"Dagen före"

Jag har ett minne från en morgonbön i folkskolan. Jag må ha varit i ettan - 7 år alltså - för jag minns att min klass stod nära fönstret. Läraren i talarstolen berättade om ett gäng barn som fått svara på frågan om vilken dag på året som var den viktigaste. Och de flesta svar var väntade - julaftonen, födelsedagen, midsommaren tex. Men en flicka svarade- Dagen före. Och visst är det så. Förväntan är oftast finare och starkare än själva händelsen.

Jag vet att jag har skrivit om morgonsbönen tidigare men den har kommit så starkt för mej de senaste dagarna. Det är så att jag hade min sista riktiga jobbdag på tisdag. Så jag har ganska många dagar före. Dagar med små skoljobb, städjobb och framför allt trevliga programinslag. Och jag kommer på mej själv med att tänka - ännu en sådan dag och ännu några kvar. Suger på dagarnaförekaramellen. Det som ska göras får jag portionera ut så det blir små bitar per dag. Och då blir det lustfyllt. Och de små programpunkterna - de  blir som pärlor i bandet - bandet som är vägen till julhelgen. Jag är så tacksam över mina dagar före. Huset är redan julfint, själen börjar komma till ro. Och det hela inramas av ett vintrigt jullandskap. Vi fick vår julesnö.

Så här borde man ju kunna ta hand om varje dag. Se på den som en gåva och hitta pärlan i den. Så blir det ju för det mesta inte. Kanske är det bara dagarna före som blir så skimrande, så unika...

Nattliv

Är det inte det ena så är det det andra. Med nattsömnen alltså. Igår kväll kände jag att jag hade en muskelsträckning i - ja för att tala klarspråk - vänster skinka. Kändes bak på låret också. Vet inte varifrån den kommit. Och när jag la mej - jadå var det stört omöjligt att hitta en bekväm sovställning. Piller av olika slag, linimentliknande salva, värme. Allt testades. Till slut var det dag satt ta en sen nattsmörgås. Och det var så fint. Snövitt. Jag var pigg. Och tänkte tanken att man en sån natt kunde vända på dygnet och vara uppe i den lugna tysta natten och sen sova på dagen. Men så funkar det inte. Inte ens en ledig dag är man oberoende av andra människor och dagtider. Men det var en sällsam nattstund. Lyckades somna och vaknade och mitt muskelonda var borta. Och var i takt med världen. Fortfarande.

Naturterapi

Kände ett sådant vemod och en sådan ledsenhet på förmiddagen att det tog allt. Saknad som var så stark. säkert initierad av julmjukheten och av tiden på året - det var ju den här tiden det började
Kände att naturterapi skulle kunna hjälpa och drog ut till torpet. Och där kom ett lugn. Ett lugn i att vandra runt på eget tun, gå in i skogen, lyssna till de otaliga fåglarna, plocka ris att ta hem, se julgranar jag inte behöver, uppleva torpets lugna famn.
Och intressant nog - vilken terapi det tycks vara för mej att ta bilder. Naturbilder, interiörer. Slutade med en riktig pang-fotosession vid stadsfjärdens strand. Tog in på en parkering och tassade runt  med en lika ivrig man från Sverige. Vi var helt tagna av det rosa skimmer som låg över nejden. En decembersol som förgyllde dagen och sinnet.
Och precis som jag trodde så kom jag hem betydligt lättare till sinnes. Naturterapin hjälpte.

Glömskelista

Jag är med i en Facebookgrupp som heter Finordsakademin. Där hittat man på skämtsamma ord- ord med dubbelbetydelse, tvärtomord och allt möjligt annat. Härom dagen kom det ett ord som jag tycker kunde platsa i SAOL. Jag behöver det. Ordet var glömskelista. Tänk att lära sej att skriva en sådan!
Tex en sådan sak att man börjar fundera på en spisplatta, en locktång -stängde jag av den? Man lyckas rationellt övertyga sej själv om att man stängde av. Och i det skedet skall ärendet förpassas till glömskelistan och inte plockas fram en timme senare. Jag gör någon illa, jag begår ett fel. Rättar till och reder upp så långt det går. Efter det ska ärendet läggas i glömskelistan och inte ältas mera. En uppgift jag inte klarar av. Det ska jag acceptera och efter det lägga till glömskelistan.
Glömskelistan är inget man behöver läsa - den är till för att vi ska få lägga åt sidan och acceptera att allt vi gör inte är perfekt. Vi är ju bara människor.

Till svunna tider

Man blir ödmjuk när man tänker på vad moster, 90+ , har varit med om i sitt långa liv. Idag under besöket var vi inne på ungdomsåren och kriget. Och ord som evakuerade, flyglarm, krigssjukhus, fronten användes av en människa som hade varit med. Trots att hon bodde på landet där det var relativt lugnt var kriget mitt i den unga kvinnans liv. Två bröder vid fronten - en av dem stupade, ständig rädsla. Jakobstad bombarderades. Skolläraren dog. Så konstigt att tänka att de snart inte finns med oss de som har upplevt kriget Men fantastiskt att ännu kunna höra moster berätta. Och inte bara om kriget utan om sådant som hände när jag själv var barn och hon var en del av mitt liv. Rikt att få minnas med henne.
På något sätt blev hemfärden en så fin stund för meditation. Över moster och hennes liv - över livet och tidens flykt. Hemfärden som gick genom ett Österbotten där gryningen och skymningen nästan möttes. Där regnet och stormen piskade bilen. Bilen med raggarljusen (miniljusstake) och häftig julmusik som stämningsförstärkare. Det var en sällsam stund och jag njöt av färden fast jag visste att jag bara borde vara glad över att den tog slut. Inte ska man längre än nödvändigt vistas på farliga vägar i mörker, storm och regn.

Minnet

"Telefonens enhetsminne är fullt" fick en vän läsa i sin smarttelefon. Så känns det för mej också. Minnet är mitt och enheten är min hjärna. Jag talar om en person med namn och i nästa stund är det glömt. Vet precis vem det var och varför men inte vad hen heter. Jag är tvungen att skriva lappar. Skriver lappar dag och natt. Om privata saker, om jobbsaker.
Jag tror det är i min natur. Är en kontrollfreak. Är dessutom sådan att jag håller i alla trådar tills ett ärende är uträttat. Påminner andra som inte är likadana. Påminner mej själv att jag ska påminna dem. Så varför skulle det inte bli fullt däruppe. Och när det är fullt känner jag stress.
Det känns bara så besvärande att inte minnas om jag inte har saker antecknade. Men, för all del, nog minns jag en hel del. Tex sånt som berör datorer och telefoner - det tycks sitta som spikat. Kanske är det sånt som fyller upp. Men också annat som intresserar mej.
Det som hände igår var nästan skrämmande. Mitt i annan yra plockade jag fram en liten present för att komma ihåg att jag skulle ge den. Senare på kvällen ser jag den lilla tingesten i tamburen och funderar vad i hela friden jag har tänkt göra med den.Vem ska få den? Tog lång tid och ännu ser jag inte riktigt logiken i att plocka fram den just nu. Om jag kom fram till rätt mottagare så kommer presenten inte att ges de närmaste dagarna. Men jag tänkte väl i alla fall.
Skärpning Sippan, dags att börja leva litet långsamt, eller hur. För nåt tilläggsminne lär jag inte få.

På film

Idag på väg på stavgång med gänget blev jag filmad och intervjuad. Om julen. Ett par artiga studerande frågade om de får ta bild uppfattade jag. De hade ett projekt. Och de andra i vårt gäng försvann. Ok - jag var kvar och fick svara på frågor om julen och blev tydligen filmad eftersom man som avslutning bad mej säja hyvää joulua kameralle.
Trevligt vad man kan göra nuförtiden med en enkel kamera. Nu kommer jag säkert att visas i storbild någonstans i någon finsk skola. För främmande människor Om det nu inte råkar vara så att något brorsbarn sitter i rummet och plötsligt får se faster Sippan på film. Hi.

Ärkebiskopen vs Räsänen

Då ärkebiskopen är liberal skriver de konservativa ut sej och då Räsänen talar skriver de liberala ut sej. Suck att vara kyrka med en sådan taktik! I princip borde ju återinskrivning också ske när den ena och den andra uttalar sej. Och kanske inskrivningarna till en del har sin grund i sådant, Hur som helst så är det tragiskt att man klickar på utskrivningsknappen i affekt.
Tyckte det var bra att Vbl tog upp diakonin i Korsholm och Vasa  idag. Och vad det konkret betyder när ett antal personer skriver ut sej. Och hur diakonin behövs och hur den hjälper både sådana som hör till kyrkan sådana som inte gör det.
Det finns så mycket allmänmänskligt/kulturhistoriskt som kyrkan gör. Saker som kostar pengar. Som till en stor del kommer in med kyrkskatten. Som inte kommer in om människor försvinner.
Och sedan tycker jag ju personligen att jag skulle vilja vara kvar och få fram mina åsikter. Bäst att finnas inne om man ska debattera.
Och det är läge att diskutera nu. Äktenskapet. Öppen diskussion. Bra.

Jul.nu

Jultokiga människor om jag själv börjar väl tänka jul och mys så fort de sista villa-avslutningsbrasorna har slocknat. Men vi gör det mera i smyg. Smyglyssnar på julmusik. Smygstädar skrubbar och lådor. Illuminerar under förevändning att det är höstljus. Pysslar och handarbetar. Hänger på låset på Alko när glöggen kommer. Och julteet till matbutiken. Men nu, åtminstone nu, är det fritt fram Att tala jul, pynta jul, njuta jul offentligt. Och för mej är det de här veckorna de finaste stämningarna brukar infinna sej. Nån bit av huset är städad och pyntad, hyacinten är med som ständig följeslagare, julsmaker börjar dyka upp, julmusiken strömmar fritt. Och hur mycket jag än avskyr det kommersiella i julen älskar jag att se på det vackra. Kan falla i trans inför julpyntet i varuhusen. Vill emellertid inte ha något av det. Vill ha det gamla som redan finns  - ett pynt per dag tas fram - allt njuts av i små portioner. Och så småningom förändras också människorna - blir mjukare. Av julens budskap, av det mysgoa, av tanken på lediga lugna dagar - vad vet jag. Men det är vad som sker och vi beter oss mot varandra som vi alltid borde göra. Talar - önskar god jul - hjälper varandra.
Julen är god och julen är nu. Ta vara på den. Den riktiga julen.
Lätt för mej att säja - jag som får städa på pensionärsdagar, jag som inte ska ställa till med nåt släktkalas, jag som får plocka mina små presenter ur presentskåpet eller knåpa ihop dem själv. Men jag säjer det ändå och hoppas att ni som tycker det är stressigt kan pruta litet på kraven och ta er en mysstund mitt i alla måsten.

Jämlik

Det blev nej - dvs ja till en jämlik äktenskapslag. Idag. Jag känner mej mera rörd och tagen än jag hade kunnat föreställa mej. Precis som för de flesta andra i vårt samhälle kommer den lagen inte att beröra mej själv direkt.  Men de som berörs- oj vad de berörs! Och på det sättet berörs jag förstås att jag tycker det skulle ha varit "skämmigt" om vi skulle ha fortsatt som förr. Och nu var det läge att förändra - helt klart.
Jag tänker inte komma med några argument. Det har redan sagts allt och litet till i den här frågan. Säkert har också nån sagt sådant som borde ha varit osagt. I diskussionens hetta. På bägge sidor. Jo en sak vill jag säja. Jag kan inte förstå att vissa människors längtan och rättigheter ska kunna hindras av andra människors personliga övertygelse - hur stark den än må vara. Hoppas innerligt att det inte ska bli sår efter det här utan att vi alla ska glädjas med dem som nu ha fått samma rätt som vi heterosexuella redan har haft - att få sin kärlek befäst i ett äktenskap. Grattis, mina vänner och Grattis Finland!

Telefonetikett

Det här inlägget är en fråga. Till er som kan och vet. I och med att jag skaffade smarttelefon (och gjorde mej av med min fasta telefon) är jag nåbar på ett helt annat sätt än tidigare. Det betyder att det kommer in en del samtal. Och samtal jag missar. Ibland har jag telefonen på ljudlöst och ibland finns den på något ställe där jag inte finns. Måste dock säja att det är tacknämligt få som ringer. Så mycket bekvämare för mej med  kontakt andra vägar. Men som sagt. Missade. Som jag sedan nyfiket kollar upp på Fonecta (om det är ett obekant nummer). Frågan är - anser man att jag borde ringa upp dem jag missat? Jag gör det inte. Bryter jag mot telefonetiketten? Ok- jag kan ringa upp om det är någon jag känner och jag förstår att personen har ett ärende. Eller så kontaktar jag på annat sätt Men ett tydligt jobbsamtal. Ska jag ringa upp -på min lediga dag - eller ska jag utgå ifrån att man ringer det fasta nummer som går till den studiehandledare som råkar vara på jobb. Det senare tycker jag. Intressant att få ta del av åsikter.

Seg och intresserad

Jag har haft nåt i mina kontoutdrag som jag inte har förstått mej på. Något alldeles minimalt som gott kunde ha förblivit outrett Men småpetig som jag är ville jag veta. Var på banken med en tjej bakom glasdörr. Hon kom inte längre in i systemet än jag själv gjorde men lovade vända sej till någon. Denna någon skulle meddela mej per e-post. Har inte skett.
Idag blev jag uppringd av en som ville ha mej att placera mina pengar på ett vettigt sätt. Det ville inte jag men jag passade på att tala om mitt struntproblem.  Men jag sa också att hon inte ska sätta tid på att reda ut det - det är en baggis. Men då säjer människan att hon själv blev så intresserad att hon vill reda ut det och meddela mej. Oj vad jag gillar ett sådant engagemang! Det hon gjorde var värt många reklameuro. Oberoende om hon lyckas eller inte. Hon engagerade sej, visade att hon har en jobbstolthet - och hon betjänade mej på det bästa tänkbara sätt. Hennes och min banks logo må pryda detta inlägg!

Stackars boken

Dagens tidning innehöll en artikel med tips på vad man kan göra med böcker som "står och samlar damm i bokhyllan" Tapetsera med sidorna, tillverka en dörrkrans, tillverka julgranspynt. Mina återvinningsgrupper på Fb svämmar över med tips på de mest fantastiska saker man kan göra av gamla böcker. Vika så det bildas bokstäver eller andra  figurer (ska försöka hitta en bild på det - har aldrig prövat), skära bort det mesta av sidorna och få en "kista" eller smyckesskrin som kan gömmas i bokhyllan. För att nämna några exempel Och på min egen balkong ståtar en vacker igelkott vikt av en gammal bok.
Nästan snudd på helgerån tycker en gammal bokälskare. Som inte skulle kunna förstöra en bok. Men vad gör man? Ingen tar emot böcker. Minns när jag var med och försökte få antikvariat att förstå sej på ett dödsbos böcker De ville inte ha dem - eventuellt böcker från kriget. Då blev Röda Korset räddningen. Undrar om de skulle ta emot idag. Vi drunknar tydligen i gamla böcker idag Och vaddå - vi använder Internet som uppslagsverk, ordbok, kokbok, mönsterbok och nästan all annan bok också.
Och jag kommer på mej själv med att glo på min fyllda bokhylla för att hitta böcker som jag kan vara utan. Jag vill ha plats för pysselmaterial i bokhyllan. Och ja, något ska jag hitta men det jag plockar ut kommer nog att få flytta till torpet eller bibbans bytesbord. Jag kan inte förmå mej att bränna eller kasta bort mina böcker Och att använda dem till pyssel, tja. Jag är nog uppvuxen i en tid när en bok var något värdefullt och det sitter i. Och så har jag förstås böcker som jag inte för något i världen skulle vilja göra mej av med.

DJ - 90+

Såg ett så underbart inslag i Fråga doktorn. Om en man, 90+, som förnöjer sina kompisar på Hemmet med att spela musik för dem. Företrädesvis deras ungdoms dansmusik. Fin anläggning hade DJ-n. Och personalen förstod att ta vara på tillfället - det bjuds alltid på kaffe och våfflor. DJ-n själv köper Lp-skivorna på loppis men han ser så dåligt så han vet inte riktigt vad han drar hem. Måste alltså provlyssnas först. Själv upplevde han musiken väldigt starkt. Minnen, vemod, glädje, tårar. Fantastiskt!
Jag undrar om min egotrippande generation kommer att klara av nåt sådant. Att nån annan väljer musik åt oss. Eller blir vi tvungna att dra till våra egna rum och öppna våra egna Spotifylistor.
Hoppas vi kan dela - för det som farbrorn bjöd på - det skulle jag hoppas många seniorer får vara med om. Hur många getingar som helst!

Andakt

Det var något av andakt här nyss. Tog fram stora grötkastrullen, burken med det runda grötriset och Annas mat. Dags för säsongens första risgrynsgrötkok. Nu är koket i gång, det röda ljuset lyser på bänken i köket. Julmusik i balgrunden - Vesa-Matti Loiri som bäst. Gröten ska röras i ibland. Kärt besvär - det doftar mys i hela köket. Det här är jul för mej. Och musiken har hunnit bli Svensk jul. Ajjaj vad traditioner och detaljer är viktiga för mej. Och det är jag glad över. Brus i bröstet är alltid på plus.

"Sista gången" och "Sen"

Jag märker att det är två uttryck som poppar upp då och då. Och det har förstås att göra med den stora förändring som den förestående pensioneringen kommer att innebära. Vissa moment i årets arbete har funnits på mitt bord. Och av praktiska skäl ska de städas bort från bordet och implementeras i kollegans rutiner. Och då känns det att nu gjorde jag det där sista gången. Tex igår var jag med abiturienterna på studiebesök för sista gången. Och har planerat detsamma för sista gången. Det är ingen skillnad i hur det verkställs för sista gången - men efteråt känns det litet speciellt. Jag får städa i datorn och överföra material.
Och det är väl på det sättet det ska vara. Man ska kliva ur det man håller på med - efter hand. Naturligtvis kommer jag att jobba fullt ut med all min energi tills jag slutat men att de små momenten görs för sista gången känns av. Och det är ingen dålig känsla - bara naturlig.
Och på samma sätt märker jag att jag tänker "sen" hemma om det ena och det andra. Som jag ska fixa sen när jag har tid. För visst är det väl så att pensionärer har tid?
Men hur som helst - nu är nu och nu njuter jag av att få jobba på ett sätt som inte ger mej stress och som ger mej möjlighet att varva jobb med fritid. Ljuvliga deltispensionstid!

Vilken lyx

att ha en dag avsatt för ärenden och hemvård och pyssel. Med andra ord en pensionärsdag. När man har det har man möjlighet att samla upp olika saker som ska göras. Och dessutom ha tid för en morgonfilm. Och jobbsaker. Ingen stress.
Kom att fundera på hur jag klarade rumban förr. Jobbade en lång tid i Petalax och samåkte. Var alltså hemma mot 16. Banken stängde tidigt liksom en del andra verk. Och frissatider och tandläkartider. Och inga butiker med söndagsöppet.
Och jobb varje dag. Det hade jag ju också i Korsholm till för några år sedan. Vet nog att jag anlitade B en del sedan han blivit pensionär. Men det gick på något sätt. Man planerade effektivt.
Och så till dem som fortfarande jobbar heltid. Och slutar typ 17. Och ska ha barnen från dagis. Och kanske är ensamstående. Och laga mat varje kväll. Hur klarar de rumban? Allt beröm åt dem.

Friluftsväder

For ut till torpet för att skaffa material till fler dörrkransar ( Vilken lyx att ha egen skog att ta ur!). Oftast när jag är ensam brukar det inte bli någon promenad men idag var vädret så fantastiskt att jag bara inte kunde låta bli. Någon plusgrad och sol. Gick till Öjberget och klev faktiskt uppför hoppbacken och upp i tornet. Kände med nöjd och något andfådd. Och imponerad av de människor som inte nöjde sej med att gå upp och sedan ner. Det fanns flera som gick och tom sprang upp och ner. Supermotion. Också i övrigt var det många som var ute och rörde på sej. Fantastiskt att vi fick ett sådant fint söndagsväder. Och fina bilder blev det. Det här att ta bilder det är nog en bra morot för mej. Kameran är ett bra sällskap.

Jag gråter

inom mej då jag igen får läsa om ett fall av sexuellt övergrepp inom kyrkan. Min statskyrka. Och dessutom en medanställd som har underlåtit att rapportera. Varför? Och varför i kyrkan? Det har talats om slutna gemenskaper med en person med andlig makt. En som man har förtroende för. En gemenskap där det skulle vara en skam att berätta. Men varför just kyrkan? Det finns ju många andra sammanhang som är liknande. Ungdomsarbete inom idrotten. Skolvärlden. Dagis. Eller är man mera observant där än inom församlingarna? Eller finns det sådant som inte kommer fram? Har kyrkan ögonen mera på sej ända andra organisationer? Syns det mera i pressen när kyrkan felar? Eller är det så att de församlingsanställda är värst? Är det eventuellt så att man inom kyrkan inte klarar av att hantera sexualiteten?
Oberoende av vilka svaren är så -är det här något som inte kan accepteras. Vi måste ha nolltolerans. Och vi som är förtroendevalda ska vara lyhörda för det som vi får höra och visa att det är nolltolerans som gäller. Tror inte det blir något problem.
Men jag kan fortfarande inte förstå.Och Eroakirkosta jublar. Nu har det säkert vällt ut en massa människor från kyrkan igen. På grund av en enskild person och dess kollega som inte vågade vara rakryggad, i Tammerfors. Fy, säjer jag.

Syksy

Einari Junttila/ Kaksi vanhaa varista

Syksy

Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.

Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

"Kurkikin jo lähti", veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.

Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
"niin maar; lähti", sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.

Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on.Hämärtyy

yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.

"Täytyy tästä...", toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.

"Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauskaa tavata."


Lauri Pohjanpää