Det ska gå!

Det kände jag idag när jag öppnade säsongen i Sundom. Har ju varit väldigt rädd för att jag inge alls skulle fungera där utan B. Men det gick bra. Jag kalkade, klippte buskar och räfsade. Och det har jag ju alltid gjort förr också - men med B som påhejare och ibland medhjälpare. Och åtminstone som fikakompis. Men som sagt det var helt ok och jag kände att jag vill och kan. Och fortfarande spökade sovhuset i mitt huvud. Hittade en alternativ plats åt det - inte i jordgubbslandet utan bakom huset...
Räfsade det torraste stället framför bastun och fick ut mina fula plaststolar för fikapausen. Men de var två...
Naturen var så till sin fördel. Fågelaktivitet i alla buskar. Doft av multnande växter. Litet små knoppar. Och soligt och varmt. Men snö bakom huset och tjäle i jorden.
Det som nu borde göras (bland allt annat) är flishackning. Buskarna borde få flis kring fötterna innan ogräset kommer. Och rishögen är enorm. Den är bara så farlig den där hackaren så jag drar mej litet att börja med jobbet ensam. Så om nån vill ha frisk luft, motion och trevligt sällskap - kom med på flishackartalko. Det vankas säkert kaffe också.

                                         Scillor i knopp

Fatta beslut ensam

Idag kände jag att jag skulle ha behövt B för att dela mina tankar med (nästan varje dag kommer sånt men nu var det stort behov). Fick mitt årliga behov av att göra nåt för att trivas bättre med boendet i Sundom. Och det blev det klassiska - bygga ett litet "sovhus". Verkar ännu mer främmande att sova i stora huset nu när jag är ensam. Och en tanke - vilken fälla rummet på vinden skulle vara om det skulle bli eldsvåda. Bredvid muren och med ett fönster som jag knappt ryms ut genom. Än mindre skulle klara av att komma till marken från. Ett nytt fräscht litet hus  i jordgubbslandet skulle vara grejen. Som så många gånger förr. Men nu hittade jag ett litet hus som tillverkas nära mej och som säljs monterat. Men jag skulle ju vilja diskutera med B. Inte sagt att han skulle ha engagerat sej speciellt aktivt - han skulle ha hört det förut. Men ändå...

Tankspriddheten själv

Äntligen stavgång! Har missat två veckor av olika orsaker. Inställd på att det inte blir så lång tid i soffan blev det ingen längre film imorse. Skynda skynda för att vara klar att gå 9.30 eftersom vi startar 10. Eller? Började jag fundera då jag hade stavat några kvarter. Nä10.30 - eller? Nå vad är klockan då? 8.35 visade mobilens klocka. Hallå? Nå den hade fel tid - kanske omställd för väckningen i Umeå. Minns inte. Men blev såp säker på att vi startat 10.30 att jag gick hem. Och jo, anteckningar i kalendern från i höstas visade att jag fick en halvtimme till hemma. Hujedamej, sån tankspriddhet!

Studieliv i simhallsbastun

Det var så spännande idag i simhallsbastun så jag hade svårt att gå ut trots att det skulle simmas före vattenjumpan. Två österbottniska tjejer som skvallrar. Och det är så dramatiskt att det skulle räcka till åtminstone två avsnitt av Studieliv. Varför X nu måste ställa till med avskedsfest bara för att hen skulle vara borta en månad. Och varför hen gick från sillisen fast det inte var så mycket hon hade att göra med spexet. Och varför inte alla bjöds in. Och hur det gick på eftersläppet. Och vem som var med i spexet som var orsak till att hen ville vara aktiv. Så där fortsatte det i det till synes oändliga. Och för ovanlighetens skull var jag tyst och bara lyssnade. Försökte känna igen vem de talade om. Lyckades nog till en del men till slut måste jag ge upp och ta mej till bassängen. Lyckades aldrig lista ut men hen var som ställde till med avskedsfest bara för att hen skulle vara borta en månad.

Hembygdsföreningen

Blev igår påmind om Pedersörenejdens hembygdsförenings existens. Och om att det kanske skulle vara skäl att jag skulle gå med. Och då kände jag hur litet jag ville det. Mindes de gånger då jag med min mamma var på nämnda förenings julfester. Prutthurtigt program och jag kände mej hur obekväm som helt. Vårresorna som mamma for på. hon tyckte mycket om men för mej kändes de nog inte lockande. har förstått att julfestprogrammen inte är vad de var tidigare. men nej. Vad är det med mej? Älskar jag inte min hembygd? Jo det gör jag. Enormt. älskar dialekten, miljöerna. Men  nä. Är jag osocial? Ja det är jag på nåt konstigt sätt nog fast jag är så utåtriktad och ohämmad i mycket. Tycker inte om att vara med många. Sen känner jag väl inte så mycket folk - annat än de som är i mina föräldrars ålder. Och framför allt - tycker inte om att bli underhållen. Kan jag då inte ställa upp för min hembygd? Nånej - definitivt inte!
Så det blev nog inget. Får fortsätta att älska på mitt sätt och samla dialektord. Och kanske jag aktiverar mej i föreningen Brage. Känns litet lockande...

Ris men inte ros

Undrar vad det är för sida i mej som får mej att läsa inlägg under Risut men inte under Ruusut i Vaasan Ikkuna. Varför är det så intressant att läsa om alla dessa typer som störs på ett eller annat sätt av katthatare, kassafröknar, knarriga grannar, högljudda grannar, barnpinande föräldrar, personal som inte behärskar finska - listan kunde göras hur lång som helst. Och sen följande vecka få läsa svaren. r det nu så att de skriverierna oftast är så överdrivna att de blir skojiga. medan rosorna bara nu är allmänt snälla.
För inte kan det väl vara så att jag är en sådan negativist att jag vältrar mej i världens ondska den här vägen. Bort det!"

Ensam och ensam

Har alltid tyckt om att vara ensam - eller själv som endel numera säjer. Tom så att det har varit litet för litet av den varan medan jag jobbade. Nu inser jag det som jag nog egentligen har vetat. Det är bra att vara ensam när man vet att man inte måste vara det. När man vet att det finns nån att dela också det man upplevt under ensamheten. Det här ska jag berätta! Tänk vad jag hade det skönt. Nån att gå till om det blir trist.
Nu när det inte finns någon känns det helt annorlunda att vara ensam. Lugnt förstås - men tomt. Och naturligtvis kan jag bestämma med nån att träffas - men då måste man ju planera - och det klarar jag inte av. Och naturligtvis kan jag sysselsätta mej med hushåll och annat som jag brukar njuta av. Men då jag bara inte får till det. Det mesta som kan vara ogjort får förbli ogjort.
Vi får väl ha det så och ta det som det är så länge det behövs. Månne jag inte kontaktar nån om jag börjar klättra längs väggarna och kanske jag en dag får inspiration att göra det där jag vet att jag innerst inne vill. Nu får det duga med det sällskap jag får via datorn.

I have a dream

I kyrkan idag talades det om Martin Luther King. Det brusade i bröstet på mej. Hur mycket har inte den mannen betytt för mej. Vi läste högt ur hans bok "Vägen heter inte-våld" på modersmålstimmarna i gymnasiet. Hans rättspatos - hans vältalighet- hans kamp för jämställdhet för sina färgade bröder och systrar. Det var starkt. Men det var på nåt sätt en hel väv av saker som var samtida med min pubertet. King, John F Kennedy, Rachel Carson med sin bok "Tyst vår", motståndet mot Vietnamkriget, hippierörelsen (det oskyldiga i den) - nog har det ju format min syn på livet. Kravet på att fritt få utöva sin religion, sexualitet - att alla raser är jämställda , fredsfostran, miljötänkande. Och musiken - protestmusiken, folkmusiken.
På något sätt var inte den krassa ekonomin så mycket närvarande under min uppväxt. Glad över det när jag jämför med nuläget.
Att sådana tankar efter ökenmässan idag.

Klädkod

Lördag kväll och huhu hur jag ser ut. Säckiga kalsonger av "lamapaitstrikå", nerhasade knästrumpor och en långärmad vit undertröja. Samt en poncholiknande sak över detta. Huvuddelen är det som var under ytterkläderna när jag var ute. Helt på dekis. Men det är så jag gör här i min ensamhet. Klär mej bekvämt för att kunna slöa i soffan. Och oftast ganska fult. Undantaget är en väldigt vacker hemmaklänning. När Bo fanns klädde vi upp oss för att fira supé tillsammans...
Kanske för att jag klär mej som jag gör i ensamheten tycker jag det är så trevligt att klä mej normalt när jag ska ut. Till jobbet, på nån tillställning, ut på stan. Känner mej väl och elegant trots att det bara är en sportdräkt (bara de hasiga kalsongerna göms så...). Och jag läste just en Pirkkaniksi som gick ut på att man ska klä sej elegant och ha frisyren tiptop när man går ut på shopping - då får man bättre betjäning. Ligger nåt i det fast jag inte köper det helt och hållet.

Kontinuitet

Intressant vad det har varit intressant att jobba många dagar i följd denna vecka. Kollegan på skidresa. Det har blivit en kontinuitet som ju nog på ett sätt försvinner när man deltidsjobbar. Jag har kommit tillbaka till det skrivbord och de ärenden jag har lämnat efter mej. Jättetrött har jag varit - men inte av att jobba utan av för litet sömn. Det har bara blivit så.
Men med det här vill jag nog inte säja att jag vill heltidsjobba utan att det har varit intressant. Kanske också för att jag håller på med den spännande och givande planeringen av nästa läsår.
Och imorgon får jag ännu vara på jobb - men nu blir det kurs. Också kul.

Och hur går påsken?

Tackar som frågar. Har haft och kommer att ha en hel del program men jag märker nog mellan aktiviteterna att det är jobbigt. Kan inte låta bli att återvända i tankarna till samma tid i fjol och den ångest jag/vi då hade inför läkarbesöket efter påsken. Det läkarbesök som gav diagnosen.
Men att ha program är bra och ikväll ska jag tillreda påskalamm åt väninnor.

Städa påsk

Tycker om påsken. Det ljusa. Det gula. Ledigheten (numera inte så stor skillnad med många lediga dagar normalt). Och städandet. Så skönt att på riktigt få in luft och ljus efter vintern. Känns redan när julen städas ut men dammet syns inte så bra i januari. Men nu! Har satsat på fleradagsstädning. Har golven klara. Idag piffade jag upp balkongen. Fast jag bara hade en liten morgonstund.
Och sen blir det traditionellt med tjejer på middag på lördag kväll.
Och en sak som jag har försökt leva upp till länge - leva stilla i stilla veckan. Det tror jag att jag fixar i år. Kommer att gå på en del aktläsningar med fin musik , behöver inte ränna runt på möten - det blir nog bra.
Och jag hoppas att jag inte ska vara för ansatt av tankar från den hemska tiden ifjol...

Vet de?

När människor frågar mej hur jag har det blir min fråga - uttalad eller outtalad - vet de att Bo är död?. Om de vet det har frågan betydligt större tyngd än den där utkastade - hur är det/hur mår du/hur har du det-frågan. Den som ibland frågeställaren inte väntar sej nåt vettigt svar på. Den som vet har en fråga som är relevant , en fråga som man vill svara på på ett vettigt sätt ( i och för sej gör jag nog det med rutinfrågan också). Den som vet och frågar hur jag har det är guld värd. Det är en fråga som jag gärna vill höra. En fråga som jag behöver få höra och ge svar på. Jag är med om något så stort och obegripligt att det gör skillnad om de vet eller inte vet...

Anteckningar under...

"Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. --- När jag lägger fram dessa frågor inför Gud, får jag inget svar. Men en alldeles speciell sort av ’inget svar’. Det är inte den låsta dörren. Det är snarare en tyst blick som inte saknar medkänsla.”
C S Lewis skrev. Johan Fagerudd bearbetade och läste upp. Monologen Anteckningar under dagar av sorg. Fullbokade tillställningar. Jag tog mod till mej och gick idag. Påhejad av två som känner mej och som själva har hört. Men jag var nog rädd. Inte rädd för mina känslor men rädd för att inte veta hur jag skulle reagera. Utan fallskärm. Mycket glad att jag gick. Otroligt fint sätt att uttrycka en sorg. En intellektuell verbal person som får så mycket sagt att man vill suga in varje ord. Irriteras av att nån prasslar med programmet. Och än en gång kom jag till insikt om hur sorg är olika. Vissa gånger bara måste jag nicka medhållande - precis så! Och andra gånger för mej helt främmande tankar. Och dessutom fick jag bra samtal efteråt. Kvällen gjorde mej gott.

I-landsproblem

I onsdags kommet Vasablad där sida 1 var en dag gammal. Och vilka ramaskrin på Facebook. Man ska sluta prenumerera osv. Många hade inte vänt bladet för att se att resten av tidningen var ok. Vasabladet gick ut i media med att man får läsa e-tidningen gratis den dagen. Ännu 12-tiden mötte jag en upprörd granne som frågade om jag också fått gårdagens tidning.
Måste erkänna att jag själv också reagerade med stress när jag kände igen första sidan. Men vände bladet och lugnade ner mej. Morgontidningen är så viktig!
Men nog har vi små problem när vi hetsar upp oss på en tidning!

Rapport från ett simhallsbesök

Ligger i soffan och pustar ut efter veckans simhallsbesök. 800 m (eller 900, man tappar lätt räkningen) och vattenjumpa samt bastu tar på. På ett skönt sätt. Min simteknik är usel och jag simmar långsamt men idag måster jag simma förbi framförvarande många gånger. Undrar om jag har blivit snabbare eller om jag hade sällsynt långsamma med mej på banan idag. Hade en farbror som luktade så ila fast han var i vattnet att man ville förbi också av den orsaken...

När jag satt i bastun med två andra damer och vi hade fått igång pratet kom en liten flicka in. Hon kunde ingen svenska och litet dålig finska. En tjej med invandrarbakgrund helt klart. Och det vill jag mena också på det att hon var så kommunikativ. De finlänska barn som vi brukar försöka få med i bastudiskussionen brukar vara ganska försagda. Men den här -hon berättade. Om att hon var första gången i simhall, om sin egen och syrrans simdräkt och annat smått. Härlig unge!

Vattenjumpan leddes av en ung , tydligen ny, instruktör. Inte speciellt inspirerande men vi gamla jumppare fick nog ut mycket av hans program. Effektivt med "korvarna" som skulle röras under vattnet. Ganska många herrar med i jumppan denna gång. Men igen iakttog jag samma sak. Hemanerna kunde tänka sej att vattenpromenera med flybälte medan de herrar som var med oss förmodligen m´var farbroder medlockade av sina tanter. Det är tydligen mindre knapsu med vattenpromenad än vattenjumpa...

Ingen att visa för...

"Vad är det för vits att plocka upp en snäcka ifall man inte har någon att visa den för" chattade en vän med Tove Janssons ord igår. Och nog har jag upplevt det flera gånger sen Bo dog. Att halva glädjen med nåt som gör en glad är att ha nån att dela glädjen med. Nån som kan ta min glädje för vad den är. Och kanske tom glädjas själv. upplevde något av det idag när jag satt och vaktade finskprovet i studentexamen. Varje år - åtminstone sedan Bo och jag började höra ihop - har jag gjort studentuppgifterna i huvudet i finska (och faktiskt också i engelska och tyska också ). För att sen diskutera med Bo. Han var ju finsklärare men hade också studerat tycka. Och vi jämförde våra lösningar och fann stort nöje i det. Så ännu ifjol fast han var sjuk och trött. Idag gjorde jag ingenting. Öppnade knappt häftet. Varför skulle jag när jag inte har nån att dela det med...

Nostalgi

Satt idag i flera repriser och övervakade under studentprovet i finska. Och betraktade de något vingliga hopfällbara borden. Samma bord användes när jag själv skrev min examen i Vasa Svenska Samskola våren 1971. Hur många år har inte gått och hur många studentkullar har jag inte upplevt efter det!
Minns så tydligt min egen studentvår. Börjande med en fin Penkkis över en läsperiod och sen den spännande skrivperioden. Det var då jag lärde mej vad det betyder att gå å kafé och umgås med folk i samma situation. Det var det vi gjorde när vi hade skrivit. För att sen samma kväll (sic!) tassa upp till skolan för att få höra de preliminära resultaten.
Jag minns också att jag satt på Sandö och läste - men jag misstänker att det jag då läste till var höjningstenter efter studentskrivningarna. Åtminstone med det klimat vi har just nu sitter man inte mycket på Sandö och läser.
Att så gick mina tankar medan jag vaktade,. En viktig sak att minnas hur många år av gymnasielärarskap som går - för de flesta  föräldrar och för alla abiturienter är detta den första gången. Spännande och stort. Och jag får aldrig bli blasé och tänka att det är ju bara en examen i raden - för det är det inte. Varje examen är unik för den som deltar.

Att få tala om det

Idag fick jag tala om min sorg och saknad. Det låg i luften eftersom jag på morgonen hade haft kontakt med två personer som mist någon. En kvinna vars man dog helt plötsligt. Det berör så. Och så umgicks jag med en som det var så lätt att tala med. Vi hade inte träffats sen Bo dog. Vi känner inte varann särskilt väl så vi hade en hel del bakgrundsfakta att reda ut också. Och det var så naturligt och så skönt. Utan att jag behövde vältra mej i det svåra. Och det ärt ju nog så att det behöver talas om - länge, länge. På olika sätt i olika sammanhang - men det behövs. Tack för det.

Billiboden

Haanpään sekatavarakauppa lopettaa Vaasassa 

Sådan rubrik såg jag i Pohjalainen igår. Och blev ledsen. Min älskade Billibod. Också Köyhäinsokos i folkmun. Som fanns på Storalånggatan i en liten lokal i min barndom. Där det var så pop att handla att man släppte in folk vartefter nån kom ut under en julrusch. Den butik jag kunde iaktta från köksfönstret när jag hade adress Storalånggatan. Och den som hade så bra varor. Och fortsatte att ha bra varor när de flyttade till Fredsgatan. Har handlat allt tvättmedel, toapapper och alla möjliga hygienprodukter där. Trevlig personal som man under åren lärde "känna". Haanpää är nog ett begrepp.
Orsaken uppgavs vara bristande lönsamhet i konkurrensen med stora billigvaruhus. Kanske Hongkong har gjort sitt. Synd säjer jag!