistor finner att jag passar in i beskrivningen på högkänslig.

 
Nu senast en tiopunktslista som jag hittade

1. Peruutat suunnitelmiaTykkäät kyllä ihmisistä, mutta viihdyt kotosalla etkä aina jaksa olla sosiaalinen. Olet saattanut lupautua lähtemään jonnekin, mutta kun sen aika koittaa, et kerta kaikkiaan jaksa lähteä ihmisten ilmoille.

2. Laitat mieluummin tekstiviestin kuin soitaPuhelin ei ole lempiviestintävälineesi. Etenkin ventovieraalle soittaminen tuntuu jopa tuskastuttavan hankalalta.

3. Isossa ryhmässä jäät tarkkailijan rooliin, mutta tuttujen kesken uskallat tuoda äänesi kuuluvilleJoskus tuntuu siltä ettet keksi mitään järkevää sanottavaa kun paikalla on isompi ryhmä ihmisiä. Tuttujen ihmisten seurassa, joihin luotat, uskaltaudut kuitenkin jopa hulluttelemaan.

4. Käyt pääsi sisällä jatkuvaa sisäistä keskustelua”Kunpa saisin ajatukseni sammutettua”, tuskailin jo teini-ikäisenä. Onko sinunkin pääsi sisällä käynnissä jatkuva keskustelu, pohdinta ja analyysi?

5. Harkitset mieluummin kuin heittäydytTarvitset päätöksentekoon aikaa. Haluat tutustua asiaan ja olla perillä vaihtoehdoista ennen kuin kokeilet jotain uutta tai sitoudut johonkin päätökseen. Et ole luontaisesti kovinkaan spontaani, vaan harkitseva.

6. Nautit yksinolostaEt lainkaan kärsi siitä jos joudut olemaan itseksesi. Päinvastoin nautit siitä, että saat olla yksin omien ajatustesi kanssa. Saat parhaat ideasi kun kukaan ei ole häiritsemässä sinua.

7. Nautit hiljaisuudesta ja käytätkin usein kuulokkeita julkisilla paikoillaHiljaisuus on maailman ihanin ääni. Istut julkisissa kulkuvälineissä ja kahviloissa kuulokkeet korvilla jotta saat suljettua hälyn pois. Vastamelukuulokkeet ovat erityisherkän toivelahja!

8. Vieroksut vihaisia ihmisiäEt tiedä miten toimia vihaisten ihmisten kanssa. Toisen kiukku saa sinut hämilleen. Herkkä inhoaa konflikteja ja syyttää herkästi itseään toisten pahantuulisuudesta, joten turvallisempaa on pysytellä erossa ristiriitatilanteista ja kiukkuisista ihmisistä.

9. Et harrasta small talkiaRakastat syvällisiä kahdenkeskisiä keskusteluja, mutta et tiedä miten päin olisit jos joutuisit cocktailtilaisuuteen, jossa et tunne ketään. Tyhjänpäiväisyyksistä jutustelu ei ole sinun juttusi.

10. Vältät väkijoukkojaIsot ihmismassat vievät sinusta mehut varsin nopeasti ja koet tarvetta vetäytyä jonnekin rauhalliseen paikkaan itseksesi. Monenlaisten aistiärsykkeiden pommitettavana oleminen on uuvuttavaa.

Egentligen stämmer alla punkter utom punkt 3 och 10 på mej. Orkar inte vara social, har nästan telefonfobi, ältar saker oupphörligt, tvekar när det gäller förändringar, njuter av att vara ensam, njuter av tystnad (dock inte så jag störs av ljud), undviker ilskna människor,klarar inte av small talk.

Punkt 3 stämmer inte - jag är helt ocensurerad när det gäller att uppträda och tala till folk (lärarrollen?). Punkt 10 - jag klarar bra av stimuli i folkhopar - bara jag får strosa där på egna villkor.
Det var alltså mycket som stämde - men ingenting som stör mej - jag kan ordna det så att jag inte behöver utsätta mej.
Det kan hända att min stelbenthet stör mina vänner mera.
Men jag tror nog att det ska mera till för att man ska kalla sig högkänslig. Eller så att man ska uppleva kriterierna väldigt intensivt. Det här hittade jag på ett ställe där man ville bjuda ut kurser för högkänsliga...
Men det var intressant att få det verbaliserat.

Att vara behövd

Jag träffade henne igen under promenaden. Den gamla dam som bor ensam i ett stort hus och kan allt om Kappsäcken.
Idag plockade hon aroniabär på gården - satt på sin rollator.
Hon berättade att han är död nu, mannen hon har besökt på nåt Hem varje dag. Vi fick anledning att kramas för första gången.
Jag vet inte vad de har haft för relation men han har varit viktig för henne.
Men förutom sorgen efter vännens död sörjer hon nu också att en viktig uppgift är borta - att ta bilen en viss tid och fara och besöka honom.
"Sen takia poiminkin nämä marjat". Hoppas hon hittar någon uppgift när bären tagit slut.
Det är viktigt att ha en uppgift, att vara behövd.

Förberedelser

Jag har fått tid för min fotoperation - Hallux valgus ska åtgärdas - till slutet av september.
Systematisk som jag är sysslar jag med förberedelser redan.
Har turen att ha ett par nyopererade i bekantskapskretsen. Av dem har jag fått nyttig information. Tack för det! För trots att jag vet att varje människa reagerar olika, varje ingrepp är unikt, så har det ändå känts bra. Och jag vet att de finns där om jag behöver bollplank sedan också.
Jag har bokat tid för blodprov och noterat dagen när sjukhuset kommer att ringa.
Jag har bokat gymtid för att litet mjuka upp mina axlar. Och kanske få liitet mera muskelstyrka i armarna inför kryckgående.
Jag kommer att gå med den opererade foten i "uppförsbacke" en ganska lång tid och det försöker jag simulera med en stor tärning av nåt mjukt plastmaterial.
Jag ska skaffa Walttikortti så jag får åka beställningsbuss till billigt pris. Blir säkert en del färder till sjukhuset.
Jag sysslar med fotjumpa - det kan aldrig skada att stärka muskulaturen - blir lång paus för den opererade foten sedan.
Sen ska jag förstås handla hem mat i massor. Trots att det finns en butik nära och att jag kan äta lunch på Red Sea nära mej.
Vet ju inte hur ont jag kommer att ha men om det inte är så farligt tror jag det kan bli en lugn hemmaperiod de bästa månader jag vet - oktober, november och litet december. Kommer säkert att skippa en del aktiviteter - tom möten. Jag är ju i princip sjukskriven. Får inte köra bil på två månader, behöver ha foten i högläge. Och sen kommer det praktiska att ta mera tid - duscha och tvätta håret men en paketerad fot som ska hållas torr. Tvätta kläder? Tvättstuga en trappa ner.
Jag vet att vänner ställer upp om det behövs - det är jag glad över.
Och ja - redan första natten efter operationen behövs en vän. Jag får inte vara ensam på natten efter dagkirurgin. Det är också fixat.
Borde jag byta till vinterdäck i september? Borde jag hänga upp juldekorationer i september? Får se,
Jag är beredd men inte garderad - har ju ingen aning om hur jag kommer  att ta det.

Nytt tänk

Var idag och såg på en lägenhet i ett hus byggt 2002. Ingen tvättstuga och alltså ingen hustvättmaskin, torkrum, mangel. Inga torkmöjligheter på gården.
Resultatet blir väl att man skaffar en torktumlare förutom att man skaffar en tvättmaskin. Som ska trängas in i små badrum.
Och troligen låter man bli att mangla - svårt att få in en mangel i standardlägenheter.
Ja, jag vet att jag är något av den siste mohikanen när det gäller att mangla och att hänga ut kläder men det där med egen tvättmaskin verkar ju inte alla gånger så rationellt. Då jag jämför min häftiga stora maskin i husbolaget - vittvätt på ca en timme .- med bekantas energisnåla privata maskiner - otrolig skillnad i tid! Men förstås - om man tvättar hemma får den väl hålla på bäst den vill. Vet inte - men kanske folk lämnar maskinerna att gå medan de är ute eller sover.
Jag har också ägt en maskin - en rostbrun toppmatad. Eventuellt Rosenlew. Den flyttade med mej till trånga badrum ett par gånger. Och stod så ostadigt att jag måste hålla fast den när den centrifugerade. Annars var väggkaklen i fara.
När jag flyttade till nuvarande boende fick jag äntligen en plats för den roströda -men samtidigt en husmaskin som hette duga. Den användes inte - gav bort den.
Jag finner mej själv vara placerad i en äldre tid med mera kollektivt tänk. De utrymmen som rationaliserats bort vill jag ha. Får väl bo kvar i mitt gamla hus från -79 där det är perfekt vad tvättandet beträffar. Tvättstuga, torkrum/utetork och mangel - allt nära och bekvämt. Och jag som bor lågt hör när maskinen stannar och min tvätt är klar. Dessutom gratis i vårt hus. Och jag slipper förmodligen en del fukt i lägenheten.
Ja - tänkte glömma - dessutom har vi en stor tvättbalja där åtminstone jag tvättar mina mattor. Hur gör man i de moderna husen?

Klädfilosofi

Jag tycker om kläder. Har alltför många plagg. Jobbar på att få ut saker ur garderoben, följer fortfarande ettplaggpervecka-metoden.
Men jag köper också nytt. Anser att det är viktigt att jag ser till att jag har trevliga plagg att ta på mej fast jag inte jobbar. Att ha tillräckligt många "rippankläder" för att kunna variera.
Är väldigt trög i modesvängarna. Har just upptäckt att leggings kan vara bra att ha. För att nämna ett exempel.
Men jag kan min klädstil - långa, stora, vida plagg. Har inte varit helt lätt att hitta i den slimmade modevärld som har rått ett bra tag nu. Ljusning i sikte.
Det jag egentligen tänkte filosofera om är vad en väl vald outfit kan betyda. Det spelar ingen roll om det är ett elegant eller vardagligt plagg, dyrt eller billigt plagg - huvudsaken är att man känner sej väl i det.
När jag har köpt nåt nytt brukar det bli stor klädrumba där massor med plagg och tillbehör dras ut ur garderoben. Allt för att hitta sånt som kan ge en behaglig helhet. Ibland blir man glatt överraskad över nåt gammalt loppisplagg som sitter som en smäck till det nya - ibland märker man tyvärr att plagget inte fungerade som man trodde i affären.
När jag skrudar sej i den där outfiten som känns bra tror jag att det påverkar så mycket att den i andras ögon också ser bra ut - just på mej. Jag rör mej på ett njutningsfullt sätt och ser kanske rent av nöjd ut. Betyder mycket för helheten.
Ni såg väl hur jag idag gled fram i min sommarmarknadstunika och mina vida halvlånga linnebyxor - en kombination som just är en sån som jag känner mej väl i.
Förstod ni nåt av det här filosoferandet?

Ett plagg jag inte äger

Guldvatten

Jag vet inte om det här inlägget är riktigt rumsrent (så att säja). Det ska handla om att gödsla med guldvatten, dvs utspädd urin.
I kollogrupper på Fb och i diskussion med grannen har jag börjat se det som något så naturligt att jag inte riktigt har omdöme att avgöra om det är nåt man talar om sådär öppet och allmänt.
Och jag måste ju nog säja att jag försöker röra mej diskret när jag tassar in i uthuset (där jag har min kemtoa) och en stund senare kommer ut med en sprutkanna. För säkerhets skull.
Men jag vet att det är så bra så jag bara vill skriva. Och för mej helt naturligt.

"Guldvatten har i princip alla hemma! Bästa gödningen är gratis! Håkan Jönsson, professor i miljöteknik vid SLU säger så här om urin som gödning: ”Gödsling med urin ger ofta två till tre gånger högre skörd jämfört med ogödslat, men kan ibland ge upp till sju gånger högre. Kompost och urin kompletterar varandra på ett utmärkt sätt”.

Blanda en del urin med 9 delar vatten och vattna ut. Urin är kväverikt men innehåller också kalium och fosfor och är därför ett välbalanserat gödselmedel. Vattna mellan raderna och inte på plantorna och undvik att gödsla med urin ett par veckor före skörd (gäller främst sådant där vi skördar det som växer nära jorden). Att använda urin är dessutom lite extra miljövänligt eftersom vi inte spolar ner urinet med vatten. Det kan också ha viss avskräckande effekt på rådjur." (klostra.se)

Det har tom lanserats en pottsprutkanna, guldkannan Towa, i Sverige. Själv har jag en smart konstruktion för min kemtoa. Har man separett-toa sker ju uppdelningen helt av sej själv.
Och nej, det luktar inte. Det är ju utspätt.
Det känns så nyttigt att ta vara på den fina gödseln att det känns riktigt konstigt att använda vattenklosett i stan - det försvinner ju ut i avloppet, det goda!

Fejsare

Ni vet de här som står med sina infoskrifter och försöker med direktkontakt värva medlemmar. Åtminstone i sommar upplever jag att Amnestys fejsare varit väldigt synliga i gatubilden.
I Vbl 28.7 fanns en artikel om fejsarens vardag. Och om att de har ändrat beteende från påträngande till leende. Jag har faktiskt reagerat på det själv.
Det betyder inte  att jag köper det de vill komma med. Går förbi med en snäll min.
Jag är förmodligen påverkad av hur det var när de kom. När de "fångade" in folk och ställde till med en lång föreläsning om det de står för. Orka! Sånt kan jag läsa annanstans. Men framför allt så är det inget sätt som biter på mej - att bli värvad face to face (fast det säkert är effektivt eftersom de fortsätter). Vill jag gå med i en organisation/bidra till något så tar jag nog infon på annat sätt än i samtal på gatan.
Är jag månne själv fejsare när jag står med insamlingsbössor vid hungerdagsinsamling och gemensamt ansvar-insamling? Vet inte. Info får man om man vill ha men annars skramlar jag bara med bössan och ser vänlig ut.

Spar har

Bedrev igår utgrävningar i kollogarderoben.  Mig till heders kan nämnas att ca 20 tingestar sorterades ut.  För vidare transport till stadsgarderoben (1), Hoppets stjärna (19) och HM:s lumpinsamling (1).
Men det var inte det jag skulle tala om utan om ett plagg som jag kunde datera till mitt första studieår i Åbo,  1971-1972. En T-shirt som jag som stolt Stina (kemistuderande och medlem i Kemistklubben) hade rätt att köpa.
Den blev nog ett älskat plagg.  Ja minns att jag var så fin och lyckades få den att ingå i många outfitar ( heter det så). Fast naturligtvis var det jeans som oftast ingick.  Beviset på idog användning är ett hål på framsidan..
Om någon undrar om den hör till de utrensades gäng så är svaret nej.
Minns ni,  Axlar och Stinor?

Åka Vasabåt

Det var på kronans tid. Det var under ungdomsåren. Vi jobbade på Vasabåtarnas kontor och fick en del fribiljetter. Och om de tog slut var inte resorna så dyra.
Lördagsresor.  Buss i båda hamnarna. Taxfree. Dans ombord. Tjusiga killar. Stående bord.
Heldag i Umeå. Shopping. Smörgåsmargarin, mönstrat toapapper, böcker, Barnängens barntvål, mjukost, duschtvål och en massa annat jag har glömt. Indiska, fikastället Nya konditoriet (den traditionen sitter kvar).
Butikerna stängde tidigt så vi drog oss till busstationen. Där fanns en Tobaksaffär (så tjusigt ställe) som hade öppet. Där gjorde vi oss av med de sista mynten och köpte persikor (eller eventuellt nektariner). Som kanske inte fanns i Finland?
Detta kom jag att tänka på när jag stod och åt en saftig nektarin på balkongen.

Dåligt samvete

Hettan ger mej dåligt samvete.
För att jag inte är på kollo och ser till mina växter. Jag vet att grannen gör det men ändå - den där känslan att man ska ta hand om det man har gjort tamt. Men jag klarar bara inte av gasset på gården där just nu.
För att jag inte far till Pedersöre och ser till blommorna på graven. Och nu går jag inte med håven och ber nån göra det för mej - för jag vet (tack och lov) att de växter vi har klarar torka. Hade samma ifjol.
Och för - och det är det allvarligaste - att jag lever så att jag tar dagen som en körsträcka mot kvällen när jag kan börja njuta. Så tycker jag inte att jag borde få leva. Jag vill ta till mej alla timmar jag får. Men vad gör man när svetten forsar och det nästan känns tungt.
Och dessutom inte lyckas få sitt samvete att hålla tyst.
Sen vill man ju inte ta glädjen av folk som tycker att det här är det bästa som finns. Men frågar de så säjer jag nog. Klagar på hettan som vi inte kan skydda oss mot. Men jag klagar aldrig på vintern - kyla klarar vi av i vårt land.
Nu går jag i alla fall ut för att söka skugga på nåt utekafé och svalka inne i byggnader som bjuder på sånt.
28 grader i eget hem - nu städat. Kvällen blir säkert fin på balkongen.

Sommarlov

Vilken härlig sommarlovsvecka. trots att det egentligen har varit för hett för mej. Men på nåt sätt har det fungerat. Ganska svalt i lägenheten på eftermiddagen. Och balkonglivet på kvällen!
Dessutom har det inte varit måsten alls. Jag har fått saker gjorda - tex den stora blomomplanteringen. Har hittat ett antal dammsamlingsställen som jag har åtgärdat. Går från rum till rum och se saker som bör åtgärdas. Jag har hittat ut till stan där det doftar lindblom.Har varit på en fantastisk konsert.
Idag blir det riktigt häftigt - Strampenlunch, Korsholms musikfestspel (invigningskonsert och mingel).
Och det är bara torsdag ännu!
Det händer en massa i helgen också. Vasa Festival som jag nog inte kommer att bevista men kanske kolla på avstånd. Och en fredad fredag före det. Och troligen en söndag i stan med aktiviteter av olika slag. Utesitt både i centrum och vid stranden.
Sen kanske hettan börjar ge med sej - nästa vecka ska det väl gå att trädgårdsarbeta på kollo igen.
Tacksam för min sommarlovsvecka i stan. Både jag och mitt hem behövde det.

Naiv dessutom

Nu ska ni få höra hur naivt jag resonerar. Beträffande plåtpoliserna/fartkamerorna.
Jag håller tillåten hastighet (inte alltid så lätt att på långa riksåttan minnas vad den är) och störs inte alls av att fartkamerorna finns.
Tycker det är fel att det finns appar (eller nåt annat) som varnar för fartkameror. Tillåten fart ska hållas - inte bara vid kamerorna.
Nå det är mitt sätt att resonera och jag blir ofta omkörd.
Läste just en artikel om hur det i allt fler bilar finns avancerade farthållare som gör att man kör "rätt" och sålunda inte får böter. Men det är väl bra!
Nehe - det blir en todellinen peltipoliisin kauhu. Hur ska man nu få in bötespengar som man har räknat med i budgeten? Då mandessutom har satsat på nya modernare och bättre plåtpoliser.
Alltså - plåtpoliser finns för att vi ska köra som folk. Ja? Om vi kör som folk får vi inga fartböter. Ja? Det borde väl vara bra. Kan väl inte räkna med dem som en inkomstkälla för staten.
Och tro mej -nog kommer det att finnas vansinneskörare trots att de här farthållarmojängerna i bilarna kommer. Går säkert att koppla bort.
Nåja - måste ju erkänna att artikeln fanns i Iltasanomat. Men fortsättningsvis - jag är naiv när det gäller trafikregler. Jag håller dem.

Konstig

Jag tycker att jag är konstig (antar att andra också tycker det). Den konstighet jag nu talar om är min oförmåga att dela mej mellan två ställen, stan och kollo. Har en vän som glatt delar livet mellan fyra (nästan fem) ställen. Normalt folk kan sånt.
När jag ska fara dit känner jag åga, vill vara kvar i stan.När jag väl är där njuter jag. Ingen annanstans har jag lika fina morronmål - ute i det gröna i tystnaden när solen just börjar titta in på min gård. Ingen annanstans har jag lika fina kvällar. Ute på altanen, solen går ner, jag tänder mina lyktor och lyssnar och snusar på kvällsdofter. Svårt att slita mej.
Och det är ju där jag har mina odlingar som jag tycker så mycket om att påta med. Och nu har jag folk omkring mej då mina grannar är på plats.
Men trots allt detta slår jag mej inte till ro och tar en hel kollovecka typ. Nope. Jag vill hem. Till alltjag brukar göra i stan och till mitt hem.
Och jag kan tro att det just är det där som är haken - min tilltro till vanor och rutiner. Vet att det är hälsosamt att bryta sånt - men då jag känner åga.
Nå nu ska jag ha en hel vecka i stan med trevliga begivenheter. Och sen blir det ett par dagar på kollo. Säkert med åga i starten men helt ok när jag väl är där.
Det här är ju inget nytt fenomen - fanns med på torptid och tid på B:s lilla villa.
Bra åtminstone att jag tryggt sover i mitt prydliga hus nu så jag får uppleva morgnar och kvällar.

En dag som andra

Fast egentligen inte. För det är B:s dödsdag. Sju år har gått.
Jag har upplevt dagen väldigt fin. Grundstämningen har varit melankolisk och det är förmodligen det som har lett till att jag har tagit dagen till mej med många sinnen. Dagen som var litet mer än en vanlig dag.
Jag upplevde dunklet under träden i parken mer intensivt än vanligt under promenaden.
Jag kände in sommaren på min vandring till stan. Och det blev inte sämre av att lindarna håller på att slå ut - man kunde redan ana doften.
Jag fick i stillhet njuta av en fin kvällskonsert där de uppträdande verkligen var med med kropp och själ. Ett år efter B:s död var dagen också onsdag. Då klarade jag inte av att gå på konsert.
Och nu - nu när dagen svalnar - sitter jag i tystnaden på min balkong med minnesljuset tänt. Och ett glas rosé. Det är fritt fram för tankarna att komma. Och nu just kommer tacksamma tankar och fina minnen. Grundstämningen melankoli sitter i på ett fint sätt. Tack.

Mysigt värre

Oj vad det är trevligt att vara på kollo när mina trevliga grannar är på plats! Där vistas vi sida vid sida på våra små tomter. Kan byta nåt ord, kan sitta tillsammans och samtala längre, ibland dela matstunder och kaffestunder. Höra ljud från den andra  tomten och ändå kunna vara privat. Perfekt.
Låna saker av varandra, hjälpa varandra praktiskt (närmast jag då som lånar och får hjälp).
Tex fick jag låna vattenspridare så min torra gräsmatta fick en välbehövlig dusch. Och hade nån som skulle ha reagerat om jag skulle ha fallit ner från stegen när jag målade på min veranda.
Kommer det gäster introduceras de över tomtgränsen. Dina vänner är min vänner.
Hade några riktigt bra dagar och for hem till stan med skörd och den första blombuketten ur rabatterna.
Och - terrasslivet på kvällen tar sej - så pass mörkt nu att man med behållning tänder ljus i lykta.
Far på nytt på fredag - då blir det fest på grannens altan. Och min gitarr plockas fram.