Bo på Hem

Jag har nyligen fått bekanta mej med ett nytt vårdhem. Påminner mycket om det som moster bodde på ett antal år. Verkar helt bra. Båda är vanliga kommunala hem.
Tankarna går till det faktum att jag själv en dag kan vara beroende av ett sådant boende.
Har funderat litet på hur det skulle kännas. Kan ju inte veta hur min kropp och min hjärna fungerar den dagen men tänker nu utifrån den jag är idag.
Jag vet att det skulle vara enormt svårt att flytta från eget hem. Att bara få ta med sej ett fåtal prylar - ett rum på Hemmet är ca 20 kvadrat och en säng står redan på plats. Att eventuellt inte ens orka vara med när det gamla hemmet töms - mitt älskade hem.
Det jag skulle ta med mej till Hemmet är en länstol, ett nattduksbord, en bokhylla, tv-n på nåt bord. Och - en viktig grej - ett bord som kan användas som matbord. Och förstås gardiner, myslampor och grönväxter.
Det skulle vara viktigt för mej att rummet skulle bli så hemlikt som möjlgt. Viktigt att kunna som förr sitta i lugn och ro och se på tv - utan hemska grälla taklampor som lyser.
Jag skulle gärna äta vissa måltider i rummet - tex kvällsbiten - skönt i min tv-stol.
I stora matsalen - där jag för all del skulle ha en del trevliga människor att tala med - känns det som i en skolmatsal. Och det ljud som dominerar är en radio som står på - och ibland också en tv. Samtidigt.
Jag skulle gärna ha några kärl så jag skulle kunna bjuda mina gäster på nåt i rummet. Skulle inte vilja att de kommer som till en bäddavdelning utan till mitt nya hem. Skulle också gärna umgås med mina Hemkamrater - men gärna inne hos varandra.
Det ordnas massor med program på ett Hem - jag hoppas jag kulle gilla det som bjuds.
Jag hoppas jag skulle vara i sånt skick att jag skulle kunna ta mej ut - helst utan hjälp. Och med bil till ställen utanför Hemmet.
Fantasier och drömmar  - hoppas jag kan uttrycka dem också när och om det blir aktuellt.
Och förstås -vill fortsätta att jobba för mellantinget gemenskapsboende...

Kamratstöd

Vad det är viktigt med kamratstöd när man sysslar med självvård!
När man opereras via dagkirurgi och far hem samma dag kanske alla frågor inte kommer medan man har proffsen omkring sej. Det ska ju ringas dagen efter - vilket det inte gjordes. (Nå jag ringde själv men inte så mycket nytt då)
Sen överförs man ju till Hvc - och att boka tid till skörare för minsta lilla fråga -den mödan tar man sej inte. Var ju två gånger - en gång med vätskeblåsan då ingen kunde hjälpa och en gång för att ta bort stygnen.
Ingen har talat om bandage efter stygnborttagningen. Det momentet streckades över i sjukhusets standarpapper. Och på Hvc sades heller inget.
Men arma dagar jag kan ju inte gå med den hårda specialskon mot det ömma ärret!
Jag tar saken i egna händer och polstrar om så det blir drägligt. I balans med det som kanske är filosofin- så luftigt som möjligt.
Och - hur ont ska det ta i ärret och hur länge? Upplever själv att jag har mera ont (men bara ibland) än före stygn-och luddborttagningen
Skulle vara så bra med proffsord.
Men i brist på sådana tar jag till mina opererade vänner. Och ja -de hade ont länge och ja de hade bandage. Mene ja tiedä. Man vill ju inte förstöra.
Det här med kamratstöd passar jag på att ta upp idag eftersom det just nu är invigning av OLKA-projektet på sjukhuset. Dvs frivillig på sjukhuset - inte nödvändigtvis som kamratstöd men som en som visar tillrätta, sitter med när väntan blir lång och orosfylld - och som lyssnare. Skulle så gärna ha varit med idag.
Jag kommer att ta frivilligturer först efter julen.
För er som är intresserade - det ordnas ännu en utbildning i höst.

Av och till

En liten fotrapport så här några dagar före månadsdagen av operationen.
Nog märker jag att det går framåt. Tar ingen medicin. Och vissa dagar skulle jag inte tänka på att jag har en opererad fot. Sårstället har blivit tåligare.
Men sen konstrar den. Är så hudöm både på sårstället och stortån. Oftast hjälper det att massera litet och ändra ställning.
Det konstiga är att foten oftast mår bäst då jag har skon på och är igång. Vilodagar i soffan är värst - och speciell då jag efter vila ska ha på skon.
Sen så fundersam då sjukhuset sa att jag efter stygnborttagningen inte behöver lägga bandage. Allt sånt i pappersanvisningarna streckades över - också lindningsschemat.
Men jag måste ju bara linda! Annars skaver det. Trots ullsock.  Får väl låta förnuftet råda - där också.
Rörlig är jag och till olika ställen kommer jag mej tack vare en massa goa transporterande vänner. Tack.
Många, många har lärt sej att hitta kullerstensplatsen där Kaserngatan träffar Handelsesplanaden.
Och ja, jag vet att jag måste ha tålamod. Jag ska gå med specialskon till 27.11. Hoppas bara jag gör rätt.

En tvättäkta lantis goes Finland

En tvättäkta lantis, Bonderöven (lyckas inte skriva danskt ö i bloggen), den sympatiske Frank som lever ekoliv på Kastanjegården - nu har han upptäckt Finland.
Såg första avsnittet härom dan.
Det började med att han konstaterade att det bästa sättet att behandla trä är att tjära det. Och fick en idé om att han skulle besöka ett ställe i Finland där man sysslar med tjärbränning på gammalt sätt. Hela familjen med och dessutom en  familj från Sverige och en från Norge strålar samman med finska entusiaster i något som ser ut som in the middle of nowhere.
Förutom tjärbränning ska man tillverka en båt av ett tjockt träd och så fiskar man i ettt vattendrag nära intill. Frank är väldigt imponerad av att det finns träd att tillgå.
Men det är inte storyn jag tänker skriva om, den kan ni själva ta till er här.
Det som jag gillade så mycket var tanken på de kulturer som möts i avsnittet (det kommer flera). Säkert tillrättalagt och ofta på engelska men också finska med visst inslag av gester - och vips så förstod alla varann. Det var så sunt på nåt sätt. Och mitt i ödemarken. Fyra nationaliteter som mådde bra tillsammans och hade ett gemensamt intresse. Frank såg litet road ut när de finske sjöng till Väinämöinen medan de jobbade men konstaterade  att det är bra med musik till arbetet.
Avsnittet slutade med att man gick i sauna - hur annars.
Jag kan tro att man i trångbodda uppodlade Danmark kommer att tycka att det man ser är väldigt exotiskt. Vilken fin reklam för Finland!

Mina fötter och andras

Jag ser fina höstskor - både på bild och i butik. Min Fot reagerar med en ilning vid tanken på att klä på sej en normal sko.
Jag kollar in bara fötter i filmer. Oj vad de har raka och fina fötter de där skådisarna.
Jag ser längtansfullt på folk som går med mjuk svikt i stegen. Jämför med mitt eget klumpande.
Men - jag går dock!
Och vad folk är artiga när man rör sej med kryckor på stan! Och både bekanta och obekanta frågar vad som hänt.
Mina fötter har börjat samarbeta så bra. När det ilar i Foten kommer kompisen andra foten och masserar litet försiktigt och ställer upp som stöd och skydd mot tex täcket i sängen.
Och den kompisfoten är ett så bra stöd när jag står i badkaret för att duscha. Den opererade foten får jag stöda bara på hälen.
Så inte ska man klaga. Litet värk då och då, hudömhet nära operationsstället. Det kan man leva med.
Och får hoppas att förbeningen går på rätt sätt. Lång tid tills man får veta det.

Konvalescenseufori

Jag tror att alla som håller på att hämta sej från nåt - från ett operativt ingrepp, från en sjukdom - känner en viss eufori när det går mot det bättre.
Själv kan jag känna glädje när jag vaknar och märker att det inte värker i foten, när jag kan gå med klumpskon utan att det gör ont, när jag på eftermiddagen konstaterar att jag har glömt att ta värkmedicin, när jag märker att jag kan göra sånt som jag gjorde före operationen. Tex duscha utan att sitta på pall bredvid badkaret, känna att jag vill röja i nåt rum, kunna gå till butiken själv, sitt på kafé.
Har också känt en sån glädje av att få vistas i mitt hem. Bara ligga i soffan och titta ut på höstträden och fåglarna. Mysljusen och lyktorna i mörkret.
Och lugnet. Har nog tagit sjukledigt från en del saker. Skippat kören och jumpan (viktiga saker båda två) och det har betytt ett par bokningar mindre per vecka. Plus att jag har tackat nej till en del extra möten.
Troligen är det både det och lugnet som har gjort att jag har sovit så gott den senaste tiden.
Samtidigt som jag upplever det här tänker jag på alla de konvalescenter som inte vet hur fortsättningen blir och de som vet att det trots ingrepp inte blev bättre. Så jobbigt.
Det värsta som kan hända i mitt fotfall är ju att operationen måste göras om. Men hittills bra.

Minimalistiskt

Vad man kan leva smått och lugnt om det behövs. Åtminstone ett tag.
Jag har handlat på min lilla anspråkslösa närbutik. Kom hem med en hel del trots att mycket fattades i butiken. Dessutom kom jag hem med ett glatt sinne. De två herrar som var på jobb surrade kring mej och erbjöd sej att beställa sånt jag saknade och var dessutom språksamma och trevliga.
Städande har jag konstaterat vara överskattat. Bara man städar toan, diskar, sopar köksgolvet, bäddar och putsar soffbordet i glas ser det helt bra ut. Och om ullhundarna sticker ut sina nosar är det bara att ta fram sopborste eller Viledamopp. Ja, blommorna måste man förstås vattna.
Hygienen. Visst duschar jag. Sittande på en pall på golvet bredvid badkaret. Med inplastad fot på annan pall. Duschar dock inte så ofta som vanligt. Handdusch och tvättlapp fungerar bra. Och nu blir det lyxigt när jag får blöta foten. Men inte duscha normalt - får inte stöda på framfoten. Säkrast att ha klumpskon på.
Klädtvätt. Nu tacksam över mina stora lager av kläder och hemtextilier. Klarar mej utan att tvätta. Vill inte bära tvättkorgar mellan hemmet och tvättstugan. Enstaka plagg kan bra tvättas för hand. Och dessutom - väldigt få klädesplagg som varit i bruk. Mest hemmamys och nattkläder.
Kanske just för att jag levt så minimalistiskt som det känns så oerhört lyxigt att kunna ha en normal strumpa på opererade foten - och därmed kunna välja annat än sportbyxor som outfit. Lyxigt att skruda sej och vandra till stan - i sakta mak. Och vem vet - kanske det blir en kaféstund på färden.

Tack samhället

Tack för att vi har en billig fungerande sjukvård.
Jag fick räkningen för mitt dagkirurgiska ingrepp. Litet på 130 euro. Och det tycker jag är billigt. Fick proffsig behandling, vänligt mottagande och en dag som kändes nästan som en spa-dag med uppblåsbar värmefilt och allt. Men framför allt - vad det ska ha kostat på riktigt.
För att inte tala om specialskon jag fick - troligen kostar den nån hundring i inköp. Och lånekryckor. Och frukost med kaffe i vacker blommig mugg.
För att vi ska kunna hålla igång sånt här är man ju nog villig att betala skatt.

Annat i skrift

Blev tillfrågad av en bekant om jag ställer upp på en intervju om sorgen. Hon skriver för en liten tidskrift.
Som alltid när jag får såna frågor svarade jag ja. Vi hade en fin eftermiddag och orden flödade. Starka känslor och minnen  och det blev både tårar och skratt.
Sen när jag skulle korrekturläsa märkte jag att jag drog ut på det. Orden var på nåt sätt så tunga när de fångades på print. Men det skulle ju ske och jag gick igenom och ändrade nåt smått. Tyckte att texten var bra.
Efter att jag hade skickat iväg den insåg jag att jag borde ha smakat på orden igen men jag ville bara inte. Nu vet jag vissa ord som jag borde ha bytt ut.
Konstigt att jag inte kunde se neutralt på texten när den var utskriven när det gick så lätt att tala.
Men det är nog samma med blogginlägg och Fb-uppdateringar från den värsta tiden - jag vill inte läsa det jag skrivit.
Hoppas texten inte känns helt fel och avslöjande när den kommer ut i allhelgonatid. Den är nämligen bra skriven.

I, me and myself

Har inte varit utanför dörren sen jag i tisdags bestämde mej för att vara i karantän fram till torsdag inkommande vecka då bandage och stygn ska avlägsnas. Mål: se till att blåsan på tån inte spricker.
Och - det har varit sköna dagar. Har pysslat på, läst, sett tv. Har inte hunnit börja med 1000-bitarspusslet som min syster kom in med. Sovit gott på nätterna. Ätit mat ur förråden. Inget behov av umgänge irl alls.
Saknar mina morronpromenader till Arboretum - vet precis hur gott det doftar där nu. Saknar mina vandringar till stan - träffa folk som jag byter några ord med. Men det kommer - hoppas jag efter nästa torsdag fritt ska våga gå. Så långt man nu kommer med klumpskon.
Idag var den snälle T inne med litet färskvaror som höll på att ta slut. Tack för det.
Och fredag firar man ju trots allt. Vissa moment bortskalade men känslan finns ändå där.
Nu tror jag det får bli soffhäng med en trevlig bok.

Bandage på glid

Har nu satt mej själv i karantän fram till nästa veckas torsdag då bandage och stygn ska tas bort.
Det är så här att jag har en stor värskefylld blåsa på opererade fotens stortå. Och jag vill göra allt för att den inte ska spricka.
Den har nog uppkommit av att bandaget har rört på sej - troligen när jag gick några steg fler härom dan då jag var på matställe och i butik. Och bandaget rör på sej av den anledningen att jag har rivit i det för att få bort skons kardborrband som fastnat i polstringen och gasbindan.
Eftersom man på hvc inte ville punktera (vilket jag förstår, så kort tid från operationen) och tydligen inte ville linda om min fot och inte heller hade några råd om hur jag ska sköta blåsan på tån tänkte jag själv. Luftbad är ordet, bandaget får inte komma åt den. Dra i bandaget, kolla.
Betyder att jag inte kommer att gå ut - kan inte kolla då. Och vill inte dra nån sock över bandaget nu.
Betyder också att jag snart kommer att behöva hjälp med nåt smått som ska handlas. Jag har många jag kan kontakta.
Betyder att jag far på tillställningar och möten bara om jag får/beställer skjuts. Men inte alla.  Meddelade tex att jag uteblir från ett kyrkmöte på måndag - måste se hur blåsan utvecklas och de behöver tid att kalla in suppleant. Jag är ju sjukskriven. Självsjukskriven.
Tänk att fokus har flyttats från operationen till fotblåsan. Har inte kommit ihåg att ta värkmedicin idag. Kanske det får vara.
Sen på torsdag då man tar bort bandage och stygn må man ju hitta på nåt ätt att  säkra blåsan. Måste ju kunna använda strumpa/ullsock i snedskon. För då ska jag börja röra mej ute! Längtar.
Fast i verkligheten går det ingen nöd på mej. Trivs med att tossa på hemma. TV, bok, handarbete, storpussel som syster min kom med igår. Städa lådor och hyllor (det blir ju snart j-l).
Sen har jag en del administrativt att göra - känns bara så motigt när jag nu har vant mej vid ett annat liv. Men bara bra att ta itu med nåt. Att ligga på soffan på dagen och i sängen på natten blir ödesdigert för ryggen.
Nu ska vi bara hoppas att foten förbenas på rätt sätt trots att jag inte fokuserar på den biten.

Bakåt och telefontider

Nu kom ett litet bakslag i operationsprocessen. Igårkväll när jag litet försökte ordna bandaget (som blivit väldigt rörigt av skons kardborreband) såg jag att jag hade en präktig blåsa på tån.

Vad har hänt? Har den varit där hela tiden? Växer den? Spricker den? Högläge med kylpåse var det  spontana handlingssättet.

Min teori var att jag hade ställt till det när jag igår efter att ha tagit frisk luft på balkongen rörde med tån i räcket när jag gick därifrån. En annan att bandaget hade skavat.

Fick tag i "min" avdelning på sjukhuset. Där trodde man mera på bandageteorin. Ska gå till hvc och visa foten och eventuellt få bandaget omlindat. 

Så till det här med telefoner. Vi ringer upp säjs det. Men när? Medan man väntar vill man inte blockera telefonen, avvisar folks samtal, man tar den med överallt man går - typ på toa.

Så var det dagen efter operationen. Man hade sagt att man skulle ringa och höra hur natten varit. Inget samtal och klockan blev 16 och det var fredag. Ringde själv och man var rysligt ångerköpt - man hade missat att ringa.

Igår skulle jag beställa tid till stygnborttagning, hvc. Envisades först med att köa men gav upp och valde att de ringer upp. När jag var på mitt matställe ringdes det.

Imorse när jag ringde sjukhuset fick jag tag i nån ickesjukskötare som sa att skötare ringer. Så skedde - ganska snabbt nog.

Och ännu ett samtal till hvc för bandagekoll - och nu kom uppringningen verkligt snabbt.

Men att gå i timmar och bara vänta på samtal i mitt enpersonshushåll.
- det är besvärande för mej.

Men litet besvär mot det verkliga - mina blåsor - som väl inte heller är nåt stort problem ska vi hoppas. 

Min lurviga fot

Ute igen

Hade lovat mej själv och andra att jag ska hållas inne hela veckoslutet. Och röra mej bara litet. Det betydde att jag största delen av tiden myste antingen i soffa eller säng. Gick i mjukiskläder/pyjamas.
Tre dagars degande räcker bra fast det är skönt.
Kändes bra att idag klä sej i riktiga kläder, lägga litet makeup och kamma håret.
Målet var ett matställe nära mej. Tog kryckorna - egentligen mest för att synas. För att inte bli påcyklad, påsprungen eller påtrampad. Går hur bra som helst att gå. men långsamt går det.
Maten på Red Sea var god och närande husmanskost. Verkar vara nån form av pensionärsdagis hela stället. Trevlig stämning och trevlig personal. Och mätt blev jag.
Vandrade sen i sakta mak till min närbutik och inhandlade nåt smått och också den vandringen gick bra.
Så nu vet jag det - om inget inträffar kommer jag att kunna röra mej kortare sträckor med klumpskon. Klarar alltså av att förse mej med mat. Känns bra att inte vara beroende.
Och än en gång får jag förundras över att värken är så lindrig. Har tom börjat testa med att trappa ner värkmedicinanvändningen.

Blommor på matbordet

Annorlunda dag

Igår var det minsann en annorlunda dag. Operationsdagen. Hallux valgus. Dagkirurgi.
Och hur det än skulle bli med rehabiliteringen kommer gårdagen att framstå som fin.
Blev så väl omhändertagen av hurtig och glad personal i op-salen. De som förberedde mej och gav mej spinalbedövningen innan kirurgen anlände.
Bedövningen var nog nåt häftigt. Tänk att få erfara att nedre kroppen blir helt stum. Och dessutom uppleva att vänster ben är i vinkel (som det var när bedövningen gavs) trots att man med både förnuft och ögon vet att benet ligger rakt.
Hade bestämt att jag inte vill höra när man sågar och borrar i mina ben så jag hade musik i öronen. Tänk att jag fick vara på nätet i op-salen. Sveriges radio P2 bjöd på bla Brahms Ein deutsches Requiem. Så underbart. Och jag var så avslappnad och hade det så skönt. Ibland kom nån och lyfte på en hörlur och kollade hur jag hade det - och småningom sades det att det var klart. Utan att jag sett, känt eller hört nåt.
På uppvakningen fanns nya änglar som tog hand om mej och gav mej ett fantastiskt täcke som blåstes uppmed varmluft. Och härligt att få ha telefonen för att få ut bud till omvärlden.
Frukosten som de kallade det smakade gudomligt. Diskuterade konst på sjukhus med en av änglarna och kunde konstatera att de vackra blommiga kaffemuggarna också var konst som fick mej att känna mej bra.
När den underliga känslan att vänster ben kunde flyga hade försvunnit kom en fysioterapeut som lärde mej att gå med kryckor. Både på plant golv och i en trappattrapp (vilket trevligt ord det blev). Har kryckor förstås trots att jag faktiskt får stöda på foten med full tyngd. Betyder mycket för mej som har summa mina egna två händer att tillgå hemma
Kirurgen gav mej tid och uppmärksamhet i olika repriser och en skötare försåg  mej med instruktioner för eftervården hemma.
Sen blev det stopp ett tag. Man släppte inte iväg mej förrän jag hade lyckats kissa. Och ska nån tro att jag lyckas kissa då? Så med väninnan väntande kastade jag in vattenglas efter vattenglas varvat med ännu mera kaffe. Så småningom lyckades jag och tjöt ut det så hela avdelningen nog hörde.
Väninnan tog sej an mej över natten- fick inte vara ensam. När hon hade annat kallades en annan stödperson in. Så tacksam.
Och egentligen hade jag inte ont. Men kastar nog in en hel del piller.
Nu på förmiddagen dagen efter väntar jag på kontrollsamtal från sjukhuset. Ingen värk i vila egentligen - litet nog när jag rör mej.
Summa summarum - känns bra hittills. Och dagkirurgin höjer jag nog till skyarna! Kände mej som en prinsessa - så väl blev jag hanterad. Och ingen ärta under madrassen, bara min morgonrock.

Skon jag fick med mej hem. Tåändan i luften.

Medicinlista

Du ska ha alltid ha med din medicinlista. Den behövs i kontakt med vården.
Ja, och det måste jag tydligen ha eftersom vården inte använder sej av Kantas receptlista.
Kan förstå det nog - där kan finnas gammalt som hänger med plus att jag kanske använder mediciner som inte är på recept som också behöver nämnas.
Brukar snoka efter en Oma Omakanta-sida alltid då och då. En sida där jag själv kan skriva - tex mina mediciner - en sida som kan öppnas av vårdpersonalen. Har inte lyckats hitta nån ännu.
Följaktligen - gammaldags medicinlista skrivs (har nog en lista i min Medical ID också). Tänke få en fin lista så jag bad om en på apoteket. Den svenska var två A4-papper, den finska litet mindre (se bild) - men inget man har i plånboken. Hur gör ni med medicinerna?

Bara lugnt

Man skulle ju tro att min lilla operation är något enormt så mycket som jafg skriver om den både här i bloggen och på Facebook.
Ingalunda - det är lugnt och operationen är vad den är.
Men jag vill gärna dela med mej. Jag ar flera bekanta som säjer att de borde men vågar inte. Tänker att det för dem och för andra som på åt sätt berörs av dylik operation kan ha glädje av att läsa.
Jag har också haft glädje av de två nyligen opererade som har delgett mej detaljer om operationen och konvalescenstiden.
Vill redan nu tacka för det stödoch de löften om hjälp jag har fått. Det värmer.
Nu ska ni slippa bild av min egen fot. Den förra var dessutom tagen så min fot såg helt blå ut. Den är nog finare än så.

Eftertanke

Såhär mindre än en vecka före operationen finns en del tankar.
Är operationen onödig? Jag har ju inte värk mest hela tiden. Jag kan gå normalt bara jag har skor som inte tränger.
Ska jag verkligen invalidisera mej för resten av året för det här?
Nyser som besatt - förkylning på gång?
Det molar i en tand - en infektion?
Flera bekanta har  rapporterat om misslyckade operationer i sin bekantskapskrets.
När jag berättar vem som ska operera märker jag ofta en reaktion- som inte är positiv.
Men
Min hallux går inte tillbaka och stortån påverkar småtårna. Plus att det nog värker ibland.
Troligen är nysningarna en allergireaktion. Men helt klart måste jag följa med.
misstänker att tandmolandet har att göra med tandgnissling - det är en litet ostadig tand.
De av mina egna bekanta som har genomgått operationen är nöjda
En läkare som har varit ortoped hela sitt liv må väl klara ingreppet.
Jag väntar inte på nåt under. Jag vill bara kunna gå som nu och få skor på fötterna.
Dessutom fick jag en bra tanke av väninnan. Nu kör du utan att tveka. Du har satt dej i taxin nu och vet vart du ska. Då funderar du inte mera.
Plus att jag har en väninna som kommer med sån positiv feedback på sin dagkirurgiska fotåtgärd att man blir riktigt positivt nyfiken.
Slutklämmen är - det blir nog bra det här.

Min egen vänsterfot före

Knottror

Blir så trött på tröjor som blir knottriga efter nån användnng.
Talar om tröjor och koftor som är litet tjockare än helbomull, som är mjuka och sköna. Och som tydligen innehåller viskos.
Har två nya exemplar just nu, en långärmad köpt på ett icke-billigt ställe och en kofta köpt på en sportaffär. Men det betyder väl inget om det är viskosen som är boven
Kan inte använda smycken som skaver, får vara försiktig med axelbandet på väskan. Eller vet inte, de kommer tydligen överallt, knottorna.
Är det nu så att vi får vad vi förtjänar. Borde vi köpa helylle (var man nu får tag i sånt) och helbomull? Det är bara det att de  här tröjtyperna är så lämpligt mellan tunna och tjocka.
Saknar Benetton där jag fick kläder som (oftast) fungerade utan knottror.
Inte världens störta problem men blir så trött på knottror. Vill kunna använda mina plagg länge.

Nervös?

Man frågar mej om jag är nervös inför fotoperationen.
Det är jag nog inte - men vet ju inte hur det känns dagen före. Litet nyfiken är jag dock.
Jag vet att jag har en lång konvalescenstid men jag tror att - om jag inte har så ont - det kommer att vara en lugn och skön tid. Under min bästa årstid dessutom.
Kommer säkert att vara frustrerad över mina begränsningar många gånger men att tossa på hemma brukar ju inte vara fel i min värld.
De flesta i min omgivning som har genomgått Hallux valgusoperation är nöjda. Men för nån dag sen hörde jag om en som går med värk efter sin operation.
Då man hör sånt funderar man ju. Skulle man klara sej med läget som det är? Skaffa specialbreda skor istället.
Men så behövs det bara att det värker och bultar i foten efter en vandring så tror man igen att det är rätt.
Kommer nog att sörja över långpromenaderna som inte lär bli av på ett bra tag. Och skorna - mina gamla skor - kommer de att gå på foten? Tröstar mej med att när jag lägger bort sjukhusets specialsko börjar det vara dags för piggskor. Och de polstrade stora skorna ska väl gå att använda. Till vardag och fest om så behövs.
Bara att gå in för det hela med gott mod nu och lita på kirurgen.

Nödfall

Var på promenaden inne och handlade nåt smått i den relativt stora närbutiken. In kom en dam och frågade kassan om det finns toa i butiken. Nej var svaret.
Lögn vill jag påstå. Tydligen har man ingen kundtoa men personalen har garanterat en. Och jag anser att en person i nöd ska få använda den.
Det har jag lyckats bra med i fina gatans fina butiker i Hesa.
Har nog också misslyckats - på en bank i stan. Hade ärende till banken och satt och väntade - frågade i infon efter toa - infotjejen gick bort för att reda ut - kom tillbaka och sa nej, vi har ingen. Pftt!!
Jag menar - man frågar inte efter toa om man inte är i nöd. Och nöden kan vara verkligt stor tex för folk med nån tarmsjukdom. Och att släppa in nån på kundtoan kan väl inte vara så farligt.
Det hör till de mänskliga rättigheterna att få kissa och bajsa. Gratis.
Tack för fina gratistoan i Rewell center!