Sportlov. Känns inte så mycket eftersom jag har så mycket lov annars. Är inte utschasad och i behov av ledighet. Men skolmailen kommer att ligga nere så nog kommer det att kännas att ingen jobbar.
Men det som kändes igår när jag var på jobb var det som andra hade (kommer säkert att kännas ännu mer inför sommaren) framför sej Inte resorna, sportandet. Men det att få sätta sej i bilen tillsammans med nån och fara på nånting gemensamt. Att vänta på att någon kommer hem. Att se fram emot dagar tillsammans. Det kändes. Vill därmed inte säja att ni, mina vänner, ska låta bli att berätta - jag vill höra. Men det är nu bara så att det känns extra tomt när det ställs mot andras tvåsamhet.
Hej!
SvaraRaderaJag är en i din långa rad av före detta elever. Jag hittade hit till din blogg för en tid sen och läser flitigt men har aldrig kommenterat. Nu kände jag att behovet att skriva en kommentar fanns. Jag känner så igen mig i det du skriver. Min man dog inte, men han lämnade mig mitt i det som jag trodde var den lyckligaste tiden i vårt liv. När jag sen kom över sorgen och inte kände mig lika ledsen längre så var det just det som du beskrev i det här inlägget som kändes värst. Det var ingen som väntade på en när man kom hem, man hade ingen att fara och handla med, ingen att resa med, ingen att titta på "På spåret" med och ingen att koka morgonkaffe åt. Efter tre(i mina ögon) långa år har jag nu träffat en man som jag hoppas få uppleva tvåsamheten med. Det är trots allt det lilla i vardagen som man saknar mest när man är utan det.
Ha det bra, njut av sportlovet, det tänker jag göra(jag har också valt läraryrket och har således också lov.
Fortsätt skriv, du gör det väldigt bra!