Det är så här att Wallander har fått en Alzheimerdiagnos. Jag har och har hört om bekanta som har fått demensdiagnoser men aldrig upplevt det nära inpå mej. Och på något sätt blev skildringen av Wallander och hans situation sådan att den kröp under skinnet på mej. Och det har väl att göra med att min livssituation är ganska lika den som Wallander är i. Bor ensam (eller själv då), är ungefär i min ålder, är kvar i arbetslivet. Antagligen är en demenssjukdom något som jag - och förmodligen många med mej - fruktar med tanke på ålderdomen. Att långsamt försvinna - åtminstone skrämmer det mej.
Wallander försöker dölja, försöker tro på forskningen, berättar inte för någon. Han skriver lappar för att påminna sej själv om att ta av sej ytterrocken. Den mekaniserade kunskapen försvinner - han kan inte knyta sina skosnören. Mycket medveten om att det är farligt att lämna på spisplattan - svårt att ha koll på det. Uppfattar inte var han är för en kort stund. "Mitt namn är Kurt Wallander - var är jag?" Och mellan de suddiga stunderna en klarhet om hur det ligger till. En klarhet som är lika smärtsam som de suddiga stunderna. I något skede tar spelfilmen över - Wallander sittande i sin soffa med sitt tjänstevapen i munnen - färdig att begå självmord. Nåväl - det gör han inte. Men annars så är skildringen realistisk och klok. Avsnittet jag såg idag slutar med att han säjer upp sej. Håller ett starkt tal till kollegerna. Och tårarna rinner för mej.
Hoppas att det finns någon som ser min situation om jag hamnar i något liknande. Och att det finns någon som vågar gå en bit med mej. Wallander hade sådana omkring sej - men skildrades nog ändå som ensam på sin vandring - längs en havsstrand. Men han har ju hunden Jussi.
Tänk att en deckare kan beröra så! Antar att det var slutet på serien det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar