Bolagsstämma

Vår stämma igår var en ganska trivsam tillställning där en stor majoritet av lägenheterna var representerade. Disponenten var sjuk men det fungerade bra ändå. Litet pratiga var vi för all del men det ska man väl få vara, Och förutom bos´kslutet diskuterades väsentliga saker - den nya ytterdörrkoden - hur ha det med reklam nu när ytterdörren är låst (bestämdes att vi skippar reklamen) - graffittin på stenfoten - vårstädningstalko. Allt saker som är viktiga för husets folk.
På tal om husets folk så är jag litet glad över den e-postsändlista jag använder mej av för små icke-officiella ärenden. En del är aktiva datoranvändare, en del har gett barnens adresser, nån berättade att hon laser-post en gång i veckan och en konstaterade att den adress jag har inte finns. Men bra ändå.

Kodat

Nu är vi bakom lås och bom dygnet runt i vårt hus. Vi fick igår kodlås installerade. Det bestämdes efter att vi hade en eldsvådeunge i ett av trapphusen. Nån hade tuttat på en hög med tidningar (som hade tagits ur pappersinsamlingslådan). Något sånt kan man ju bara inte leva med. Så nu har vi kodlås av enklaste slag. Typ 250 e för båda trapphusen. Ingen koppling till lägenheterna alltså. Bara en låst dörr som man kan öppna utifrån. Och ge kod åt bekanta på väg in. Tillsvidare har det bara varit obekvämt - koderna var inte aktiverade igår så man öppnade med nyckel varje gång man var på väg in. Men det är på väg. Nu återstår bara att fundera hur vi ska göra med reklamen - ge koder åt utdelarna, ha en "reklamlåda" på gården eller tacka nej till all reklam. Det får vi fundera på på dagens stämma.

Aningslöst

Var på väg till tvättstugan. Såg en bil nedanför våra balkonger - inkörd som de brukar när de ska jobba med något. På tomgång. Insåg att det var det ljudet jag hört ett bra tag. Iklädd mina särkar gick jag fram till bilen o den unga telefontalande killen öppnade fönstret. "Miksi sinulla on auto käynnissä" "Ei se muuten olisi käynnissä mutta unohtui puhelun ajaksi". "Olet aivan parvekkeiden alla" . Efter ett tag stängde han motorn. Och talade vidare lääänge. Skulle säkert ha haft igång motorn hela samtalet om jag inte hade sagt till. Hur tänker man? Eller hur tänker man inte!!!
För övrigt må nämnas att jag hängde ut kläder på tork för första gången i vår

Lov

Sportlov. Känns inte så mycket eftersom jag har så mycket lov annars. Är inte utschasad och i behov av ledighet. Men skolmailen kommer att ligga nere så nog kommer det att kännas att ingen jobbar.
Men det som kändes igår när jag var på jobb var det som andra hade (kommer säkert att kännas ännu mer inför sommaren) framför sej Inte resorna, sportandet. Men det att få sätta sej i bilen tillsammans med nån och fara på nånting gemensamt. Att vänta på att någon kommer hem. Att se fram emot dagar tillsammans. Det kändes. Vill därmed inte säja att ni, mina vänner, ska låta bli att berätta - jag vill höra. Men det är nu bara så att det känns extra tomt när det ställs mot andras tvåsamhet.

Torget idag

Kan nästan inte tro att det är sant. Att man kan fylla ett halvt torg med kläder som i mina ögon är så fula att jag inte skulle vilja ha dem ens gratis. Undantag - de permanenta skoförsäljarna. Och det kan man när det är vintermarknad på Vasa torg. En marknad som skulle kunna vara fylld av specialiteter istället för vulgariteter. Eller är det nu så att vi inte är beredda att betala just nånting alls för det som säljs på torget?

Massage

Fick ett presentkort av kollegerna när jag hade fyllt 60. Till Day Spa och jag har hela hösten varit medveten om att jag borde beställa tid. Men det har inte blivit av. Dels är jag ju numera kroniskt dålig på att bestämma med för tider och dels är det nog på nåt sätt som om det där med massage inte skulle locka. Kan själv!
Men idag var jag nu äntligen och jag är helt tagen av hur skönt det var. Och jag vet att min datorsittande sorgevärkande kropp är mer eller mindre i baklås. Trots att jag rör mej och vattenjumpar. Och det var helt underbart när massörstjejen med sina starka hårda fingrar hittade de ömma punkterna. Och så hade vi intressanta diskussioner - om studier bland annat. Om det var det eller en miss - men hon höll på 45 minuter istället för de 30 jag hade beställt. Var så påverkad att jag kände mej nästan vinglig när jag gick därifrån.
Och så var det så vackert i det rum jag väntade - snygg inredning och skön bakgrundsmusik. Ska nog snart gå på nytt - har litet kvar på presentkortet.Och en liten detalj - som inte kostade dem mycket men som förstärkte känslan av lyx: Efter massagen blev jag bjuden på ett glas saft - ur ett vackert glas på fot. Och nu vet jag - massage är skönt!

Facebook ännu

La som statusuppdatering en dikt om sorg. Och för varje gillande som kommer känner jag en tårfylld glädje. Jag vet att de som gillar förstår. Här dikten:


Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bor denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Harry Martinson

Slask i februari

Egentligen tycker jag om det. Det faktum att det är vått och blitt. Jag tycker att det ska vara snö före julen och fram till det att skolan börjar och efter det får det bli varmt och snöfritt. Vet att vintern börjar först i januari för de flesta men eftersom jag inte sysslar med någon vintersport tycker jag det är bekvämare med värme. inget tjafs med motorvärmare och isiga fönster.
Men det som jag nog saknar är den där känslan när man går ut i ett solvitt landskap och det doftar solbelyst snö och nyper i kinderna.

Simhallsbastun

Dambastun i simhallen - det måste nog vara ett av de finaste ställena i stan. Alltid blir det trevligt umgänge och allmänt prat. På finska och svenska. Igår var vi samtidigt 16 i bastun efter att vi hade klämt in en massa småflickor från Vikinga skola. Underbart att sådan får vara med och ta del av kvinnokulturen och också lära sej att alla inte är lika unga i kroppen som mamma eller idolerna. Riktigt häftigt blev det när en liten flicka fick sin hicka botad av en tant som la sin hand ovanför flickans huvud. Det var något att berätta hemma. Har förstått att det är tyst i herrbastun - bara de som känner varann talar. Heja kvinnor!

Brodern

Hörde härom dagen en betraktelse som satte spår i mej. Den handlade om den förlorade sonens bror. Han som hade varit hemma och skött sej medan den förlorade var ute i världen och levde rullan. Den som blev bitter när fadern ställde till fest när brodern kom hem. Den som bara fokuserade på plikten, den som inte förstod sej på värmen, känslorna och glädjen. Det är många av oss som borde ta till sej här. Många som borde släppa loss glädjen och känslorna. Förlåta felstegen och se det som är viktigast - kärleken. Borde få tag i texten som lästes i samband med betraktelsen. En svensk manlig skribent.

Aktiviteter

Jag har haft två så aktiva dagar. Och faktiskt gjort en hel del jobb hemifrån  också. Mycket med abiturienterna nu.
Nåja - gårdagens första aktivitet var ett simhallsbesök. Nu helt gratis dessutom. Kloka lärarföreningen ger oss gratis sim under motionskampanjen. Mosig och skön efter sim och jumpa men jag fixade upp mej och for till skolan på dataskolning och efter det ännu dags för kultur - Runebergsfest på Academill. Trevligt att komma ut bland folk och trevligt program.
Idag blev det start med sorgegruppen. Efterdyningar av våra träffar. Vi hade bestämt att  vi ska träffas på mat i församlingen första onsdagen i månaden. Och alla kom! Trevligt att råka dem igen. Och god, närande och billig mat! Sen var det frissa - ny tjej för mej - gammal i huset. Vi hade en riktigt trevlig stund. Och nu är jag på väg till körövning och körens årsmöte - i omvänd ordning.
Är det så här att vara pensionär?
Eller är det som barna tror?

Hon spelar igen!

Igår klinkade jag för första gången på min tramporgel - säkert på ett år. Spelandet har på något sätt symboliserat livet före Bos sjukdom - vet inte riktigt varför. Troligen mest får att det har varit ett sådant må bra-tecken i mitt liv att spela. Att hitta både tid och ro. Och sedan kanske också en liten bit - orgeln har tillhört den pensarska familjen.
Nåväl igår spelade jag och det hade att göra med att jag på loppis hittade en pianospelbok - ännu en nybörjarbok. Det är ju på den nivån jag befinner mej och troligen alltid kommer att befinna mej.
"Köp varm korv " och "Till Paris" heter mina verk nu just och Agnestig heter läraren.

Gruppanda

Jag kommer troligen aldrig att riktigt hitta mina chakror. Och inte kommer jag att kunna andas på rätt sätt i 24-an efter ett års kurs. Jag kommer ju inte ens ihåg rörelserna!
Men kursen och gruppen! Wow! Jag är bara så nöjd efter varje gång,. Stämningen så fin och kursdeltagarna så härliga. Och vi tycks ha ett behov att bekanta oss med varandra. Mer och mer pratar vi med varann före och efter träffarna . Frågar vem vi är - är intresserade av varann. Frågar tom namn. Och så trivs vi så bra med vår lärare.
En alltigenom härlig kurs trots att jag nog skulle få vitsord underkänt om någon skulle hitta på att bedöma oss. Men det gör ju ingen...
Ja och kursen  - Taiji chigong på Arbis.

Nya nätverk

Oj vad jag njuter när nya mänskor via mej får kontakt med varanda - på Facebook. Senast idag var det så. Jag la uppbilder av ett par hus och så började diskussionen om vem som hade bott var. Och vänner till mej - som inte sinsemellan kände varandra började diskutera och det slutade med att d bytte foton från "förr i världen". Internet (och här Facebook) som bäst - connecting people.

Ett doftminne

Jag har förstått att doftminnen är väldigt starka. Och jag tror att mitt doftminne är starkare än mången annans. Och ikväll när jag tappade upp badvatten gav mitt skumbad mej ett minne som förde mej typ 50 år bakåt i tiden. Till en tid när inget kom gratis och "kylkiäinen" inte var uppfunnet. Då kom det ett erbjudande - troligen såp att man fick det om man köpte en Lux-tvål. Skickade man in en kupong från tvålens omslag så fick man 5 små luxtvålar med posten. Och troligen fick vi barn de tvålarna för jag minns ännu hur lycklig jag var över de små tvålarna. Och vad de doftade gudomligt! Som mitt badskum en fredag kväll 50 år senare.

Kommunal lyx i Vasa

Ja, det kan man nog kalla vår fina simhall. Med en 50 m bassäng och en 25 m förutom barnbassängerna. Och det lyxigaste är att man för en simhallsbiljett får gå på gym, ledd jumpa, simma, basta och gå på vattenjumpa. Har man dessutom tykybiljetter från jobbet kostar det ju praktiskt taget ingenting. Köpte idag ett armband med 10 simhallsgånger och betalade under 10 euro.
Och om man dessutom är dagledig och kan välja en tid när det inte är så tjockt på motionsbanorna är lyxen total. Så var det idag och nu kan jag dessutom med gott samvete ta det lugnt i soffan tills det bli körövning.

Man har dock haft eleganta

Skor alltså. Vackra skor är något som tilltalar mej. Nyinköpta skor brukar få "bo" på orgelpallen ett bra tag bara för att jag ska se dem och njuta av dem.
Tidigare var skoreor fest. Alla skor passade min smala fot. Jag hade klack, jag hade pumps . jag hade fina lackfestskor. You name it.
Numera kollar jag en och endast ensak - är de tillräckligt breda. Nåja en sak till - de får inte bli världens systerdojor trots att de är breda och bekväma.
Det som är skillnaden mellan förr och nu är hallux valgus. På vänstra foten mest. Så det är den som bestämmer. Konstaterade att mina nyköpta promenadskor bara blev vänsterprovade i butiken. Högern glömde jag bort - men den passade nog. Mina gamla är nog helt ok men de har blivit så fula av att hallux har trängt på.
Biträdet i fredagens skobutik var väldigt engagerad i min fot - hon var ju kosmetolog som hon sa.
Skorna blev köpta med 30% rabatt och pryder orgelpallen ett tag till.

Osunt

Jag tror det är osunt att leva så i sina egna kretsar som jag gör just nu. Visst går jag ut på aktiviteter och visst umgås jag med folk men en stor del av tiden har jag bara mej själv. Och det är jag ju minsann inte ensam om - så här lever otaliga människor. Men åtminstone för mej tycks det leda till att jag ältar det som hänt - inget stör mina tankar med sundare saker än att fundera på vad som hänt under dagen och vad som eventuellt borde ha hänt. Men det är så nu och bara man är medveten om vad som är vad funkar det.

Insändare: Terminalvård

Imorse visste jag efter att ha läst Vasabladet att jag ska skriva en insändare om terminalvården i Vasa. Har sett den två gånger så nära nu att jag vill dela med mej. Positivare än mycket som har sagts men ändå med förbättringsförslag. Skickade iväg den idag och hoppas Vbl tar in den - och ganska snabbt eftersom diskussionen är igång. Tänkte att ni, mina läsare skulle få ta del av den redan nu - och man vet ju inte om den över huvud taget publiceras. Så här skrev jag:

"Terminalvården i Vasa

Jag kan inte tiga still när man sopar golvet med terminalvården i Vasa. Min upplevelse är att den inte är dålig nu men att den kan bli ännu bättre. Vill på intet sätt förringa det som sagts av andra – det finns helt säkert olika upplevelser. Det viktiga är att vi vågar diskutera utan att tala förbi varandra.

För litet mer än åtta år sedan avled min mor på avdelning A4 på Vasa stadssjukhus. Jag kan minnas den lättnad jag kände när hon fick plats där. Jag uttryckte att det var gott att komma till en avdelning där man får vara sjuk, ja till och med dö. Att slippa bollandet mellan avdelningar på Vasa centralsjukhus. Där minsta lilla vistelse i hemmet betydde en omgång via akuten. Där man började tala om flytt/utskrivning nästan så fort hon hade kommit in. Och visst förstår jag – centralsjukhusets vård är dyr och specialiserad , den är inte grundvård.
På A4 fanns en personal som fungerade på det sätt som Mary Andrén-Pada så fint talade om i sitt dimissionstal till vårdare (Vbl 21.1). En personal som förutom kunnande också hade hjärtat med i vården. De fanns till både för min mor och oss anhöriga. Ett speciellt team var avdelat för de rum som användes för terminalvård. Men vårdarna var också en del av vården av en hel stor avdelning med tungskötta patienter. De borde ha fått fokusera. Min mors rum var litet men hemtrevligt och kunde med små medel ha gjorts hur fint som helst.

I somras dog min partner på centralsjukhuset – också efter en flytt mellan olika avdelningar och rum. Och ännu när alla måste ha insett att han inte hade långt kvar talades det om att han skulle flyttas från onkologen till Vasa stadssjukhus. Onkologen där rummet var det bästa tänkbara och personalen erfaren, kunnig och omtänksam. Man fick en känsla att man måste slåss för att han skulle få lugn och ro sina sista dagar. Och det borde inte anhöriga behöva göra i den situationen. Det blev ingen flytt. Han dog innan beslutet definitivt fattades.

Om vi inte kan få ett hospicehem till Vasa anser jag att vi borde få en hospiceavdelning – fysiskt placerad i anslutning till Vasa stadssjukhus eller centralsjukhuset. En avdelning där personalen får fokusera på att vårda dem som är i livets slutskede. En miljö där både de sjuka och deras anhöriga får slappna av, medvetna om att avdelningen är en plats där man både får vara sjuk och dö."

 

Gå ut med kameran

Hundägare brukar säja att det är så lätt att komma sej ut när man har hund. Hunden behöver gå ut. Detsamma verkar gälla kameraproffs. I Facebookgruppen Vaasan seudun luonto läser jag ofta att medlemmarna spetsar sej på bra fotoväder, ibland är det solsken  och ibland är det kyla och storm som får dem att tjuta av längtan att få gå ut och föreviga naturen på Söderi eller molnträsket eller vart de nu drar. De som är aktiva där är till största delen proffs till halvproffs med kameror och bilder därefter. De har rashundar som beter sej. Men också odresserade byrackor behöver motion - och jag tror att jag litet har inspirerats av dem - ut med lilla kameran i fickan - man måste ju bara fånga naturen på bild! Ut och gå med kameran!