Vad skriver vi på Facebook

Jag har som vana att skriva nåt på Facebook varje dag. Skriva nånting om min dag. Det mest spektakulära jag har varit med om idag var att prova simdräkt. Kränga av mej en massa varma vinterkläder och kränga på mej en simdräkt. Skulle jag ha skrivit nåt om att prova simdräkt i kylan eller prova simdräkt med en massa varma kläder skulle det ha kommit så många kul kommentarer att jag bara inte gitte. Skrev istället om nånting som jag kände väldigt starkt när jag kom hem - vilken ynnest det är att få tala till inspirerande och frågvisa abiturienter. Alltå en positiv uppdatering igen. Vi blir ofta kritiserade för att Fb är en glansbild och att vi visar en värld som inte existerar. Vi skriver inte om de dystraste stunderna vi haft under en dag. Vi kan. Jag kan också men det är sällan jag gör det. Skriver jag sånt så gör jag det i bloggen. Känns bara så. Dessutom tror jag att det gör gott att skriva om positiva saker. Jag mår bra av det. Så gör jag också i min aftonbön. Tänker på det positiva jag fått under dagen och säjer tack. Jag har för mej att modern psykologi hejar på sådant beteende. Så uppdaterare - skriv positivt om det känns så. Utan att överdriva. Kanske vi borde skriva in ett Tack för det! i statusen också.

Nåt nytt

Jag har allt jag behöver. Suck, tänker jag ofta. Det var så skojigt när man byggde upp sitt hem och samlade på serviser, sökte gardiner och till och med möbler. För att inte tala om tider när man behövde baskläder - blå tröjor, bruna koftor och så. Nu borde man ha en garderob för varje klädfärg för att aktivt minnas vad man har. Nå kanske jag tar i nu men nån sanning finns i påståendet.

Idag går man på rea och konstaterar att ok - billigt men inget jag behöver. Det omtalade presentskåpet blir räddningen för fyndlusten.

Men nu - nu behöver jag nånting. En smarttelefon. Först till sommaren egentligen eftersom den behövs för att ge nät till plattor/datorer på torpet.Och det är så roligt att kolla in! Jag möter så trevliga och kunniga människor i riktiga butiker. Och sen att läsa mera på nätet. Och diskutera på Facebook. Jag ska ha både telefon och anslutning. Den karamellen ska jag suga länge på!

Simhallen än en gång

Äntligen kom jag mej till simhallen. Har inte varit sedan i våras. Underbart att bli igenkänd av bastusällskap från ifjol. Och att snacka runt i bastun. Mest på finska. Så också först med en tjej som visade sej vara svensk och jobba i Korsholm.
Noterade att också simdräkter tycks krympa i garderoben. Ända tills jag märkte att det inte var min simdräkt. Har inte haft någon Adidasdräkt. Måste ha skett ett byte i våras - den här dräkten har bott hos mej sen jag senast var i simhallen. Undrar hur det har gått till - har alltid mina grejor i samma "kotelo" i hyllan.
Det var gott om utrymme i bassängen. Och det var underbart att få simma i egen takt. Och utanför lyste solen på frosten i träden. Det var så fint. Och ändå - eller kanske just därför - kom det stora vemodet över mej. En bidragande orsak var säkert att simhallen befinner sej i Tabuland - B:s bostad, sjukhuset och våra fina promenadstråk i Sandviken. Och man hinner tänka många tankar när man kajkar på flera 100 meter. Det lättade i bastugemenskapen och vattenjumpaträngseln.
Men -det bli nog att skaffa ny simdräkt. Men sen - nu ska jag slappa i soffan...

Om vikten av att sova

Det här blogginlägget skulle platsa på Sömnskolans Facebooksida. Men så har jag ju själv också gått i sömnskola. Nog har jag alltid vetat hur viktigt det är att sova. Och hur jobbigt jag har det många gånger när jag inte kan sova. Tar till insomningstabletter, wordfeudar på nätterna, äter på nätterna - och klarar dagen på nåt konstigt sätt. Men nog är det skillnad. Igår var en dag efter en natt som slutade klockan 3. Idag är det en dag efter en lång och god natts sömn. Enorm skillnad. Som natt och dag. Hehe. Igår var det segt att jobba, kände huvudvärken komma. Tack och lov boostades jag upp litet tack vare den fina långa promenaden. Idag har jobbet gått som en dans. Har planerat abinas lektioner ända fram till Penkkis och gjort en massa annat också. Och har fortfarande klar blick och dito huvud och ser fram emot datastödet jag skall åstadkomma på eftermiddagen.
Och vad gick fel natten till söndag. Jag lärde mej djupandning och avslappning i sömnskolan. Får nog inte riktigt till det som jag borde. Speciellt inte om jag är stressad. Och just då borde jag ju. Men till vissa delar följer jag men jag vet att under lördagen snurrade en massa saker i mitt huvud. Jobbsaker främst. Och det är så fel så fel - jag vet. För den goda nattsömnen skall man grunda redan på dagen. Avslappningsövningar för att jaga bort stressen. Och över huvud taget lära sej att inte ta stress. (Tulipanaros?). Och i mitt fall dessutom - inte äta för tung mat och inte äta sent. Ofta är det min mage som väcker mej.
Nåja - jag har lärt mej mycket - och jag tillämpar en del - och jag har kommit en bit på väg. Det är mycket sällan jag nu behöver insomningspiller. Jag vågar lita på att jag somnar.
Ett tillägg - jag måste också se till att jag släcker lampan tillräckligt tidigt. 23 borde vara gräns.

Ljuset

Oj vad det har skrivits om det kompakta mörker vi har befunnit oss i. Och vad det tjoades när dagarna äntligen börjar bli längre. Och visst lär det vara så att åtminstone en majoritet av oss mår dåligt av att vistas i mörker/frånvaro av ordentligt dagsljus. Själv är jag ju sån som gillar mörkermyset så mycket att jag undrar om jag också biologiskt är fri från ljusbehov. Vet inte men måste nog erkänna att det är en skön känsla att ha varit ute på en lång promenad på dagen. En dag som för en gångs skull var ljus. Både av att vädret var nästan klart och av att det låg snö på marken. Känner mej upplyft. Eller så var det den sunda motionen i frisk luft som gjorde det. Kan i alla fall glädjas med alla ljusälskare över att ljuset är på väg. Och bara jag riktigt kommer över julavslutandet så börjar jag också gilla och längta. Snart.

Doftterror

Jag har inte doftallergi. Men ibland är det så man får hålla andan när man kommer in i någons parfymdoftfält. Så var det idag. Det var inte bara i en eller två butiker som jag kom in i så stickande doft av parfym att det kändes i halsen. Litet söt doft dessutom. Och - föreställer jag mej - billig parfym. Fast vad vet jag, kanske de dyra doftar starkt och stickande också. Jag kan bara föreställa mej hur det känns för en doftallergiker! Det borde vi tänka på innan vi sprutar/stänker på oss luktegott. Måtta i allt.

Om yllebyxor

Säj yllebyxor och varje 60+ - dam får en vision av klumpiga - kanske hemstickade, kanske stickade av grått hemspunnet garn - tingestar som de tvingades ha som barn. Tingestar som kliade och som blev snövåta när man lekte runt i den vinter som alltid var snörik, Och då kliade tingestarna ännu mera. Och långa skulle benen vara - de skulle ju täcka glipan mellan strumpor och livstycke. Sen fick damerna i ungdomsåren nya smidiga yllebyxor - långa ben, blommiga, i crepe (sic). Jag hade svarta med blå blommor. Och de hade jag troligen på mej inomhus under min skoltid. Det var på den tiden så att det inte var så stor skillnad mellan fritid och vanlig tid. Och dessutom var jag ju ung på kortkjolsmodets tid - man måste bara ha nåt under det korta. Numera rör vi oss med bil, i inglasade varma varuhus och tror att vi klarar oss utan yllebyxor.Och när vi sportar har vi långkallingar och sportkläder. Ett kuriosum : jag hörde häromdan att yllebyxor användes i kvinnoprästdiskussionen - hur skulle kvinnliga präster kunna ta på och av yllebyxor i sakristian  där det rörde sej manliga kyrkvaktmästare. Men det var nog för länge sen.
Sådana här tankar tänkte jag idag när jag kortkjolsklädd skulle gå ut i det ganska bitande fredagsklimatet. Och drog på mej ett par utsökta smidiga ylle-silke-kalsonger/leggings som värmde så gott. Och inte pickade de heller. Tack utvecklingen.

Jullov

Mitt långa underbara jullov håller på att ta slut. På ett sätt tog det nog slut igår redan eftersom skolan började. För trots att jag är pensionärsledig ännu idag höjs beredskapen avsevärt när det inte är skollov. Och så ska man förbereda också. Men man får göra det i pyjamas...
Men som sagt - jullovet har varit underbart, lugnt och vilsamt. Jag undrar om man kommer att känna samma eufori över julledighet om man blir pensionär. Eller är det faktiskt så som Pippi sa att man måste gå i skola för att få lov. Att det krävs en anspänning för att man riktigt ska känna av motsatsen - ledighet. Vet inte. Tror kanske att man kan känna det att vara ledig just när skolan ska till att börja. Som pensionär alltså.
Annars finns väl nog risken att dagarna bara går, allt flyter, "man får ingenting gjort". Det som styr mina tankar i pensionärslivsriktning är förutom jullovet den vinterpratare jag lyssnade på igår. Bodil Jönsson från nyårsaftonen. Den duktiga fysikern som lärde oss att hantera tiden är nu också duktig på pensionärsliv och åldrande. Att bli gammal som hon vill kalla det. Och som botemedel mot att allt flyter har hon rutiner - att binda upp veckorna kring bokade aktiviteter så att man märker dag och stund. Klok kvinna!
Och jag är beredd att gå till jobb imorgon. Och lektionen är förberedd.

Presentskåpet

Jag har hållit mej med presentskåp så länge jag kan minnas. Där har jag under åren samlat gebortsaker. Det kan ha varit handarbeten (inte så mycket sådant nu just), namngivna presenter som jag bara har snubblat över men framför allt - fynd som jag bara inte har kunnat låta bli. Sen när det har behövts nån liten sak har det bara varit att öppna och fynda i presentskåpet. Och på det här sättet är det ju också legitimt att fynda på rea. Något för mej själv hittar jag inte - jag har allt. Men presentskåpet - det tar tacksamt emot det där nätta, praktiska, prisvärda som jag matar in. Ibland kan det hända att jag tullar litet på innehållet om jag behöver ett ljus eller en bunt servetter. Men oftast får sakerna vara kvar. Det är väldigt trevligt att städa presentskåpet och bli påmind om vad som finns. Idag kom jag hem med en ny tingest. Köpt till halva priset. Vad det är kan jag ju inte berätta...

Edvin och Elin

Vi har de senaste dagarna överösts med delningar och uppmaning till delningar av en artikel i Vasabladet (http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/16194). Artikeln syns nu men eventuellt inte för alla. Därför: det handlar om 10-årige Edvin från Sverige som åkte Vasabåt och där träffade 10-åriga Elin. Som han nu inte har nån kontakt med. Vill ha kontakt och söker henne på olika sätt. Visst är det gulligt och visst är gossen företagsam och visst är det fantastiskt att man kan få tag i människor. Och gullig är han också. Men nånstans i mej reagerar jag med nej! Inte ska en 10-åring jaga en annan 10-åring via media. Vad säjer Elins mamma? Vad skulle du - småflicksmamma säja? Mediedrevet skulle vara enormt om hon hittas. Det är på nåt sätt i samma serie som att småflickor klär sej utmanande och vuxet, att barn inte är barn längre.
Jag vill gärna att Edvin och Elin ska få träffas och ha kul tillsammans som de 10-åringar de är. Men jag kan varken gilla eller dela artikeln. På ett sätt delar jag ju nu när jag lägger upp bilden på gossen...

Herätys!

Hade en väldigt mödosam insomning i gårkväll. Somnade nångång kring klockan 2 men tänkte att det är okej eftersom jag inte har några tider att hålla. 7.15 kommer jag långsamt och motvilligt upp ur min djupa sömn - nånting tjuter nånstans. Och så  slutar det. Inte väckarklockan. Inte brandlarmet. Upp för att kolla telefonerna - det kan ju vara nån i nöd. Inga missade samtal. Kan förstås inte somna om. Vad kan ha hänt. Ännu en telefonkoll. Den som ligger i vardagsrummet har en obekant symbol. En väckerklocka. Hm. Kollar närmare. Väckning aktiverad - tiden verkar vara 8.00 (den har inte fått vintertid ännu). Betyder att jag (kan inte med bästa vilja i världen skylla på nån) har tryckt på nån knapp. Betyder troligen också att den har ringt ett bra tag. Kan också betyda att nån granne har väckts och oroats. Gissa vem som strax ska testa hur telefonens ringsignal låter och hur länge ringningen pågår.
Och naturligtvis blev det ingen fortsatt sömn - jag var så nyfiken på dagen att jag gick upp.

Koncentrationsproblem

Såg i morse på Morse. Inspector Morse. Som jag genom åren har gillat så mycket. Märkte att jag inte kunde koncentrera mej. Fick ibland spola tillbaka för att repetera. För att förstå över huvud taget. Bestämde att den serien spelas nog in i yttersta nödfall i fortsättningen. Har upplevt detsamma när jag läser böcker. Jag skumläser, koncentrerar mej inte. Och nu undrar jag om detta beror på a) det som jag serläser är så intigt och ointressant att det inte är värt min koncentration b) om jag ännu är i ett sådant sinnestillstånd att jag inte kan koncentrerar mej c) om det är en åldersgrej eller d) om jag är så störd av att vistas på Internet och Facebook att jag bara kan ta till mej snuttifierad information.

Tala väder

Det har skrivits mycket och talats mycket om det. Vädret. Det slaskiga. Det grå. Det snöfattiga. Det som gett oss så mörka dagar. Det har suckats. Det har längtats efter snö. Efter ljus. 

Som jag tidigare har skrivit så är jag lyckligt lottad som inte påverkas negativt av det väder vi nu har. Tvärtom. Njuter av mörka slasket. Kan önska krispighet ibland. Och snö till julen. Men det här njuter jag också av. Och framför allt vill jag inte sätta energi på att ondgöra mej över väder - det är liksom inte lönt. 

Och rent objektivt så är det väl mest bra med det vi har nu. Ingen snö att skotta, låga uppvärmningskostnader. Kanske en del mera ohyra i sommar om vi inte fär en köldknäpp som tar kål på övervintrande skrottar. Farligt med stormar och höga flöden. Men annars...

Och sen anser jag nog att om det inte har kommit snö nu så kan det låta bli att komma senare i vår. Och ljusare blir det hela tiden.

Äga stan

När jag mår tillräckligt bra (och det gör jag ganska ofta) och inte har alltför stort sömnunderskott kan jag känna det väldigt positivt att gå ut på stan. Det må då vara att gå ut för att handla mat, gå på ärenden eller bara för att strosa runt. Jag kan känna att jag äger stan. Går ut med nyfiket sinne. Får ögonkontakt med människor jag möter, kommunicerar med folk - kända och okända. Träffar ibland bekanta som jag får en längre pratstund med. Eller till och med nån som jag går på kafé med. Och det känns som om jag skulle vara vän med hela stan. Toppenkänsla som nog har utvecklats sen jag började röra mej ensam. Och om man tar "äga stan" mera symboliskt tycker jag man kan byta ut det mot "äga livet" - att fördomsfritt ta emot och ta för sej av det man möter. Och om man kompletterar den här filosofin med visdomsordet jag hittade inför nyår så blir man till glädje för någon annan också. Så här:

Att hitta fram

Jag ska på visit idag. Till ett ställe som är obekant för mej. Och nästan hela vägen dit är obekant för mej. Jag skämtar om det som ett problem på Fb men det finns en gnutta allvar bakom skämtet. Jag har ett enormt dåligt lokaliseringssinne. Och tydligen bildminne också när det handlar om att minnas vägar. Det hänger väl ihop. Man memorerar inte när det inte är intressant eller lätt. B brukade skämta med mej då vi körde till Monå och fråga vilken färg huset efter nästa krök har. Sällan och aldrig visste jag medan han verkade ha hela vägen på film i huvudet. Och ett annat fenomen . När jag rör mej på främmande ort kan jag känna en isande kyla och ett stort obehag när jag ska vända om hörnet och inte vet vad som möter. Säkert så allvarligt att det har ett namn.
Men jag är bra på att läsa kartor och följa kartor - det är det att köra utan att känna igen som är otäckt.
I det här fallet är det ett skämt. Jag ska köra typ 18 km - har mål i mun och telefon med mej. Och dessutom har jag instruktioner både av Google maps och den jag ska besöka. Har också skärmklipp av vägen i lilldatorn. Men om jag skulle röra mej mycket på det här sättet skulle det nog bli aktuellt med en gps eller telefon/dator som är nätkopplad när jag kör. Men det här dagens körande blir nog bra!

Hjärtevänner

Nästan hela hösten har jag följt med en serie som jag tycker är viktig. 14 delar - pågår ännu - kommer ikväll på Femman klockan 20. En serie som handlar om hur kärlek och behov av närhet inte har något bäst före-datum. Huvudpersoner är människor som är seniorer - den yngsta är väl närmare 70 år. De har ett gemensamt. De är singlar. De har förlorat sina partners antingen genom dödsfall eller skilsmässa. Jo - en annan sak är också gemensam - de vill inte vara singlar. Programmet går ut på att de ska gå på date med någon de aldrig har träffat. Den situationen är väl nog litet konstgjord för att det ska bli något av den träffen. Första gången, uppstyltat med något "förenande" program, kamerateamet och säkert annat också. Men kanske sedan... Och den träffen är inte det intressanta utan det som diskuteras. Med den underbara varma programledaren som får de inblandade att tala om längtan, sorg, närhet, kamratskap och annat som är lika närvarande hur högt upp i ålder vi kommer. Jag tycker serien rör vid något mycket väsentligt, nåt som är tabu. Och vilka kloka saker som kommer fram i diskussionerna. Ibland är igenkänningsfaktorn väldigt hög. En man som nyligen förlorat sin fru konstaterar att det är så svårt med någon ny då man är så rädd att man ska jämföra. Och att de flesta ensamma människor är så uppbokade - av nöden, annars skulle de sitta hemma - så de har inte tid att spontant umgås. De flesta tycks tro på en relation i form av ett särboförhållande. Han inget behov av någon snarkare bredvid sej i sängen. Man vill ha någon att göra saker med, man vill ha gemenskap och man vill ha närhet. Se själv och bedöm. Jag gillar och programledaren med sina ibland närgångna frågor ska nog ha en stor del av äran. I varje (?) program har han en standardfråga till huvudpersonerna. I ett program fick alla frågan om de minns sin första kyss. Det gör jag. Gör du?

Programledaren

Smällare och raketer - not

Jag kan förstå det häftiga i att skjuta raketer vid årsskiftet. Vackert, spektakulärt och stämningshöjande. Men det är inte tillräckligt för att man ska kunna försvara verksamheten. Miljöovänligt - en massa konstigheter som sprids plus en massa avfall. Oljud som gör hundar och deras ägare desperata. Hörde om lugnande piller för hundar på nyår. Många olyckor sker. Ögon som är oskyddade. Bränder och brännskador. Kostar pengar. I och för sej kostar raketer så litet i Finland att man kan misstänka att de tillverkats i undermåliga miljöer. Vet inte men drar till med barnarbetskraft som utsätts för kemikalierna de packar in i raketerna. Så därför - förbjud raketskjutande. Kan ersättas med vackra lugna facklor.

Saknar redan

Jag kunde känna det redan på juldagen. Jag saknar julen. Det är ett fenomen som är bekant från tidigare år och det är nog därför jag tar ut svängarna så mycket före julen. Vet inte riktigt varför det är så för jag gör ju inte så stort väsen av julaftonen. Men det är på något sätt som om det där fina finns före. Man pyntar, man städar, man bunkrar upp, man känner vibbarna hos andra. Man önskar god jul och beter sej på allt sätt trevligt. Och sen är det över.
Men jag kommer nog igen och njuter julfrid och mys under resten av jullovet men sen blir det riktigt tufft när julen ska städas bort och vardagen börja på riktigt. Då gäller det att ta utstädandet med överraskning för att det inte ska kännas så vemodigt. Speciellt jobbigt var det förr när jag hade gran. Men när allt väl är ute känns det bra och jag vill precis som normalt folk ha luft och ljus.
Men jag längtar nog litet till julen...

Fullt och överfullt

Ifjol tänkte jag ta Netflix på prov till jullovet men konstaterade att jag hade tillräckligt med filmer också utan. Och precis samma sak är det i år. Jag spelar in så mycket att boxen hotar bli full mest varje dag. Gitter inte ta ut material till extern disk - det är så arbetsdrygt. Så det blir att städa. Och det som stryker på foten blir nåt faktaprogram. Fråga doktorn har nog rykt - bra program men också 45 minuter plats. Plats för filmer, plats för serier. Den som jag tycker mycket om nu just är Fröken Frimans krig - tredelad svensk. Och så kan man ju inte låta bli att se Skärgårdsdoktorn trots att jag har sett förr. Och så Stig-Helmer. Har faktiskt inte sett alla förr. Och det är faktiskt en film där jag ibland skrattar högt. Sker annars sällan när jag ser på film. Av nån anledning har jag mest hela hösten sett avsnitt av Archie Bunker - Familjen är värst. det tycks komma två avsnitt per dag just nu så det är många som väntar på att bli sedda. Nån sorts nostalgi misstänker jag. Det ser ut som om jag skulle se på väldigt lätta saker. Gott så men det har nog varit djupare filmer också...
Ja och idag en ny Stig Helmer - och några Fråga doktorn raderades.

Rea

Det är trevligt att gå på rea. Speciellt så här i mellandagarna. Man träffar människor. Glada människor. Man ger varandra råd. Hjälper varandra att hitta. Både bekanta och obekanta. På nåtsätt legitimt att engagera sej när det är så många som är ute i samma glada ärende. Att fynda. Själv var jag tyvärr på jakt efter nåt så svettigt som en dunjacka. Att prova såna våtvarm efter vandring i snöslask var ingen höjdare. Och dessutom fanns ingen passande. De flesta jackor är insydda där inte jag är. Michelingubbe direkt! Fast det snälla biträdet bedyrade att inte så var fallet. I övrigt fick jag strosa och småprova saker här och där. Träffade trevligt kaffesällskap så jag fick ta mej en paus. Och nej - ingenting köpte jag - idag. Nöjd och våt landade jag i soffan hemma. Det kommer fler readagar.