Inte hungrig till matbutiken

Gå inte hungrig till matbutiken för då köper du allt möjligt onödigt. Brukar man säja. Jag har en variant på det : Gå inte till sommarklädbutiken varm och svettig. Det började med att jag såg snygga haremsbyxor på stans trevligaste biträde som finns på Kapp-Ahl (obs - ingen sponsring). De fanns i butiken. Och var svala, vida och bekväma. Och vi stod och berömde varann i kör - tjejen och jag. Tills jag insåg att jag absolut inte kan vara utan dessa haremsbyxor. I svart linne. Köpte. Efter det fanns det en massa sommarkläder som bara föll mej i ögonen. Toppar, t-shirts, lätta skor. Jag köpte inte. Gick hem fr att undersöka lagret av övredelar som passar till haremsbyxorna. Och insåg att man väl nog får strunta i gäddhänget och gå i ärmlöst. Och sparrisbenen och gå utan strumpor. Det är ju varmt!
Och byxorna är supersköna. Så kanske det inte är så dumt att gå till klädbutiken svettig...

Hilit

"He e hilit" sa min bekant med rötter i Hankmo. Och då var det nog superfint. Jag kan tänka mej att det är ett så stort ord som heligt som Hankmodialekten använder.
Och idag var det nog hilit här på torpet också. Tänk att så på sin ägandes trappa och höra kyrkklockorna dånga så det ekar i berget. Pingstdag - hänryckningens tid.  Och den skira grönskan. Till och med så att man kunde ana doften från den blommande lönnen. Och fåglarnas sång så stark och fin. Då  kom tårarna. Kan inte riktigt definiera vad det var för tårar...

Hot Saturday

Ja het på många sätt - denna lördag. Temperaturen var så hög när jag gick in mot stan att det inte var att tänka på standardplagget jeans. Lätt lång klänning och skjorta. Och barfota i sandaler. Hastigt på med nagellacket. När jag väl var i stan och på Möjligheternas torg insåg jag att jag var så trött efter en urusel natt - supervarmt i sovrummet - att jag inte klarade av att vistas bland folk. Orkade inte umgås och det var en massa bekanta på plats. Så jag gick hem och in i en relativt sval lägenhet. Man hör fågelsången här också.
Och mera hetta blir det när Finland möter Sverige i kvartsfinal i hockey. Konstigt nog så diggar jag att se hockey trots att jag ofta avskyr det jag ser - våld, machomentalitet och bufflighet.
Det tredje heta är Eurovisionsfestivalen som jag av tradition ska se trots att jag inte ser en sekund på underhållning annars. Jag har ännu inte hört Finlands bidrag - säkert hör jag till en minoritet i det hänseendet. Tycker det är kul med allt ståhej. Det är så oskyldigt med folk som klär sej i brudklänning. Såg en brudskyltdocka utanför en butik idag. Och visst katten gör tillställningen Finland och finlandssvenskheten gott. Så det ska nog följas med - får väl ta nån tupplur på dagen. Och som sig bör har jag inhandlat chips.
Så här lång allt gott och väl. Men sen förstår jag inte alls när/om man har hockey och festival så allvarligt att man blir arg om Finland inte placerar sej bra. Då har man nog missat nånting - det är en lek och inget annat.

Lärarlycka

Tycker att jag den här veckan har fått uppleva så mycket fint som lärare/studiehandledare. Har fått träffa praktiskt taget alla tvåor - blivande abiturienter. De har nämligen anmält sej till höstens prov. Jag har pga min deltidspensionering inte haft så mycket med dem att göra tidigare - kollegan har träffat dem i klass. Men ändå har det varit så fina möten. Vi har hunnit diskutera livet och framtiden i många fall och de har tryggt kommit till mej trots att de inte känner mej så bra. Och nu känner jag dem bättre inför abi-året då jag kommer att träffa dem mera.
Och annars också - att få vara med i de ungas liv - de som just är på väg att lämna oss som nybakade studenter. Alla dessa kontakter på Facebook - fantastiskt! Glädje och problem - liv!
Jag tror nog att den som har ett jobb som har att göra med unga människor kan vara lycklig! Och det fina är ju - de finns kvar efter att de har lämnat skolan.

Tidsbegränsat

Har märkt under mina lyxiga halvlediga veckor att det har varit svårt att få saker och ting uträttade. Har levt i tron att det har att göra med min livssituation - att jag bara inte haft ork. Men jag är inte helt säker på det . Efter att ett par gånger ha sett vilken energi jag lyckats frigöra när min tid har varit begränsad måste jag eventuellt revidera. Nån dag när jag ska på jobb på eftermiddagen , nån vecka med "bara" en ledig dag - oj vad jag har jobbat effektivt hemma. När det har funnits en tidsgräns. Börjar misstänka att pensionärers klagan över att de inte får nåt uträttat har just med det att göra - de har ingen tidsbegränsning. Gör det sen... Inget fel på det men det verkar för en del att bli ett problem. Hoppas man hittar en balans mellan effektiva dagar och dagar som bara får flyta om man blir pensionär en dag. Och framför allt - att man är nöjd med det man gör eller låter bli att göra.

Bara borta

Avskyr att tappa bort saker. Det är så onödigt.
Var just ute på gården i stan för att lyfta ut trädgårdsmöblerna ur vinterförvaringen. Den som hade ställt in dem i höstas hade lossat ett par skruvar. Helt onödigt. Men i alla fall behövde jag verktyg för att få det hela att fungera och använde mitt fina skruvset som jag fått av B. Allt frid och fröjd. Använde ett verktyg med utbytbar skruvdel. Och när jag var klar var den lilla utbytbara rackaren borta. Gråsvart som mullen, som stenarna. Nånstans inne i fjolårsgräset. Jag okulärbesiktigade med brillor på näsan. sökte med känsliga fingrar - konstaterade att haren hade haft stället som toa. Tog fram räfsan. Gick tom in efter min starkaste kylskåpsmagnet. Inget resultat. Hate it! Och det var ju den som passade till skruvarna. Så nu är det att hoppas att ingen tomte öppnar skruvarna nästa gång bordet ska ställas undan...

På vägen

Jag är erkänt rörelselat. B brukade skämta med mej när jag gick min väg fram helt överlastad med saker istället för att gå flera gånger. Som han. Min rörelselättja syns också i mitt sätt att välja butik. Väljer sådana som ligger  bekvämt på min väg från jobbet. undantag Prisma o Supermarketen som är oanvändbara nu. Det betyder att min trädgårds- och hygienbutik heter Hongkong och min matbutik för små vardagsinköp heter Lidl. Inget fel på dem men utbudet är ganska snävt.
Inför veckosluten handlar jag utvalda produkter i Citymarket i centrum så inte är jag helt utan butiker med bredare sortiment. Och då handlar jag för veckan också. Släpar så armarna värker.
Den som alltså vill ha mej som kund - öppna butik på min hemväg från skolan
Annars har Lidl alldeles utsökta brödsorter - därbakade...

Själva tvättandet

är inte det jobbiga. Speciellt inte med min något slarviga attityd. Beter mej inte alls renlärigt med dammvippor o fuktiga trasor på spjälgardinerna eller särskilt vattenför det ena eller andra,. Men rent skas det bli och rent blir det. Det jobbiga är kringplocket. Alla blommor och annat som är i vägen. Och det faktum att fönstertvätt nästan alltid leder till nåt annat. Blomsanering tex. Så också idag. Och nu är sovrummet klart. Vardagsrummet får vänta - solen ligger på. Köket - ska bli!
Att tvätta fönster är ett bra och billigt sätt att fräscha upp lägenheten. Det doftar fint , ser fint ut och blir ljusare i rummen. Och det konstruktiva arbetet gör gott - klumpar krymper och hjärtat blir lugnare. Men jag är nog glad att bo i en tvårummare...

Klumpen

Den finns där. Hela tiden. Trots att det kanske inte syns utåt. Och trots att den ibland krymper av att annat tar plats. Ibland blir den så stor att den nästan inte ryms i kroppen. Jag tror den finns i magen med direktkontakt till hjärtat. Det är sorgeklumpen. Den som borde krympa och städas in i en knut i saknadens rum. Men jag undrar om den nånsin kommer att göra det.
Jag undrar om den alltid kommer att vara en följeslagare i mitt liv. En tyngd i min kropp. Just nu när jag återupplever fjolårets tuffa tider känns den väldigt stark.
Jag förstår människor som försöker bedöva sej med till exempel alkohol. Var inte rädda mina vänner - jag gör det inte.
Och nu ska jag aktivera mej och göra något så positivt som att tvätta fönster. Det ska väl få klumpen att bli mindre. Ett tag...

Mors dag

Det var nog på mors dag - då för nio år sedan - som vi märkte att mammas hälsa vacklade. Åtminstone med facit i hand. Hon var så trött. Tröttare än ålderstrött. Och mindre än ett halvt år senare var hon död.
Mycket av den sorg jag kände under hennes sjukdomstid och i samband med att hon dog kom upp till ytan i samband med att B blev sjuk och dog. Spåren finns där trots att mammasorgen idag är mildare. Kanske ersatt av en mjuk saknad och en tacksamhet och ett igenkännnde leende när jag inser att jag är en del av henne. Att det i mej och mitt sätt att agera finns spår av min mamma.
En dag som mors dag känns det extra starkt att hon inte finns mera. Men ändå finns hon. I mej. Tack.

Gränsland

Som jag berättade hade vi två lågstadieflickor med på gökottevandringen. Nyfikna, ivriga. Och de tilltalades stort av de berättelser om varelser och väsen vi fick läsa om längs med vägen. Paus och högläsning vid varje skylt. En eloge till dem som lagt upp skyltarna ( som också innehöll information om växter och nåt annat som jag inte minns). Men de här varelserna - minns dem inte alla - de var varulvar, tomtar, jättar, skogsrån, älvor, lyktgubbar och annat som kittlar fantasin. Och de var så tryggt overkliga. Men så kom vi till en sumpmark där det berättades om barnagråt som hörts. Gråt från spädbarn - sk oäktingar - som begravts av sina olyckliga mödrar. Hupp - det var ju verkligt - åtminstone det sista. Funderade hur flickorna skulle tackla det. Tyckte det var nästan olämpliga sanningar. Men de visste bättre. Aj ja - mylingar. Och det är just precis namnet på de begravda barnen. Och en av flickorna kom ihåg mylingbegreppet från Emil i Lönneberga och den andra hade sett en pjäs om mylingar. Undrar vad de riktigt la in i begreppet.. Men de hade i alla fall täckning för det. Den äldre tjejen blev så inspirerad av det hon läste att hon snabbt ville hem och skriva - om nån ny sort av varelser som befinner sej i gränslandet. Kan tilläggas att de långhåriga blonda tjejerna såg ut som små John Bauer-älvor...
Naturen ackompanjerade det trolska i berättelserna - disigt, gråmulet och tidvis regnigt. Och nåt som rörde sej... Bara en räv.

Inte när som helst eller var som helst

Idag såg jag på stan en klasskamrat som jag inte sett sedan B dog. Ja faktiskt inte på jättelänge. Jag vet dessutom att hen också haft det tufft. Och jag vet att vi har en sådan relation att vi skulle ha fått ut mycket av att få tala. Och just därför gav jag mej inte till känna utan undvek att vi möttes. Det kändes så fel att vi skulle ha talat viktiga saker land hyllorna på Citymarket. Vi skulle ha behövt sätta oss ner vid en kaffekopp minst. Trots att det skulle ha varit gott att få tala. Att bara säja hej skulle inte ha gått. Konstigt - men jag gick på magkänsla.

Diskussionsforum kontra Facebookgrupp

Undrar om det är så att "gamla tiders" diskussionsfora (så heter väl forum i pluralis) har ersatts av Facebokkgrupper. Vet inte för jag har väl aldrig varit med i nätdiskussionsforum. Annat än Topfield-forumet när jag hade köpt min digibox. jag visste egentligen aldrig vad som fanns och var jag skulle söka. Med Facebookgrupper är det annat. Man får förslag - man skriver in ett ord i sökrutan och vips så hittar man en grupp. Den mest udda jag har varit med i är gruppen som tjoar för att Android ska klara av Ad Hoc Wifi-nät. Vi var nog inte många där. Eventuellt var det en gilla-sida. Nå hur som helst - grupper av alla de slag. Lätta att skapa, lätta att administrera, lätta att marknadsföra. Toppen. Har själv skapat många som har stort antal medlemmar. Min nyaste "Språkgrodor före och efter kyssen" - en språkriktighetsgrupp - är jag mycket glad i. Och speciellt glad är jag att Finland och Sverige möts på ett så konstruktivt sätt i gruppen . Heja Facebook.

Gökottevandring

Namnet smakar vår, sol mellan trädstammar, fågelsång. Därför var jag litet skeptisk när jag såg väderprognoserna för idag. Och jo, det regnade men jag är glad att jag gick med. 19 modiga - mest medelålders par - samlades på Myrgrundsparkeringen rustade för vandring i regn. Den är så fantastisk att gå den vandringsled som kallas Öjenleden. Ganska våt på sina ställen. Ganska ojämn. Vi gick raskt anförda av de två yngsta, två lågstadietjejer. Tjejerna var också ivriga att läsa om vättar, tomtar, varulvar, skogsrån och annat spännande längs vägen. Det slog mej hur fantastiskt vetgiriga barn i lågstadieåldern är!
Gemenskap, sång, små betraktelser, natur, och matpaus med brasa. Skönt var det men ingen gök hörde vi.
Undrar hur man fått ut allt flis som lagts ut på stigen. Det var massor och stigen gick långt inne i urskogen. Vi gick ca 5 km och nu känns det bra i kroppen och själen.
Litet jobbigt var det att tänka på den gång jag gick stigen med B. Allt var sej så likt och förmodligen tog jag likadana bilder då och nu.

Helt borta

De två soliga dagar som jag har varit ledig har jag nog varit så långt borta från jobbet. Det har känts som sommarlov. Har varit ute på torpet och slitit med mitt nya sovrum. För jo, precis som många gånger förr rann småhusbyggarplanerna ut i sanden. Men denna gång ersättas de av en enkel lösning - tömma boden och fixa ett sovrum av den. Det bidde en fingertutt kunde man säkert säja... Men slitit har jag gjort och bra tycker jag det blev. Fräscht, trädoftande och ombonat. Och allt det som var i boden då? Ja, veden är intryckt (i säckar) i bastu och bastukammare - som tömdes på skräp ifjol, redskapen i kantoret , en del uppe på vinden, en "platskassekorv" undersoffan i köket. Det är nu så att man kan leva med det men på sikt måste det bli nån ändring - man kanske inte ska ha gräsklipparen i tamburen.
Många moment var nog sådana att jag saknade B som arbetskompis - men jag klarade det. Känns i kroppen minsann.
En intressant iakttagelse - när man vill nånting och vet vad man vill klarar man av att gå vidare trots att man inte vet hur allt ska fixas. På nåt sätt litar man på att man får nån idé. Och det fick jag.
Testade min fina viloplats och konstaterade att den fyller måtten. Det var bara datorn som fattades...

Det rycker...

i odlingshanden! Och det gläder mej. För så ska det vara för att glädjen över torpet ska infinna sej. Fröer har jag massor av redan - alltför stora massor. Och nu är bilen full av diverse tillbehör - mullsäckar, sättpotatis och sättlök. En hel del inhandlat på Hongkong - min nya trädgårdsbutik på hemvägen. Så bekvämt - färdigt utvuxen potatis i lämplig mängd. Minns hur det var förr - dels var källaren full av överblivna potatisskrottar som skulle tas hand om och dels skulle det faras till Söderfjärden för sättpotatis. Som skulle förgro på balkongen i måånga lådor. Mycket enklare så här. Och nu vill jag sätta. Man varnar med för kall och våt jord men vi skall se nu imorron då jag far ut till Sundom med allt jag har.

Högt pris

Än en gång har jag fått lida för mitt kvällsätande. Efter Gloriaframträdandet (som kändes bra) for körerna till Bernys för att fira avslutning med mat. Klockan var typ 20 när vi började äta. Maten var toppengod - Världsarvsbuffet. Och jag var vrålhungrig. Resultatet var att jag åt en hel del. Inte för mycket men det blev en del tungsmält kött. Och det märktes inatt. Sten i magen. Upplever att jag inte har sovit alls - vilket nog inte är sant men... Och för att låta mej vaggas till sömns av regnet hade jag fönstret öppet. Det betydde att när måsarna vaknade och började hålla konsert var det omöjligt att få sova. Så huhuh. Tack och lov inget maktpåliggande idag.
Måste ännu tillägga att kvällen var såå lyckad. Både framträdandet och mattillställningen. Körerna tycks trivas tillsammans och så är det ju det här med sjungandet då som ger så mycket av gemenskap.

Hug and candy

Oj vad det verkar hända saker på stan en solig dag i maj. Vilken skillnad om man jämför med en vinterlördag. Var på Arbisutställning och råkade komma när kören Nonen uppträdde.
När jag gick gågatan fram blev jag hejdad av en engelsktalande yngling utklädd till nalle. Han bjöd "hug and candy" eller " a hug for a candy" - hörde inte vilket. Valde bort godiset. Och om jag gav eller fick kramen? Svårt att säja - jag tycker att en kram är både ge och ta. Oj vad jag gillar sån här spontanitet - ska det vara icke-finländare för att det ska bli så här? Eller så var det en svensexa jag hade hamnat mitt i... Whatever - piggar upp vårt urbana vardagsrum.

Saltsug

Hörde för ett tag sen en förklaring till varför vi har så svårt att låta bli chipspåsen sedan vi öppnat den. Minns inte förklaringen men tyckte det var kul att höra eftersom det är så sant så. Det salta suger. Just nu har jag medwurst i kylskåpet och usch vad det har ätits många onödiga satser av det.Bara så där för att det har funnits där. Både salt och fett! Vågar inte köpa hem chips för jag vet vad som skulle hända. När B och jag nångång köpte chips bad jag honom gömma påsen när vi hade ätit det som kunde anses vara rimligt. Och sen tjatade jag tills han sade var han gömt den... Pust

Knätofs

Det kommer allt starkare. Behovet att engagera mej i nåt hembygdsaktigt. Det jag kallar knätofs. Det kändes igår på Björk och det kändes idag på Bragegården. Den kära Bragegården som har varit mål för så många promenader - vinter och sommar. Den lilla oasen mitt i stan. Som på något sätt kunde synas mer. Som visade sej ha ett rimligt stort danslag - och en fiolspelare. Men om jag har förstått finns det ingen kör nu. Och det borde det absolut finnas. Och om inte så kunde man kanske samarbeta med kyrkokören nån gång. Bara känner att jag vill engagera mej i detta. Måste väl börja med att bli medlem...