lördag 30 mars 2019

Hugo och Josefin

Såg den underbara filmen Hugo och Josefin imorse. Den vackra filmen i svensk natur - där långsamhetens lov rådde.
Ingen glansbildsfilm men en film där barnen hade en plats. Lärarinnan i skolan förstod deras särart, relationer till vuxna som var just det - vuxna. Kärlek som höll trots att det inte gick som man hade drömt om. En vacker film.
Men - och det är kanske det som gjorde att den blev så stark för mej- jag kände mej så påverkad av alla pedofilskandaler i nutid att jag var på min vakt så fort en ny vuxen kom in i bilden.
Barnet som hade vågat sej ut i ån för att bada blir upplyft av trädgårdsmästaren, pojken som friserar sin vuxna manliga kompis som njuter av att bli hårbottenmasserad. Men det var bara jag som höll andan och trodde att det skulle gå fel. Ingen annan. Det var en helt naturlig kontakt och barnen fick lita på de vuxna. De vuxna som förstod att känslor är nåt man måste vara försiktig med och respektera. Trädgårdsmästaren som måste dra vidare förstod att man inte gör det utan att förklara sej på ett fint sätt för barnen. Ett starkt slut på filmen.
Men jag då, påverkad av nutidens berättelser. Är jag förstörd eller realist? Var det en glansbild jag såg eller var det bättre förr? Klart att det finns en vacker värld nu också med goda barn-vuxenkontakter. Men idag måste man lära barn att vara på sin vakt - istället för att som Hugo och Josefin helhjärtat ta till sej det som vuxenvärlden bjöd på. Oj, bara alla barn skulle få leva så!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar