Jag öppnade i alla fall med att hen kan ta till finska om hen behöver.
1) Det gjorde jag inte för att snobba eller kritisera hens svenska.
2) Det gjorde jag för min egen skull. Om en läkare är osäker på svenska och talar så jag har svårt att förstå - då väljer jag hellre finska. Helst så att jag talar svenska och läkaren finska.
3) Jag hejar alltid på att de talar mitt modersmål - behövs träning. Och de kan i allmänhet.
4) Det viktigaste - jag upplever att det blir en öppen och förtrolig stämning när man lägger språkkorten på bordet.
Då har jag också möjlighet att hjälpa till om orden tryter eller om nåt går fel. Hjälpen mottas med tacksamhet.
I något skede blev det också så - helt naturligt. Det är inte så lätt att skilja mellan klia och kittla tex.
Så bra beskrivet! Så borde det vara. Av naturliga skäl har jag inte så stor erfarenhet av svenska inom hälsovården, eftersom jag inte längre bor i Finland. De senaste erfarenheterna är ca 10 år gamla då jag fick sköta min mors vårdkontakter, oftast per telefon, från Sverige. Jag mötte mycket förståelse och önskan om att kunna tala svenska. Jag lärde mig otroligt mycket byråkratifinska! Ser ändå efter senare kontakter med Finland att det är möjligt att göra sig förstådd på svenska. Jag tycker det ser mer positivt ut nu än på 70-talet.
SvaraRadera