Nytt koncept

När jag köpte torpet , Soltorp kallas det förresten, tyckte jag det fanns så mycket fint där. Och jag tog till vara varje förrymd ros och delade växter så de fyllde upp flera ställen. Detsamma fortsatte när den stora förändringen med väg och begravningsplan kom. Då var jag mån om att få stora växter som skulle ge insynsskydd. Nu börjar pendeln svänga. Växterna börjar vara vilda. De starka tar överhanden - buskarna växer så vida att det ser trångt ut på vissa ställen. Såp nu är det dags att gallra. Tom gallra ut växter i rabatten men framför allt hållaefter buskar som kommer på fel ställen. Och det är ett ganska trevligt jobb som snabbt ger resultat. Vägarna och stigarna syns igen och det blir luftigt och ljust. Men rymlingar får finnas - skulle inte hitta på att ta bort prästkragar och annat vackert som har hittat ut ur rabatten. Det är ju ett torp bevars.
Problemet i detta prydlighållande är att jag skull behöva en trimmer - en som startar alltså. Det är arbetsdrygt och nästan pjasot att hålla på och rensa kanter för hand. Till trimmerbutiken!

Faktiskt en rymling som växer i gräsmattan

Oförutsägbart

Kan vara så att jag vaknar på morgonen och allt är bra. Känner att jag lever och är beredd att möta dagen. Men sen plötsligt kommer något - och det kan vara vilken liten detalj som helst - som gör att sorgen och saknaden bara väller över mej. Kan vara en lägenhet till salu "på fel ställe", kan vara en ambulans, kan vara en flash från nånting vi gjorde tillsammans, kan vara en butik, en maträtt. Och det finns inget annat att göra än att låta det komma. Det är väl så det ska vara och kommer att vara. Ibland måste man ju med milt våld komma tillbaka till den aktiva vardagen och det bästa sättet är väl nog att aktivera sej med nåt vardagligt...

Inspirationsstädning

Det är vad jag har sysslat med på torpet när gräset har varit klippt (det obligatoriska jobbet). Gått från ställe till ställe och sett vad som behöver göras. I egen takt och enligt inspiration. Har inte hunnit med sånt hemma just alls på ett bra tag. Men idag var det dags. Och nog finns det massor att fixa hemma också! Putsade porslin (säkert sånt jag skulle slippa om jag hade diskmaskin), paus för en loppisomgång - kom hem med mera porslin som putsades - såg att kaklen var smutsiga, kokade ur kaffekokaren, städade kylskåpet och mycket till. Och det sköna med inspirationsstädning är ju att det inte är akut - går att bryta när som helst och så blir det ju så fint. Dessutom upptäcker man vad man har. Och nu fick jag också maskrosvinet ner i källaren.
Och till skillnad från motsvarande verksamhet på torpet blir man inte svettig och inte heller myggbiten när man jobbar i hemmet i stan.

Små skålarna hittade jag på loppis för 1e - morgonmålsservisen blev  kompletterad med yoghurtskålar

Inte bara gräsklippning

Idag blev det en dag utan trädgårdsarbete på torpet. Oj, vilken viktig sak. Att få se att man kan vistas där också. Att man igen ser att det fungerar praktiskt med mathantering, diskning och så. Att man får tala med någon då man är där. Att det fick vara ett vanligt ställe och inte bara ett arbetsläger. Tack för det tjejerna som var med mej där!
Och att vi dessutom hade en sällsynt innehållsrik dag gör ju det hela bara bättre. Vi började i kyrkan där vi faktiskt bidrog både med sång och textläsning. Sen invigdes mysrummet. Och så blev det kyrkkaffe ute i trädgården. Myggen förebådade regnet och det kom också när vi väl hade bänkat oss inomhus för lunchen. Litet kyligt så vi slog läger vid brasan när det var dags för kaffe. Och då kom sången igång. Företrädesvis finska sånger denna gång men också en del svenska visor rymdes med. Vilken visskatt vi har! Vill mera! Borde faktiskt aktivera mej och ordna visaftnar på torpet. Det ljusa stora rummet är som gjort för det. Vill sjunga!
Rabarber och libsticka kånkades med till stan.

"Erittäin vaarallinen haukka" hänger i myshusets takkant - tillsvidare - senare vaktar den jordgubbslandet

Älskade kök

Har just vistats en längre tid i mitt kök. Och njutit. Och lagat mat. Det är ovanligt. Ifjol den här tiden var mat, ätande och matlagning väldigt problematiskt. Ångestfyllt kan man faktiskt säja. Och när jag sedan blev ensam i mitt ätande har det inte alla gånger blivit så fantasifullt. Och framför allt har det oftast blivit så att jag inte lagat större mängder utan bara för måltiden. Och fort ska det helst gå.
Men mig till heders må säjas att jag nog har ätit normal och hälsosam mat fast jag har ätit själv.
Men idag då. Inför morrondagens tjejträff på torpet vill jag ha allt klart. Fisksoppan kokad sånär som på fisken. Rabarbertott till efterrätt. Och drömtårta till kaffet. Och så rabarbersaft för välkomstskålen. Och när jag hade igång ugnen så passade det att laga köttfärslimpa. Som nu är klar.
Och oj vad jag har njutit. Och logisticerat för det är ju det det handlar om när man kockar.
Nu blir det köttfärslimpa med pepparsås o potatis. Smaklig måltid!

Pränikan

Idag var det medaljregn över anställda och förtroendevalda i Korsholm. Och jag var med och fick förtjänsttecken i guld efter 30 år av kommunal anställning. Prutthurtigt, tråkigt, larvigt kan man kanske tänka när man hör om en sån tillställning. Men nej, för mej var det en fin och högtidlig fest. En fest som värmde. Massor med folk som har jobbat länge i kommunen (eller i flera kommuner - alla kommunala anställningar räknas in). Litet spännande var det säkert att bli uppkallad för att få smycket men sen såg folk nog så nöjda ut. Tal hölls från kommunens sida och så fick vi njuta musik framförd av en av våra egna, en tjej som blev student i våras. Och stort blev det också av att 84 friends gillade min uppdatering om att jag skulle på tillställningen. Jag hade äran att hålla de anställdas tacktal och det kändes helt bra. Blev så glad över en i publiken som så väldigt levde med i det jag sa. Viktigt  och nåt att tänka på när man sitter som publik.
Sen var det inte heller fy skam med kaffe och både salt och sött tilltugg. Tack kommunen!

Vägminne - not

Slogs igen av mitt dåliga vägminne när jag körde från Nykarleby härom kvällen. Är jag på rätt väg? Kände inte igen nånting. Asfalteringsarbete. Hur såg jag inte det när jag kom på morgonen? Kommer jag aldrig ut till nåt jag känner igen? Nå det gjorde jag ju förstås - jag hade ju kört in på rätt väg från början. Men det är en otäck hisnande känsla att inte veta... Samma känsla kan jag få när jag ska vända om hörnet i en främmande stad. Vad väntar mej där? Otäckt att inte veta.
När Bo och jag körde norrut brukade han retas med mej när jag inte visste var vi var. Han hade hela vägsträckan som ett fotografi i huvudet. Vilken färg är huset som syns i nästa krök? Vilket byanamn står på skylten där? Ingen aning. Jag ser inte på sånt när jag kör/åker.
En annan sak jag har svårt med - det är att minnas hastighetsbegränsningar. Jag är lydig, följer alltid dylika. Men glömmer efter ett tag vad jag följer. Hoppas innerligt att jag inte blev bötfälld härom kvällen vid en laddad kamera. Jag vet att jag körde 100 - undrar om det var 80 eftersom man hade en kamera. Märkte dock inte att jag skulle ha blivit fotograferad.

Vägen och mödan

Det är vägen som är mödan värd heter det. Och det tror jag faktiskt gäller mitt slit i Sundom. Skulle det stället till äventyrs bli färdigt skulle det inte vara intressant. Jag märkte så tydligt igår- när jag kände att jag på något sätt hade koll på den obändiga gräsväxten - att mina tankar och min blick gick till det som kan göras. Vad efter vedhögen? Körsbärslund bakom huset? Slyet bort. Var få en ny fin rabatt där inte bara de starkaste växterna finns? Och allt möjligt sådant. Kunde inte låta bli att ännu ta tag i sekatören en gång - ännu rensa en rabatt - ännu plocka litet i vedhögen. Tungt jobb för det mesta men det ger belöning. Kan nästan känna i fingrarna efteråt hur fint det var att rensa, att klippa och se på sitt verk...

Vem och vad

Jag blir bara så nyfiken! Under inläggen i min blogg finns ju som ni vet listan med ställningstaganden - reaktioner som det kallas. Intressant/Instämmer/Instämmer inte/Tänkvärt. Så skojigt att se vad läsare lägger in där. Jag har en känsla att den inte funderar riktigt nuförtiden den där listan. Tycker att reaktioner försvinner. Men det var inte om det jag skulle skriva utan om de där gångerna någon kryssar i Instämmer inte. Vem är det och vad instämmer de inte i? Egentligen - det där med vem är inte så intressant men vad de inte instämmer i skulle vara så intressant att veta. Skulle vara kul om ni skulle lägga in en  riktig kommentar - det går att vara lika anonym då. Skulle vara skoj att tom kunna ta upp en diskussion...

Gravarna

Imorgon ska jag och min syster plantera på släktgravarna. De finns alla i Pedersöre och det handlar om föräldrarnas grav och om släktgravar. Det känns riktigt bra att gå runt på den begravningsplan som har varit "vår" ända sen vi var barn och skötte äldre generationers gravar med föräldrarna. De flesta av de gamla gravarna har så fina perenner att man egentligen inte skulle behöva plantera något.
Och nog är det ju något visst att ställa i ordning föräldrarnas grav. Men resten av sommaren drabbas jag ofta av dåligt samvete för att jag inta far och sköter om och vattnar. Vägen är lång...
På väg till Pedersöre kör jag förbi Munsala begravningsplats där B:s urna är nerlagd. Vänder nog in och går till graven men det är allt. Jag planterar inget där - den har en kryptuja som borde vara fin ännu flera år. I höstas la jag in kärleksört i det gröna. Har inte heller tänt ljus där fast jag tittade till den på julen. Dels tycker jag inte att en grav för mej är nån minnesplats och dels är det en stor släktgrav det handlar om. Det känns fritt att inte tycka att jag ska besöka graven. Vill jag tända ljus gör jag det vid minnesstenen i Sundom.
Så konstig är jag. Jag vet att många vill besöka sin käras grav nästan varje dag. Tur att vi får vara olika.

Naturkraft

Minns när jag hade köpt torpet - på våren för 21 år sedan. Vilken koll jag kände att jag hade när jag räfsade undan vintern. Stora fina ytor. Men sen kom sommaren och med den all växtkraft som fanns i den bördiga jorden. Allt gtrodde ju igen! Och inte hade jag redsakapen. En lie och en trög handklippare hade jag. Jag klippte och rensade på mina kullriga marker. Och orkade inte hålla dem uppe. Hade en traktor som todg upp ett enormt potatisland bakom huset. Lånade flera vårar en "möyhennin" av en bekant i byn. Så småningom köpte jag en bensintrimmer - som var svår att starta och som nog fick bete sej som om den var röjsåg. Det var såå bördigt. Sen kom elklippare nummer 1. Den körde jag sönder. Alltför ojämn mark. Och sen kom bensinklipparen - toppen! Så länge den startade. Bara Bo som fick igång den. Och i somras när Bo var sjuk och gräset växte som den första våren blev läget akut och jag måste ha nåt jag själv får igång. Och nu blev det elkipppare 2 - mycket durabel. Så nu springer jag runt igen med mina sladdar - 30 m och tillägg 25 m för att komma längst bort. Och den startar! Men tyvärr inte en uppsamlande - så nu blir det ingen täckodling. Men nog är det mycket ståhej med gräs. Det enorma potatislandet används inte som sådant mer - betyder mer gräsmatta. Tack och lov för de stora jordgubbslanden under plast - lite mindre gräsmatta. Tycker att mossa är skönt att ha på vissa ställen.
Tänk att det finns folk som gödslar gräsmattor!
Men jag undrar om det finns något vackrare än en nyklippt gräsmatta - åtminstone i klipparens ögon...

Hur tänker de?

Under åren har jag fått ganska många friarbrev på Fb. Det kallar jag de meddelanden som kommer från herrar under Övrigt. Herrar som har sett min bild på Fb och tycks att jag ser "goordjös" ut - minns inte hur det stavas. Herrar som själva ser helt bra ut, är i lämplig ålder, oftast frånskilda eller änklingar. Kommer från fjärran länder - England, USA tex. Aldrig nån från Nykarleby eller Seinäjoki. och de är så seriösa och vill så väldigt att jag tar kontakt för vidare kontakt. Hur tänker de? Är de faktiskt seriösa? Tror att det är så man knyter kontakt med medelålders damer? Från ett land långt borta. Säkert en del av dem.Ja och en sak har de gemensamt - de skriver dålig engelska. Märkte när jag kollade igenom min friare att jag tidigare blockerade dem medan jag numera låter dem finnas. Svarar aldrig. Intressant. Och säkert finns det sämre datingsidor på nätet än Fb.

Som mamma

Min mamma älskade när det hände nåt i stan. Det fanns inte den marknad, det musikframträdande, den varuhusöppning som hon inte bevistade. Och jag fnös väl litet ungdomligt karskt inom mej. Vaddå - springa på dylikt krafs. Nu förstår jag vad det var hon sysslade med. Hon gick ut för att träffa folk. Ibland säkert en mängd som hon kände - min mamma var en social dam - och som hon fick en pratstund med. Och ibland bara för att se folk.
Jag vet det för att jag känner litet lika själv. Vill söka mej ut till stan för att se folk, träffa folk. Och det bästa stället är  ju där det händer nåt.
Idag ska jag nog besöka Fiskets dag. För folket och fisken. Och sen har jag ju märkt att jag till min stora förvåning kan njuta av viss underhållning som bjuds på dylika evenemang. Säjer dock VISS underhållning.

Fiskets Dag 8.6.2013

På programmet bl.a. tal av stadsdirektör Tomas Häyry (kl. 11.30) och musik av Korsholm Big Band, samt mettävlingar och laxgissning. Författaren Hans Hästbacka är på plats kl. 10-12 och signerar sin nyutkomna bok 'Väckning 4.30', som säljs i fiskarförbundets tält.

Fiskets Dag ordnas i år lördagen den 8 juni kl. 9-14 vid Inre hamnen i Vasa. Liksom tidigare gäller det att reservera försäljnings-/utställningsplats på förhand skriftligt. Är du intresserad att delta kan du kontakta fiskarförbundet på tel. 06-3218 400 eller info@fishpoint.net

 

 

 

Rapport

Okej - då är lägenheten betittad. En i raden av många. Här en liten rapport: Postlåda ute på gården - också för morgontidningen. Tänk när man i snöyra tassar ut kl 5 för att konstatera att den inte har kommit...Inga vädringsluckor på fönstren - betyder att när jag vill ha frisk luft är det fritt fram för vem som helst att kliva in... Och nej, jag rymdes inte ligga raklång på badrumsgolvet - åtminstone ryms inte mitt badkar in. Och precis som före ställer jag nu efter frågan - var får man plats för matbordet?
Men gräsplätten - helt underbar! Och sol dagen lång på något ställe. Fin lönn som ger skugga. Skulle få rum för en hel del pallkragar för odling där. Och tom nån bärbuske.
Nu ska det då funderas. Som sagt - mer än byte av lägenhet.



http://kuluttaja.etuovi.com/kohde/9782322

Bostadsvisning

ska jag på imorron klockan 11. Och det är minsann inte första gången. Är ganska luttrad vid det här laget. Och för mej är det ju en ganska stor sak att tänka på att byta bostad. För det första har jag en bostad jag trivs så bra i. Och för det andra så är de flesta bostäder jag ser (också morgondagens) ett steg mot att ge upp Sundom. Och jag vet inte om jag är redo. Älskar det ju så mycket... Och odlandet... Och känslan för hela sundom.. Och allt möjligt. Men då det är så omöjligt.
Morgondagens lägenhet är något av den feges egnahemshus. Botenplan i ett tvåvåningshus. Med inglasad altan + ett ganska stort gräsområde. Men som på en bricka. Vid en gata (visserligen plank). Stor - 92 kvadrat. Inget biltak.
Blir mycket intressant att se vad jag tycker. Och vad mäklaren tycker om jag lägger mej raklång på badrumsgolvet för att kolla om man får in ett badkar... Imorron vet vi.

Bokningsstressen

sitter i. Den som kom ifjol. När allt skulle bokas och det tycktes att så fort man hade lyckats pussla ihop det så kom ett brev från sjukhuset med nån ny tid som slog sönder schemat. Märker så tydligt att de stresskänslorna kommer nu igen när jag har lediga dagar att planera. Hur ska jag våga slå fast nåt när jag inte vet om... Och när är det väder att klippa gräs? Sundomhuset ska städas - ska ha gäster om ett tag... håret ska klippas... Det ska planteras på gravarna och jag är beroende av en syster som inte kan slå fast tiden... En lägenhet ska jag titta på - måste boka tid... Borde orna med försäkringar - måste boka tid... Klarar inte av det. Och sen - som idag - när jag äntligen har lyckats bestämma att jag far till Sundom för att klippa gräs - då börjar det regna. Och far jag till Sundom så är jag inte fit for fight på ett tag. Innan jag har tvättat o torkat håret är det kväll.
Tacka vet jag sånt som nån annan bestämmer. Möte på måndag, konsert i kyrkan ikväll och åldersmedalj fredag nästa vecka. Då får jag anpassa mej. Men slå fast nånting själv - nä det är värre.
Verkar säkert helt sjukt i nåns ögon detta - helt ledig och klarar inte av sina dagar. Jag det är väl det - jag är väl sjuk när det gäller att planera. Och den sjukdomen kom ifjol.
Kanske jag får boka lägenhetsvisning nu medan det regnar och sen städa Sundom och skynda hem och laga mat för att hinna på konserten.

Semester

I princip har jag semester nu. Säjer i princip för det är möjligt att vi rycker ut och finjusterar planeringen ännu. Beror på hur många nya ettor vi på riktigt kommer att få. Tror att det gör att det inte känns på riktigt ännu. Och sen är det ju så att när man är ledig så stor del av veckorna normalt så känns inte sommarlovet så sensationellt som det gjorde förr. Och det gör också att det inte känns så farligt att jobba ett tag till...
Men sen är det också det att det är med en viss oro jag går in i sommarledigheten. Dels finns minnen från ifjol och dels det faktum att det kommer att kännas så tomt att vara ledig och ensam. Så är det bara men nog ska det gå. Bara vädret är rimligt - dvs inte för varmt - så jag kan pyssla i Sundom. Och nog är det skönt att vara ledig och bara surfa runt i stan också. Men annorlunda...

Fiilis

Ibland ser jag på helt galna tv-program (trots att jag inte just ser på tv-program). Och handlar det om en serie så som jag får känsla för så kan jag hålla på i månader. Det kan vara Agatha Christie som känns som sommar. I och för sej inget galet i det. Det kan vara en larvig komedi som jag faller för ör att miljöerna tilltalar. Och larvig komedi är nog det jag just nu är fast i. Och orsaken är ganska gullig tycker jag - min mamma tyckte så om den. Det handlar om Familjen är värst. Om stock-konservative Archie Bunker och han hönshustru Edith och deras hippiedotter med dito pojkvän, sedermera äkta man. Jag minns bara hur mamma härmade Archie och Edith. Den här serien går nu i repris på nån Finlandskanal och jag spelar in varje avsnitt och njuter och ser. Ger mej sån hemkänsla...
(när jag googlade för att hitta bild såg jag att Edith (Jean Stapleton) just har avlidit, 90 år gammal)

http://www.youtube.com/watch?v=PkACOU_dF80

Fästingen

Har aldrig sett en fästing förr. Inte förrän idag. Låg med bara ben i soffan och talade i telefon och plötsligt föll blicken på nåt litet märkt som stack ut på insidan av låret. Usch! Hastigt fram med en pincett och det lilla krypet lossnade. Så litet att jag inte fick nån skarp bild. Men det levde och såg ut som de ska. Hade tydligen inte hunnit mer än sätta sej. När jag kan ha fått det har jag inh´gen aning om. Efter förrgårdagens vandring kände jag noggrannt igenom kroppen i duschen. Och efter det har jag ju inte varit i naturen... Och helt klart är att om de är så små som min typ så lönar det sej inte att lita på att man kan känna dem - man måste se dem. Och inte tycks det göra ont heller. Äckligt! Tänk om det blir så att man börjar dra sej för att vistas i naturen på grund av den här ohyran. Nu gäller det att iaktta vad som händer med rodnaden som är kvar av min lilla gynnare. Klädde av mej och speglade mej för att se. Och vem vet vad man har i hårbottnen...Usch säjer jag bara.

Dimission

Det här med skolavslutning och Den blomstertid får väl nog om något betraktas som lärarbonus. Att varje år få vara med om att en hop nya studenter skickas ut i världen är stort. Och att komma ihåg sin egen dimission och vad den betydde för en själv och hela familjen. Hos oss köptes det nya vardagsrumsmöbler. Och serverades skumvin - något som aldrig annars hände. Och många vuxna strömmade till och gratulerade.
Idag fick jag vara med om det igen. Finklädda ungdomar som fick sin mössa av grupphandledaren, betyget av rektorn och till slut en ros av grupphandledaren. Säkert inne i sej nervösa över den ovana situationen men till synes säkra stod de lugnt och mottog applåderna. Ibland fick grupphandledaren en kram - ibland togs det  i hand. Tom rektorn blev kramad. Och ibland glömde man vilken väg man skulle gå. Men inget sånt betydde nåt för dagen var studenternas och allt de gjorde var rätt. Jag kan bara föreställa mej stoltheten i föräldrabröst nere i salen.
Kläderna i år var väldigt varierande - ja inte pojkarnas förstås... flickorna hade kortkort, långlångt och allt däremellan. Men klackarna! Huhuh - en del blev ju typ 20 cm längre tack vare sina klackar. många verkligt läckra skor! Man borde ha fotograferat dem en och en. Och i år behövde ingen åka till södern för att få en fin solbränna.
För att ännu gå tillbaka till mitt eget - på dagen bar jag en nästan vit jerseyklänning - och den var kort. Och då menar jag kort! På kvällen en blommig babydollklänning - också kort. Och foton visar att våren var sen - vi står vid ett naket äppelträd på gården på en bild.
Det med lärarbonus är ju nästan som en livstidsgaranti - studenterna som lämnar skolan försvinner inte. De kanske kontaktar i något studieärende ännu, de kanske kommer på besök. Och så småningom är de män och kvinnor i samhället som finns där när jag behöver dem.
Lycka till att hitta din plats, min fina student!