söndag 30 december 2018

Juldeg

Degar ihop. Typiskt jullov. Mycket soffhäng. Litet motion. Mycket mat. Annorlunda mat. Veckoslutsmorronmål varje dag. Litet sömn. Många mysiga filmer.
Och varje år tror man att sen när vardagen kommer vänder man skutan och blir den sportande, grötätande, lättmatsätande person som släcker lampan kl 23. Åtminstone på vardagarna.
Och ja - det mesta lyckas. Man är väl så led på det degiga att man med glädje ändrar sej. Också  utan jullöften.
Men det jag har märkt är att det med åren är svårare att få bort julkilona. Kan notera att de finns kvar mycket längre än till påska. Ska vi kanske skylla på sköldkörteln.
Men nu njuter jag av degandet ett tag till - dum vore jag annars.




söndag 23 december 2018

Julens verkliga hemlighet


Julens verkliga hemlighet 
    
Har du sett spåren om morgonen
av någon, som gått förbi ditt hus
i mjuk, vit snö
nära julen,
då alla träd har prytt sig
med lustiga hättor.

Då undrar du kanske - vem?
Ett flyktigt ögonblick.

Så utplånas dina tankar.
Om jag sade dig vem
som gick därute
kväll efter kväll förbi,
skulle du tro mig då?

Det är julens verkliga glädje.
Någon som inte begär presenter,
som bara vill ge,
någon som bär röda tulpaner
till de sorgsna,
doftande brödkakor till de fattiga-
En flicka med ljuskrona-
En gosse med gloria-
Någon som säger: Följ mig!

Glöm dina egna önskningars
långa lista!
Det finns så många  att göra glada.

Julens verkliga hemlighet
går förbi ditt hus i snön
och kallar på dig.

(Viola Renvall)


torsdag 20 december 2018

Stor förändring

Nog var det ju en enorm förändring  mitt liv att byta torp till kollo. Kanske först nu som det riktigt har sjunkit in.
Först fanns det inte krafter att tänka på nåt annat än att få affärerna i lås. Och när det blev klart att torpet skulle övergå i älskande händer - händer som dessutom kan ta hand om det - då kom glädjen och lättnaden. Och den biten gick som på Strömsö.
Sen var det bara resten kvar. Att tömma och portionera ut. Bara en bråkdel kunde ju tas med till kollo.
Fysiskt tungt men kanske bra det så att man inte hade tid och ork att släppa fram känslorna. Skygglapparna på bara och köra hårt. Fick hjälp av så många - mycket tacksam.
Men nog var jag många gånger ensam och röjde. Gällde bara att blunda för det underbara i den kära trädgården och göra det som skulle göras.
Och flytten skulle planeras i detalj. Tack igen till alla som hjälpte.
Och sen skulle saker på plats. Också det var en tillfredsställelse. Lyckas få in allt (ska nog gallras ännu) och gå igenom allt som var kvar efter den första gallringen. Och njuta av det fina nya huset.
Men nog måste jag ju erkänna att jag saknade min torplummighet där jag satt i hettan och gasset i mitt månlandskap.
Och på något sätt saknar jag nu också - fast jag ju inte brukar göra nåt annat än besöka en stund då och då den här tiden. Men det var något magiskt över torpmiljön i juletid. Nästan så man började tro att det fanns en tomte där.
Och det är väl naturligt att jag saknar- det var ju inte bara en bit mark och ett hus och lösöre.
Det var minnen. Det var gemenskap med dem som inte finns mera. Det var arvegodsmöbler (som tack och lov till stor del blev kvar i släkten). Men  minnena finns kvar - och går att plocka fram - kanske mera efter ett tag.
Har inte ännu haft mod att köra upp längs vägen och kolla hur det ser ut. Har litet svårt att se på mysbilderna. Men det kommer.
För hela tiden har jag känt - och känner - att det jag gjorde var det rätta. Allt har sin tid. Och nu har jag ett lättskött hus. Som jag dock inte har några starka känslor för ännu fast jag trivs helt bra.
Men det stressar inte mej. Det här är bra läge just nu.
Och en sak till - det är bra att se att traditionalisten och vanemänniskan också kan avstå.




I vardande



onsdag 19 december 2018

I tid eller otid?

Oj vad det har julilluminerats tidigt i år. Fönsterstjärnor, sjuarmade ljusstakar och tom färdigt klädda inomhusgranar - för ett bra tag sedan.
Har nog säkert till en del att göra med att det har varit så mörk höst. Ingen snö. Och sen ligger det väl i tiden att ha bråttom. traditioner får ge vika för annat.
Och vilken mängd ljuspunkter! Både inomhus och ute. Det handlarsäker om att prydnaderna har blivit så billiga - både att köpa och att ha igång.
Bara man nu ser till att man inte har något av det Tokmanni varnade för. En massa julbelysning som har nåt fel och bör lämnas tillbaka.
Då och då häver vänner av ordning upp sin röst och förfasar sej över att belysningen kommer fram för tidigt. Att först då och då får man! Och inte åtminstone det före ett visst datum!
Själv tycker jag väl att folk må göra som de vill. Jag vet hur jag själv vill ha det.
Dessutom är jag glad över allt det vackra de tidiga bjuder på. Hur underbart var det inte att imorse i gryningen på promenaden se allt det vackra som lyste  - både i höghusen och egnahemshusen.





tisdag 18 december 2018

Klämdagar

Egentligen har jag inte riktigt koll på vad klämdagar betyder. Fackföreningar, avtal. ledig tid  är ord som kommerför mej.
Hur som helst så känner jag att den här veckan består av klämdagar. Det enda som är inskrivet i kalendern är polisbesök på måndag och skolans julfest på fredag. Och hittills har det hållit. Inga nya bokningar.
Betyder inte att jag ligger på latsidan eller är utan att göra - långt ifrån.
Det ska bakas (check), städas, handlas, packas julklappar (minimalt), skickas julhälsningar. Och så finns det en stor hop kläder att mangla/stryka.Tex.
Det som är så vansinnigt skönt är det att jag själv bestämmer när jag gör vad. Och får ta pauser.
Och hyacinterna doftar och Jouluradio soi.
Hoppas nån annan också får en så här lugn förjultid. Klämdagar.
Sen är det ju nog så att den här tiden före är den bästa tiden. Oberoende om man stökar eller får sätta sej ner och bara ta in stämningarna.
Det finns så mycket som hör till mina fördagar. Gå långsamt på stan utan att behöva nåt, bada myskdoftande julbad i stearinljussken, se svartvita urgamla "Tomten", spela julsånger på tramporgeln, smaka på julmat och -dryck och njuta av att mänskorna blir så sociala inför julen. Och faktiskt - ofta - att gå på loppis som en motvikt till den allmänna hysterin. Kommer nog att fylla mina klämdagar med meningsfulla sköna aktiviteter. Som kommer att efteråt vara vackra pärlor på minnets pärlband.

Pepparnötter i Julask




måndag 17 december 2018

Id - ok.

Hade tid till polismyndigheten idag. För att få min id-ansökan fullbordad. Och grejen är ju att jag i dag är litet dåligt utrustad för att identifiera mej. Pass som gick ut 2012 (utfärdat 2002) och körkort som jag fick 1974 - på rosa papper.
Gitte inte visa det rosa för jag tror det skulle ha kommit förnyelseorder där också.
Eftersom passet var så åldrigt måste vi ta till frågor och svar. Tre frågor ur ett frågebatteri skulle jag svara på - tex min mors namn. Sen en fråga som jag inte exakt kunde svara på - när jag flyttade till nuvarande boende. Det fick jag ersätta med att berätta var jag har bott före Kaserngatan. Det var faktiskt 1986 som jag flyttade.
Och i den vevan fick jag lära tjejen nåt. Födelseort -Pedersöre. Det köpte hon inte. Jakobstad där bb fanns? Nå nä. Men det gillades. Lyssnade noga och insåg att hon sa Pietarsaaren mlk - maalaiskunta. Det var ju tidigare den finska benåmningen på Pedersöre. Att sånt fanns i mina papper.
Medan vi väntade på att skrivaren skulle fungera hade vi tid att filosofera litet - tjejen bakom disken och jag.
Över hur lätt det är för mej att sitta och anhålla om id-kort - bara att fixa det. Jämfört med en papperslös som med bultande hjärta väntar hos myndigheten Det visade sej att tjejen hade personlig erfarenhet av det sistnämnda...
Vi filosoferade också över det faktum att alla som nu köar för id gott kunde vänta. Kunde ha lösts med ett myndighetsbrev till alla hushåll. I fredags tog det typ 3 timmar att komma fram om man inte bokat tid.
Men hon tjejen borde nog skaffa nya brillor. Vilket bra foto! sa hon. Hi. Nå eftersom det är ett femårskort det jag får så är ju inte fotot evigt. Och, ja, man får ha brillor på bara de inte glänser.
Sen när jag ska ha ut mitt id på R-kiosken måste det ske av någon som har bättre id-kort än jag. Med fullmakt. Min egen identifikation duger inte. Men det är ok. Har två kandidater som jag får försöka tubba till det. Kunde också ha beställt det till polismyndigheten och klarat det själv. Men valde kiosken nära mej - litet kul spektakel det här med fullmakt och någon annan som löser ut det hela.
Så här långt allt gott. Och jag har ingen brådska.




fredag 14 december 2018

I lag

Jag gillar strukturer. Troligen en av orsakerna till att jag blev lärare. Och gillade läsårsstrukturer, scemastrukturer, lektionsstrukturer och ämnesstrukturer. Många av de här bitarna var det min uppgift att strukturera upp och jag gillade det.
Kanske därför jag är så fascinerad av att vara med och se tv-teamets sätt att jobba inför televiseringen av julotta och De vackraste julsångerna. Där är det minsann struktur. Man kan bara ana vilken planering som har föregått gårdagens otte-genrep. Det som finslipade planerna. Det där man såg att textläsaren behövde flyttas en halv meter - och när det var klart klistrades små tejpbitar fast i golvet. Det som strukurerade upp två körers tågande upp och ner. Och alla andra detaljer som på förhand bara var planerade och "testinspelade" via surfplatta (vi har har besök på flera körövningar).
Och för mej och de andra är det bara att följa. Och det går så bra att inte blanda sej i. Skönt tom.
Men det betyder inte att det inte skulle finnas en känsla av vi-anda. Och vi måste ju fungera efter att strukturerna har getts oss. Kantorn håller koll på när körerna ska röra på sej plus att vi själva också håller koll på oss själva och varandra.
Igår under genrepet kändes det så starkt att vi jobbade tillsammans för att utsändningen ska bli så bra som möjligt. En njutning att jobba under regi - men ta ansvar själv.
Hoppas vi har samma fiilis idag och att det kommer folk till kyrkan.
På lördag blir det också häftigt med genrep och inspelning av De vackraste. Ännu fler körer att hålla koll på. Och förmodligen en fylld kyrka.
På tal om följa tyckte jag själv att jag var riktigt lydig när sorteringsinspelningen skedde i mitt kök härom dan. Kom och gick och stannade precis som fotografen sa. Är imponerad av att jag kan följa utan att blanda mej i. Nån annan vet bäst i en sån situation. Synd bara att det mesta inte syntes i det korta avsnitt som visades i inslaget i nyheterna.




tisdag 11 december 2018

Limma Josef och förankra fåret

Josef gick sönder när jag skulle flytta krubban. Han var inte förankrad. Inte heller fåret men det klarade sej. Josef riggades upp provisoriskt.
Nu kom tiden att fixa - en lugn förmiddag i väntan på nåt så trevligt som att gå och äta jullunch med datastödkollegerna. Inte ens stavis pga hårtvätt. Skönt att skippa ibland.
Josef och fåret limmades respektive förankrades. I farten fick en puppehare huvudet på plats. Jag vandrar från rum till rum och fixar sånt som bara står och ropar på mej. Sånt som har klarat sej eftersom jag inte har tagit mej den här tiden.
Mellan varven litet datoraktiviteter. Har idag tex handlat om biskopsvalet och Luciasången.
Perfekt förmiddagsstund med P2 klassisk jul i bakgrunden.
Nu tror jag tomtehuset är i tur i fixandet. Får bli dagens julpynt.


lördag 8 december 2018

Papperslös?

Har länge tänkt att jag måste göra nåt åt min id-situation - ett rött papperskörkort och ett pass som har gått ut 2012 samt ett Fpa-kort utan bild. Det har bara inte blivit av - det har ju fungerat.
Men nu när körkort inte kommer att duga som id efter nyår fick jag igång processen.
Var och tog foto igår - den 7.12. Och kan inte låta bli att kvirra över bestämmelserna som ledde till ett hemskt foto. Brillorna bort, huvudet rakt och inte ett leende. Det betyder att jag med insjunkna ögon utan uttryck stirrar mot betraktaren. Allvarlig och trist. Varför får jag inte se ut som jag ser ut på riktigt? Det fick jag tydligen ännu på passfotot 2002 - där ser jag helt trevlig ut med ett leende på läpparna. För att inte tala om det retuscherade fotot på mitt körort från då jag var 22. Det var bättre förr.
Nåväl - jag ansökte om id-kort hos polismyndigheterna via nätet. Och bokade tid för träff - ska säkert skrivas under. Fick tid till 17.12 (första tiden var den 14.12 men det var inte lämpligt). Efter träffen startar processen att få till stånd ett kort som skickas till min när-R-kiosk.
Men tänk om jag inte lyckas legitimera mej med mitt ljusröda och mitt utgångna pass. Inte hos polismyndigheten och inte på R-kiosken. Speciellt om det hela drar ut på tiden och det händer först efter nyår då körkort inte längre duger. Blir jag papperslös då i mitt eget hemland?
Och alla andra som har förlitat sej på körkortet? Vet alla om att det här är på gång? Eller har alla andra utom jag ett giltigt pass? Måste ju finnas nån nåd och övergångstid. Ett id kostar också. 69 e har jag hittills betalat. Och ska man resa och behöver pass ska man tydlige vara ute i tid Eller kanske det ännu finns snabbpass som förr i världen.
Blir intressant att se. Men en sak vet jag - mitt foto från igår kommer ni inte att få se. Basta.



tisdag 4 december 2018

Bara ett tonfall och ett ord

Gick omkring och småpratade för mej själv som jag brukar. Och plötsligt använde jag ett tonfall som B skulle ha använt just i den situationen.Och den högg tag i mej - saknaden. Och tankarna på hur vi skulle ha utvecklat det jag sa och fått oss en sådär underbar gemenskapsstund som man bara får när man är sammanflätad efter många års gott umgänge.
Tycks nog vara med en god relation som de där näten man opererar in i folks kroppar - trådarna är fastvuxna och när de rör på sej i en stund av minnen känns det i hela kroppen. Gott och varmt för det mesta men ibland river det för häftigt och saknaden gör sej påmind.