Prr prr

Jag tycker om när telefonen inte ringer. Och det betyder inte att ni inte får ringa till mej. Men bättre vägar till kontakt finns om jag får välja. Förstås om man vill småprata länge är ju ett telefonsamtal det bästa.
Men jag tycks vara skadad nånstans djupt därinne när det gäller telefonsignaler. Så till den milda grad att när jag hör en telefonsignal i en film träffas stressnerven direkt och hjärtat börjar bulta. Vet inte riktigt varför. Rädsla för telefonsamtal när mamma var sjuk? Telefonsamtal under B:s sjukdomstid?  Jobbsamtal från den tid när telefonen ännu ringde på jobbet? Stress av telefoner som ringde när jag var trött efter jobbet? Nåt annat? Vet inte men det känns obehagligt.
Tänk, jag som ändå inte har ägt telefon så stor del av mitt liv. Och i mitt barndomshem fanns ingen telefon. Mitt telefonliv är alltså ganska kort. Men ändå - så förstörd.