Påverkans makt

Jag är som känt en dålig sovare. Och tillåter mej att ta Imovane vid behov. Små bitar eller större bitar, under benämningen flisor.
Hade en bra period under fotkonvalescensen. Tydligen lugnare liv.
Men så kom en oro in i mitt liv och det blev aktuellt med flisor igen. Trots att jag så gärna skulle låta bli. Och det är inte så lätt att sluta heller eftersom man har lärt sej att det hjälper med flisor.
Beställde ny medicin av min läkare via Kanta och råkade läsa föreskriften eller vad den heter - den text som läkaren hade skrivit. Den slutade så här "Försök låta bli att använda".
Och faktiskt så fick jag helt rätt känslor av den meningen. För det första upplevde jag att hon var omtänksam och personlig och för det andra så fick jag en kick att anstränga mej litet mer.
Vad gör det om jag ligger länge vaken innan jag somnar? Och det har hjälpt. Faktum ätt att jag somnar ganska bra nu just. Att jag sen vaknar alltför tidigt - det gäller både med och utan flisor. Kan ibland hitta sömnen på nytt efter mina nattbestyr. Och flisorna finns om det kniper.
Men summa summarum-hon påverkade mej med sina ord. Måste komma ihåg att tacka nästa gång vi talas vid.
Och nu har jag också ett smartarmband som mäter min sömn. Blir nog bra det här ska ni se.

Lucia

O, så skönt att numera kunna sova i lugn och ro natten till Lucia.
Under min lärartid var det inte alltid så.
Och nu alla gullungar som har lussat mej genom åren - det jag skriver är inte nåt negativt om er. Om vi säjer som så - det var inte fel på sändaren utan på mottagaren. Så tack för att ni orkade stiga upp mitt i natten för att sprida lussestämning till era lärare. Kanske traditionen ännu finns.
Vi backar något decennium.
Jag med min nattsömn - att ligga och lyssna efter lucialjud och spritta till varje gång nåt hördes på gatan! Låst ytterdörr - reagera så de inte väcker alla i höghuset. Tysta ner när det travas i trappan. Men stort plus - det tassades - skorna togs av nere i trapphuset.
Medan jag jobbade i Petalax kom inte egna elever men det hände att vi styrde B:s Korsholmselever till mej. Och att de inte hittade. Ringde och visste inte riktigt var de var. Körde fast i snödrivor. Kom så sent att jag hade hunnit fara till jobbet. När jag jobbade i
Korsholm kom egna elever.
Och sen tyckte jag det var så pinsamt att sitta i soffan och glo och le medan de sjöng för mej. Och sjöng och sjöng. Och de var så många, ibland flera grupper ihop. I min lilla lägenhet. Och stearin rann på min julbonade parkett.
Det där med att sitta ensam löste jag en gång med att be grannfarbror komma in och ta del. Undrar hur det såg ut - där satt vi i soffan i våra morgonrockar - grannfarbror och jag...
Som sagt - ett underbart tilltag men det passade inte in i mitt ensamliv i höghus. I slutet av min karriär blev det så att man fick önska luciabesök. Hoppas det fortsätter. Må ju vara ett fint minne för abiturienter att få komma hem till sina lärare - trots att skoldagen efter säkert kändes lång. Tack abi.
Ja och i samma veva ska jag berätta om att jag också har lussat. I eget höghus. Med nämnde grannfarbror och B som stjärngossar. Nere i trappan hade grannens fru bullat upp och vi skred sjungande nerför trappan. Och tydligen var det samma situation där som med mej och skolluciorna. Mottagarna, grannarna gick ut på stan eller lät bli att komma. En granne var vår gäst. Men roligt hade vi.

Minnesboken

Talade igår med en vän om våra föräldrars situation under kriget. Konstaterade att min far var för ung för att bli inkallad och att min mor jobbade på krigssjukhuset i Jakobstad.
Kom ihåg att jag har en liten minnesbok efter min mor - en bok som fylldes av minnesverser tydligen skrivna av patienter på sjukhuset. Allt var skrivet 1942.
Helt fascinerad av det de skrev! Poesi på samma nivå som i mina minnesböcker från ungdomstiden där flickkompisar och lärarinnor plitade ner sin livsvisdom.
Men det här var skrivet av unga män, med namn och boendeort under. Hittade tom kända namn där.
Men dikterna - undrar om de hade en samling att ta ur... Tid hade de ju och det resulterade i konstnärliga fina utsmyckningar och tom bilder.
Helt öppna "kärleksförklaringar" fanns där också och förstås - unga människor möts i en tid när världen utanför brinner. Klart att man skriver om hur man kommer att sakna.

"Du är mitt allt på jorden
endast dej jag har så kär
varför måste vi nu skiljas
ensam jag min smärta bär"

"Du går från säng till säng och putsar,
och gör så fint och rent.
Är inte skraj fast någon hostar
du hänger i från bittida och till sent"

"Kynttilän kun sytytät
polta loppuun asti
Poikaa jota rakastat
saata hautaan asti"¨

"Sörj ej den gryende dagen
njut av den flyende var minut
Kasta gårdagens  blomma åt sidan
och plocka var morgon en ny"

"En sådan man jag önskar dig
som beder alla stunder
som bibeln uppå bordet har
och flaskorna därunder"

"En liten blomma på stranden vinkar
med blåa ögon hon ser på dig
och viskar sakta
förgät ej mig
jag kan aldrig förglömma dig"

Skriver nån yngling så här idag? Skriver nån flicka så här idag? Då jag var flicka skrev vi. Flickor skrev. Lärarinnor skrev åt oss.  Som sagt - minnesboken fylldes av livsvisdom. Och en vacker glansbild.
Var det i Svenska skolan krigssjukhuset fanns - Singsing som det tycks kallas. Se bild.

Tillbakablick

Måste lägga upp nåt om fotoperationen nu när jag har fått grönt ljus för att hantera den normalt - och tränar att gå som förr.
Summa summarum tror jag att operationen för mej var enkel.
Jag fick belasta foten hela tiden och har inte haft väldigt ont.
Brukar tänka på månaderna i tre faser. 1) Benvärkfasen (luusärky) i början. Märktes väldigt litet eftersom jag tog värkmedicin 2) Vätskeblåsefasen. Då var jag rädd. Rädd att blåsan skulle spricka. Satte mej i karantän typ en vecka 3) Hudömhetsfasen. Egentligen jobbigast. Måste polstra och linda - på rätt sätt. Eftersom jag ju måste ha specialskon på så fort jag skulle vara upprätt.
Det intressanta är att det hudömma - som nog till en del ännu är kvar - inte märks i nya storskorna.Tydligen tryckte specialskon på fel ställe. Hudömheten kan kännas i sängen när lakanet rör vid foten så nog är det lättstört.
Men nu går jag som sagt med nya stora skor och får göra vad som helst med foten. Tom gå på tårna. Förbeningen har lyckats.
Det praktiska under konvalescenstiden gick också bra tack vare vänner som skjutsade mej. Gick inte så långa sträckor. Så klumpigt. Jag sjukskrev ju inte mej utan var på mina möten. Många är de chaufförer som har lärt sej att hitta platsen där Kaserngatan möter Handelsesplanaden - eller mormontemplet på Storalånggatan.
Ett enormt stort tack till er alla!
Nån enstaka gång har jag fått hjälp med att handla mat men för det mesta har jag fixat det själv. Hade ju också lager att ta av.
Och nu tycker jag bara att det är så lyxigt att kunna stiga upp utan att tarra på sej klumpskon. Som dessutom skulle ha varit väldigt farlig i den halka som nu råder.
Och - nu står min kirurg och väntar att jag ska säja ja tack till en likadan operation av andra foten. Chop, chop.
Jag ska försöka hålla den  det läge den är nu - men om den blir värre tackar jag ja.
Besöken på sjukhuet har varit toppen men tiden mellan var jag nog ensam med mina frågor. Efterlyser mentorskap!

Ganska rak fot

Sälja på loppis

Jag har den senaste tiden sålt prylar för en väns räkning. På nätloppis - företrädesvis med start i Marketplace.
Det mesta har bytt ägare ute på gården. Ganska många stunder har jag stått ute och väntat. Men det har gått bra och in kom en hel del pengar.
Sålde ett komplement till en samlarserie av finporslin till en som hade ärvt en hel servis.
Sålde Arabiakoppar till en som så gärna ville ha dem att hen bad mej vänta tills pensionen kom. Hen fick rabatt.
Sålde ett dussin äldre Arabiakoppar med assietter till en  som skulle fira 30-årsdag. Också här blev det litet rabatt.
Sålde en keramikfigur som en person skulle ge åt sin mamma i julklapp. Mamma samlade på serien.
Ibland sålde jag saker som jag trodde kulle bli osålda medan det gick tvärtom för andra saker. Outgrundliga...
På kuppen sålde jag min egen pryl, reseskrivmaskinen som jag redan skrev om.
Verkligt socialt bestyr det här att sälja via Fb-loppis face to face. Dessutom ser jag med litet mer öppna ögon på egna saker - finns nog sånt som ska bort i mina egna gömmor.
Tog bort en hel del prylar idag - de ska till största delen till Hoppets stjärna. Måste få bastun (varulagret) tömd för den blir troligen toa medan toan fuktsaneras.

En skrivmaskin

Jag har länge haft min gamla "reseskrivmaskin" till salu på Marketplace. Under sloganen Tangentbord och skrivare i ett. Så länge att jag började fundera på att ta bort den och lägga den till Hoppets stjärna.
Plötsligt igår kontaktades jag av en man som ville köpa. Hans son hade länge velat ha en sådan. Han hittade färgband på nätet och vi gjorde affär.
Och varför inte - för en liten pojke (som jag antar att det handlade om) måste ju en sådan apparat vara spännande. Att trycka på en bokstav och genast se resultatet på ett papper. Wow! Och Tippex hade de hemma också.
Kom att tänka på mitt liv med skrivmaskiner/skrivare.
Den jag sålde fick jag inför studietiden och skrev mången rapport och troligen också min kandidatavhandling på den. Pro gradun skrev jag på fysikum, kvällar och helger när en modern skrivmaskin var ledig.
När jag började jobba skrevs nog prov i stor utsträckning på den lilla - men också i någon utsträckning på skolans.
Sen skaffade jag en textbehandlare. Vad jag älskade den!  Utnyttjade till max. Hade ett litet minne -- var det nu typ 10 A4-sidor.
Så småningom var det dator som gällde - och Word men vad hette operativsystemen månne först? Lagrade på diskett och skrev ut i skolan. Fast ja hade nog i något skede också en matrisskrivare. Inget Internet på den tiden.
Sen kom den första bärbara, Windows nånting och Internet - och Word förstås. Revolution i mitt liv i alla hänseenden.
Och där är jag ännu. Skriver väldigt litet numera och ännu mindre tas ut på papper. Har faktiskt två skrivare nu just. Båda går att styra trådlöst.
Vägen från reseskrivmaskinen till dagens skrivsystem har varit lång. Glad att jag har fått gå den.

Bo på Hem

Jag har nyligen fått bekanta mej med ett nytt vårdhem. Påminner mycket om det som moster bodde på ett antal år. Verkar helt bra. Båda är vanliga kommunala hem.
Tankarna går till det faktum att jag själv en dag kan vara beroende av ett sådant boende.
Har funderat litet på hur det skulle kännas. Kan ju inte veta hur min kropp och min hjärna fungerar den dagen men tänker nu utifrån den jag är idag.
Jag vet att det skulle vara enormt svårt att flytta från eget hem. Att bara få ta med sej ett fåtal prylar - ett rum på Hemmet är ca 20 kvadrat och en säng står redan på plats. Att eventuellt inte ens orka vara med när det gamla hemmet töms - mitt älskade hem.
Det jag skulle ta med mej till Hemmet är en länstol, ett nattduksbord, en bokhylla, tv-n på nåt bord. Och - en viktig grej - ett bord som kan användas som matbord. Och förstås gardiner, myslampor och grönväxter.
Det skulle vara viktigt för mej att rummet skulle bli så hemlikt som möjlgt. Viktigt att kunna som förr sitta i lugn och ro och se på tv - utan hemska grälla taklampor som lyser.
Jag skulle gärna äta vissa måltider i rummet - tex kvällsbiten - skönt i min tv-stol.
I stora matsalen - där jag för all del skulle ha en del trevliga människor att tala med - känns det som i en skolmatsal. Och det ljud som dominerar är en radio som står på - och ibland också en tv. Samtidigt.
Jag skulle gärna ha några kärl så jag skulle kunna bjuda mina gäster på nåt i rummet. Skulle inte vilja att de kommer som till en bäddavdelning utan till mitt nya hem. Skulle också gärna umgås med mina Hemkamrater - men gärna inne hos varandra.
Det ordnas massor med program på ett Hem - jag hoppas jag kulle gilla det som bjuds.
Jag hoppas jag skulle vara i sånt skick att jag skulle kunna ta mej ut - helst utan hjälp. Och med bil till ställen utanför Hemmet.
Fantasier och drömmar  - hoppas jag kan uttrycka dem också när och om det blir aktuellt.
Och förstås -vill fortsätta att jobba för mellantinget gemenskapsboende...

Kamratstöd

Vad det är viktigt med kamratstöd när man sysslar med självvård!
När man opereras via dagkirurgi och far hem samma dag kanske alla frågor inte kommer medan man har proffsen omkring sej. Det ska ju ringas dagen efter - vilket det inte gjordes. (Nå jag ringde själv men inte så mycket nytt då)
Sen överförs man ju till Hvc - och att boka tid till skörare för minsta lilla fråga -den mödan tar man sej inte. Var ju två gånger - en gång med vätskeblåsan då ingen kunde hjälpa och en gång för att ta bort stygnen.
Ingen har talat om bandage efter stygnborttagningen. Det momentet streckades över i sjukhusets standarpapper. Och på Hvc sades heller inget.
Men arma dagar jag kan ju inte gå med den hårda specialskon mot det ömma ärret!
Jag tar saken i egna händer och polstrar om så det blir drägligt. I balans med det som kanske är filosofin- så luftigt som möjligt.
Och - hur ont ska det ta i ärret och hur länge? Upplever själv att jag har mera ont (men bara ibland) än före stygn-och luddborttagningen
Skulle vara så bra med proffsord.
Men i brist på sådana tar jag till mina opererade vänner. Och ja -de hade ont länge och ja de hade bandage. Mene ja tiedä. Man vill ju inte förstöra.
Det här med kamratstöd passar jag på att ta upp idag eftersom det just nu är invigning av OLKA-projektet på sjukhuset. Dvs frivillig på sjukhuset - inte nödvändigtvis som kamratstöd men som en som visar tillrätta, sitter med när väntan blir lång och orosfylld - och som lyssnare. Skulle så gärna ha varit med idag.
Jag kommer att ta frivilligturer först efter julen.
För er som är intresserade - det ordnas ännu en utbildning i höst.

Av och till

En liten fotrapport så här några dagar före månadsdagen av operationen.
Nog märker jag att det går framåt. Tar ingen medicin. Och vissa dagar skulle jag inte tänka på att jag har en opererad fot. Sårstället har blivit tåligare.
Men sen konstrar den. Är så hudöm både på sårstället och stortån. Oftast hjälper det att massera litet och ändra ställning.
Det konstiga är att foten oftast mår bäst då jag har skon på och är igång. Vilodagar i soffan är värst - och speciell då jag efter vila ska ha på skon.
Sen så fundersam då sjukhuset sa att jag efter stygnborttagningen inte behöver lägga bandage. Allt sånt i pappersanvisningarna streckades över - också lindningsschemat.
Men jag måste ju bara linda! Annars skaver det. Trots ullsock.  Får väl låta förnuftet råda - där också.
Rörlig är jag och till olika ställen kommer jag mej tack vare en massa goa transporterande vänner. Tack.
Många, många har lärt sej att hitta kullerstensplatsen där Kaserngatan träffar Handelsesplanaden.
Och ja, jag vet att jag måste ha tålamod. Jag ska gå med specialskon till 27.11. Hoppas bara jag gör rätt.

En tvättäkta lantis goes Finland

En tvättäkta lantis, Bonderöven (lyckas inte skriva danskt ö i bloggen), den sympatiske Frank som lever ekoliv på Kastanjegården - nu har han upptäckt Finland.
Såg första avsnittet härom dan.
Det började med att han konstaterade att det bästa sättet att behandla trä är att tjära det. Och fick en idé om att han skulle besöka ett ställe i Finland där man sysslar med tjärbränning på gammalt sätt. Hela familjen med och dessutom en  familj från Sverige och en från Norge strålar samman med finska entusiaster i något som ser ut som in the middle of nowhere.
Förutom tjärbränning ska man tillverka en båt av ett tjockt träd och så fiskar man i ettt vattendrag nära intill. Frank är väldigt imponerad av att det finns träd att tillgå.
Men det är inte storyn jag tänker skriva om, den kan ni själva ta till er här.
Det som jag gillade så mycket var tanken på de kulturer som möts i avsnittet (det kommer flera). Säkert tillrättalagt och ofta på engelska men också finska med visst inslag av gester - och vips så förstod alla varann. Det var så sunt på nåt sätt. Och mitt i ödemarken. Fyra nationaliteter som mådde bra tillsammans och hade ett gemensamt intresse. Frank såg litet road ut när de finske sjöng till Väinämöinen medan de jobbade men konstaterade  att det är bra med musik till arbetet.
Avsnittet slutade med att man gick i sauna - hur annars.
Jag kan tro att man i trångbodda uppodlade Danmark kommer att tycka att det man ser är väldigt exotiskt. Vilken fin reklam för Finland!

Mina fötter och andras

Jag ser fina höstskor - både på bild och i butik. Min Fot reagerar med en ilning vid tanken på att klä på sej en normal sko.
Jag kollar in bara fötter i filmer. Oj vad de har raka och fina fötter de där skådisarna.
Jag ser längtansfullt på folk som går med mjuk svikt i stegen. Jämför med mitt eget klumpande.
Men - jag går dock!
Och vad folk är artiga när man rör sej med kryckor på stan! Och både bekanta och obekanta frågar vad som hänt.
Mina fötter har börjat samarbeta så bra. När det ilar i Foten kommer kompisen andra foten och masserar litet försiktigt och ställer upp som stöd och skydd mot tex täcket i sängen.
Och den kompisfoten är ett så bra stöd när jag står i badkaret för att duscha. Den opererade foten får jag stöda bara på hälen.
Så inte ska man klaga. Litet värk då och då, hudömhet nära operationsstället. Det kan man leva med.
Och får hoppas att förbeningen går på rätt sätt. Lång tid tills man får veta det.

Konvalescenseufori

Jag tror att alla som håller på att hämta sej från nåt - från ett operativt ingrepp, från en sjukdom - känner en viss eufori när det går mot det bättre.
Själv kan jag känna glädje när jag vaknar och märker att det inte värker i foten, när jag kan gå med klumpskon utan att det gör ont, när jag på eftermiddagen konstaterar att jag har glömt att ta värkmedicin, när jag märker att jag kan göra sånt som jag gjorde före operationen. Tex duscha utan att sitta på pall bredvid badkaret, känna att jag vill röja i nåt rum, kunna gå till butiken själv, sitt på kafé.
Har också känt en sån glädje av att få vistas i mitt hem. Bara ligga i soffan och titta ut på höstträden och fåglarna. Mysljusen och lyktorna i mörkret.
Och lugnet. Har nog tagit sjukledigt från en del saker. Skippat kören och jumpan (viktiga saker båda två) och det har betytt ett par bokningar mindre per vecka. Plus att jag har tackat nej till en del extra möten.
Troligen är det både det och lugnet som har gjort att jag har sovit så gott den senaste tiden.
Samtidigt som jag upplever det här tänker jag på alla de konvalescenter som inte vet hur fortsättningen blir och de som vet att det trots ingrepp inte blev bättre. Så jobbigt.
Det värsta som kan hända i mitt fotfall är ju att operationen måste göras om. Men hittills bra.

Minimalistiskt

Vad man kan leva smått och lugnt om det behövs. Åtminstone ett tag.
Jag har handlat på min lilla anspråkslösa närbutik. Kom hem med en hel del trots att mycket fattades i butiken. Dessutom kom jag hem med ett glatt sinne. De två herrar som var på jobb surrade kring mej och erbjöd sej att beställa sånt jag saknade och var dessutom språksamma och trevliga.
Städande har jag konstaterat vara överskattat. Bara man städar toan, diskar, sopar köksgolvet, bäddar och putsar soffbordet i glas ser det helt bra ut. Och om ullhundarna sticker ut sina nosar är det bara att ta fram sopborste eller Viledamopp. Ja, blommorna måste man förstås vattna.
Hygienen. Visst duschar jag. Sittande på en pall på golvet bredvid badkaret. Med inplastad fot på annan pall. Duschar dock inte så ofta som vanligt. Handdusch och tvättlapp fungerar bra. Och nu blir det lyxigt när jag får blöta foten. Men inte duscha normalt - får inte stöda på framfoten. Säkrast att ha klumpskon på.
Klädtvätt. Nu tacksam över mina stora lager av kläder och hemtextilier. Klarar mej utan att tvätta. Vill inte bära tvättkorgar mellan hemmet och tvättstugan. Enstaka plagg kan bra tvättas för hand. Och dessutom - väldigt få klädesplagg som varit i bruk. Mest hemmamys och nattkläder.
Kanske just för att jag levt så minimalistiskt som det känns så oerhört lyxigt att kunna ha en normal strumpa på opererade foten - och därmed kunna välja annat än sportbyxor som outfit. Lyxigt att skruda sej och vandra till stan - i sakta mak. Och vem vet - kanske det blir en kaféstund på färden.

Tack samhället

Tack för att vi har en billig fungerande sjukvård.
Jag fick räkningen för mitt dagkirurgiska ingrepp. Litet på 130 euro. Och det tycker jag är billigt. Fick proffsig behandling, vänligt mottagande och en dag som kändes nästan som en spa-dag med uppblåsbar värmefilt och allt. Men framför allt - vad det ska ha kostat på riktigt.
För att inte tala om specialskon jag fick - troligen kostar den nån hundring i inköp. Och lånekryckor. Och frukost med kaffe i vacker blommig mugg.
För att vi ska kunna hålla igång sånt här är man ju nog villig att betala skatt.

Annat i skrift

Blev tillfrågad av en bekant om jag ställer upp på en intervju om sorgen. Hon skriver för en liten tidskrift.
Som alltid när jag får såna frågor svarade jag ja. Vi hade en fin eftermiddag och orden flödade. Starka känslor och minnen  och det blev både tårar och skratt.
Sen när jag skulle korrekturläsa märkte jag att jag drog ut på det. Orden var på nåt sätt så tunga när de fångades på print. Men det skulle ju ske och jag gick igenom och ändrade nåt smått. Tyckte att texten var bra.
Efter att jag hade skickat iväg den insåg jag att jag borde ha smakat på orden igen men jag ville bara inte. Nu vet jag vissa ord som jag borde ha bytt ut.
Konstigt att jag inte kunde se neutralt på texten när den var utskriven när det gick så lätt att tala.
Men det är nog samma med blogginlägg och Fb-uppdateringar från den värsta tiden - jag vill inte läsa det jag skrivit.
Hoppas texten inte känns helt fel och avslöjande när den kommer ut i allhelgonatid. Den är nämligen bra skriven.

I, me and myself

Har inte varit utanför dörren sen jag i tisdags bestämde mej för att vara i karantän fram till torsdag inkommande vecka då bandage och stygn ska avlägsnas. Mål: se till att blåsan på tån inte spricker.
Och - det har varit sköna dagar. Har pysslat på, läst, sett tv. Har inte hunnit börja med 1000-bitarspusslet som min syster kom in med. Sovit gott på nätterna. Ätit mat ur förråden. Inget behov av umgänge irl alls.
Saknar mina morronpromenader till Arboretum - vet precis hur gott det doftar där nu. Saknar mina vandringar till stan - träffa folk som jag byter några ord med. Men det kommer - hoppas jag efter nästa torsdag fritt ska våga gå. Så långt man nu kommer med klumpskon.
Idag var den snälle T inne med litet färskvaror som höll på att ta slut. Tack för det.
Och fredag firar man ju trots allt. Vissa moment bortskalade men känslan finns ändå där.
Nu tror jag det får bli soffhäng med en trevlig bok.

Bandage på glid

Har nu satt mej själv i karantän fram till nästa veckas torsdag då bandage och stygn ska tas bort.
Det är så här att jag har en stor värskefylld blåsa på opererade fotens stortå. Och jag vill göra allt för att den inte ska spricka.
Den har nog uppkommit av att bandaget har rört på sej - troligen när jag gick några steg fler härom dan då jag var på matställe och i butik. Och bandaget rör på sej av den anledningen att jag har rivit i det för att få bort skons kardborrband som fastnat i polstringen och gasbindan.
Eftersom man på hvc inte ville punktera (vilket jag förstår, så kort tid från operationen) och tydligen inte ville linda om min fot och inte heller hade några råd om hur jag ska sköta blåsan på tån tänkte jag själv. Luftbad är ordet, bandaget får inte komma åt den. Dra i bandaget, kolla.
Betyder att jag inte kommer att gå ut - kan inte kolla då. Och vill inte dra nån sock över bandaget nu.
Betyder också att jag snart kommer att behöva hjälp med nåt smått som ska handlas. Jag har många jag kan kontakta.
Betyder att jag far på tillställningar och möten bara om jag får/beställer skjuts. Men inte alla.  Meddelade tex att jag uteblir från ett kyrkmöte på måndag - måste se hur blåsan utvecklas och de behöver tid att kalla in suppleant. Jag är ju sjukskriven. Självsjukskriven.
Tänk att fokus har flyttats från operationen till fotblåsan. Har inte kommit ihåg att ta värkmedicin idag. Kanske det får vara.
Sen på torsdag då man tar bort bandage och stygn må man ju hitta på nåt ätt att  säkra blåsan. Måste ju kunna använda strumpa/ullsock i snedskon. För då ska jag börja röra mej ute! Längtar.
Fast i verkligheten går det ingen nöd på mej. Trivs med att tossa på hemma. TV, bok, handarbete, storpussel som syster min kom med igår. Städa lådor och hyllor (det blir ju snart j-l).
Sen har jag en del administrativt att göra - känns bara så motigt när jag nu har vant mej vid ett annat liv. Men bara bra att ta itu med nåt. Att ligga på soffan på dagen och i sängen på natten blir ödesdigert för ryggen.
Nu ska vi bara hoppas att foten förbenas på rätt sätt trots att jag inte fokuserar på den biten.

Bakåt och telefontider

Nu kom ett litet bakslag i operationsprocessen. Igårkväll när jag litet försökte ordna bandaget (som blivit väldigt rörigt av skons kardborreband) såg jag att jag hade en präktig blåsa på tån.

Vad har hänt? Har den varit där hela tiden? Växer den? Spricker den? Högläge med kylpåse var det  spontana handlingssättet.

Min teori var att jag hade ställt till det när jag igår efter att ha tagit frisk luft på balkongen rörde med tån i räcket när jag gick därifrån. En annan att bandaget hade skavat.

Fick tag i "min" avdelning på sjukhuset. Där trodde man mera på bandageteorin. Ska gå till hvc och visa foten och eventuellt få bandaget omlindat. 

Så till det här med telefoner. Vi ringer upp säjs det. Men när? Medan man väntar vill man inte blockera telefonen, avvisar folks samtal, man tar den med överallt man går - typ på toa.

Så var det dagen efter operationen. Man hade sagt att man skulle ringa och höra hur natten varit. Inget samtal och klockan blev 16 och det var fredag. Ringde själv och man var rysligt ångerköpt - man hade missat att ringa.

Igår skulle jag beställa tid till stygnborttagning, hvc. Envisades först med att köa men gav upp och valde att de ringer upp. När jag var på mitt matställe ringdes det.

Imorse när jag ringde sjukhuset fick jag tag i nån ickesjukskötare som sa att skötare ringer. Så skedde - ganska snabbt nog.

Och ännu ett samtal till hvc för bandagekoll - och nu kom uppringningen verkligt snabbt.

Men att gå i timmar och bara vänta på samtal i mitt enpersonshushåll.
- det är besvärande för mej.

Men litet besvär mot det verkliga - mina blåsor - som väl inte heller är nåt stort problem ska vi hoppas. 

Min lurviga fot

Ute igen

Hade lovat mej själv och andra att jag ska hållas inne hela veckoslutet. Och röra mej bara litet. Det betydde att jag största delen av tiden myste antingen i soffa eller säng. Gick i mjukiskläder/pyjamas.
Tre dagars degande räcker bra fast det är skönt.
Kändes bra att idag klä sej i riktiga kläder, lägga litet makeup och kamma håret.
Målet var ett matställe nära mej. Tog kryckorna - egentligen mest för att synas. För att inte bli påcyklad, påsprungen eller påtrampad. Går hur bra som helst att gå. men långsamt går det.
Maten på Red Sea var god och närande husmanskost. Verkar vara nån form av pensionärsdagis hela stället. Trevlig stämning och trevlig personal. Och mätt blev jag.
Vandrade sen i sakta mak till min närbutik och inhandlade nåt smått och också den vandringen gick bra.
Så nu vet jag det - om inget inträffar kommer jag att kunna röra mej kortare sträckor med klumpskon. Klarar alltså av att förse mej med mat. Känns bra att inte vara beroende.
Och än en gång får jag förundras över att värken är så lindrig. Har tom börjat testa med att trappa ner värkmedicinanvändningen.

Blommor på matbordet

Annorlunda dag

Igår var det minsann en annorlunda dag. Operationsdagen. Hallux valgus. Dagkirurgi.
Och hur det än skulle bli med rehabiliteringen kommer gårdagen att framstå som fin.
Blev så väl omhändertagen av hurtig och glad personal i op-salen. De som förberedde mej och gav mej spinalbedövningen innan kirurgen anlände.
Bedövningen var nog nåt häftigt. Tänk att få erfara att nedre kroppen blir helt stum. Och dessutom uppleva att vänster ben är i vinkel (som det var när bedövningen gavs) trots att man med både förnuft och ögon vet att benet ligger rakt.
Hade bestämt att jag inte vill höra när man sågar och borrar i mina ben så jag hade musik i öronen. Tänk att jag fick vara på nätet i op-salen. Sveriges radio P2 bjöd på bla Brahms Ein deutsches Requiem. Så underbart. Och jag var så avslappnad och hade det så skönt. Ibland kom nån och lyfte på en hörlur och kollade hur jag hade det - och småningom sades det att det var klart. Utan att jag sett, känt eller hört nåt.
På uppvakningen fanns nya änglar som tog hand om mej och gav mej ett fantastiskt täcke som blåstes uppmed varmluft. Och härligt att få ha telefonen för att få ut bud till omvärlden.
Frukosten som de kallade det smakade gudomligt. Diskuterade konst på sjukhus med en av änglarna och kunde konstatera att de vackra blommiga kaffemuggarna också var konst som fick mej att känna mej bra.
När den underliga känslan att vänster ben kunde flyga hade försvunnit kom en fysioterapeut som lärde mej att gå med kryckor. Både på plant golv och i en trappattrapp (vilket trevligt ord det blev). Har kryckor förstås trots att jag faktiskt får stöda på foten med full tyngd. Betyder mycket för mej som har summa mina egna två händer att tillgå hemma
Kirurgen gav mej tid och uppmärksamhet i olika repriser och en skötare försåg  mej med instruktioner för eftervården hemma.
Sen blev det stopp ett tag. Man släppte inte iväg mej förrän jag hade lyckats kissa. Och ska nån tro att jag lyckas kissa då? Så med väninnan väntande kastade jag in vattenglas efter vattenglas varvat med ännu mera kaffe. Så småningom lyckades jag och tjöt ut det så hela avdelningen nog hörde.
Väninnan tog sej an mej över natten- fick inte vara ensam. När hon hade annat kallades en annan stödperson in. Så tacksam.
Och egentligen hade jag inte ont. Men kastar nog in en hel del piller.
Nu på förmiddagen dagen efter väntar jag på kontrollsamtal från sjukhuset. Ingen värk i vila egentligen - litet nog när jag rör mej.
Summa summarum - känns bra hittills. Och dagkirurgin höjer jag nog till skyarna! Kände mej som en prinsessa - så väl blev jag hanterad. Och ingen ärta under madrassen, bara min morgonrock.

Skon jag fick med mej hem. Tåändan i luften.