fredag 13 maj 2011

Tandläkare



Mitt tandläkarliv har inte alltid varit så bra som det är idag. Började i Handelsesplanadens folkskola där nån läste upp en lång rad barn som skulle infinna sej på Finska folkskolan för tandkoll och ev. vidare behandling. Åtminstone jag hamnade på vidare behandling och det var där den startade. Min tandläkarrädsla. Jag har bara minnen av obedövade ingrepp (helt säkert med borrmaskiner av helt annan sort än dagens) och att jag i min desperation har sparkat med benen och dessutom att tandläkaren och skötaren mitt i allt detta talade privata saker – på finska. Det är så jag skulle kunna gråta än idag. Så småningom blev jag stor och bestämde själv var jag skulle gå och träffade på en klok tandläkare som rådde mej att göra ett stort ingrepp (en lång brygga i nedre käken) hos studenttandvården i Åbo för att få det billigare. En hel höst (min sista i Åbo) gick jag hos en verkligt duktig man som rev ut, slipade ner, byggde upp. Ont gjorde det men uthärdligt var det. Och bryggan har hållit – ta i trä! Nya tider, boende i Vasa på nytt och ny tandläkare. En där jag satt och torterade mej i väntrummet typ nån timme och ofta inte täcktes be om bedövning eftersom han var så försenad och väntrummet var fullt... Skicklig tandläkare men jag klarade inte av väntandet så jag ”gjorde slut” med ett vykort minns jag Och efter det hände det positiva. Kom till en tandläkare som inte gör mej illa. Som jag dessutom känner från förr. Det att hon inte gör mej illa beror på att jag inte har haft så mycket att åtgärda men också på att jag alltid ber om bedövning. Jag SKA inte ha obehag av att gå till tandläkare mer! Senast igår var jag och fick en stor plomb utbytt och kände inget tack vare bedövning. Tänk om jag skulle ha haft sådana tandläkarrelation hela mitt liv. Och om alla tandläkarrädda skulle få det lika bra...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar