Dimission

Det här med skolavslutning och Den blomstertid får väl nog om något betraktas som lärarbonus. Att varje år få vara med om att en hop nya studenter skickas ut i världen är stort. Och att komma ihåg sin egen dimission och vad den betydde för en själv och hela familjen. Hos oss köptes det nya vardagsrumsmöbler. Och serverades skumvin - något som aldrig annars hände. Och många vuxna strömmade till och gratulerade.
Idag fick jag vara med om det igen. Finklädda ungdomar som fick sin mössa av grupphandledaren, betyget av rektorn och till slut en ros av grupphandledaren. Säkert inne i sej nervösa över den ovana situationen men till synes säkra stod de lugnt och mottog applåderna. Ibland fick grupphandledaren en kram - ibland togs det  i hand. Tom rektorn blev kramad. Och ibland glömde man vilken väg man skulle gå. Men inget sånt betydde nåt för dagen var studenternas och allt de gjorde var rätt. Jag kan bara föreställa mej stoltheten i föräldrabröst nere i salen.
Kläderna i år var väldigt varierande - ja inte pojkarnas förstås... flickorna hade kortkort, långlångt och allt däremellan. Men klackarna! Huhuh - en del blev ju typ 20 cm längre tack vare sina klackar. många verkligt läckra skor! Man borde ha fotograferat dem en och en. Och i år behövde ingen åka till södern för att få en fin solbränna.
För att ännu gå tillbaka till mitt eget - på dagen bar jag en nästan vit jerseyklänning - och den var kort. Och då menar jag kort! På kvällen en blommig babydollklänning - också kort. Och foton visar att våren var sen - vi står vid ett naket äppelträd på gården på en bild.
Det med lärarbonus är ju nästan som en livstidsgaranti - studenterna som lämnar skolan försvinner inte. De kanske kontaktar i något studieärende ännu, de kanske kommer på besök. Och så småningom är de män och kvinnor i samhället som finns där när jag behöver dem.
Lycka till att hitta din plats, min fina student!