Halva par

Jag upplever att jag umgås med väldigt många halva par - kvinnor och män som har förlorat sin partner.
Det kan vara dagligt umgänge, virtuell kontakt kombinerad med verklig, det kan vara bara ett hejande på stan, det kan vara långlunch men det kan också enbart vara en virtuell kontakt.
Ett är dock gemensamt för alla kontakter. Vi har varit förtroliga, vi har delat känslor inför sjukdom, död, sorg, saknad  och ensamhet.
Det här betyder att vi har ett band - "man har ansvar för den man har gjort tam".
Det betyder också att i minsta lilla hejande på gatan ingår en varm blick - vi vet!
Det betyder också att vi när som helst kan öppna en diskussion och blotta vår saknad, berätta om att dagen är en sämre dag.
Det btyder att vi kollar upp hur vi har det. Frågar.
Det betyder inte att vi inte skulle umgås bara i sorgen och saknaden - naturligtvis inte.
Men den erfarenhet och djupa gemenskap vi delar finns ändå med som en stabil grund någonstans i bakgrunden - redo att plockas fram vid behov. Och förmodligen är den erfarenheten också en resonansbotten i våra vardagliga diskussioner.
Och så har vi ju minnena att dela - allt det där positiva som också bör få plats.
Jag tror att vi halva par som umgås har en alldeles speciell (och vacker) pärla som vi delar på.