Det andra året

Man talar om sorgeåret. Men jag vill mena att man borde tala om de två sorgeåren (vad som kommer efter det vet jag inte). Jag har diskuterat med så många som förlorat en partner som säjer samma sak. Det andra året är på ett sätt jobbigare än det första. Och det har jag själv också upplevt. Trots att den fysiska smärtan, sorgevärken inte har funnits mer. Och trots att det har varit längre tid mellan de verkliga huggen. Många jag har talat med tror att det har att göra med att nätverket omkring kanske tror att det inte behövs lika mycket mera. Och att det därför känns ensamt. För mej har det inte varit så. Jag har under det andra året egentligen haft ett starkare nätverk än under det första. Men det som jag tror har gällt för mej är att jag det första året på något sätt var nöjd över att det fungerade. Jag sov, åt, jobbade och klarade av det. Hur osannolikt det än verkade i början. Nu när det på ett sätt har normaliserats litet börjar man känna efter hur det känns. De tankar som nån barmhärtig spärr hindrade från att poppa upp - de tar nu sin chans. Och saknaden är förstås kvar - stor och stark. Men också minnena som berikar.