"Dagen före"

Jag har ett minne från en morgonbön i folkskolan. Jag må ha varit i ettan - 7 år alltså - för jag minns att min klass stod nära fönstret. Läraren i talarstolen berättade om ett gäng barn som fått svara på frågan om vilken dag på året som var den viktigaste. Och de flesta svar var väntade - julaftonen, födelsedagen, midsommaren tex. Men en flicka svarade- Dagen före. Och visst är det så. Förväntan är oftast finare och starkare än själva händelsen.

Jag vet att jag har skrivit om morgonsbönen tidigare men den har kommit så starkt för mej de senaste dagarna. Det är så att jag hade min sista riktiga jobbdag på tisdag. Så jag har ganska många dagar före. Dagar med små skoljobb, städjobb och framför allt trevliga programinslag. Och jag kommer på mej själv med att tänka - ännu en sådan dag och ännu några kvar. Suger på dagarnaförekaramellen. Det som ska göras får jag portionera ut så det blir små bitar per dag. Och då blir det lustfyllt. Och de små programpunkterna - de  blir som pärlor i bandet - bandet som är vägen till julhelgen. Jag är så tacksam över mina dagar före. Huset är redan julfint, själen börjar komma till ro. Och det hela inramas av ett vintrigt jullandskap. Vi fick vår julesnö.

Så här borde man ju kunna ta hand om varje dag. Se på den som en gåva och hitta pärlan i den. Så blir det ju för det mesta inte. Kanske är det bara dagarna före som blir så skimrande, så unika...