Alla helgons dag

Alla helgons dag, hälgomess på min dialekt, de dödas dag. En helglördag som gör att veckoslutet känns annorlunda. Men framför allt - en helg som berör. En mild, stillsam, vemodig viktig dag när vi aktivt minns våra nära och kära som har dött. Fast vi minns dem ändå känns det bra att det finns en speciell dag.
Jag har i vuxen ålder två gånger upplevt den första allhelgonahelgen. Första gången för mamma när ett minnesljus tändes för henne för 11 år sedan, bara några dagar efter det att hon hade dött. Och för tre år sedan för B. Inget ljus dock men jag upplevde det väldigt starkt. Starkt och sorgesamt men samtidigt på något sätt försonande. Den kollektiva ljuständningen betyder mycket.
Först den som sker i kyrkan och sedan den som sker på begravningsplanen. Jag tänder mitt minnesljus som traditionen bjuder i Sundom. Så som jag gjorde med mamma och B, sedan med B och numera med en syster i sorgen.
Naturen bjuder på en lämplig bakgrund. Allt är förgängligt. Men ändå vackert och värt att ta till sej. Stilla vila i det oundvikliga - de kommer inte tillbaka, de kära. Men också en stilla vila i minnet. Så länge vi minns dem finns de.