Återanvänd och återvinn

Vill du veta hur litet avfall som på riktigt är sopor hos mej? Troligen vill du inte det men det kan inte hjälpas. Här kommer en utredning i alla fall. Och jag kommer säkert att glömma nånting så listan kommer att uppdateras.

Det yttersta målet är ju att så mycket avfall som möjligt ska återanvändas eller på nåt annat sätt återvinnas. Man kan ju tycka att det är tillräckligt att bränna - att få ut energi ur soporna men om det går att få ut nytt råmaterial är det förstås bättre. Och problemavfall ska vi undvika så långt det går.

Sortering:

1) Bioavfall - eget kärl på gården - paketerar i tidningspapper

2) Pappersavfall - eget kärl på gården

3) Metallavfall - eget kärl på gården

4) Batterier - eget kärl på gården 

5) Glasavfall - eget kärl på gården

6) Papp - förpackningar, äggförpackningar, mjölkburkar, toapappershylsor - kärl på Hongkong-parkeringen

7) Tomflaskor och -burkar - Citymarkets källare numera 

8) Avlagda kläder - Röda korset (vet inte om de tar emot nu just så jag samlar i bastun) Och förstås vänner och bekanta

9) Lump - textil som inte kan användas på nytt - H&M eller Kappahl

10) Lysrör - problemavfall (har bara i badrummet) till avfallsbilen

OCH

11) Plast - det som jag väntar på och redan samlar - insamlingskärl förhoppningsvis i Hongkongklustret

Så det blir inte mycket brännbart här inte. Förutom det här finns det fraktioner som jag tar vara på för pyssel eller återanvändning i hemmet.

1) Vackra glasburkar får inte insamlingen - de lagras i kista i Sundom - passar bra när det tillverkas gelé och senap

2) Stora textilsjok - typ påslakan - klipps till mattrasor - det ska väl vävas nån gång

3) Värmeljuskoppar sparas för pyssel

4) Ölburksflärpar sparas för pyssel

5) Skumpakorkar sparas för pyssel

6) Ylletröjor rivs upp och garnet används på nytt

7) Brödpåsar återanvänds

8) Tunna strumpor används tex som putstrasor

9) Ljusstumpar stöps till nya ljus

Återkommer om jag kommer på mera

Zika eller sika?

Stackars finska vänner! Nu drabbas de ännu av ett ordpar som kan orsaka förvirring. Zikaviruset finns det inget vaccin mot säjs det på nyheterna. Och en stund senare säjs det att det är viktigt att vaccinera sej "sika-influenssaa vastaan". Man hinner ännu.Vaddå - varför ska jag då vaccinera mej? Om det inte finns nåt vaccin?
Det är ju så här att Zika är ett virus som nu sprids väldigt snabbt i Amerika - syd- och nord-. Ett virus som man inte har nåt vaccin mot. Sprids av myggor. Är speciellt farligt för gravida - kan skada fostret. Tex resultera i för litet huvud. Medan svininfluensa, sikainfluenssa är en av influensatyperna som grasserar i vårt land nu just, de där med olika bokstäver. H1N1 heter väl svininfluensan. Vaccin finns.
Redan utan den här förvirringen har vi tillräckligt med att skilja influensa från flunsa/förkylning. Folk som funderar varför de har snuva och sjuk hals fast de vaccinerat sej. Och säjer att de har influensa när de hostar.
Och media gör det inte lättare med att säja att den riktiga influensan är här nu. Vaddå riktiga?  Hur ser den oriktiga ut?
Personligen funderar jag ännu av speciella orsaker på om jag borde vaccinera mej i år. Brukar inte. Media säjer att man ännu hinner - min HVC är tveksam. Och igår när jag diskuterade fanns det inget vaccin på min HVC. Kommer i slutet på veckan.

Pensionärsmakt

Av förekommen anledning tänker jag mer på pensionärernas situation nu än för ett år sedan. Vissa grupper - läs: de med de lägsta pensionerna, de sjuka - har drabbats av nedskärningar. Själv har jag gått fri vad jag kan förstå.

Så personligen tycker jag bara att det är konstigt med den tuffa beskattningen av pensioner.

Och - vad hindrar att det bestäms att beskattningen ska bli ännu tuffare, tom mycket tuffare? Och vad hindrar att andra nedskärningar verkställs? Vad har pensionärerna att sätta emot? Vi kan inte strejka vi, nej.

Vi är många och vi blir fler. Vi är klara i knoppen många av oss och har också vana att ställa oss på barrikaderna. Men finns det barrikader att ställa sej på? Kan en enskild pensionär påverka? Kan en pensionärsförening påverka? Tyvärr tror jag inte det.

Den enda möjligheten att påverka som jag ser det är att ha rikspolitiker som för pensionärernas talan. Pensionärsparti? Nej det kan jag inte tro på - jag som inte ens tror på ett parti på religiös grund. Nej, pensionärer och pensionärsvänner uppställda i och invalda i riksdagen. Många, kloka. Men var hitta den pensionär som vill krydda sin vardag med att jobba hårt för det allmänna? Yngre kandidater som förstår sitt eget bästa och redan under arbetslivet talar för pensionärerna?

Jag hoppas att nån med större insikt och erfarenhet ska komma med kloka kommentarer till det här.

Kanslitid

Måndag morgon tar jag osteoporosmedicinen. Det betyder att jag ska vara uppe men jag får inte äta på en halv timme. Perfekt tid att betala räkningar och bokföra. Jag har märkt att det också finns en hel del annat som ska hanteras. Icke akuta mail som ska skrivas, bokningar som ska göras, kontakter ska tas. Och datorn behöver städas med jämna mellanrum. Och säkerhetskopieras. Så halvtimmen räcker inte till. Det behövs en stund per vecka för kanslitid trots att man inte jobbar.
Och blir det tid över sitter det med litet snuttstädning i bokhyllor och lådor.
Får nog definiera måndag förmiddag som kanslitid. Då blir det inte stress och det mesta blir gjort. Idag blev det att offra promenaden.

Ibland så

Skulle gå på Friends Café ikväll var det tänkt. På Mirahuse. Visste nog att ungdomsgården bytt namn från Miratalo till Fannytalo men trodde på nåt sätt ändå att det var där. Friends Café och Miratalo finns i Gamla Vasa. Men på ungdomsgården hittade jag ett gäng som hade matlagningsklubb. En irakisk kille, en tysk kille och en amerikansk tjej. Irakiska killen lagade mat - har ätit hans mat förr så jag visste att det blir bra - och de andra umgicks. Och där blev jag. Mitt i matlagningen fick jag axel- och nackmassage - irakiska killen var också utbildad massör.
Som jag trodde blev det god mat - en mjuk soppa med eld i bakgrunden och friterade vegetariska biffar. Definitionen är min - vår kock påstod att det inte finns några namn på rätterna - de är unika.
Diskussionen böljade fram och tillbaka - på engelska, finska och ibland tyska. Om Finland, finskt och svenskt, Obama, integration, om att lära sej finska, krogar i Vasa, Gooogle translate - you name it.
Gick hem mätt och belåten och en intressant kväll rikare. Med matos i kläderna. Tack för kvällen!
Vad lära vi härav? Jo ta chansen och kasta dej in i nåt nytt ibland.

I vårdsvängen

Ventilerade nyss med en bekant stolligheter i vården. Sånt som vi har noterat. Går inte in på vad vi diskuterade men tar som exempel det som hände mej för ett tag sen. Ekg tas på Kyrkoesplanadens hälsostation på morgonen. Jag förpassas till Stadssjukhuset - fick inte ta med mej utskriften (gick inte att skicka digitalt) - nytt ekg tas en timme senare. En sån här stollighet är sånt som skulle gå att åtgärda med litet självständigt tankearbete och ifrågasättande från de anställda. Kanske man borde mer använda sej av feedback. Patienter skulle mera uppmuntras till att skriva ner sina synpunkter och så skulle man verkligen ta dem till sej. På avdelningar och högre upp i hierarkin.
Jag skulle nog gärna träffa min läkare nån gång men det verkar vara omöjligt. Alla månadens tider har gått och nästa månads får man inte ge.
Har också konstaterat att man ska vara ganska frisk och stark för att vara sjuk. För att orka ställa frågor, för att hitta rätt. Allra helst ska man ha någon med sej.
Och visst önskar vi ha fulljoursjukhus på så många orter som möjligt. Tex i Vasa.
Trots allt det jag nu har skrivit om är det här ett blogginlägg om hur bra vård vi har. Hur vi alla oberoende av ålder, inkomst och boningsort har möjlighet att få den bästa expertvård när det behövs. Där den finns att få. Samhället står för merkostnaderna.
Har ni någon gång tänkt på vad en dos cellgifter kostar på riktigt - och andra specialmediciner med för den delen. Eller en operation.
Och visst möter vi för det mesta empatiska och proffsiga människor i vården - på alla nivåer. Och blir behandlade på ett sätt som inger trygghet. De gånger vi inte upplever det borde vi igen dokumentera och sakligt föra fram.
Vården är bra, grunden är bra och de skavanker som finns borde vi alla få vara med och fila bort.

Fri från narkotika

Jag undrar hur många av dem jag har mött under min lärarkarriär. Under temadagar, veckosamlingar och annars som inbjudna gästtalare. De där (männen) som har varit knarkare och kommit till tro och blivit fria från knarket. Det är fantastiska berättelser och jag kan glädjas med personerna som berättar dem.
Och jag kan förstå att församlingarna i Jakobstad väljer att bjuda in en sådan person när det gäller att väcka föräldrar och ungdomar. Det handlar om att knark har kommit in också i kristna ungdomskretsar. Ganska logiskt att kalla in en som kommit till tro. Tillsammans med polis och beroendevårdare. Det var säkert lyckade tillställningar som beskrevs i dagens Kyrkpressen.
Men att enbart ha en omvänd knarkare som inbjuden gäst - som jag minns från jobbkarriären - det var nog på nåt sätt att göra det för enkelt. Nere i träsket - komma till tro - och vips är du den fräscha vuxna samhällsdugliga person som stiger upp och talar till en hel skola. Ger man en sådan signal signalerar man samtidigt att det inte är så farligt att börja knarka. Man kan ju sluta.
Grattis till den som har lyckats. Men jag tror nog inte så enkelt för alla att komma ur knarkträsket.
Därför tror jag mer på det som för mej har varit mer tankeväckande - starka pjäser som direkt har riktat sej till ungdomar. Inget förskönande utan rått realistiskt. Och den sakliga information som polis och Fri från narkotika har bjudit på. Solskenshistorierna - klart att de har sin plats också men ensamma ger de en för förenklad bild av att lyckas komma ur missbruket.

Tantvarning?

När jag skrev på Fb att jag har köpt en dramat var det nån som kommenterade att det är en sådan som gamla tanter brukar använda. Vill jag använda en sån som gamla tanter använder? Absolut om jag själv tycker att det är något jag har nytta av.
Kom så att filosofera över tantbegreppet i stort. Det är nog litet laddat.
Tant vill jag vara så länge det handlar om att vara som Inge Lööks tanter - fria, självgående, humoristiska och tom litet busiga.
Men tantig vill jag inte vara - åtminstone inte så som jag definierar tantig - litet trög, konservativ, ängslig. Och inte vill jag heller ha tantiga kläder. Så som jag själv definierar tantiga kläder. Vad det nu sen är. Jag vet vad som är tantvarning för mej men det lär nog inte finnas nån entydig definition.
Är alltså tant ok men inte tantig?
Såna här något virriga tankar hade jag idag när jag drog hem en välfylld dramat från stan.

Bild: Inge Löök

Var barmhärtig

Jag är bra på att sticka. Och bra på annat handarbete också. Och pyssel. Jag har bara kommit av mej. Det började när B var sjuk och sen har det fortsatt.
Tyvärr har det gått så illa när jag har försökt komma igång att jag har satsat på sånt som jag inte har haft tålamod med. Eller kanske trott att jag inte kan. Och då har intresset falnat.
Finns nu ett vantpar där en tumme saknas, ett par med för korta tummar -borde fixas, ett par där jag fastnade på hoptagningen. Härom dagen skulle jag börja på ett nytt vantpar - julgransvantar. Och tröttnade på det oregelbundna mönstret efter ett par varv. Då fattade jag det kloka beslutet att jag nu måste vara barmhärtig mot mej själv och pruta på ambitionerna. Nu ska det stickas sånt som inte kräver så stor koncentration. Ska gå att göra framför tv-nyheterna. Jag måste lirka med mej själv för att komma igång. Sen ska det nog bli fina mönstervantar. Och annat stickat, virkat och sytt.
Och pyssel med värmeljuskoppar, skumpakorkar och Biltemas trästickor. Leve pyssel och handarbete!

Ingen tv?

Min nya hyresgäst har ingen tv. Min gamla hyresgäst har ingen tv. De flesta ungdomar lär inte ha nån tv. De använder datorn. Jag själv ser praktiskt taget inget i realtid. Och använder Arenan om jag missar nåt program. Jag tar ofta radioprogram via datorn.
Inget av det här är nytt men jag kom att reflektera över framtiden. Kommer man att utveckla tv-apparater av den klassiska sorten om de inte går åt. Eller blir det datorer eller vad man nu ska kalla det kopplade till storskärm? Hur går det med programutbudet? Om man inte ser program i realtid - då kan de packas nån annanstans och man väljer vad man vill se.
Tänk för ett tag sedan när man kände att man ville se ett visst program för att kunna diskutera med andra som sett samma sak samtidigt. Nå - det förekommer ju nog ännu.
Och nog var det för väl att vi fick en mediaskatt. Det kunde ha blivit magert med licenspengar om det gamla systemet skulle ha fortsatt.
Själv har jag tv och kommer förmodligen att ha ett bra tag till. Och det absolut viktigaste är att jag har ett lagringsmedium kopplat till den så att jag kan spela in - för att kunna välja när jag ser.

Kusligt

Viveca Dahl, ledare i Vbl 6.1 2016

Jag har känt mej olustig ända sen jag på riktigt började ta till mej det som tycks hända i flera av våra städer. Det som Viveca Dahls ena ledare i dagens Vbl handlade om. Skärmdump som inledning av blogginlägget. Självutnämnda soldater som patrullerar på gatorna. Som lovar undsätta varje finländare i nöd. Underförstått ska väl den nöden komma av att icke-finländare hotar. Hu, säjer jag. Polisen ska övervaka ordningen - och de ska undsätta varje individ i nöd. Och det vill jag våga tro på att de gör. Vilka signaler sänder sådana här självutnämnda ut? Och hur känns det för dem som inte inkluderas i deras undsättningsverksamhet? Hur ska våra nyfinländare kunna känna sej trygga när sånt här förekommer? Det kan de förstås inte. Dessutom må ju verksamheten kännas provocerande. Tycker det verkar så kusligt att jag inte ens vill skriva ut deras Facebookgrupps namn. Det får ni läsa i Vivecas ledare. Hoppas vi inte behöver se sånt här i Vasa.
Sånt här behövs inte just nu när ekvationen för flyktingarna blir allt omöjligare att lösa. Stängda gränser, lång väntan på asylbeslut, vinterkyla. Jag blir bara så trött och vet inte vad man kan göra. Nå en sak finns - att visa respekt, vänlighet och omtanke. Och det gör man inte med ett medborgargarde på gatorna.

Kattkafé

Läste i dagens Vbl om kattkaféer. Lär finnas på två ställen i Finland - Helsingfors och Tammerfors. Lär vara mycket populära. Några katter rör sej fritt bland gästerna. Man får inte ta dem i famn - kommer de frivilligt är det förstås ok. Nedre åldersgräns för besökare 7 år. Katterna har också ställen dit de kan dra sej tillbaka om de vill vara ifred. Katterna är i allmänhet hittekatter.
O - jag vill också ha ett kattkafé. Nånstans i Vasa. Skulle vistas där ofta - för att umgås med katterna. Och katthuset har en massa fina katter som kunde få en specialuppgift. Och ett kaféhem.
Det berättades också i artikeln om hur människor spontant börjar kommunicera med varandra "över en katt". Fantastisk biprodukt.
Kom på ytterligare en biprodukt. Kanske man skulle få bort litet av kattallergihysterin om folk skulle få bekanta sej med katter. Ni vet det där som ofta skrivs in i loppisannonser - kissatalous. Också om man säljer bestick eller annat som går att tvätta.

En kattbekant