Sorgegrupp

Idag startade den - sorgegruppen. Jag har faktiskt väntat på den. Har redan en längre tid vetat att ledarna är de bästa. Det handlar alltså om en grupp som man bjuds in till av församlingen om man har förlorat någon. Fick inbjudan när min mamma hade dött men då gick jag inte av någon anledning. Nu fick jag själv ta initiativet - dels hörde B inte till kyrkan och dels så visste man ju inte officiellt om vår relation - vi var ju inte gifta. Kändes litet pirrigt att gå dit. Visste inte vad som väntade. Vi är 8 personer - 3 män och 5 kvinnor. Alla har förlorat sin partner. Det är allt jag tänker säja om mina medmänniskor i gruppen - vi har tystnadsplikt förstås. Men så mycket om mina egna upplevelser att det kommer att bli riktigt bra att träffas i den här gruppen. Kommer att vara en oas i vardagen där det finns rum att tala om sorgen. Det rummet som tycks vara så svårt att hitta annars. Och det jag var rädd för - att jag skulle tala för mycket - det kommer inte att bli nåt av det. Vi talar i tur och ordning. och idag när alla skulle berätta om vad som hänt var det nästan så att 8 personer var litet väl många. Det tog så lång tid att gå igenom hela gänget. Men stämningen var varm och god och de deltagande verkar vara verbala och äkta människor. Det bli nog bra!