Kollofolket

Jag lärde inte närmare känna så väldigt många på kollo i somras. Undantag förstås för mina härliga närmaste grannar. Och några till.
Det hade nog till en del att göra med att mitt hus är i utkanten av hela området. Folk körde förbi och vi vinkade och det blev vid det.
Dessutom var det ett enda byggande och iordningställande. Tog mej inte tid att vandra ner till gemenskapen. Jag vet att de fanns där, folket.
Nu under vintern har jag riktigt fått upp ögonen för vilken stark gemenskap det finns bland kolonifolket.
Vi har två some-grupper nu. En Fb-grupp som jag startade som något av det första jag gjorde och en Whatsapp-grupp som nån annan drog igång. Till både nytta och nöje.
Nån skickar bild från ett vinterbesök. En grillstund, ett nerfallet träd. Det skickas jul- och nyårshälsningar.
Och - när det fara hotar är alltid nån på plats och rapporterar. Husen står kvar, taken på plats, kullblåst trädgårdsmöbel upplyft. Området är så litet att man snabbt har koll på allt.
Och nu under nyårsstormen som började på A var mina grannar på plats i sin stuga (man kan alltså med behållning bo där på vintern) och kunde ge lägesrapport åt alla som är med i grupperna. Toppen.
Också kul att bli presenterad för en nykomling i gemenskapen - en hundvalp som hör till stuga XX.
Och på hösten väckte en igelkott på besök en storm av gillanden och funderingar.
Ja  - kollo betyder nog gemenskap. Blir kul att komma igång på nytt på våren.
Ja- och sen är ju många Vasabor och tycks handla i samma mataffär som jag. Och alltid växlas några ord om det gemensamma - kollot. Och de känner igen mej direkt.